Söndag kväll:
Jag mår inte riktigt bra, sedan ett par veckor tillbaka. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Mina fötter har börjat hetta och bränna igen, en känsla jag inte har haft på månader. Jag känner mig obalanserad och blir lätt stressad och arg.
Antagligen är jag helt enkelt trött och lite sliten. Husköp och renoveringsplanering är roligt men också ansträngande. På jobbet har det varit intensivt den sista tiden, och det behövs ingen stor ökning för att mina marginaler ska försvinna, eftersom jag jobbar 75%.
Häromdagen hade alla projektledarna möte med cheferna. Kvalitetschefen höll en lång föreläsning om ett nytt, bättre och mer strukturerat sätt att räkna ut viktiga kvalitetsparametrar. Han är engagerad och entusiastisk och vände sig till oss för att få kommentarer och gensvar. Ideligen inskärpte han vikten av att just vi projektledare anammar förändringarna och sprider dem och bevakar att de införs.
Jag satt där och ilsknade till allt mer. Till slut var jag tvungen att ta ett djupt andetag och försöka tänka efter varför jag blev så provocerad. Förutom att mötet drog en timme över tiden, sånt gör mig alltid vansinnig. Men också projektledarens eviga dilemma: stort ansvar, få befogenheter. Man är helt enkelt ansvarig för allt, samtidigt som det är ytterst lite som man utför själv och därmed har någon större kontroll över.
Allt detta vet jag mycket väl, förutom flera års praktisk erfarenhet har jag också läst 20p projektledning där vi ofta diskuterade just denna problematik. Varför blir jag så förbannad nu?
Hemma blir jag ännu argare, och klarar inte att kontrollera det. Arg på min ljuvliga pestiga treåring som är just tre år. Han sparkar, skriker och slåss. Det kan jag oftast hantera ganska bra. Det som gör mig skogstokig är när han ignorerar mig. En vänlig tillsägelse, två, tre faller på hälleberget. Då brister det för mig och jag blir tvärarg. "Du måste lära dig att lyda!"
Orden fastnar i halsen, nej det gör de inte, men de borde gjort det. För som min man påpekar, är lydnad egentligen något eftersträvansvärt?
Å andra sidan är det ovant att bli så totalt skiten i. Ovant och fruktansvärt provocerande.
Fruktstund med clementin, smetig Q glider ner från stolen och gör min av att susa iväg till golvkudden, soffan, leksakerna. Jag sticker till honom ett hushållspapper och ber honom torka händerna. Han håller upp pappret framför sig, jag möter hans svarta ögon över kanten. En lång stund. Jag ber honom igen, vänligt. Då börjar han riva sönder pappret i småbitar.
Mitt sinne rinner, jag reser mig och torkar omilt av honom medan jag grälar och småsvär. O blir också arg. Vad är det för mening med att bli så förbannad över en sådan småsak?
Ingen jävla mening alls. Just därför känner jag mig usel efteråt, och i desperat behov av bekräftelse att jag oftast gör rätt, att jag oftast är en bra mamma. Jag ville så gärna bli mamma, och jag vill så gärna vara en bra sådan.
Vem är den här arga och obalanserade människan, mamman? Det var ju inte en sådan här mamma jag skulle vara. Hur fan blev det såhär?
Måndag kväll:
Idag har jag varit hemma från jobbet. Q är hes idag, antingen håller han på att bli förkyld men jag misstänker att gårdagens skrikstund på 45 minuter har något med saken att göra. Nu ikväll skrek han 30 minuter.
Ändå känns det lite bättre.
2009-02-16
Det är något
Söndag kväll:
Jag mår inte riktigt bra, sedan ett par veckor tillbaka. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Mina fötter har börjat hetta och bränna igen, en känsla jag inte har haft på månader. Jag känner mig obalanserad och blir lätt stressad och arg.
Antagligen är jag helt enkelt trött och lite sliten. Husköp och renoveringsplanering är roligt men också ansträngande. På jobbet har det varit intensivt den sista tiden, och det behövs ingen stor ökning för att mina marginaler ska försvinna, eftersom jag jobbar 75%.
Häromdagen hade alla projektledarna möte med cheferna. Kvalitetschefen höll en lång föreläsning om ett nytt, bättre och mer strukturerat sätt att räkna ut viktiga kvalitetsparametrar. Han är engagerad och entusiastisk och vände sig till oss för att få kommentarer och gensvar. Ideligen inskärpte han vikten av att just vi projektledare anammar förändringarna och sprider dem och bevakar att de införs.
Jag satt där och ilsknade till allt mer. Till slut var jag tvungen att ta ett djupt andetag och försöka tänka efter varför jag blev så provocerad. Förutom att mötet drog en timme över tiden, sånt gör mig alltid vansinnig. Men också projektledarens eviga dilemma: stort ansvar, få befogenheter. Man är helt enkelt ansvarig för allt, samtidigt som det är ytterst lite som man utför själv och därmed har någon större kontroll över.
Allt detta vet jag mycket väl, förutom flera års praktisk erfarenhet har jag också läst 20p projektledning där vi ofta diskuterade just denna problematik. Varför blir jag så förbannad nu?
Hemma blir jag ännu argare, och klarar inte att kontrollera det. Arg på min ljuvliga pestiga treåring som är just tre år. Han sparkar, skriker och slåss. Det kan jag oftast hantera ganska bra. Det som gör mig skogstokig är när han ignorerar mig. En vänlig tillsägelse, två, tre faller på hälleberget. Då brister det för mig och jag blir tvärarg. "Du måste lära dig att lyda!"
Orden fastnar i halsen, nej det gör de inte, men de borde gjort det. För som min man påpekar, är lydnad egentligen något eftersträvansvärt?
Å andra sidan är det ovant att bli så totalt skiten i. Ovant och fruktansvärt provocerande.
Fruktstund med clementin, smetig Q glider ner från stolen och gör min av att susa iväg till golvkudden, soffan, leksakerna. Jag sticker till honom ett hushållspapper och ber honom torka händerna. Han håller upp pappret framför sig, jag möter hans svarta ögon över kanten. En lång stund. Jag ber honom igen, vänligt. Då börjar han riva sönder pappret i småbitar.
Mitt sinne rinner, jag reser mig och torkar omilt av honom medan jag grälar och småsvär. O blir också arg. Vad är det för mening med att bli så förbannad över en sådan småsak?
Ingen jävla mening alls. Just därför känner jag mig usel efteråt, och i desperat behov av bekräftelse att jag oftast gör rätt, att jag oftast är en bra mamma. Jag ville så gärna bli mamma, och jag vill så gärna vara en bra sådan.
Vem är den här arga och obalanserade människan, mamman? Det var ju inte en sådan här mamma jag skulle vara. Hur fan blev det såhär?
Måndag kväll:
Idag har jag varit hemma från jobbet. Q är hes idag, antingen håller han på att bli förkyld men jag misstänker att gårdagens skrikstund på 45 minuter har något med saken att göra. Nu ikväll skrek han 30 minuter.
Ändå känns det lite bättre.
Jag mår inte riktigt bra, sedan ett par veckor tillbaka. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Mina fötter har börjat hetta och bränna igen, en känsla jag inte har haft på månader. Jag känner mig obalanserad och blir lätt stressad och arg.
Antagligen är jag helt enkelt trött och lite sliten. Husköp och renoveringsplanering är roligt men också ansträngande. På jobbet har det varit intensivt den sista tiden, och det behövs ingen stor ökning för att mina marginaler ska försvinna, eftersom jag jobbar 75%.
Häromdagen hade alla projektledarna möte med cheferna. Kvalitetschefen höll en lång föreläsning om ett nytt, bättre och mer strukturerat sätt att räkna ut viktiga kvalitetsparametrar. Han är engagerad och entusiastisk och vände sig till oss för att få kommentarer och gensvar. Ideligen inskärpte han vikten av att just vi projektledare anammar förändringarna och sprider dem och bevakar att de införs.
Jag satt där och ilsknade till allt mer. Till slut var jag tvungen att ta ett djupt andetag och försöka tänka efter varför jag blev så provocerad. Förutom att mötet drog en timme över tiden, sånt gör mig alltid vansinnig. Men också projektledarens eviga dilemma: stort ansvar, få befogenheter. Man är helt enkelt ansvarig för allt, samtidigt som det är ytterst lite som man utför själv och därmed har någon större kontroll över.
Allt detta vet jag mycket väl, förutom flera års praktisk erfarenhet har jag också läst 20p projektledning där vi ofta diskuterade just denna problematik. Varför blir jag så förbannad nu?
Hemma blir jag ännu argare, och klarar inte att kontrollera det. Arg på min ljuvliga pestiga treåring som är just tre år. Han sparkar, skriker och slåss. Det kan jag oftast hantera ganska bra. Det som gör mig skogstokig är när han ignorerar mig. En vänlig tillsägelse, två, tre faller på hälleberget. Då brister det för mig och jag blir tvärarg. "Du måste lära dig att lyda!"
Orden fastnar i halsen, nej det gör de inte, men de borde gjort det. För som min man påpekar, är lydnad egentligen något eftersträvansvärt?
Å andra sidan är det ovant att bli så totalt skiten i. Ovant och fruktansvärt provocerande.
Fruktstund med clementin, smetig Q glider ner från stolen och gör min av att susa iväg till golvkudden, soffan, leksakerna. Jag sticker till honom ett hushållspapper och ber honom torka händerna. Han håller upp pappret framför sig, jag möter hans svarta ögon över kanten. En lång stund. Jag ber honom igen, vänligt. Då börjar han riva sönder pappret i småbitar.
Mitt sinne rinner, jag reser mig och torkar omilt av honom medan jag grälar och småsvär. O blir också arg. Vad är det för mening med att bli så förbannad över en sådan småsak?
Ingen jävla mening alls. Just därför känner jag mig usel efteråt, och i desperat behov av bekräftelse att jag oftast gör rätt, att jag oftast är en bra mamma. Jag ville så gärna bli mamma, och jag vill så gärna vara en bra sådan.
Vem är den här arga och obalanserade människan, mamman? Det var ju inte en sådan här mamma jag skulle vara. Hur fan blev det såhär?
Måndag kväll:
Idag har jag varit hemma från jobbet. Q är hes idag, antingen håller han på att bli förkyld men jag misstänker att gårdagens skrikstund på 45 minuter har något med saken att göra. Nu ikväll skrek han 30 minuter.
Ändå känns det lite bättre.
2009-02-15
En gemenskap, och en annan
Vi är stödmedlemmar i en förening för adopterade koreaner. Det är inte alltid jag håller med om de åsikter som uttrycks i media från föreningens representanter, och mejlutskicken läser jag med ett blott flyktigt intresse. Den främsta orsaken till vårt medlemskap är att vi tycker att det är bra att en sådan förening finns, vi vill stödja dess verksamhet så att den finns kvar den dag våra barn kan komma att ha behov av den. Det är också bra att få en inblick i debatt och åsikter bland vuxna adopterade från Korea. Ett litet fönster mot framtiden som kanske hjälper oss att förbereda oss på vilka tankar Q kan komma att ha någon gång.
Häromdagen kom ett sorgligt meddelande via medlemsutskicket. Susanne Brink är död, fyrtiosex år gammal. Hon blev rikskänd i Sydkorea när filmen om hennes liv hade premiär. Jag har inte sett den, men jag har sett en intervju med henne och hennes adoptivföräldrar i dokumentären En gång var jag korean. Och jag har förstås sett hennes namn i många debattartiklar om adoption. Med förnuftet kan jag inte annat än hålla med om att det är en skam att ett rikt och utvecklat land som Korea adopterar bort sina barn, och att detta skapar en massa onödigt lidande. Jag undrar också över vilka påtryckningar de biologiska mödrarna utsätts för, och jag håller med om att det borde vidtas åtgärder för att göra det lättare för dem att behålla sina barn. På sikt hoppas jag att Korea kommer att upphöra med internationella adoptioner.
