Min jumpalärare i mellanstadiet, högstadiet och gymnasiet hette Birgit. Förhoppningsvis begrep hon aldrig hur vidriga jag tyckte hennes lektioner var. Möjligen var hon en snäll människa innerst inne. Jag vill gärna tro folk om gott. Å andra sidan kan hon inte ha varit begåvad med vare sig empati eller fantasi i större mängder.
Birgit tänkte jag på häromveckan när jag råkade hamna på en annan Friskislokal än mitt stamlokus. Detta var en riktig idrottshall med halkigt trägolv, ribbstolar på väggarna, ränder i golvet och den omisskännliga lukten. Genast kände jag ett svagt eko av den ångest som alltid sammansnörde mitt mellangärde inför varje idrottslektion. Genom hela uppväxten. Ända till vårterminen i trean då jag vågade börja skolka ibland. Mina målsättningar var att få etta i idrott och femma i alla övriga ämnen. Båda misslyckades, men inte med särskilt stor marginal.
Först tänkte jag på varför jag älskar Friskis och känner mig hemma där. För att det inte känns som och luktar idrottslektion. För att det är roligt. För att det är befriande opretentiöst. För att ingen granskar en. För att det enda prestationskrav som finns är att man kommer dit. För att ingen skrattar åt en eller tittar snett på en. För att ledarna deltar och förmedlar sin glädje. För att jag återupptäckt något jag glömt sedan jag var mycket liten: rörelseglädjen. För att det visade sig finnas ett alternativ även för mig, det hopplösa fallet.
Sedan blir jag arg, och det är en gammal ilska som åter väcks till liv. Hur fan kunde en i övrigt utmärkt skola hålla sig med så undermålig idrottsundervisning? Vad i helvete är poängen med att plåga ungarna år ut och år in med redskapsgymnastik och friidrott om de inte visar minsta fallenhet eller intresse för det? Och ännu värre - man inte bara plågar dem utan lär dem dessutom att förknippa fysisk aktivitet med smärta, obehag och förnedring. Det senare är nära nog kriminellt eller borde vara det.
Jag var tjugofem år innan jag frivilligt ägnade mig åt någon form av motion igen. Första åren var det mitt överjag som styrde, jag tyckte mestadels att det var för jävligt, men någon gång kunde det glimta till och kännas roligt och skönt. Det tog mig några år, men nu vet jag att jag är långt ifrån något hopplöst fall. Grovmotorik och koordination är inte min bästa gren, men jag är numera aldrig sämst på golvet. Jag är urstark i rygg och ben (det blir man av att släpa på många kilon) och konditionen är heller inte något att skämmas för längre.
Jag är alltså sedan länge ute ur Birgits skugga. Det är så länge sedan att jag nästan blir glad när jag blir påmind om hur det var, och konstaterar att det inte är så längre. Jag mår bra av att röra på mig, äntligen har jag begripit det.
Är jag utopist och romantiker när jag önskar att den insikt jag har idag skulle ha förmedlats redan i skolan, av idrottslärarna?
Tyvärr tror jag inte att det bara var/är idrottslektionerna detta gällde/gäller för, även om de kanske har en starkare och mer inbiten hierarkisk struktur än andra ämnen, men för dig, som var duktig i alla andra ämnen kanske det inte märktes lika tydligt hur man på de andra lektionerna plågade ungar som inte hade den minsta fallenhet för matematik, språk eller vad det än vara månde. Tror att det har blivit bättre, i alla fall i de skolor jag har haft inblick.
SvaraRaderaAbsolut, Anonym, den tanken slog mig redan medan jag fortfarande gick i skolan. Och det är ju egentligen ännu värre.
