2009-02-05

Expatbarn (och språkskryt)

En arbetskamrat har sagt upp sig och ska flytta till Spanien med fru och barn. Döttrarna ska gå i amerikansk skola och lära sig engelska ordentligt. Tydligen gjorde min kollega samma sak som barn. Jag har noterat att hans engelska är ovanligt bra, ungefär som min. Men jag visste inte att han hade en liknande bakgrund.

Jag bodde alltså i USA i tre år när jag var barn. Efter studenten gick jag ett år på college. Under många år kunde jag med lätthet lura folk att jag var amerikan. Det kan jag inte längre, men jag tror att förmågan skulle komma tillbaka rätt snabbt om jag flyttade dit igen.

(Svenskar är generellt bra på engelska sägs det och visst är det sant. Men särskilt i min bransch träffar man på alltför många som pratar knackigt och skriver ännu värre. Flera av killarna på mitt jobb blandar ständigt ihop is och are, och mina öron krullar sig.)

Engelskan talade jag alltså flytande när jag var tio år och vi återkom till Sverige. Eftersom jag bara tittade i taket och hade tråkigt på engelsklektionerna tyckte mamma att jag kunde få ta privatlektioner i franska. Tempot var trivsamt lågt men det var såpass att jag hade en bra grund när jag började läsa franska på riktigt i sjuan. Genom högstadiet och gymnasiet var jag bäst i klassen i franska. (Dock inte i engelska eftersom vi hade några riktiga stjärnor i klassen som gått i brittisk skola ända upp i högstadiet.) Några språkresor hjälpte till så att jag kunde säkra betygsfemman utan nämnvärd ansträngning.

Kan man franska bra är det heller inte så himla svårt att lära sig spanska. Numer är jag bättre på spanska än franska (det är ett lättare språk tycker jag). Ju fler språk man kan desto lättare är det att lära sig nya, det största problemet är att man rör ihop dem. I tyska och italienska har jag ganska snabbt kunnat ta mig till hyfsad turistnivå även om de flesta kunskaperna numera ligger i dvala i någon hjärnvindling. Antagligen är jag helt pervers, men jag tycker faktiskt att grammatik är ganska roligt. Som att lösa korsord ungefär. Glosplugg däremot är urtråkigt.

Poängen med detta ohämmade skryt kommer nu: länge var jag fast besluten att ge mina barn samma flygande språkstart som jag själv fick. För att kunna språk är ju så himla viktigt, fick jag alltid höra. Och så tyckte jag själv också. Jag ville vara ett språkgeni, jag drömde om att jobba som tolk eller diplomat eller något annat flashigt yrke där man behöver kunna språk. Vasa, språklärare? Nej, det föresvävade mig aldrig.

Men min inställning har ändrats radikalt. För det första har jag konstaterat att det inte alls ger några fantastiska fördelar att vara språkfantom. Inte i min bransch åtminstone. Ett jobb har jag fått tack vare att jag kunde spanska, det är sant. Trots att min spanska då var ganska sopig (nu är den istället rostig) var den i alla fall bättre än latinamerikanernas engelska.

På mitt nuvarande jobb hade jag haft mest nytta av att kunna kinesiska eller finska. Inget av dem fanns att välja som vare sig B- eller C-språk på åttiotalet. Nej, det är engelskan som är lingua franca och visst är jag glad att den sitter i ryggmärgen. (Men det var länge sedan jag slutade att bräka som en amerikan, det fungerar absolut inte i umgänget med kineser, tyskar, finnar eller colombianer. Då funkar en tydligt uttalad engelska med lätt svensk brytning bäst.)

För det andra har jag som vuxen konstaterat att min USA-vistelse hade ett pris. Den klöv min barndom i två eller snarare tre delar: ett före, ett mittemellan och ett efter, och delarna hade mycket lite med varann att göra. De vänner jag hade som förstaklassare fanns inte kvar när jag återvände som tioåring. Mina kompisar i USA har jag aldrig träffat igen.

Jag har alltid känt en rotlöshet som förvisso inte är enbart USA-utflyktens fel. Jag flyttade mycket under hela min barndom, och det gjorde mina föräldrar också när de växte upp. Det finns ett enda ställe som jag alltid har återkommit till, som jag har haft tillgång till sedan jag föddes, och det är Sommarön.

I förra inlägget beskrev jag den saknad som oväntat sköljde över mig när jag hörde genuin göteborgska. Det är en saknad efter en tillhörighet jag aldrig känt, och nu definitivt aldrig kommer att känna. Jag är stockholmare nu, inflyttad sådan, men utan hemstad. För Göteborg är inte riktigt hemma. Hemma finns ingenstans, utom möjligen där jag själv är. Hemma bär jag med mig.

(En av de saker jag för övrigt gillar med Stockholm är att det är en bra stad att vara inflyttad i. Man är långt ifrån ensam. Urstockholmarna är så få att de snarast borde ställas ut på museum. Staden är så stor, varierad och vidsträckt att ingen kan säga sig ha monopol på att representera den.)