Är det då hyckleri att samtidigt planera för att skicka ytterligare en adoptionsansökan till Korea? Jag vet inte. Jag vet bara att jag resten av mitt liv måste förhålla mig till det faktum att en (snart kanske två) kvinnas djupaste olycka gav upphov till min största lycka. Ibland känns det svårt.
Susanne Brinks sista vilja var att alla adoptivkoreaner som vill skulle välkomnas till hennes begravning. Fint. Det uttrycker en gemenskap som jag förstår till fullo. Ingen annan kan riktigt veta hur det känns att vara korean på utsidan och svensk på insidan. Jag kanske gör fel som är förmäten nog att ens försöka beskriva det?
En helt annan gemenskap omslöt mig häromdagen. Vi har sagt upp vår hyreslägenhet, och nu ringde en dam från hyresvärden för att boka in en visning för nästa hyresgäst. När datumet var bestämt, hummade hon, tog mod till sig och frågade: "Visst var det väl ni som skulle adoptera från Korea?". Och då mindes jag henne från den gröna kväll då vi såg vårt nya hem för första gången. Förtjusta tirader om våra barn utbröt från båda sidor.
Och så säger folk att Stockholm är opersonligt!
Häromdagen kom ett sorgligt meddelande via medlemsutskicket. Susanne Brink är död, fyrtiosex år gammal. Hon blev rikskänd i Sydkorea när filmen om hennes liv hade premiär. Jag har inte sett den, men jag har sett en intervju med henne och hennes adoptivföräldrar i dokumentären En gång var jag korean. Och jag har förstås sett hennes namn i många debattartiklar om adoption. Med förnuftet kan jag inte annat än hålla med om att det är en skam att ett rikt och utvecklat land som Korea adopterar bort sina barn, och att detta skapar en massa onödigt lidande. Jag undrar också över vilka påtryckningar de biologiska mödrarna utsätts för, och jag håller med om att det borde vidtas åtgärder för att göra det lättare för dem att behålla sina barn. På sikt hoppas jag att Korea kommer att upphöra med internationella adoptioner.
Är det då hyckleri att samtidigt planera för att skicka ytterligare en adoptionsansökan till Korea? Jag vet inte. Jag vet bara att jag resten av mitt liv måste förhålla mig till det faktum att en (snart kanske två) kvinnas djupaste olycka gav upphov till min största lycka. Ibland känns det svårt.
Susanne Brinks sista vilja var att alla adoptivkoreaner som vill skulle välkomnas till hennes begravning. Fint. Det uttrycker en gemenskap som jag förstår till fullo. Ingen annan kan riktigt veta hur det känns att vara korean på utsidan och svensk på insidan. Jag kanske gör fel som är förmäten nog att ens försöka beskriva det?
En helt annan gemenskap omslöt mig häromdagen. Vi har sagt upp vår hyreslägenhet, och nu ringde en dam från hyresvärden för att boka in en visning för nästa hyresgäst. När datumet var bestämt, hummade hon, tog mod till sig och frågade: "Visst var det väl ni som skulle adoptera från Korea?". Och då mindes jag henne från den gröna kväll då vi såg vårt nya hem för första gången. Förtjusta tirader om våra barn utbröt från båda sidor.
Och så säger folk att Stockholm är opersonligt!
En gemenskap, och en annan
Vi är stödmedlemmar i en förening för adopterade koreaner. Det är inte alltid jag håller med om de åsikter som uttrycks i media från föreningens representanter, och mejlutskicken läser jag med ett blott flyktigt intresse. Den främsta orsaken till vårt medlemskap är att vi tycker att det är bra att en sådan förening finns, vi vill stödja dess verksamhet så att den finns kvar den dag våra barn kan komma att ha behov av den. Det är också bra att få en inblick i debatt och åsikter bland vuxna adopterade från Korea. Ett litet fönster mot framtiden som kanske hjälper oss att förbereda oss på vilka tankar Q kan komma att ha någon gång.
Häromdagen kom ett sorgligt meddelande via medlemsutskicket. Susanne Brink är död, fyrtiosex år gammal. Hon blev rikskänd i Sydkorea när filmen om hennes liv hade premiär. Jag har inte sett den, men jag har sett en intervju med henne och hennes adoptivföräldrar i dokumentären En gång var jag korean. Och jag har förstås sett hennes namn i många debattartiklar om adoption. Med förnuftet kan jag inte annat än hålla med om att det är en skam att ett rikt och utvecklat land som Korea adopterar bort sina barn, och att detta skapar en massa onödigt lidande. Jag undrar också över vilka påtryckningar de biologiska mödrarna utsätts för, och jag håller med om att det borde vidtas åtgärder för att göra det lättare för dem att behålla sina barn. På sikt hoppas jag att Korea kommer att upphöra med internationella adoptioner.
Är det då hyckleri att samtidigt planera för att skicka ytterligare en adoptionsansökan till Korea? Jag vet inte. Jag vet bara att jag resten av mitt liv måste förhålla mig till det faktum att en (snart kanske två) kvinnas djupaste olycka gav upphov till min största lycka. Ibland känns det svårt.
Susanne Brinks sista vilja var att alla adoptivkoreaner som vill skulle välkomnas till hennes begravning. Fint. Det uttrycker en gemenskap som jag förstår till fullo. Ingen annan kan riktigt veta hur det känns att vara korean på utsidan och svensk på insidan. Jag kanske gör fel som är förmäten nog att ens försöka beskriva det?
En helt annan gemenskap omslöt mig häromdagen. Vi har sagt upp vår hyreslägenhet, och nu ringde en dam från hyresvärden för att boka in en visning för nästa hyresgäst. När datumet var bestämt, hummade hon, tog mod till sig och frågade: "Visst var det väl ni som skulle adoptera från Korea?". Och då mindes jag henne från den gröna kväll då vi såg vårt nya hem för första gången. Förtjusta tirader om våra barn utbröt från båda sidor.
Och så säger folk att Stockholm är opersonligt!
Häromdagen kom ett sorgligt meddelande via medlemsutskicket. Susanne Brink är död, fyrtiosex år gammal. Hon blev rikskänd i Sydkorea när filmen om hennes liv hade premiär. Jag har inte sett den, men jag har sett en intervju med henne och hennes adoptivföräldrar i dokumentären En gång var jag korean. Och jag har förstås sett hennes namn i många debattartiklar om adoption. Med förnuftet kan jag inte annat än hålla med om att det är en skam att ett rikt och utvecklat land som Korea adopterar bort sina barn, och att detta skapar en massa onödigt lidande. Jag undrar också över vilka påtryckningar de biologiska mödrarna utsätts för, och jag håller med om att det borde vidtas åtgärder för att göra det lättare för dem att behålla sina barn. På sikt hoppas jag att Korea kommer att upphöra med internationella adoptioner.
Är det då hyckleri att samtidigt planera för att skicka ytterligare en adoptionsansökan till Korea? Jag vet inte. Jag vet bara att jag resten av mitt liv måste förhålla mig till det faktum att en (snart kanske två) kvinnas djupaste olycka gav upphov till min största lycka. Ibland känns det svårt.
Susanne Brinks sista vilja var att alla adoptivkoreaner som vill skulle välkomnas till hennes begravning. Fint. Det uttrycker en gemenskap som jag förstår till fullo. Ingen annan kan riktigt veta hur det känns att vara korean på utsidan och svensk på insidan. Jag kanske gör fel som är förmäten nog att ens försöka beskriva det?
En helt annan gemenskap omslöt mig häromdagen. Vi har sagt upp vår hyreslägenhet, och nu ringde en dam från hyresvärden för att boka in en visning för nästa hyresgäst. När datumet var bestämt, hummade hon, tog mod till sig och frågade: "Visst var det väl ni som skulle adoptera från Korea?". Och då mindes jag henne från den gröna kväll då vi såg vårt nya hem för första gången. Förtjusta tirader om våra barn utbröt från båda sidor.
Och så säger folk att Stockholm är opersonligt!
2009-02-13
Apropå händelser i Rosengård
Favoritskivan just nu är Klas Klättermus, en härlig inspelning, gissningsvis från femtiotalet. Uppläsaren talar underbar teatersvenska, musiken är gediget arrangerad och svängig. Efter klättermussagan kommer några barnvisor sjungna av en ung Margareta Kjellberg (ni vet, tanten från Har du hört den förut? Inte? Vet ni inte? Har jag så unga läsare?).
Sist på skivan kommer Hottentottvisan, lika roligt arrangerad och framförd men med en tämligen chockerande och säkert tidstypisk text. Den verkligt intresserade ombeds googla på omkvädet "äkta hottentott".
På lunchen igår berättade jag om mitt bryderi. Q älskar visan och börjar lära sig texten. Ska jag ta det med ro och till och med sjunga med, eller ska jag vara politiskt korrekt? Fast hur förklarar man det olämpliga i ordet neger för en treåring? En treåring som dessutom har koreanskt ursprung, fast det har han nätt och jämnt börjat förstå ännu.
Kollegan var förstående, men sade sedan eftertänksamt: "Din son kanske kan bli polis."
Sist på skivan kommer Hottentottvisan, lika roligt arrangerad och framförd men med en tämligen chockerande och säkert tidstypisk text. Den verkligt intresserade ombeds googla på omkvädet "äkta hottentott".
På lunchen igår berättade jag om mitt bryderi. Q älskar visan och börjar lära sig texten. Ska jag ta det med ro och till och med sjunga med, eller ska jag vara politiskt korrekt? Fast hur förklarar man det olämpliga i ordet neger för en treåring? En treåring som dessutom har koreanskt ursprung, fast det har han nätt och jämnt börjat förstå ännu.
Kollegan var förstående, men sade sedan eftertänksamt: "Din son kanske kan bli polis."
Apropå händelser i Rosengård
Favoritskivan just nu är Klas Klättermus, en härlig inspelning, gissningsvis från femtiotalet. Uppläsaren talar underbar teatersvenska, musiken är gediget arrangerad och svängig. Efter klättermussagan kommer några barnvisor sjungna av en ung Margareta Kjellberg (ni vet, tanten från Har du hört den förut? Inte? Vet ni inte? Har jag så unga läsare?).
Sist på skivan kommer Hottentottvisan, lika roligt arrangerad och framförd men med en tämligen chockerande och säkert tidstypisk text. Den verkligt intresserade ombeds googla på omkvädet "äkta hottentott".
På lunchen igår berättade jag om mitt bryderi. Q älskar visan och börjar lära sig texten. Ska jag ta det med ro och till och med sjunga med, eller ska jag vara politiskt korrekt? Fast hur förklarar man det olämpliga i ordet neger för en treåring? En treåring som dessutom har koreanskt ursprung, fast det har han nätt och jämnt börjat förstå ännu.
Kollegan var förstående, men sade sedan eftertänksamt: "Din son kanske kan bli polis."
Sist på skivan kommer Hottentottvisan, lika roligt arrangerad och framförd men med en tämligen chockerande och säkert tidstypisk text. Den verkligt intresserade ombeds googla på omkvädet "äkta hottentott".
På lunchen igår berättade jag om mitt bryderi. Q älskar visan och börjar lära sig texten. Ska jag ta det med ro och till och med sjunga med, eller ska jag vara politiskt korrekt? Fast hur förklarar man det olämpliga i ordet neger för en treåring? En treåring som dessutom har koreanskt ursprung, fast det har han nätt och jämnt börjat förstå ännu.
