Min jumpalärare i mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet hette Birgit. Förhoppningsvis begrep hon aldrig hur vidriga jag tyckte hennes lektioner var. Möjligen var hon en snäll människa innerst inne. Jag vill gärna tro folk om gott. Å andra sidan kan hon inte ha varit begåvad med vare sig empati eller fantasi i större mängder.
Birgit tänkte jag på häromveckan när jag råkade hamna på en annan Friskislokal än mitt stamlokus. Detta var en riktig idrottshall med halkigt trägolv, ribbstolar på väggarna, ränder i golvet och den omisskännliga lukten. Genast kände jag ett svagt eko av den ångest som alltid sammansnörde mitt mellangärde inför varje idrottslektion. Genom hela uppväxten. Ända till vårterminen i trean då jag vågade börja skolka ibland. Mina målsättningar var att få etta i idrott och femma i alla övriga ämnen. Båda misslyckades, men inte med särskilt stor marginal.
Först tänkte jag på varför jag älskar Friskis och känner mig hemma där. För att det inte känns som och luktar idrottslektion. För att det är roligt. För att det är befriande opretentiöst. För att ingen granskar en. För att det enda prestationskrav som finns är att man kommer dit. För att ingen skrattar åt en eller tittar snett på en. För att ledarna deltar och förmedlar sin glädje. För att jag återupptäckt något jag glömt sedan jag var mycket liten: rörelseglädjen. För att det visade sig finnas ett alternativ även för mig, det hopplösa fallet.
Sedan blir jag arg, och det är en gammal ilska som åter väcks till liv. Hur fan kunde en i övrigt utmärkt skola hålla sig med så undermålig idrottsundervisning? Vad i helvete är poängen med att plåga ungarna år ut och år in med redskapsgymnastik och friidrott om de inte visar minsta fallenhet eller intresse för det? Och ännu värre - man inte bara plågar dem utan lär dem dessutom att förknippa fysisk aktivitet med smärta, obehag och förnedring. Det senare är nära nog kriminellt eller borde vara det.
Jag var tjugofem år innan jag frivilligt ägnade mig åt någon form av motion igen. Första åren var det mitt överjag som styrde, jag tyckte mestadels att det var för jävligt, men någon gång kunde det glimta till och kännas roligt och skönt. Det tog mig några år, men nu vet jag att jag är långt ifrån något hopplöst fall. Grovmotorik och koordination är inte min bästa gren, men jag är numera aldrig sämst på golvet. Jag är urstark i rygg och ben (det blir man av att släpa på många kilon) och konditionen är heller inte något att skämmas för längre.
Jag är alltså sedan länge ute ur Birgits skugga. Det är så länge sedan att jag nästan blir glad när jag blir påmind om hur det var, och konstaterar att det inte är så längre. Jag mår bra av att röra på mig, äntligen har jag begripit det.
Är jag utopist och romantiker när jag önskar att den insikt jag har idag skulle ha förmedlats redan i skolan, av idrottslärarna?
Tyvärr tror jag inte att det bara var/är idrottslektionerna detta gällde/gäller för, även om de kanske har en starkare och mer inbiten hierarkisk struktur än andra ämnen, men för dig, som var duktig i alla andra ämnen kanske det inte märktes lika tydligt hur man på de andra lektionerna plågade ungar som inte hade den minsta fallenhet för matematik, språk eller vad det än vara månde. Tror att det har blivit bättre, i alla fall i de skolor jag har haft inblick.
SvaraRaderaAbsolut, Anonym, den tanken slog mig redan medan jag fortfarande gick i skolan. Och det är ju egentligen ännu värre.
SvaraRaderaMen jag tror ändå att den gamla strukturen att det var okej för lärare att se ner på de elever som var dåliga levde kvar längre i ämnen som exempelvis idrott. Bland annat därför att idrott inte sågs som särskilt viktigt. Min tvåa (jo det stannade på tvåa) har aldrig legat mig i fatet. Men det som gör mig så förbannad är att det faktiskt är en hälsofråga. De ungar som allra mest behöver lära sig att det är nyttigt, viktigt och roligt att röra på sig, är de som har sämst chanser att nå denna insikt genom skolans undervisning.
Man kan leva ett alldeles utmärkt liv utan att kunna särskilt mycket språk eller matte. Men utan en gid hälsa står man sig ganska slätt. Det borde skolan hjälpa till med tycker jag.