SvaraRaderaMen jag tror ändå att den gamla strukturen att det var okej för lärare att se ner på de elever som var dåliga levde kvar längre i ämnen som exempelvis idrott. Bland annat därför att idrott inte sågs som särskilt viktigt. Min tvåa (jo det stannade på tvåa) har aldrig legat mig i fatet. Men det som gör mig så förbannad är att det faktiskt är en hälsofråga. De ungar som allra mest behöver lära sig att det är nyttigt, viktigt och roligt att röra på sig, är de som har sämst chanser att nå denna insikt genom skolans undervisning.
Man kan leva ett alldeles utmärkt liv utan att kunna särskilt mycket språk eller matte. Men utan en gid hälsa står man sig ganska slätt. Det borde skolan hjälpa till med tycker jag.
Det vete fan vad Birgit och hennes kollegor hade för målsättning med undervisningen, om de ens hade någon. Kanske var det att hitta nya talanger. Men de talangerna bör ha hittats ändå tänker jag. Den målsättning jag hoppas man har idag är (som sagt) att lära barn att motion är roligt och viktigt och går att integrera i vardagen.
Huvudet på spiken, Helga. Idrotten i skolan dödade effektivt varje impuls att motionera tills jag var 25+.
SvaraRaderaJag har ungefär samma upplevelser av skolgymnastiken som du, den var verkligen förnedrande och hemsk ända från femman och hela vägen genom gymnasiet.
SvaraRaderaOch ändå blev jag träningsknarkare, det är verkligen inte tack vare skolan utan trots.
Men jag hoppas att de idrottslärare som idag utexamnieras har andra ambitioner, det är ju svårt att komma in på GIH, så förhoppningsvis har de som lyckas komma in ett pedagogiskt intresse av att följa läroplanen?
Min värsta gympalärare var en gammal avdankad militär som var helt galen och inte hade någon som helst koll på säkerhet. Men alla tjejer (jag gick teknisk linje så vi var väldigt få) fick automatiskt femmor trots att vi mest satt på en matta och viskade, eller låg på skoltaket och solade (absolut förbjudet, men han släppte upp oss). Han brukade för övrigt basta med oss tjejer också, och bjuda på öl. Det är ju helt absurt när jag tänker tillbaka på det, vilket det var länge sedan jag gjorde.
Wooohooo, en sådan lärare hade jag också! I mitt fall en f d polsk elitgymnast som hette Krystyna. Det var ingen hejd på redskapsgympa och volter och gud vet vad. Jag AVSKYDDE gympan och satsade liksom du på en etta i gympa och en femma i resten. Gissa om jag var tvärförbannad när hon satte en trea eftersom jag hade femmor i allt annat och "det såg så illa ut med ett lågt betyg då".
SvaraRaderaNumera tycker jag om att röra på mig, men det är på mina villkor. Inget redskapsgympande här, däremot gärna en rejäl cykeltur, lite jogging och kanske styrketräning.
Oj vad det där väckte tankar hos mig. Jag blev tvungen att blogga själv i frågan.
SvaraRaderaKul att ämnet engagerar!
SvaraRaderaJag framhärdar i att tro att det fanns fler kassa lärare inom idrott än inom läsämnena. Katt- och kottemammans upplevelser stöder min tes. Det vi har upplevt skulle svårligen ha accepterats i andra ämnen utom möjligen slöjd, musik, hemkunskap och liknande. Men aldrig i "läsämnena", de med högre status.
Vidare håller jag inte med om att det är så enkelt att hur bra läraren än är så är det alltid någon som känner sig dum och fel. Friskis&Svettis bevisar motsatsen. Det GÅR att anordna motionsaktiviteter där ingen känner sig bortgjord!
Uppdelning i allmän och särskild är kanske en bra lösning. Allmän idrott med gympapass eller valfria aktiviteter för blåbären, redskap och otäckheter för de som gillar att hålla på med sånt.
Håller med. Jag HATADE idrotten - och detta trots att jag hade extremt god fysik, tränade simning på elitnivå och till och med kom så långt som till SM!
SvaraRaderaDet jag hatade var själva urvalsmomentet - när man skulle dela upp sig i par, grupper och lag (i och för sig var detta ett problem även inför grupparbeten i andra ämnen, men det blev särskilt tydligt på gymnastiken).