Kollegan var förstående, men sade sedan eftertänksamt: "Din son kanske kan bli polis."
2009-02-12
Meddelande
Q älskar mig jättesupermycket.
Bara så att ni vet.
De är hemma igen, min son och min man, efter att ha varit bortresta i några dagar. Det var väldigt skönt att rå sig själv under denna tid, att bara tänka på mina egna behov, att leva på mackor och titta på DVD hela kvällarna, att strö grejer omkring mig i lägenheten.
(Samt jobba, suck. Ganska mycket.)
Men det är ännu mycket skönare att veta att det nu ligger en lortig liten pojke och sover i min säng. Han ska badas och nagelklippas imorgon, ikväll hade vi viktigare saker att ägna oss åt.
Bara så att ni vet.
De är hemma igen, min son och min man, efter att ha varit bortresta i några dagar. Det var väldigt skönt att rå sig själv under denna tid, att bara tänka på mina egna behov, att leva på mackor och titta på DVD hela kvällarna, att strö grejer omkring mig i lägenheten.
(Samt jobba, suck. Ganska mycket.)
Men det är ännu mycket skönare att veta att det nu ligger en lortig liten pojke och sover i min säng. Han ska badas och nagelklippas imorgon, ikväll hade vi viktigare saker att ägna oss åt.
Meddelande
Q älskar mig jättesupermycket.
Bara så att ni vet.
De är hemma igen, min son och min man, efter att ha varit bortresta i några dagar. Det var väldigt skönt att rå sig själv under denna tid, att bara tänka på mina egna behov, att leva på mackor och titta på DVD hela kvällarna, att strö grejer omkring mig i lägenheten.
(Samt jobba, suck. Ganska mycket.)
Men det är ännu mycket skönare att veta att det nu ligger en lortig liten pojke och sover i min säng. Han ska badas och nagelklippas imorgon, ikväll hade vi viktigare saker att ägna oss åt.
Bara så att ni vet.
De är hemma igen, min son och min man, efter att ha varit bortresta i några dagar. Det var väldigt skönt att rå sig själv under denna tid, att bara tänka på mina egna behov, att leva på mackor och titta på DVD hela kvällarna, att strö grejer omkring mig i lägenheten.
(Samt jobba, suck. Ganska mycket.)
Men det är ännu mycket skönare att veta att det nu ligger en lortig liten pojke och sover i min säng. Han ska badas och nagelklippas imorgon, ikväll hade vi viktigare saker att ägna oss åt.
2009-02-10
Parallellprocesser
Juni 2005. Svensk ljuvlig försommar, och O:s pappa är döende. Efter en ofattbart kort sjukdomstid, bara några veckor, inser vi alla att det är så det är.
O ber mig att försöka lägga barnlösheten åt sidan, att försöka att inte sörja och älta och krångla utan låta honom gå igenom det han måste: pappas död och begravning.
Jag klarar det inte, skam till sägandes, jag sviker honom. Jag är sårig och nedsliten och trött. Jag vill trösta och vara ett stöd, men jag vill också tröstas. Jag klarar det inte, vi klarar det inte. Vi grälar som vi aldrig har grälat förr, och nämner skilsmässa som ett reellt alternativ. Eller är det bara jag som pratar om det? Jag minns inte.
Ungefär samtidigt blir ett barn till. Omständigheterna är okända för oss. Men jag vet namnet på kvinnan i vars kropp det händer.
Mars 2006. Vårvinter efter en lång vinter och en ännu längre höst. Tillvaron är tung, jag orkar inte riktigt med den. Jobbet, de långa pendlingsresorna, sorgen som inte är akut längre men istället verkar ha slagit rot i mig. Kronisk sorg?
O och jag grälar fortfarande en hel del, regelbundet när orken tryter. Sida vid sida stretar vi på, uthärdar vardagen, arbetar envist mot en bättre framtid. Vi åker skidor tillsammans, går på teater och konserter. Vi planerar för flytten till vår nya lägenhet. Vi tittar på barnvagnar och spjälsängar. Vi har svårt att mötas i trötthet och ledsnad, men vi ger inte upp. Särskilt inte han.
En måndag i mars skiner solen och jag ringer AC. Jag får bra besked om att vår flytt inte behöver försena adoptionen. Jag tittar i almanackan och känner mig hoppfull för första gången på mycket länge. Vi ska ha barn, faktiskt. Äntligen.
Denna dag klockan tio på kvällen lokal tid, föds ett barn i Seoul. Det är en pojke.
Juli 2006. Sommar igen. Jag är sjuk, kroppen är bortdomnad från midjan och neråt. Läkarna utreder och gör bland annat en hjärnröntgen med magnetkamera. Man körs in i en jättelik cylinder och måste ligga stilla medan det smäller och bankar. Sköterskan frågar om jag vill ha något lugnande, många patienter får panik av att ligga i det trånga utrymmet. Men jag har inga anlag för klaustrofobi så jag avböjer. Istället somnar jag nästan därinne, trots oväsendet.
Oron jag känner går knappt att formulera. Naturligtvis är jag rädd att jag ska vara allvarligt sjuk och kanske dö. Men den rädslan får inte riktigt fäste. Istället förtvivlar jag över att vi mött ännu ett hinder på vår långa väg till barn. Med kronisk neurologisk sjukdom får man inte adoptera.
Några veckor tidigare har en nitisk barnläkare i Seoul reagerat på att en viss liten pojke, tre månader gammal, tycks ge dålig ögonkontakt. En omfattande undersökning dras igång, bland annat röntgas hans hjärna med magnetkamera.
Augusti 2006. Jag är inte frisk, men på god väg,och har fått klartecken från läkarna att skaffa barn på vilket sätt det vara må. Korea har ändrat sina regler vilket har resulterat i kraftigt ökade väntetider.
Men vi vill inte vänta en sekund längre än vi måste. Vi frågar om det finns några barn med det som AC kallar medicinska frågetecken.
Jag sitter på Sommarön, i ett rum som är mig välbekant sedan jag var liten, och hör orden: "Det finns en gosse, han är född i mars."
Oktober 2006. Första mötet. Q ligger på mage på golvet, iklädd ljusblå byxor och tröja med krage. Jag närmar mig försiktigt, vill inte skrämma honom, känner stor respekt för denna lilla varelse, ännu så okänd. Jag sätter mig på knä bredvid honom, böjer mig så att mitt ansikte kommer i jämnhöjd med hans. Han möter min blick och ler ett strålande leende.
O ber mig att försöka lägga barnlösheten åt sidan, att försöka att inte sörja och älta och krångla utan låta honom gå igenom det han måste: pappas död och begravning.
Jag klarar det inte, skam till sägandes, jag sviker honom. Jag är sårig och nedsliten och trött. Jag vill trösta och vara ett stöd, men jag vill också tröstas. Jag klarar det inte, vi klarar det inte. Vi grälar som vi aldrig har grälat förr, och nämner skilsmässa som ett reellt alternativ. Eller är det bara jag som pratar om det? Jag minns inte.
Ungefär samtidigt blir ett barn till. Omständigheterna är okända för oss. Men jag vet namnet på kvinnan i vars kropp det händer.
Mars 2006. Vårvinter efter en lång vinter och en ännu längre höst. Tillvaron är tung, jag orkar inte riktigt med den. Jobbet, de långa pendlingsresorna, sorgen som inte är akut längre men istället verkar ha slagit rot i mig. Kronisk sorg?
O och jag grälar fortfarande en hel del, regelbundet när orken tryter. Sida vid sida stretar vi på, uthärdar vardagen, arbetar envist mot en bättre framtid. Vi åker skidor tillsammans, går på teater och konserter. Vi planerar för flytten till vår nya lägenhet. Vi tittar på barnvagnar och spjälsängar. Vi har svårt att mötas i trötthet och ledsnad, men vi ger inte upp. Särskilt inte han.
En måndag i mars skiner solen och jag ringer AC. Jag får bra besked om att vår flytt inte behöver försena adoptionen. Jag tittar i almanackan och känner mig hoppfull för första gången på mycket länge. Vi ska ha barn, faktiskt. Äntligen.
Denna dag klockan tio på kvällen lokal tid, föds ett barn i Seoul. Det är en pojke.
Juli 2006. Sommar igen. Jag är sjuk, kroppen är bortdomnad från midjan och neråt. Läkarna utreder och gör bland annat en hjärnröntgen med magnetkamera. Man körs in i en jättelik cylinder och måste ligga stilla medan det smäller och bankar. Sköterskan frågar om jag vill ha något lugnande, många patienter får panik av att ligga i det trånga utrymmet. Men jag har inga anlag för klaustrofobi så jag avböjer. Istället somnar jag nästan därinne, trots oväsendet.
Oron jag känner går knappt att formulera. Naturligtvis är jag rädd att jag ska vara allvarligt sjuk och kanske dö. Men den rädslan får inte riktigt fäste. Istället förtvivlar jag över att vi mött ännu ett hinder på vår långa väg till barn. Med kronisk neurologisk sjukdom får man inte adoptera.
Några veckor tidigare har en nitisk barnläkare i Seoul reagerat på att en viss liten pojke, tre månader gammal, tycks ge dålig ögonkontakt. En omfattande undersökning dras igång, bland annat röntgas hans hjärna med magnetkamera.
Augusti 2006. Jag är inte frisk, men på god väg,och har fått klartecken från läkarna att skaffa barn på vilket sätt det vara må. Korea har ändrat sina regler vilket har resulterat i kraftigt ökade väntetider.
Men vi vill inte vänta en sekund längre än vi måste. Vi frågar om det finns några barn med det som AC kallar medicinska frågetecken.
Jag sitter på Sommarön, i ett rum som är mig välbekant sedan jag var liten, och hör orden: "Det finns en gosse, han är född i mars."
Oktober 2006. Första mötet. Q ligger på mage på golvet, iklädd ljusblå byxor och tröja med krage. Jag närmar mig försiktigt, vill inte skrämma honom, känner stor respekt för denna lilla varelse, ännu så okänd. Jag sätter mig på knä bredvid honom, böjer mig så att mitt ansikte kommer i jämnhöjd med hans. Han möter min blick och ler ett strålande leende.
Parallellprocesser
Juni 2005. Svensk ljuvlig försommar, och O:s pappa är döende. Efter en ofattbart kort sjukdomstid, bara några veckor, inser vi alla att det är så det är.
O ber mig att försöka lägga barnlösheten åt sidan, att försöka att inte sörja och älta och krångla utan låta honom gå igenom det han måste: pappas död och begravning.
Jag klarar det inte, skam till sägandes, jag sviker honom. Jag är sårig och nedsliten och trött. Jag vill trösta och vara ett stöd, men jag vill också tröstas. Jag klarar det inte, vi klarar det inte. Vi grälar som vi aldrig har grälat förr, och nämner skilsmässa som ett reellt alternativ. Eller är det bara jag som pratar om det? Jag minns inte.
Ungefär samtidigt blir ett barn till. Omständigheterna är okända för oss. Men jag vet namnet på kvinnan i vars kropp det händer.
Mars 2006. Vårvinter efter en lång vinter och en ännu längre höst. Tillvaron är tung, jag orkar inte riktigt med den. Jobbet, de långa pendlingsresorna, sorgen som inte är akut längre men istället verkar ha slagit rot i mig. Kronisk sorg?
O och jag grälar fortfarande en hel del, regelbundet när orken tryter. Sida vid sida stretar vi på, uthärdar vardagen, arbetar envist mot en bättre framtid. Vi åker skidor tillsammans, går på teater och konserter. Vi planerar för flytten till vår nya lägenhet. Vi tittar på barnvagnar och spjälsängar. Vi har svårt att mötas i trötthet och ledsnad, men vi ger inte upp. Särskilt inte han.