Det vete fan vad Birgit och hennes kollegor hade för målsättning med undervisningen, om de ens hade någon. Kanske var det att hitta nya talanger. Men de talangerna bör ha hittats ändå tänker jag. Den målsättning jag hoppas man har idag är (som sagt) att lära barn att motion är roligt och viktigt och går att integrera i vardagen.
Huvudet på spiken, Helga. Idrotten i skolan dödade effektivt varje impuls att motionera tills jag var 25+.
SvaraRaderaJag har ungefär samma upplevelser av skolgymnastiken som du, den var verkligen förnedrande och hemsk ända från femman och hela vägen genom gymnasiet.
SvaraRaderaOch ändå blev jag träningsknarkare, det är verkligen inte tack vare skolan utan trots.
Men jag hoppas att de idrottslärare som idag utexamnieras har andra ambitioner, det är ju svårt att komma in på GIH, så förhoppningsvis har de som lyckas komma in ett pedagogiskt intresse av att följa läroplanen?
Min värsta gympalärare var en gammal avdankad militär som var helt galen och inte hade någon som helst koll på säkerhet. Men alla tjejer (jag gick teknisk linje så vi var väldigt få) fick automatiskt femmor trots att vi mest satt på en matta och viskade, eller låg på skoltaket och solade (absolut förbjudet, men han släppte upp oss). Han brukade för övrigt basta med oss tjejer också, och bjuda på öl. Det är ju helt absurt när jag tänker tillbaka på det, vilket det var länge sedan jag gjorde.
Wooohooo, en sådan lärare hade jag också! I mitt fall en f d polsk elitgymnast som hette Krystyna. Det var ingen hejd på redskapsgympa och volter och gud vet vad. Jag AVSKYDDE gympan och satsade liksom du på en etta i gympa och en femma i resten. Gissa om jag var tvärförbannad när hon satte en trea eftersom jag hade femmor i allt annat och "det såg så illa ut med ett lågt betyg då".
SvaraRaderaNumera tycker jag om att röra på mig, men det är på mina villkor. Inget redskapsgympande här, däremot gärna en rejäl cykeltur, lite jogging och kanske styrketräning.
Helga jag tror att gymnastiklärare liksom alla andra lärare kan vara mycket bra eller mycket dåliga. Lärare rent allmänt är ju inte bättre än den person de faktiskt är samt vilken ambition de har med sin yrkesroll och vad de vill förmedla till sina elever. Deta gäller ju gymnastik likaväl som histroia eller fysik...
SvaraRaderaKort och ott det finns bra och det finns dåliga lärare.
Jag är inte helt säker på att det just inom gymnastiken finns FLER dåliga lärare, däremot är jag helt säker på ATT de finns där och att det kasnke är ngt fler personer/elever som kan känna sig mer utsatta på just en gymnastiklektion än på en annan. Särskilt i typ högstadiet när det kroppsliga börjar vara ngt väldigt "viktigt" och ngt som alla runtomkring en lägger märke till och ser. Och av någon anledning som jag inte riktigt förstått mig på trots att jag faktiskt funderat en del på det, så ÄR det så att om man är bra i idrott så ger det ofta ett eko hos de andra i klassen/parallellklasserna på ngt mysko vis. på ett helt annat sätt än om man t ex är bra i matte eller engelska. Som om att just gympa/idrott ÄR en "högstatusgrej" i en viss period i skolan, medan läsämnen inte är det. För jag menar "vem vill vara en plugghäst = tråkig, men däremot att vara en stjärna på innebandy eller höjdhopp DET är ngt som beundras. Av andra elever alltså.
Själv älskade jag idrott och gympalektionerna! Jag var dock i oerhört bra fysisk form på den tiden eftersom jag ägnade typ 8 dagar i veckan åt att simträna (när jag gick på högstadiet) så jag var självklart stark och hade superkondis. Däremot var jag ingen höjdare i bollsporter direkt, men jämfört med de andra tjejerna (jo för det hanlade mest om dem eftersom de flesta av de "dåliga" killarna ändå var bättre än mig) så var jag nog ändå ok.