För det var ALLTID jag som blev över och som ingen ville vara med. Jag kan inte FATTA hur lärarna kunde vara så oempatiska och oprofessionella!
Håller med. Jag HATADE idrotten - och detta trots att jag hade extremt god fysik, tränade simning på elitnivå och till och med kom så långt som till SM!
SvaraRaderaDet jag hatade var själva urvalsmomentet - när man skulle dela upp sig i par, grupper och lag (i och för sig var detta ett problem även inför grupparbeten i andra ämnen, men det blev särskilt tydligt på gymnastiken).
För det var ALLTID jag som blev över och som ingen ville vara med. Jag kan inte FATTA hur lärarna kunde vara så oempatiska och oprofessionella!
Fast Helaga, tror inte du kan jämföra Friskis & Svettis riktigt med skolgympan. mest på grund av att medleåldern på Friskis är rätt mycket högre än den där känsliga åldern när man tyckte skolgympan var som värst, typ 13-15....???
SvaraRaderaOftast har de flesta hunnit lära känna sig själva och acceptera och t o m gilla sin fysik när man är äldre. mens om tonåring betyder sådana saker sååå mycket mer... Samt vad ANDRA ska tycka och tänka. Vilket kasnke är det dom utlöser åtminstone en del av den motvilja man har mot skolgympan???
Och detta behöver inte ens hänga samman me ATT man faktiskt är "fet". Jag hade tjejer i min klass som var hur snygga som helst, men som tyvärr inte hade självförtroende tillräckligt för att inse det. Flera av dem fick några år senare olika ätstörningar också. Tyvärr. Sorgligt.
Jag vidhåller ändå att en stor del av att så många hatar gympan ÄVEN bottnar i den kroppsfixering som man ofta har mxat med att man är mer osäker som person när man är tonåring. Och då snackar jag åldern från 11 och uppåt eftersom många idag kommer in i puberteten då ungefär.
Förresten vilka aktivitetr går att anornda där INGEN känner sig fel????
SvaraRaderaJag älskar dans till exempel. Vilket är en utomrodentlig motionsform. MEN det finns de som hatar dans. Som känner sig klumpiga och saknar taktkänsla.
Sedan finns såklart olika bollsporter vilket KAN vara enbart kul, men allt beror på de som spelar. Vilken nivå de ligger på i mognad. kan man ha "bara kul" eller måste några till vart pris vinna?
Så finns ju friskisinspirerad gympa som t ex "aerobics" och liknande. Även där kommer vissa att känna sig utanför pga av att de har noll koordination. Simma, men då kommer detta med att visa sig i badkläder...
Nej jag vet inte? Tror att vad man än gör så kommer vissa att känna sig "fel". MEN däremot tror jag på att lärare SKA göra ALLT DE KAN för att skapa en bra och generös atmosfär balnd sina elever. Tolerans. Men detta borde förhoppningsvis gälla överallt.
kram!
Tyvärr tror jag inte att det går att komma ifrån utslagningsmomentet i idrotten i skolan eftersom det ska sättas betyg i ämnet till skillnad från på friskis. Det har ju att göra med hur inställningen är, är det ett betygsämne kommer vissa alltid att känna sig sämre, för att de är det. Precis som i andra ämnen. Nu låter jag igen som att jag inte håller med dig. Det gör jag utifrån egna erfarenheter, men jag tror faktiskt att det snarare är så att de som var duktiga i pluggämnen och hatade skolgymnastiken är de som hittar ett sätt att motionera ändå, där prestation inte är det viktiga utan hälsan.
SvaraRaderaVisst var det brtyg i gympan. Å andra sidan så var dtta det enda betyg man faktiskt fick räkna bort när ens medel skulle berökns så på så vis var det ju fera som inte tog det betyget på lika stort allvar som betyget i t ex engelska eller historia??
SvaraRadera