En måndag i mars skiner solen och jag ringer AC. Jag får bra besked om att vår flytt inte behöver försena adoptionen. Jag tittar i almanackan och känner mig hoppfull för första gången på mycket länge. Vi ska ha barn, faktiskt. Äntligen.
Denna dag klockan tio på kvällen lokal tid, föds ett barn i Seoul. Det är en pojke.
Juli 2006. Sommar igen. Jag är sjuk, kroppen är bortdomnad från midjan och neråt. Läkarna utreder och gör bland annat en hjärnröntgen med magnetkamera. Man körs in i en jättelik cylinder och måste ligga stilla medan det smäller och bankar. Sköterskan frågar om jag vill ha något lugnande, många patienter får panik av att ligga i det trånga utrymmet. Men jag har inga anlag för klaustrofobi så jag avböjer. Istället somnar jag nästan därinne, trots oväsendet.
Oron jag känner går knappt att formulera. Naturligtvis är jag rädd att jag ska vara allvarligt sjuk och kanske dö. Men den rädslan får inte riktigt fäste. Istället förtvivlar jag över att vi mött ännu ett hinder på vår långa väg till barn. Med kronisk neurologisk sjukdom får man inte adoptera.
Några veckor tidigare har en nitisk barnläkare i Seoul reagerat på att en viss liten pojke, tre månader gammal, tycks ge dålig ögonkontakt. En omfattande undersökning dras igång, bland annat röntgas hans hjärna med magnetkamera.
Augusti 2006. Jag är inte frisk, men på god väg,och har fått klartecken från läkarna att skaffa barn på vilket sätt det vara må. Korea har ändrat sina regler vilket har resulterat i kraftigt ökade väntetider.
Men vi vill inte vänta en sekund längre än vi måste. Vi frågar om det finns några barn med det som AC kallar medicinska frågetecken.
Jag sitter på Sommarön, i ett rum som är mig välbekant sedan jag var liten, och hör orden: "Det finns en gosse, han är född i mars."
Oktober 2006. Första mötet. Q ligger på mage på golvet, iklädd ljusblå byxor och tröja med krage. Jag närmar mig försiktigt, vill inte skrämma honom, känner stor respekt för denna lilla varelse, ännu så okänd. Jag sätter mig på knä bredvid honom, böjer mig så att mitt ansikte kommer i jämnhöjd med hans. Han möter min blick och ler ett strålande leende.
O ber mig att försöka lägga barnlösheten åt sidan, att försöka att inte sörja och älta och krångla utan låta honom gå igenom det han måste: pappas död och begravning.
Jag klarar det inte, skam till sägandes, jag sviker honom. Jag är sårig och nedsliten och trött. Jag vill trösta och vara ett stöd, men jag vill också tröstas. Jag klarar det inte, vi klarar det inte. Vi grälar som vi aldrig har grälat förr, och nämner skilsmässa som ett reellt alternativ. Eller är det bara jag som pratar om det? Jag minns inte.
Ungefär samtidigt blir ett barn till. Omständigheterna är okända för oss. Men jag vet namnet på kvinnan i vars kropp det händer.
Mars 2006. Vårvinter efter en lång vinter och en ännu längre höst. Tillvaron är tung, jag orkar inte riktigt med den. Jobbet, de långa pendlingsresorna, sorgen som inte är akut längre men istället verkar ha slagit rot i mig. Kronisk sorg?
O och jag grälar fortfarande en hel del, regelbundet när orken tryter. Sida vid sida stretar vi på, uthärdar vardagen, arbetar envist mot en bättre framtid. Vi åker skidor tillsammans, går på teater och konserter. Vi planerar för flytten till vår nya lägenhet. Vi tittar på barnvagnar och spjälsängar. Vi har svårt att mötas i trötthet och ledsnad, men vi ger inte upp. Särskilt inte han.
En måndag i mars skiner solen och jag ringer AC. Jag får bra besked om att vår flytt inte behöver försena adoptionen. Jag tittar i almanackan och känner mig hoppfull för första gången på mycket länge. Vi ska ha barn, faktiskt. Äntligen.
Denna dag klockan tio på kvällen lokal tid, föds ett barn i Seoul. Det är en pojke.
Juli 2006. Sommar igen. Jag är sjuk, kroppen är bortdomnad från midjan och neråt. Läkarna utreder och gör bland annat en hjärnröntgen med magnetkamera. Man körs in i en jättelik cylinder och måste ligga stilla medan det smäller och bankar. Sköterskan frågar om jag vill ha något lugnande, många patienter får panik av att ligga i det trånga utrymmet. Men jag har inga anlag för klaustrofobi så jag avböjer. Istället somnar jag nästan därinne, trots oväsendet.
Oron jag känner går knappt att formulera. Naturligtvis är jag rädd att jag ska vara allvarligt sjuk och kanske dö. Men den rädslan får inte riktigt fäste. Istället förtvivlar jag över att vi mött ännu ett hinder på vår långa väg till barn. Med kronisk neurologisk sjukdom får man inte adoptera.
Några veckor tidigare har en nitisk barnläkare i Seoul reagerat på att en viss liten pojke, tre månader gammal, tycks ge dålig ögonkontakt. En omfattande undersökning dras igång, bland annat röntgas hans hjärna med magnetkamera.
Augusti 2006. Jag är inte frisk, men på god väg,och har fått klartecken från läkarna att skaffa barn på vilket sätt det vara må. Korea har ändrat sina regler vilket har resulterat i kraftigt ökade väntetider.
Men vi vill inte vänta en sekund längre än vi måste. Vi frågar om det finns några barn med det som AC kallar medicinska frågetecken.
Jag sitter på Sommarön, i ett rum som är mig välbekant sedan jag var liten, och hör orden: "Det finns en gosse, han är född i mars."
Oktober 2006. Första mötet. Q ligger på mage på golvet, iklädd ljusblå byxor och tröja med krage. Jag närmar mig försiktigt, vill inte skrämma honom, känner stor respekt för denna lilla varelse, ännu så okänd. Jag sätter mig på knä bredvid honom, böjer mig så att mitt ansikte kommer i jämnhöjd med hans. Han möter min blick och ler ett strålande leende.
2009-02-07
Vadårå?
Menar ni att köttklubba och Sabatierkniv skulle vara olämpliga leksaker för en treåring?
Pappa O och Q lagar lördagmiddag. På menyn står taleggio- och salviafylld lövbiff med citronslungad pasta.
Pappa O och Q lagar lördagmiddag. På menyn står taleggio- och salviafylld lövbiff med citronslungad pasta.
Vadårå?
Menar ni att köttklubba och Sabatierkniv skulle vara olämpliga leksaker för en treåring?
Pappa O och Q lagar lördagmiddag. På menyn står taleggio- och salviafylld lövbiff med citronslungad pasta.
Pappa O och Q lagar lördagmiddag. På menyn står taleggio- och salviafylld lövbiff med citronslungad pasta.
2009-02-06
Legacy of Birgit
Min jumpalärare i mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet hette Birgit. Förhoppningsvis begrep hon aldrig hur vidriga jag tyckte hennes lektioner var. Möjligen var hon en snäll människa innerst inne. Jag vill gärna tro folk om gott. Å andra sidan kan hon inte ha varit begåvad med vare sig empati eller fantasi i större mängder.
Birgit tänkte jag på häromveckan när jag råkade hamna på en annan Friskislokal än mitt stamlokus. Detta var en riktig idrottshall med halkigt trägolv, ribbstolar på väggarna, ränder i golvet och den omisskännliga lukten. Genast kände jag ett svagt eko av den ångest som alltid sammansnörde mitt mellangärde inför varje idrottslektion. Genom hela uppväxten. Ända till vårterminen i trean då jag vågade börja skolka ibland. Mina målsättningar var att få etta i idrott och femma i alla övriga ämnen. Båda misslyckades, men inte med särskilt stor marginal.
Först tänkte jag på varför jag älskar Friskis och känner mig hemma där. För att det inte känns som och luktar idrottslektion. För att det är roligt. För att det är befriande opretentiöst. För att ingen granskar en. För att det enda prestationskrav som finns är att man kommer dit. För att ingen skrattar åt en eller tittar snett på en. För att ledarna deltar och förmedlar sin glädje. För att jag återupptäckt något jag glömt sedan jag var mycket liten: rörelseglädjen. För att det visade sig finnas ett alternativ även för mig, det hopplösa fallet.
Sedan blir jag arg, och det är en gammal ilska som åter väcks till liv. Hur fan kunde en i övrigt utmärkt skola hålla sig med så undermålig idrottsundervisning? Vad i helvete är poängen med att plåga ungarna år ut och år in med redskapsgymnastik och friidrott om de inte visar minsta fallenhet eller intresse för det? Och ännu värre - man inte bara plågar dem utan lär dem dessutom att förknippa fysisk aktivitet med smärta, obehag och förnedring. Det senare är nära nog kriminellt eller borde vara det.
Jag var tjugofem år innan jag frivilligt ägnade mig åt någon form av motion igen. Första åren var det mitt överjag som styrde, jag tyckte mestadels att det var för jävligt, men någon gång kunde det glimta till och kännas roligt och skönt. Det tog mig några år, men nu vet jag att jag är långt ifrån något hopplöst fall. Grovmotorik och koordination är inte min bästa gren, men jag är numera aldrig sämst på golvet. Jag är urstark i rygg och ben (det blir man av att släpa på många kilon) och konditionen är heller inte något att skämmas för längre.
Jag är alltså sedan länge ute ur Birgits skugga. Det är så länge sedan att jag nästan blir glad när jag blir påmind om hur det var, och konstaterar att det inte är så längre. Jag mår bra av att röra på mig, äntligen har jag begripit det.
Är jag utopist och romantiker när jag önskar att den insikt jag har idag skulle ha förmedlats redan i skolan, av idrottslärarna?
Birgit tänkte jag på häromveckan när jag råkade hamna på en annan Friskislokal än mitt stamlokus. Detta var en riktig idrottshall med halkigt trägolv, ribbstolar på väggarna, ränder i golvet och den omisskännliga lukten. Genast kände jag ett svagt eko av den ångest som alltid sammansnörde mitt mellangärde inför varje idrottslektion. Genom hela uppväxten. Ända till vårterminen i trean då jag vågade börja skolka ibland. Mina målsättningar var att få etta i idrott och femma i alla övriga ämnen. Båda misslyckades, men inte med särskilt stor marginal.
Först tänkte jag på varför jag älskar Friskis och känner mig hemma där. För att det inte känns som och luktar idrottslektion. För att det är roligt. För att det är befriande opretentiöst. För att ingen granskar en. För att det enda prestationskrav som finns är att man kommer dit. För att ingen skrattar åt en eller tittar snett på en. För att ledarna deltar och förmedlar sin glädje. För att jag återupptäckt något jag glömt sedan jag var mycket liten: rörelseglädjen. För att det visade sig finnas ett alternativ även för mig, det hopplösa fallet.
Sedan blir jag arg, och det är en gammal ilska som åter väcks till liv. Hur fan kunde en i övrigt utmärkt skola hålla sig med så undermålig idrottsundervisning? Vad i helvete är poängen med att plåga ungarna år ut och år in med redskapsgymnastik och friidrott om de inte visar minsta fallenhet eller intresse för det? Och ännu värre - man inte bara plågar dem utan lär dem dessutom att förknippa fysisk aktivitet med smärta, obehag och förnedring. Det senare är nära nog kriminellt eller borde vara det.