På mellanstadiet hängde jag dessutom då och då på IP för att träna lite friidrott eftersom jag tckte det var kul. iallafall längd, kula och kortdistanslöpning. Men detta var ju helt frivilligt och för att jag tyckte det var skoj. Jag var aldrig med i ngn friidrottskulbb eller så utan gjorde detta med kompisar "på kul". Sedan när några ville jag skulle börja träna friidrott "på riktit" så ville jag inte för min simning tog all min tid och jag satsade på den.
jaja, vad jag vill säga med detta är nog mest att jag inser nu i efterhand att EFTERSOM jag var hyfsat bra på gympa när jag gick mellanstadiet-gymnasiet så hjälpte detta mig en hel del även i den sk "sociala hierkain" i skolan. På ngt konstigt vis!
Och jag tror att detta gäller än idag faktiskt. Så därför är jag itne helt säker på att det finns fler dåliga gympalärare än andra lärare, men jag tror att just dessa lektioner är de där flest elever kan känna sig utsatta. Allt blir ju till äppen beskådning. Inte som att skriva dåligt på ett prov. För proven sätts ju inte upp på en allmän anslagstava där ALLA kan se vilket uselt resultat man hade och "skratta eller förfasa sig" över detta. Gympa däremot ÄR öppen beskådning. Att inte klara av att hoppa över bocken. Att alltid komma sist när man springer, att vara helt utan bollsinne när man spelar fotboll, att hoppa tre decimeter i längdhopp, att frusta sig runt i simbassängen och känna sig generad över att visa sig i baddräkt. Eller helt enkelt att "bara" vara överviktig och osmidig. Att inte känna sig ok med sin kropp (vilket de flesta tonåringar under en viss period inte gör oavsett hur vältränade de än är) är ngt som ju gör skolgympan till ett rent helvete. Fö dessa känslor varje gympatimme kan självklart vara tortyr!
Tyvärr vet jag inte vad man skulle göra åt just detta. En BRA gympalärare är självklart en som ser till individen OCH som bör förmedla just GLÄDJen med motion och att röra på sig, mer än själva tävingsmomentet. Men jag tror tyvärr att även en sådan gympalärare inte kan få elever som känner på ovanstående vis att trivas med lektionerna. Vi ahd en sådan i gymnasiet. han var mycket för att idrott ska vara en lek. Alla ska göra sitt bästa men inte känna krav. Jättebra! MEN ändå fanns det de som hatade gympan. Just av den anledningen att de kände sig fel. Att de kände att de inte ville stå där i shorts och visa sina "tjocka lår". Eler för att de visste att hur mycket man än hade instälningen att det splar ingen roll att komma sist så VAR det ALLTID DE som kom sist, och detta spelade roll FÖR DEM! Det är itne kul att alltid se att man är sämst....
Så Helga, jag vet itne ritkigt vad svaret och lösningen är.
Självklart hoppas jag att de flesta gympalärare åtminstone försöker att ta bort prestationskrav etc från eleverna. Men jag tror ibland tyvärr att det handlar ännu mer om just eleverna själva än om läraren? Kanske skulle man inför allmän och särksild gmpa också??? Förr när jag gick i skolan valde man ju allmän eler särkild matte/engelska. vet inte om detta existerar idag alls, men kasnke vore ngt liknande för just idrotten också ngt att fundera på??
Jag är iallafall glad att du hittat glädjen i att röra dig! Och sorry för min megalånga kommentar...
Kramar!!!
Oj vad det där väckte tankar hos mig. Jag blev tvungen att blogga själv i frågan.
SvaraRaderaKul att ämnet engagerar!
SvaraRaderaJag framhärdar i att tro att det fanns fler kassa lärare inom idrott än inom läsämnena. Katt- och kottemammans upplevelser stöder min tes. Det vi har upplevt skulle svårligen ha accepterats i andra ämnen utom möjligen slöjd, musik, hemkunskap och liknande. Men aldrig i "läsämnena", de med högre status.
Vidare håller jag inte med om att det är så enkelt att hur bra läraren än är så är det alltid någon som känner sig dum och fel. Friskis&Svettis bevisar motsatsen. Det GÅR att anordna motionsaktiviteter där ingen känner sig bortgjord!
Uppdelning i allmän och särskild är kanske en bra lösning. Allmän idrott med gympapass eller valfria aktiviteter för blåbären, redskap och otäckheter för de som gillar att hålla på med sånt.
Håller med. Jag HATADE idrotten - och detta trots att jag hade extremt god fysik, tränade simning på elitnivå och till och med kom så långt som till SM!
