Expatbarn (och språkskryt)

En arbetskamrat har sagt upp sig och ska flytta till Spanien med fru och barn. Döttrarna ska gå i amerikansk skola och lära sig engelska ordentligt. Tydligen gjorde min kollega samma sak som barn. Jag har noterat att hans engelska är ovanligt bra, ungefär som min. Men jag visste inte att han hade en liknande bakgrund.

Jag bodde alltså i USA i tre år när jag var barn. Efter studenten gick jag ett år på college. Under många år kunde jag med lätthet lura folk att jag var amerikan. Det kan jag inte längre, men jag tror att förmågan skulle komma tillbaka rätt snabbt om jag flyttade dit igen.

(Svenskar är generellt bra på engelska sägs det och visst är det sant. Men särskilt i min bransch träffar man på alltför många som pratar knackigt och skriver ännu värre. Flera av killarna på mitt jobb blandar ständigt ihop is och are, och mina öron krullar sig.)

Engelskan talade jag alltså flytande när jag var tio år och vi återkom till Sverige. Eftersom jag bara tittade i taket och hade tråkigt på engelsklektionerna tyckte mamma att jag kunde få ta privatlektioner i franska. Tempot var trivsamt lågt men det var såpass att jag hade en bra grund när jag började läsa franska på riktigt i sjuan. Genom högstadiet och gymnasiet var jag bäst i klassen i franska. (Dock inte i engelska eftersom vi hade några riktiga stjärnor i klassen som gått i brittisk skola ända upp i högstadiet.) Några språkresor hjälpte till så att jag kunde säkra betygsfemman utan nämnvärd ansträngning.

Kan man franska bra är det heller inte så himla svårt att lära sig spanska. Numer är jag bättre på spanska än franska (det är ett lättare språk tycker jag). Ju fler språk man kan desto lättare är det att lära sig nya, det största problemet är att man rör ihop dem. I tyska och italienska har jag ganska snabbt kunnat ta mig till hyfsad turistnivå även om de flesta kunskaperna numera ligger i dvala i någon hjärnvindling. Antagligen är jag helt pervers, men jag tycker faktiskt att grammatik är ganska roligt. Som att lösa korsord ungefär. Glosplugg däremot är urtråkigt.

Poängen med detta ohämmade skryt kommer nu: länge var jag fast besluten att ge mina barn samma flygande språkstart som jag själv fick. För att kunna språk är ju så himla viktigt, fick jag alltid höra. Och så tyckte jag själv också. Jag ville vara ett språkgeni, jag drömde om att jobba som tolk eller diplomat eller något annat flashigt yrke där man behöver kunna språk. Vasa, språklärare? Nej, det föresvävade mig aldrig.

Men min inställning har ändrats radikalt. För det första har jag konstaterat att det inte alls ger några fantastiska fördelar att vara språkfantom. Inte i min bransch åtminstone. Ett jobb har jag fått tack vare att jag kunde spanska, det är sant. Trots att min spanska då var ganska sopig (nu är den istället rostig) var den i alla fall bättre än latinamerikanernas engelska.

På mitt nuvarande jobb hade jag haft mest nytta av att kunna kinesiska eller finska. Inget av dem fanns att välja som vare sig B- eller C-språk på åttiotalet. Nej, det är engelskan som är lingua franca och visst är jag glad att den sitter i ryggmärgen. (Men det var länge sedan jag slutade att bräka som en amerikan, det fungerar absolut inte i umgänget med kineser, tyskar, finnar eller colombianer. Då funkar en tydligt uttalad engelska med lätt svensk brytning bäst.)

För det andra har jag som vuxen konstaterat att min USA-vistelse hade ett pris. Den klöv min barndom i två eller snarare tre delar: ett före, ett mittemellan och ett efter, och delarna hade mycket lite med varann att göra. De vänner jag hade som förstaklassare fanns inte kvar när jag återvände som tioåring. Mina kompisar i USA har jag aldrig träffat igen.

Jag har alltid känt en rotlöshet som förvisso inte är enbart USA-utflyktens fel. Jag flyttade mycket under hela min barndom, och det gjorde mina föräldrar också när de växte upp. Det finns ett enda ställe som jag alltid har återkommit till, som jag har haft tillgång till sedan jag föddes, och det är Sommarön.

I förra inlägget beskrev jag den saknad som oväntat sköljde över mig när jag hörde genuin göteborgska. Det är en saknad efter en tillhörighet jag aldrig känt, och nu definitivt aldrig kommer att känna. Jag är stockholmare nu, inflyttad sådan, men utan hemstad. För Göteborg är inte riktigt hemma. Hemma finns ingenstans, utom möjligen där jag själv är. Hemma bär jag med mig.

(En av de saker jag för övrigt gillar med Stockholm är att det är en bra stad att vara inflyttad i. Man är långt ifrån ensam. Urstockholmarna är så få att de snarast borde ställas ut på museum. Staden är så stor, varierad och vidsträckt att ingen kan säga sig ha monopol på att representera den.)

Frågan är vilken sorts trygghet och hemkänsla jag vill skapa åt Q, i den mån detta går att påverka. Planerna på att skaffa ett utlandsjobb och tillbringa några år utomlands har jag för länge sedan övergett. Man ska aldrig säga aldrig, men jag har mycket svårt att visualisera ett erbjudande som skulle kunna få mig att ompröva detta beslut under de närmaste åren. Delvis baseras detta på det jag inhämtat om anknytning och trygghet hos adopterade barn. Men det är också en slutsats dragen av mina egna erfarenheter och i viss mån O:s.

O och jag delar reslust och nyfikenhet. Ingen av oss bekänner sig till någon hembygd. Förmodligen kommer denna inställning att fortplantas till Q hur vi än gör. Mig spelar det ingen roll om han kommer att känna sig rotad i det nyköpta radhuset eller i sommarstugan, eller om han i likhet med mig kommer att bära med sig sin trygghet. Det viktigaste är att tryggheten och tillhörigheten finns där, i någon form.

Men naturligtvis kommer jag att se till att han lär sig engelska ordentligt. Han är redan rätt vass på svenska så jag tror inte att det blir något större problem.