Jag var tjugofem år innan jag frivilligt ägnade mig åt någon form av motion igen. Första åren var det mitt överjag som styrde, jag tyckte mestadels att det var för jävligt, men någon gång kunde det glimta till och kännas roligt och skönt. Det tog mig några år, men nu vet jag att jag är långt ifrån något hopplöst fall. Grovmotorik och koordination är inte min bästa gren, men jag är numera aldrig sämst på golvet. Jag är urstark i rygg och ben (det blir man av att släpa på många kilon) och konditionen är heller inte något att skämmas för längre.
Jag är alltså sedan länge ute ur Birgits skugga. Det är så länge sedan att jag nästan blir glad när jag blir påmind om hur det var, och konstaterar att det inte är så längre. Jag mår bra av att röra på mig, äntligen har jag begripit det.
Är jag utopist och romantiker när jag önskar att den insikt jag har idag skulle ha förmedlats redan i skolan, av idrottslärarna?
Legacy of Birgit
Min jumpalärare i mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet hette Birgit. Förhoppningsvis begrep hon aldrig hur vidriga jag tyckte hennes lektioner var. Möjligen var hon en snäll människa innerst inne. Jag vill gärna tro folk om gott. Å andra sidan kan hon inte ha varit begåvad med vare sig empati eller fantasi i större mängder.
Birgit tänkte jag på häromveckan när jag råkade hamna på en annan Friskislokal än mitt stamlokus. Detta var en riktig idrottshall med halkigt trägolv, ribbstolar på väggarna, ränder i golvet och den omisskännliga lukten. Genast kände jag ett svagt eko av den ångest som alltid sammansnörde mitt mellangärde inför varje idrottslektion. Genom hela uppväxten. Ända till vårterminen i trean då jag vågade börja skolka ibland. Mina målsättningar var att få etta i idrott och femma i alla övriga ämnen. Båda misslyckades, men inte med särskilt stor marginal.
Först tänkte jag på varför jag älskar Friskis och känner mig hemma där. För att det inte känns som och luktar idrottslektion. För att det är roligt. För att det är befriande opretentiöst. För att ingen granskar en. För att det enda prestationskrav som finns är att man kommer dit. För att ingen skrattar åt en eller tittar snett på en. För att ledarna deltar och förmedlar sin glädje. För att jag återupptäckt något jag glömt sedan jag var mycket liten: rörelseglädjen. För att det visade sig finnas ett alternativ även för mig, det hopplösa fallet.
Sedan blir jag arg, och det är en gammal ilska som åter väcks till liv. Hur fan kunde en i övrigt utmärkt skola hålla sig med så undermålig idrottsundervisning? Vad i helvete är poängen med att plåga ungarna år ut och år in med redskapsgymnastik och friidrott om de inte visar minsta fallenhet eller intresse för det? Och ännu värre - man inte bara plågar dem utan lär dem dessutom att förknippa fysisk aktivitet med smärta, obehag och förnedring. Det senare är nära nog kriminellt eller borde vara det.
Jag var tjugofem år innan jag frivilligt ägnade mig åt någon form av motion igen. Första åren var det mitt överjag som styrde, jag tyckte mestadels att det var för jävligt, men någon gång kunde det glimta till och kännas roligt och skönt. Det tog mig några år, men nu vet jag att jag är långt ifrån något hopplöst fall. Grovmotorik och koordination är inte min bästa gren, men jag är numera aldrig sämst på golvet. Jag är urstark i rygg och ben (det blir man av att släpa på många kilon) och konditionen är heller inte något att skämmas för längre.
Jag är alltså sedan länge ute ur Birgits skugga. Det är så länge sedan att jag nästan blir glad när jag blir påmind om hur det var, och konstaterar att det inte är så längre. Jag mår bra av att röra på mig, äntligen har jag begripit det.
Är jag utopist och romantiker när jag önskar att den insikt jag har idag skulle ha förmedlats redan i skolan, av idrottslärarna?
Birgit tänkte jag på häromveckan när jag råkade hamna på en annan Friskislokal än mitt stamlokus. Detta var en riktig idrottshall med halkigt trägolv, ribbstolar på väggarna, ränder i golvet och den omisskännliga lukten. Genast kände jag ett svagt eko av den ångest som alltid sammansnörde mitt mellangärde inför varje idrottslektion. Genom hela uppväxten. Ända till vårterminen i trean då jag vågade börja skolka ibland. Mina målsättningar var att få etta i idrott och femma i alla övriga ämnen. Båda misslyckades, men inte med särskilt stor marginal.
Först tänkte jag på varför jag älskar Friskis och känner mig hemma där. För att det inte känns som och luktar idrottslektion. För att det är roligt. För att det är befriande opretentiöst. För att ingen granskar en. För att det enda prestationskrav som finns är att man kommer dit. För att ingen skrattar åt en eller tittar snett på en. För att ledarna deltar och förmedlar sin glädje. För att jag återupptäckt något jag glömt sedan jag var mycket liten: rörelseglädjen. För att det visade sig finnas ett alternativ även för mig, det hopplösa fallet.
Sedan blir jag arg, och det är en gammal ilska som åter väcks till liv. Hur fan kunde en i övrigt utmärkt skola hålla sig med så undermålig idrottsundervisning? Vad i helvete är poängen med att plåga ungarna år ut och år in med redskapsgymnastik och friidrott om de inte visar minsta fallenhet eller intresse för det? Och ännu värre - man inte bara plågar dem utan lär dem dessutom att förknippa fysisk aktivitet med smärta, obehag och förnedring. Det senare är nära nog kriminellt eller borde vara det.
Jag var tjugofem år innan jag frivilligt ägnade mig åt någon form av motion igen. Första åren var det mitt överjag som styrde, jag tyckte mestadels att det var för jävligt, men någon gång kunde det glimta till och kännas roligt och skönt. Det tog mig några år, men nu vet jag att jag är långt ifrån något hopplöst fall. Grovmotorik och koordination är inte min bästa gren, men jag är numera aldrig sämst på golvet. Jag är urstark i rygg och ben (det blir man av att släpa på många kilon) och konditionen är heller inte något att skämmas för längre.
Jag är alltså sedan länge ute ur Birgits skugga. Det är så länge sedan att jag nästan blir glad när jag blir påmind om hur det var, och konstaterar att det inte är så längre. Jag mår bra av att röra på mig, äntligen har jag begripit det.
Är jag utopist och romantiker när jag önskar att den insikt jag har idag skulle ha förmedlats redan i skolan, av idrottslärarna?
2009-02-05
Expatbarn (och språkskryt)
En arbetskamrat har sagt upp sig och ska flytta till Spanien med fru och barn. Döttrarna ska gå i amerikansk skola och lära sig engelska ordentligt. Tydligen gjorde min kollega samma sak som barn. Jag har noterat att hans engelska är ovanligt bra, ungefär som min. Men jag visste inte att han hade en liknande bakgrund.
Jag bodde alltså i USA i tre år när jag var barn. Efter studenten gick jag ett år på college. Under många år kunde jag med lätthet lura folk att jag var amerikan. Det kan jag inte längre, men jag tror att förmågan skulle komma tillbaka rätt snabbt om jag flyttade dit igen.
(Svenskar är generellt bra på engelska sägs det och visst är det sant. Men särskilt i min bransch träffar man på alltför många som pratar knackigt och skriver ännu värre. Flera av killarna på mitt jobb blandar ständigt ihop is och are, och mina öron krullar sig.)
Engelskan talade jag alltså flytande när jag var tio år och vi återkom till Sverige. Eftersom jag bara tittade i taket och hade tråkigt på engelsklektionerna tyckte mamma att jag kunde få ta privatlektioner i franska. Tempot var trivsamt lågt men det var såpass att jag hade en bra grund när jag började läsa franska på riktigt i sjuan. Genom högstadiet och gymnasiet var jag bäst i klassen i franska. (Dock inte i engelska eftersom vi hade några riktiga stjärnor i klassen som gått i brittisk skola ända upp i högstadiet.) Några språkresor hjälpte till så att jag kunde säkra betygsfemman utan nämnvärd ansträngning.
Kan man franska bra är det heller inte så himla svårt att lära sig spanska. Numer är jag bättre på spanska än franska (det är ett lättare språk tycker jag). Ju fler språk man kan desto lättare är det att lära sig nya, det största problemet är att man rör ihop dem. I tyska och italienska har jag ganska snabbt kunnat ta mig till hyfsad turistnivå även om de flesta kunskaperna numera ligger i dvala i någon hjärnvindling. Antagligen är jag helt pervers, men jag tycker faktiskt att grammatik är ganska roligt. Som att lösa korsord ungefär. Glosplugg däremot är urtråkigt.
Poängen med detta ohämmade skryt kommer nu: länge var jag fast besluten att ge mina barn samma flygande språkstart som jag själv fick. För att kunna språk är ju så himla viktigt, fick jag alltid höra. Och så tyckte jag själv också. Jag ville vara ett språkgeni, jag drömde om att jobba som tolk eller diplomat eller något annat flashigt yrke där man behöver kunna språk. Vasa, språklärare? Nej, det föresvävade mig aldrig.
Men min inställning har ändrats radikalt. För det första har jag konstaterat att det inte alls ger några fantastiska fördelar att vara språkfantom. Inte i min bransch åtminstone. Ett jobb har jag fått tack vare att jag kunde spanska, det är sant. Trots att min spanska då var ganska sopig (nu är den istället rostig) var den i alla fall bättre än latinamerikanernas engelska.
På mitt nuvarande jobb hade jag haft mest nytta av att kunna kinesiska eller finska. Inget av dem fanns att välja som vare sig B- eller C-språk på åttiotalet. Nej, det är engelskan som är lingua franca och visst är jag glad att den sitter i ryggmärgen. (Men det var länge sedan jag slutade att bräka som en amerikan, det fungerar absolut inte i umgänget med kineser, tyskar, finnar eller colombianer. Då funkar en tydligt uttalad engelska med lätt svensk brytning bäst.)
För det andra har jag som vuxen konstaterat att min USA-vistelse hade ett pris. Den klöv min barndom i två eller snarare tre delar: ett före, ett mittemellan och ett efter, och delarna hade mycket lite med varann att göra. De vänner jag hade som förstaklassare fanns inte kvar när jag återvände som tioåring. Mina kompisar i USA har jag aldrig träffat igen.
Jag har alltid känt en rotlöshet som förvisso inte är enbart USA-utflyktens fel. Jag flyttade mycket under hela min barndom, och det gjorde mina föräldrar också när de växte upp. Det finns ett enda ställe som jag alltid har återkommit till, som jag har haft tillgång till sedan jag föddes, och det är Sommarön.
I förra inlägget beskrev jag den saknad som oväntat sköljde över mig när jag hörde genuin göteborgska. Det är en saknad efter en tillhörighet jag aldrig känt, och nu definitivt aldrig kommer att känna. Jag är stockholmare nu, inflyttad sådan, men utan hemstad. För Göteborg är inte riktigt hemma. Hemma finns ingenstans, utom möjligen där jag själv är. Hemma bär jag med mig.
(En av de saker jag för övrigt gillar med Stockholm är att det är en bra stad att vara inflyttad i. Man är långt ifrån ensam. Urstockholmarna är så få att de snarast borde ställas ut på museum. Staden är så stor, varierad och vidsträckt att ingen kan säga sig ha monopol på att representera den.)
Frågan är vilken sorts trygghet och hemkänsla jag vill skapa åt Q, i den mån detta går att påverka. Planerna på att skaffa ett utlandsjobb och tillbringa några år utomlands har jag för länge sedan övergett. Man ska aldrig säga aldrig, men jag har mycket svårt att visualisera ett erbjudande som skulle kunna få mig att ompröva detta beslut under de närmaste åren. Delvis baseras detta på det jag inhämtat om anknytning och trygghet hos adopterade barn. Men det är också en slutsats dragen av mina egna erfarenheter och i viss mån O:s.