SvaraRaderaDet jag hatade var själva urvalsmomentet - när man skulle dela upp sig i par, grupper och lag (i och för sig var detta ett problem även inför grupparbeten i andra ämnen, men det blev särskilt tydligt på gymnastiken).
För det var ALLTID jag som blev över och som ingen ville vara med. Jag kan inte FATTA hur lärarna kunde vara så oempatiska och oprofessionella!
Håller med. Jag HATADE idrotten - och detta trots att jag hade extremt god fysik, tränade simning på elitnivå och till och med kom så långt som till SM!
SvaraRaderaDet jag hatade var själva urvalsmomentet - när man skulle dela upp sig i par, grupper och lag (i och för sig var detta ett problem även inför grupparbeten i andra ämnen, men det blev särskilt tydligt på gymnastiken).
För det var ALLTID jag som blev över och som ingen ville vara med. Jag kan inte FATTA hur lärarna kunde vara så oempatiska och oprofessionella!
Fast Helaga, tror inte du kan jämföra Friskis & Svettis riktigt med skolgympan. mest på grund av att medleåldern på Friskis är rätt mycket högre än den där känsliga åldern när man tyckte skolgympan var som värst, typ 13-15....???
SvaraRaderaOftast har de flesta hunnit lära känna sig själva och acceptera och t o m gilla sin fysik när man är äldre. mens om tonåring betyder sådana saker sååå mycket mer... Samt vad ANDRA ska tycka och tänka. Vilket kasnke är det dom utlöser åtminstone en del av den motvilja man har mot skolgympan???
Och detta behöver inte ens hänga samman me ATT man faktiskt är "fet". Jag hade tjejer i min klass som var hur snygga som helst, men som tyvärr inte hade självförtroende tillräckligt för att inse det. Flera av dem fick några år senare olika ätstörningar också. Tyvärr. Sorgligt.
Jag vidhåller ändå att en stor del av att så många hatar gympan ÄVEN bottnar i den kroppsfixering som man ofta har mxat med att man är mer osäker som person när man är tonåring. Och då snackar jag åldern från 11 och uppåt eftersom många idag kommer in i puberteten då ungefär.
Förresten vilka aktivitetr går att anornda där INGEN känner sig fel????
SvaraRaderaJag älskar dans till exempel. Vilket är en utomrodentlig motionsform. MEN det finns de som hatar dans. Som känner sig klumpiga och saknar taktkänsla.
Sedan finns såklart olika bollsporter vilket KAN vara enbart kul, men allt beror på de som spelar. Vilken nivå de ligger på i mognad. kan man ha "bara kul" eller måste några till vart pris vinna?
Så finns ju friskisinspirerad gympa som t ex "aerobics" och liknande. Även där kommer vissa att känna sig utanför pga av att de har noll koordination. Simma, men då kommer detta med att visa sig i badkläder...
Nej jag vet inte? Tror att vad man än gör så kommer vissa att känna sig "fel". MEN däremot tror jag på att lärare SKA göra ALLT DE KAN för att skapa en bra och generös atmosfär balnd sina elever. Tolerans. Men detta borde förhoppningsvis gälla överallt.
kram!
Sedan kan jag itne fatta att man har den gammeldags urvalsprincipen som anonym skirver om ovan! SÅÅÅ FEEEL!!!!!!!!!! Men när jag gick i skolan hade amn frångått detta. Då var det oftast lärarna som bara "delade in oss" eller så gick man efter klasslistan eller liknande.
SvaraRaderaTyvärr tror jag inte att det går att komma ifrån utslagningsmomentet i idrotten i skolan eftersom det ska sättas betyg i ämnet till skillnad från på friskis. Det har ju att göra med hur inställningen är, är det ett betygsämne kommer vissa alltid att känna sig sämre, för att de är det. Precis som i andra ämnen. Nu låter jag igen som att jag inte håller med dig. Det gör jag utifrån egna erfarenheter, men jag tror faktiskt att det snarare är så att de som var duktiga i pluggämnen och hatade skolgymnastiken är de som hittar ett sätt att motionera ändå, där prestation inte är det viktiga utan hälsan.
SvaraRaderaVisst var det brtyg i gympan. Å andra sidan så var dtta det enda betyg man faktiskt fick räkna bort när ens medel skulle berökns så på så vis var det ju fera som inte tog det betyget på lika stort allvar som betyget i t ex engelska eller historia??
SvaraRadera