O och jag delar reslust och nyfikenhet. Ingen av oss bekänner sig till någon hembygd. Förmodligen kommer denna inställning att fortplantas till Q hur vi än gör. Mig spelar det ingen roll om han kommer att känna sig rotad i det nyköpta radhuset eller i sommarstugan, eller om han i likhet med mig kommer att bära med sig sin trygghet. Det viktigaste är att tryggheten och tillhörigheten finns där, i någon form.
Men naturligtvis kommer jag att se till att han lär sig engelska ordentligt. Han är redan rätt vass på svenska så jag tror inte att det blir något större problem.
Jag bodde alltså i USA i tre år när jag var barn. Efter studenten gick jag ett år på college. Under många år kunde jag med lätthet lura folk att jag var amerikan. Det kan jag inte längre, men jag tror att förmågan skulle komma tillbaka rätt snabbt om jag flyttade dit igen.
(Svenskar är generellt bra på engelska sägs det och visst är det sant. Men särskilt i min bransch träffar man på alltför många som pratar knackigt och skriver ännu värre. Flera av killarna på mitt jobb blandar ständigt ihop is och are, och mina öron krullar sig.)
Engelskan talade jag alltså flytande när jag var tio år och vi återkom till Sverige. Eftersom jag bara tittade i taket och hade tråkigt på engelsklektionerna tyckte mamma att jag kunde få ta privatlektioner i franska. Tempot var trivsamt lågt men det var såpass att jag hade en bra grund när jag började läsa franska på riktigt i sjuan. Genom högstadiet och gymnasiet var jag bäst i klassen i franska. (Dock inte i engelska eftersom vi hade några riktiga stjärnor i klassen som gått i brittisk skola ända upp i högstadiet.) Några språkresor hjälpte till så att jag kunde säkra betygsfemman utan nämnvärd ansträngning.
Kan man franska bra är det heller inte så himla svårt att lära sig spanska. Numer är jag bättre på spanska än franska (det är ett lättare språk tycker jag). Ju fler språk man kan desto lättare är det att lära sig nya, det största problemet är att man rör ihop dem. I tyska och italienska har jag ganska snabbt kunnat ta mig till hyfsad turistnivå även om de flesta kunskaperna numera ligger i dvala i någon hjärnvindling. Antagligen är jag helt pervers, men jag tycker faktiskt att grammatik är ganska roligt. Som att lösa korsord ungefär. Glosplugg däremot är urtråkigt.
Poängen med detta ohämmade skryt kommer nu: länge var jag fast besluten att ge mina barn samma flygande språkstart som jag själv fick. För att kunna språk är ju så himla viktigt, fick jag alltid höra. Och så tyckte jag själv också. Jag ville vara ett språkgeni, jag drömde om att jobba som tolk eller diplomat eller något annat flashigt yrke där man behöver kunna språk. Vasa, språklärare? Nej, det föresvävade mig aldrig.
Men min inställning har ändrats radikalt. För det första har jag konstaterat att det inte alls ger några fantastiska fördelar att vara språkfantom. Inte i min bransch åtminstone. Ett jobb har jag fått tack vare att jag kunde spanska, det är sant. Trots att min spanska då var ganska sopig (nu är den istället rostig) var den i alla fall bättre än latinamerikanernas engelska.
På mitt nuvarande jobb hade jag haft mest nytta av att kunna kinesiska eller finska. Inget av dem fanns att välja som vare sig B- eller C-språk på åttiotalet. Nej, det är engelskan som är lingua franca och visst är jag glad att den sitter i ryggmärgen. (Men det var länge sedan jag slutade att bräka som en amerikan, det fungerar absolut inte i umgänget med kineser, tyskar, finnar eller colombianer. Då funkar en tydligt uttalad engelska med lätt svensk brytning bäst.)
För det andra har jag som vuxen konstaterat att min USA-vistelse hade ett pris. Den klöv min barndom i två eller snarare tre delar: ett före, ett mittemellan och ett efter, och delarna hade mycket lite med varann att göra. De vänner jag hade som förstaklassare fanns inte kvar när jag återvände som tioåring. Mina kompisar i USA har jag aldrig träffat igen.
Jag har alltid känt en rotlöshet som förvisso inte är enbart USA-utflyktens fel. Jag flyttade mycket under hela min barndom, och det gjorde mina föräldrar också när de växte upp. Det finns ett enda ställe som jag alltid har återkommit till, som jag har haft tillgång till sedan jag föddes, och det är Sommarön.
I förra inlägget beskrev jag den saknad som oväntat sköljde över mig när jag hörde genuin göteborgska. Det är en saknad efter en tillhörighet jag aldrig känt, och nu definitivt aldrig kommer att känna. Jag är stockholmare nu, inflyttad sådan, men utan hemstad. För Göteborg är inte riktigt hemma. Hemma finns ingenstans, utom möjligen där jag själv är. Hemma bär jag med mig.
(En av de saker jag för övrigt gillar med Stockholm är att det är en bra stad att vara inflyttad i. Man är långt ifrån ensam. Urstockholmarna är så få att de snarast borde ställas ut på museum. Staden är så stor, varierad och vidsträckt att ingen kan säga sig ha monopol på att representera den.)
Frågan är vilken sorts trygghet och hemkänsla jag vill skapa åt Q, i den mån detta går att påverka. Planerna på att skaffa ett utlandsjobb och tillbringa några år utomlands har jag för länge sedan övergett. Man ska aldrig säga aldrig, men jag har mycket svårt att visualisera ett erbjudande som skulle kunna få mig att ompröva detta beslut under de närmaste åren. Delvis baseras detta på det jag inhämtat om anknytning och trygghet hos adopterade barn. Men det är också en slutsats dragen av mina egna erfarenheter och i viss mån O:s.
O och jag delar reslust och nyfikenhet. Ingen av oss bekänner sig till någon hembygd. Förmodligen kommer denna inställning att fortplantas till Q hur vi än gör. Mig spelar det ingen roll om han kommer att känna sig rotad i det nyköpta radhuset eller i sommarstugan, eller om han i likhet med mig kommer att bära med sig sin trygghet. Det viktigaste är att tryggheten och tillhörigheten finns där, i någon form.
Men naturligtvis kommer jag att se till att han lär sig engelska ordentligt. Han är redan rätt vass på svenska så jag tror inte att det blir något större problem.
Expatbarn (och språkskryt)
En arbetskamrat har sagt upp sig och ska flytta till Spanien med fru och barn. Döttrarna ska gå i amerikansk skola och lära sig engelska ordentligt. Tydligen gjorde min kollega samma sak som barn. Jag har noterat att hans engelska är ovanligt bra, ungefär som min. Men jag visste inte att han hade en liknande bakgrund.
Jag bodde alltså i USA i tre år när jag var barn. Efter studenten gick jag ett år på college. Under många år kunde jag med lätthet lura folk att jag var amerikan. Det kan jag inte längre, men jag tror att förmågan skulle komma tillbaka rätt snabbt om jag flyttade dit igen.
(Svenskar är generellt bra på engelska sägs det och visst är det sant. Men särskilt i min bransch träffar man på alltför många som pratar knackigt och skriver ännu värre. Flera av killarna på mitt jobb blandar ständigt ihop is och are, och mina öron krullar sig.)
Engelskan talade jag alltså flytande när jag var tio år och vi återkom till Sverige. Eftersom jag bara tittade i taket och hade tråkigt på engelsklektionerna tyckte mamma att jag kunde få ta privatlektioner i franska. Tempot var trivsamt lågt men det var såpass att jag hade en bra grund när jag började läsa franska på riktigt i sjuan. Genom högstadiet och gymnasiet var jag bäst i klassen i franska. (Dock inte i engelska eftersom vi hade några riktiga stjärnor i klassen som gått i brittisk skola ända upp i högstadiet.) Några språkresor hjälpte till så att jag kunde säkra betygsfemman utan nämnvärd ansträngning.
Kan man franska bra är det heller inte så himla svårt att lära sig spanska. Numer är jag bättre på spanska än franska (det är ett lättare språk tycker jag). Ju fler språk man kan desto lättare är det att lära sig nya, det största problemet är att man rör ihop dem. I tyska och italienska har jag ganska snabbt kunnat ta mig till hyfsad turistnivå även om de flesta kunskaperna numera ligger i dvala i någon hjärnvindling. Antagligen är jag helt pervers, men jag tycker faktiskt att grammatik är ganska roligt. Som att lösa korsord ungefär. Glosplugg däremot är urtråkigt.
Poängen med detta ohämmade skryt kommer nu: länge var jag fast besluten att ge mina barn samma flygande språkstart som jag själv fick. För att kunna språk är ju så himla viktigt, fick jag alltid höra. Och så tyckte jag själv också. Jag ville vara ett språkgeni, jag drömde om att jobba som tolk eller diplomat eller något annat flashigt yrke där man behöver kunna språk. Vasa, språklärare? Nej, det föresvävade mig aldrig.
Men min inställning har ändrats radikalt. För det första har jag konstaterat att det inte alls ger några fantastiska fördelar att vara språkfantom. Inte i min bransch åtminstone. Ett jobb har jag fått tack vare att jag kunde spanska, det är sant. Trots att min spanska då var ganska sopig (nu är den istället rostig) var den i alla fall bättre än latinamerikanernas engelska.
På mitt nuvarande jobb hade jag haft mest nytta av att kunna kinesiska eller finska. Inget av dem fanns att välja som vare sig B- eller C-språk på åttiotalet. Nej, det är engelskan som är lingua franca och visst är jag glad att den sitter i ryggmärgen. (Men det var länge sedan jag slutade att bräka som en amerikan, det fungerar absolut inte i umgänget med kineser, tyskar, finnar eller colombianer. Då funkar en tydligt uttalad engelska med lätt svensk brytning bäst.)
För det andra har jag som vuxen konstaterat att min USA-vistelse hade ett pris. Den klöv min barndom i två eller snarare tre delar: ett före, ett mittemellan och ett efter, och delarna hade mycket lite med varann att göra. De vänner jag hade som förstaklassare fanns inte kvar när jag återvände som tioåring. Mina kompisar i USA har jag aldrig träffat igen.
Jag har alltid känt en rotlöshet som förvisso inte är enbart USA-utflyktens fel. Jag flyttade mycket under hela min barndom, och det gjorde mina föräldrar också när de växte upp. Det finns ett enda ställe som jag alltid har återkommit till, som jag har haft tillgång till sedan jag föddes, och det är Sommarön.
I förra inlägget beskrev jag den saknad som oväntat sköljde över mig när jag hörde genuin göteborgska. Det är en saknad efter en tillhörighet jag aldrig känt, och nu definitivt aldrig kommer att känna. Jag är stockholmare nu, inflyttad sådan, men utan hemstad. För Göteborg är inte riktigt hemma. Hemma finns ingenstans, utom möjligen där jag själv är. Hemma bär jag med mig.
(En av de saker jag för övrigt gillar med Stockholm är att det är en bra stad att vara inflyttad i. Man är långt ifrån ensam. Urstockholmarna är så få att de snarast borde ställas ut på museum. Staden är så stor, varierad och vidsträckt att ingen kan säga sig ha monopol på att representera den.)
Frågan är vilken sorts trygghet och hemkänsla jag vill skapa åt Q, i den mån detta går att påverka. Planerna på att skaffa ett utlandsjobb och tillbringa några år utomlands har jag för länge sedan övergett. Man ska aldrig säga aldrig, men jag har mycket svårt att visualisera ett erbjudande som skulle kunna få mig att ompröva detta beslut under de närmaste åren. Delvis baseras detta på det jag inhämtat om anknytning och trygghet hos adopterade barn. Men det är också en slutsats dragen av mina egna erfarenheter och i viss mån O:s.
O och jag delar reslust och nyfikenhet. Ingen av oss bekänner sig till någon hembygd. Förmodligen kommer denna inställning att fortplantas till Q hur vi än gör. Mig spelar det ingen roll om han kommer att känna sig rotad i det nyköpta radhuset eller i sommarstugan, eller om han i likhet med mig kommer att bära med sig sin trygghet. Det viktigaste är att tryggheten och tillhörigheten finns där, i någon form.
Men naturligtvis kommer jag att se till att han lär sig engelska ordentligt. Han är redan rätt vass på svenska så jag tror inte att det blir något större problem.
Jag bodde alltså i USA i tre år när jag var barn. Efter studenten gick jag ett år på college. Under många år kunde jag med lätthet lura folk att jag var amerikan. Det kan jag inte längre, men jag tror att förmågan skulle komma tillbaka rätt snabbt om jag flyttade dit igen.
(Svenskar är generellt bra på engelska sägs det och visst är det sant. Men särskilt i min bransch träffar man på alltför många som pratar knackigt och skriver ännu värre. Flera av killarna på mitt jobb blandar ständigt ihop is och are, och mina öron krullar sig.)
Engelskan talade jag alltså flytande när jag var tio år och vi återkom till Sverige. Eftersom jag bara tittade i taket och hade tråkigt på engelsklektionerna tyckte mamma att jag kunde få ta privatlektioner i franska. Tempot var trivsamt lågt men det var såpass att jag hade en bra grund när jag började läsa franska på riktigt i sjuan. Genom högstadiet och gymnasiet var jag bäst i klassen i franska. (Dock inte i engelska eftersom vi hade några riktiga stjärnor i klassen som gått i brittisk skola ända upp i högstadiet.) Några språkresor hjälpte till så att jag kunde säkra betygsfemman utan nämnvärd ansträngning.
Kan man franska bra är det heller inte så himla svårt att lära sig spanska. Numer är jag bättre på spanska än franska (det är ett lättare språk tycker jag). Ju fler språk man kan desto lättare är det att lära sig nya, det största problemet är att man rör ihop dem. I tyska och italienska har jag ganska snabbt kunnat ta mig till hyfsad turistnivå även om de flesta kunskaperna numera ligger i dvala i någon hjärnvindling. Antagligen är jag helt pervers, men jag tycker faktiskt att grammatik är ganska roligt. Som att lösa korsord ungefär. Glosplugg däremot är urtråkigt.
Poängen med detta ohämmade skryt kommer nu: länge var jag fast besluten att ge mina barn samma flygande språkstart som jag själv fick. För att kunna språk är ju så himla viktigt, fick jag alltid höra. Och så tyckte jag själv också. Jag ville vara ett språkgeni, jag drömde om att jobba som tolk eller diplomat eller något annat flashigt yrke där man behöver kunna språk. Vasa, språklärare? Nej, det föresvävade mig aldrig.
Men min inställning har ändrats radikalt. För det första har jag konstaterat att det inte alls ger några fantastiska fördelar att vara språkfantom. Inte i min bransch åtminstone. Ett jobb har jag fått tack vare att jag kunde spanska, det är sant. Trots att min spanska då var ganska sopig (nu är den istället rostig) var den i alla fall bättre än latinamerikanernas engelska.
På mitt nuvarande jobb hade jag haft mest nytta av att kunna kinesiska eller finska. Inget av dem fanns att välja som vare sig B- eller C-språk på åttiotalet. Nej, det är engelskan som är lingua franca och visst är jag glad att den sitter i ryggmärgen. (Men det var länge sedan jag slutade att bräka som en amerikan, det fungerar absolut inte i umgänget med kineser, tyskar, finnar eller colombianer. Då funkar en tydligt uttalad engelska med lätt svensk brytning bäst.)
För det andra har jag som vuxen konstaterat att min USA-vistelse hade ett pris. Den klöv min barndom i två eller snarare tre delar: ett före, ett mittemellan och ett efter, och delarna hade mycket lite med varann att göra. De vänner jag hade som förstaklassare fanns inte kvar när jag återvände som tioåring. Mina kompisar i USA har jag aldrig träffat igen.
Jag har alltid känt en rotlöshet som förvisso inte är enbart USA-utflyktens fel. Jag flyttade mycket under hela min barndom, och det gjorde mina föräldrar också när de växte upp. Det finns ett enda ställe som jag alltid har återkommit till, som jag har haft tillgång till sedan jag föddes, och det är Sommarön.
I förra inlägget beskrev jag den saknad som oväntat sköljde över mig när jag hörde genuin göteborgska. Det är en saknad efter en tillhörighet jag aldrig känt, och nu definitivt aldrig kommer att känna. Jag är stockholmare nu, inflyttad sådan, men utan hemstad. För Göteborg är inte riktigt hemma. Hemma finns ingenstans, utom möjligen där jag själv är. Hemma bär jag med mig.
(En av de saker jag för övrigt gillar med Stockholm är att det är en bra stad att vara inflyttad i. Man är långt ifrån ensam. Urstockholmarna är så få att de snarast borde ställas ut på museum. Staden är så stor, varierad och vidsträckt att ingen kan säga sig ha monopol på att representera den.)
Frågan är vilken sorts trygghet och hemkänsla jag vill skapa åt Q, i den mån detta går att påverka. Planerna på att skaffa ett utlandsjobb och tillbringa några år utomlands har jag för länge sedan övergett. Man ska aldrig säga aldrig, men jag har mycket svårt att visualisera ett erbjudande som skulle kunna få mig att ompröva detta beslut under de närmaste åren. Delvis baseras detta på det jag inhämtat om anknytning och trygghet hos adopterade barn. Men det är också en slutsats dragen av mina egna erfarenheter och i viss mån O:s.
O och jag delar reslust och nyfikenhet. Ingen av oss bekänner sig till någon hembygd. Förmodligen kommer denna inställning att fortplantas till Q hur vi än gör. Mig spelar det ingen roll om han kommer att känna sig rotad i det nyköpta radhuset eller i sommarstugan, eller om han i likhet med mig kommer att bära med sig sin trygghet. Det viktigaste är att tryggheten och tillhörigheten finns där, i någon form.
Men naturligtvis kommer jag att se till att han lär sig engelska ordentligt. Han är redan rätt vass på svenska så jag tror inte att det blir något större problem.
2009-02-03
Oväntad hemlängtan
Har just sett ännu en fin Alandh-dokumentär, den om Ingemar Johansson (vilken karl! Och vilken kvinna han hade vid sin sida!)
Kanske är det för att vi nu har köpt en bostad här, kanske tycker mitt omedvetna att det känns mer definitivt nu och att det därmed är dags att börja (burja) sakna. Själv trodde jag att jag sedan flera år tillbaka var inställd på att bo i Stockholm nu och i framtiden.
Men när jag hör farbröderna i filmen berätta om Ingemar, då ryser jag av hemlängtan och sentimentalitet. Sådär fint hör man aldrig någon prata nu för tiden.
Orden har flyttat längre bak i munnen på mig, r:en är inte lika markerade, tonfallet har blivit mer nasalt och sjungande, den göteborgska lunken har ersatts av den snabbare uppsvenskan, ord som käck och redig har lämnat min vokabulär. För här finns ingen som förstår.
För Q kommer göteborgska att låta bred och konstig. Inte hemma, som det låter för mig.
Än så länge i alla fall.
Kanske är det för att vi nu har köpt en bostad här, kanske tycker mitt omedvetna att det känns mer definitivt nu och att det därmed är dags att börja (burja) sakna. Själv trodde jag att jag sedan flera år tillbaka var inställd på att bo i Stockholm nu och i framtiden.
Men när jag hör farbröderna i filmen berätta om Ingemar, då ryser jag av hemlängtan och sentimentalitet. Sådär fint hör man aldrig någon prata nu för tiden.
Orden har flyttat längre bak i munnen på mig, r:en är inte lika markerade, tonfallet har blivit mer nasalt och sjungande, den göteborgska lunken har ersatts av den snabbare uppsvenskan, ord som käck och redig har lämnat min vokabulär. För här finns ingen som förstår.
För Q kommer göteborgska att låta bred och konstig. Inte hemma, som det låter för mig.
Än så länge i alla fall.
Oväntad hemlängtan
Har just sett ännu en fin Alandh-dokumentär, den om Ingemar Johansson (vilken karl! Och vilken kvinna han hade vid sin sida!)
Kanske är det för att vi nu har köpt en bostad här, kanske tycker mitt omedvetna att det känns mer definitivt nu och att det därmed är dags att börja (burja) sakna. Själv trodde jag att jag sedan flera år tillbaka var inställd på att bo i Stockholm nu och i framtiden.
Men när jag hör farbröderna i filmen berätta om Ingemar, då ryser jag av hemlängtan och sentimentalitet. Sådär fint hör man aldrig någon prata nu för tiden.
Orden har flyttat längre bak i munnen på mig, r:en är inte lika markerade, tonfallet har blivit mer nasalt och sjungande, den göteborgska lunken har ersatts av den snabbare uppsvenskan, ord som käck och redig har lämnat min vokabulär. För här finns ingen som förstår.
För Q kommer göteborgska att låta bred och konstig. Inte hemma, som det låter för mig.
Än så länge i alla fall.
Kanske är det för att vi nu har köpt en bostad här, kanske tycker mitt omedvetna att det känns mer definitivt nu och att det därmed är dags att börja (burja) sakna. Själv trodde jag att jag sedan flera år tillbaka var inställd på att bo i Stockholm nu och i framtiden.
Men när jag hör farbröderna i filmen berätta om Ingemar, då ryser jag av hemlängtan och sentimentalitet. Sådär fint hör man aldrig någon prata nu för tiden.
Orden har flyttat längre bak i munnen på mig, r:en är inte lika markerade, tonfallet har blivit mer nasalt och sjungande, den göteborgska lunken har ersatts av den snabbare uppsvenskan, ord som käck och redig har lämnat min vokabulär. För här finns ingen som förstår.
För Q kommer göteborgska att låta bred och konstig. Inte hemma, som det låter för mig.
Än så länge i alla fall.
2009-02-02
Luktmänniska
Under julledigheten såg vi Parfymen på DVD. Jag var den enda i sällskapet som läst boken, och när jag skulle motivera valet av film genom att förklara för de andra vad den handlade om, slog det mig hur trist den lät. Ännu en seriemördarfilm, som Lammen tystnar fast på 1700-talet, ungefär. (Inget ont om Lammen, en mycket bra film och ännu bättre bok, som jag rekommenderar!)
Men när jag läste Parfymen för tjugo år sedan uppfattade jag den inte alls som en thriller utan som en djupt originell skröna av allra bästa slag. Å andra sidan var jag bara arton år då och världen hade ännu inte begåvats med alla dessa skildringar av seriemördare, man kan tro att det sitter en i varje buske, var och en med sin egen personliga preferens.
I alla fall ska jag nu läsa om boken för att se vad jag tycker.
Men det var inte om det jag skulle skriva, utan om det faktum att jag i likhet med huvudpersonen Grenouille är en luktmänniska. Sedan jag fick Q har jag dessutom slutat bära parfym vilket skärpt luktsinnet ytterligare, ibland gränsande mot det plågsamma.
När jag ser bilden av mig och Q uppe till höger känner jag genast lukten av Sommarön. Dragigt, kylslaget och gammalt hus, blandat med salt, regn och gräs. När jag hämtat Q hos dagmamman luktar hans hår av hennes hus. Det känns avigt, inte obehagligt eller äckligt, bara konstigt, i någon timme eller så, men därefter luktar han som sig själv igen (godaste lukten på jorden, för övrigt, om nu någon undrar). När mamma har hälsat på känner jag hennes parfym på de mest oväntade ställen i veckor efteråt. Som till exempel på passagerarsätets säkerhetsbälte.
För att inte tala om medresenärer i tunnelbanan. Oj, oj. Kväljande parfymdunster blandas med smygfisar. Jag borrar ner ansiktet i min schal och andas genom munnen.
De som lever nära mig vet att jag är extremt känslig mot mögligt bröd. Flera dagar innan någon annan klagar tycker jag att brödet smakar mögel. En enda solroskärna på för övrigt färskt bröd kan smaka mögligt. En till synes fräsch tomat får mig att grimasera.
Jag älskar smaken av vitlök, men undviker det i matlagningen eftersom jag avskyr att känna lukten på händerna i dagar efteråt.
Det njutbara med trädgårdsarbete är till stor del alla dofter. Inte bara de omsjungna som syrener och luktärt, utan också lukten av våt jord, av solbränt gräs, eller när fingrarna luktar av ringblommor eller krasse.
Lukter och dofter kan också som inget annat trigga minnet. Men det är sällan några konkreta händelser jag minns, utan känslor och stämningar. En höstdag kan jag sniffa i luften och plötsligt bli tio år igen och kryssa mellan våta lönnlöv på asfalten på väg mot bussen. Jag minns ännu lukten av det giftröda pulver som blandades ut med vatten för att göra Hawaiian Punch. Året var 1978 och jag bodde i USA. Förhoppningsvis är otyget förbjudet idag.
Möjligen när jag en ny luktoman vid min barm. Q:s käraste gosesaker är Lokatten, apan och linnet. Linnet = mitt nattlinne som han företagsamt nappar åt sig från sängen och sedan draperar sig i, alternativt släpar längs det dammiga golvet. Nog för att tyget är lent och mjukt mellan fingrarna, men jag misstänker att lukten spelar in. Ett nytvättat ur lådan ratas nämligen.
Lever ni andra också i en värld av lukter? Berätta!
Men när jag läste Parfymen för tjugo år sedan uppfattade jag den inte alls som en thriller utan som en djupt originell skröna av allra bästa slag. Å andra sidan var jag bara arton år då och världen hade ännu inte begåvats med alla dessa skildringar av seriemördare, man kan tro att det sitter en i varje buske, var och en med sin egen personliga preferens.
I alla fall ska jag nu läsa om boken för att se vad jag tycker.
Men det var inte om det jag skulle skriva, utan om det faktum att jag i likhet med huvudpersonen Grenouille är en luktmänniska. Sedan jag fick Q har jag dessutom slutat bära parfym vilket skärpt luktsinnet ytterligare, ibland gränsande mot det plågsamma.
När jag ser bilden av mig och Q uppe till höger känner jag genast lukten av Sommarön. Dragigt, kylslaget och gammalt hus, blandat med salt, regn och gräs. När jag hämtat Q hos dagmamman luktar hans hår av hennes hus. Det känns avigt, inte obehagligt eller äckligt, bara konstigt, i någon timme eller så, men därefter luktar han som sig själv igen (godaste lukten på jorden, för övrigt, om nu någon undrar). När mamma har hälsat på känner jag hennes parfym på de mest oväntade ställen i veckor efteråt. Som till exempel på passagerarsätets säkerhetsbälte.
För att inte tala om medresenärer i tunnelbanan. Oj, oj. Kväljande parfymdunster blandas med smygfisar. Jag borrar ner ansiktet i min schal och andas genom munnen.
De som lever nära mig vet att jag är extremt känslig mot mögligt bröd. Flera dagar innan någon annan klagar tycker jag att brödet smakar mögel. En enda solroskärna på för övrigt färskt bröd kan smaka mögligt. En till synes fräsch tomat får mig att grimasera.
Jag älskar smaken av vitlök, men undviker det i matlagningen eftersom jag avskyr att känna lukten på händerna i dagar efteråt.
Det njutbara med trädgårdsarbete är till stor del alla dofter. Inte bara de omsjungna som syrener och luktärt, utan också lukten av våt jord, av solbränt gräs, eller när fingrarna luktar av ringblommor eller krasse.
Lukter och dofter kan också som inget annat trigga minnet. Men det är sällan några konkreta händelser jag minns, utan känslor och stämningar. En höstdag kan jag sniffa i luften och plötsligt bli tio år igen och kryssa mellan våta lönnlöv på asfalten på väg mot bussen. Jag minns ännu lukten av det giftröda pulver som blandades ut med vatten för att göra Hawaiian Punch. Året var 1978 och jag bodde i USA. Förhoppningsvis är otyget förbjudet idag.
Möjligen när jag en ny luktoman vid min barm. Q:s käraste gosesaker är Lokatten, apan och linnet. Linnet = mitt nattlinne som han företagsamt nappar åt sig från sängen och sedan draperar sig i, alternativt släpar längs det dammiga golvet. Nog för att tyget är lent och mjukt mellan fingrarna, men jag misstänker att lukten spelar in. Ett nytvättat ur lådan ratas nämligen.
Lever ni andra också i en värld av lukter? Berätta!
Luktmänniska
Under julledigheten såg vi Parfymen på DVD. Jag var den enda i sällskapet som läst boken, och när jag skulle motivera valet av film genom att förklara för de andra vad den handlade om, slog det mig hur trist den lät. Ännu en seriemördarfilm, som Lammen tystnar fast på 1700-talet, ungefär. (Inget ont om Lammen, en mycket bra film och ännu bättre bok, som jag rekommenderar!)
Men när jag läste Parfymen för tjugo år sedan uppfattade jag den inte alls som en thriller utan som en djupt originell skröna av allra bästa slag. Å andra sidan var jag bara arton år då och världen hade ännu inte begåvats med alla dessa skildringar av seriemördare, man kan tro att det sitter en i varje buske, var och en med sin egen personliga preferens.
I alla fall ska jag nu läsa om boken för att se vad jag tycker.
Men det var inte om det jag skulle skriva, utan om det faktum att jag i likhet med huvudpersonen Grenouille är en luktmänniska. Sedan jag fick Q har jag dessutom slutat bära parfym vilket skärpt luktsinnet ytterligare, ibland gränsande mot det plågsamma.
När jag ser bilden av mig och Q uppe till höger känner jag genast lukten av Sommarön. Dragigt, kylslaget och gammalt hus, blandat med salt, regn och gräs. När jag hämtat Q hos dagmamman luktar hans hår av hennes hus. Det känns avigt, inte obehagligt eller äckligt, bara konstigt, i någon timme eller så, men därefter luktar han som sig själv igen (godaste lukten på jorden, för övrigt, om nu någon undrar). När mamma har hälsat på känner jag hennes parfym på de mest oväntade ställen i veckor efteråt. Som till exempel på passagerarsätets säkerhetsbälte.
För att inte tala om medresenärer i tunnelbanan. Oj, oj. Kväljande parfymdunster blandas med smygfisar. Jag borrar ner ansiktet i min schal och andas genom munnen.
De som lever nära mig vet att jag är extremt känslig mot mögligt bröd. Flera dagar innan någon annan klagar tycker jag att brödet smakar mögel. En enda solroskärna på för övrigt färskt bröd kan smaka mögligt. En till synes fräsch tomat får mig att grimasera.
Jag älskar smaken av vitlök, men undviker det i matlagningen eftersom jag avskyr att känna lukten på händerna i dagar efteråt.
Det njutbara med trädgårdsarbete är till stor del alla dofter. Inte bara de omsjungna som syrener och luktärt, utan också lukten av våt jord, av solbränt gräs, eller när fingrarna luktar av ringblommor eller krasse.
Lukter och dofter kan också som inget annat trigga minnet. Men det är sällan några konkreta händelser jag minns, utan känslor och stämningar. En höstdag kan jag sniffa i luften och plötsligt bli tio år igen och kryssa mellan våta lönnlöv på asfalten på väg mot bussen. Jag minns ännu lukten av det giftröda pulver som blandades ut med vatten för att göra Hawaiian Punch. Året var 1978 och jag bodde i USA. Förhoppningsvis är otyget förbjudet idag.
Möjligen när jag en ny luktoman vid min barm. Q:s käraste gosesaker är Lokatten, apan och linnet. Linnet = mitt nattlinne som han företagsamt nappar åt sig från sängen och sedan draperar sig i, alternativt släpar längs det dammiga golvet. Nog för att tyget är lent och mjukt mellan fingrarna, men jag misstänker att lukten spelar in. Ett nytvättat ur lådan ratas nämligen.
Lever ni andra också i en värld av lukter? Berätta!
Men när jag läste Parfymen för tjugo år sedan uppfattade jag den inte alls som en thriller utan som en djupt originell skröna av allra bästa slag. Å andra sidan var jag bara arton år då och världen hade ännu inte begåvats med alla dessa skildringar av seriemördare, man kan tro att det sitter en i varje buske, var och en med sin egen personliga preferens.
I alla fall ska jag nu läsa om boken för att se vad jag tycker.
Men det var inte om det jag skulle skriva, utan om det faktum att jag i likhet med huvudpersonen Grenouille är en luktmänniska. Sedan jag fick Q har jag dessutom slutat bära parfym vilket skärpt luktsinnet ytterligare, ibland gränsande mot det plågsamma.
När jag ser bilden av mig och Q uppe till höger känner jag genast lukten av Sommarön. Dragigt, kylslaget och gammalt hus, blandat med salt, regn och gräs. När jag hämtat Q hos dagmamman luktar hans hår av hennes hus. Det känns avigt, inte obehagligt eller äckligt, bara konstigt, i någon timme eller så, men därefter luktar han som sig själv igen (godaste lukten på jorden, för övrigt, om nu någon undrar). När mamma har hälsat på känner jag hennes parfym på de mest oväntade ställen i veckor efteråt. Som till exempel på passagerarsätets säkerhetsbälte.
För att inte tala om medresenärer i tunnelbanan. Oj, oj. Kväljande parfymdunster blandas med smygfisar. Jag borrar ner ansiktet i min schal och andas genom munnen.
De som lever nära mig vet att jag är extremt känslig mot mögligt bröd. Flera dagar innan någon annan klagar tycker jag att brödet smakar mögel. En enda solroskärna på för övrigt färskt bröd kan smaka mögligt. En till synes fräsch tomat får mig att grimasera.
Jag älskar smaken av vitlök, men undviker det i matlagningen eftersom jag avskyr att känna lukten på händerna i dagar efteråt.
Det njutbara med trädgårdsarbete är till stor del alla dofter. Inte bara de omsjungna som syrener och luktärt, utan också lukten av våt jord, av solbränt gräs, eller när fingrarna luktar av ringblommor eller krasse.
Lukter och dofter kan också som inget annat trigga minnet. Men det är sällan några konkreta händelser jag minns, utan känslor och stämningar. En höstdag kan jag sniffa i luften och plötsligt bli tio år igen och kryssa mellan våta lönnlöv på asfalten på väg mot bussen. Jag minns ännu lukten av det giftröda pulver som blandades ut med vatten för att göra Hawaiian Punch. Året var 1978 och jag bodde i USA. Förhoppningsvis är otyget förbjudet idag.
Möjligen när jag en ny luktoman vid min barm. Q:s käraste gosesaker är Lokatten, apan och linnet. Linnet = mitt nattlinne som han företagsamt nappar åt sig från sängen och sedan draperar sig i, alternativt släpar längs det dammiga golvet. Nog för att tyget är lent och mjukt mellan fingrarna, men jag misstänker att lukten spelar in. Ett nytvättat ur lådan ratas nämligen.
Lever ni andra också i en värld av lukter? Berätta!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)