Frågan är vilken sorts trygghet och hemkänsla jag vill skapa åt Q, i den mån detta går att påverka. Planerna på att skaffa ett utlandsjobb och tillbringa några år utomlands har jag för länge sedan övergett. Man ska aldrig säga aldrig, men jag har mycket svårt att visualisera ett erbjudande som skulle kunna få mig att ompröva detta beslut under de närmaste åren. Delvis baseras detta på det jag inhämtat om anknytning och trygghet hos adopterade barn. Men det är också en slutsats dragen av mina egna erfarenheter och i viss mån O:s.

O och jag delar reslust och nyfikenhet. Ingen av oss bekänner sig till någon hembygd. Förmodligen kommer denna inställning att fortplantas till Q hur vi än gör. Mig spelar det ingen roll om han kommer att känna sig rotad i det nyköpta radhuset eller i sommarstugan, eller om han i likhet med mig kommer att bära med sig sin trygghet. Det viktigaste är att tryggheten och tillhörigheten finns där, i någon form.

Men naturligtvis kommer jag att se till att han lär sig engelska ordentligt. Han är redan rätt vass på svenska så jag tror inte att det blir något större problem.

6 kommentarer:

  1. Intressant inlägg! Du med ditt språköra torde inte ha några problem med att lära dig finska, hihi.
    Nej men ärligt talat så känner jag igen mig i mycket av din historia, förutom det att jag bott i USA då. Språkintresserad har jag också alltid varit och har ett suveränt språköra om jag får säga det själv. Känner mig ungefär lika stark i både engelska och finska t.ex.
    Det stör mig att jag inte pluggat vidare med mina kunskaper i franska och spanska - vill kunna!
    Och det är garanterat att vårt kommande barn ska gå i språkbad, dvs finskt dagis.
    Intressant med språk - personligen tycker jag att folk som kan språk är intelligenta och jag har svårt att ta människor som t.ex inte talar engelska ordentligt på allvar. Väldigt fördomsfullt jag vet, men tyvärr..

    SvaraRadera
  2. Oj vad intressant!
    Ja du Helga, jag vet inte, men själv tycker jag nog fortfarande att språk ÄR fenomenalt bra att kunna! Och att få det lite mer "automatiskt" som barn är aldrig fel. Jag jobbar ju i motsats till dig i en bransch där man ständigt arbetar med internationella kontakter. Kollegor, studenter, etc etc... Självklart kan man itne lära sig alla språk man möjligtvis skulle komma i kontakt med, men jag tror att om man har t ex tre språk hyfsat i grunden så har man kommit långt. Som du säger är det lättare att då lära sig flera nya språk. Själv kan jag tyvärr bara två. Svenska och engeleska. Läste franska i skolan men i gymnasiet fick vi världens tristade franskalärare så jag tappade intresset. kan därför franska endast på turistnivå. Knappt.
    Men jag är grymt nyfiken på om vår dotters första ord kommer bli på svenska eller engelska!!! DET tycker jag känns jättespännande. Min gissning skulle bli engelska eftersom hon tillbringar så mycket tid på dagis och där hör hon ju engelska hela tiden. Men jag tror att det är bra för barn att få höra och bekanta sig med flera språk tidigt. Inte för att det bbehöver betyda att de senare kommer lära sig flera språk, men jag tycker inte att det skadar heller.
    och jag kan även berätta att nu finns det skolor där man faktiskt kan välja just kinesiska som andra språk, istället för vår gamla franska och tyska. Coolt tycker jag!
    Vem vet, kanske vill Q någongång i framtiden lära sig lite koreanska? Av nyfikenhet?
    Jag har aldrig varit sugen på det, men nu när jag arbetar här i NYC så har jag blivit erbjuden "gratislektioner" av flera stycken koreanska kollegor, haha! Men tackat nej. Tiden finns inte. Men det är ändå lite kul.
    Kramar!

    SvaraRadera
  3. Ha! Finska tror jag inte att jag ska ge mig på. De språk jag kan är nämligen besläktade med varann vilket underlättar inlärningen väsentligt.

    Förresten får jag lite kalla fötter när jag läser det jag skriver. Språkkunskaper är en färskvara och numera är alla mina språk utom svenska och engelska sorgligt försummade. Jag brister alltså inte ohämmat ut i smattrande tirader av spanska eller franska. Däremot skulle jag kunna göra det efter några veckor i respektive land.

    Saltistjejen, jag jobbar faktiskt i ganska internationell miljö. Idag har jag pratat med Kina, Danmark (nåja) och Tyskland.. Men ingen förväntar sig att man ska kunna annat än engelska. Min tyska är för taskig för att prata med mina tyska kunder på, eftersom deras engelska är bra.

    Om Q visar intresse för koreanska är det absolut något jag kommer att uppmuntra! Funderar rentav på att läsa det själv.

    Jag är glad och lite stolt över mina språkkunskaper, det är inte det. Men jag konstaterar att bara språkkunskaper räcker inte särskilt långt, om det inte gäller ganska ovanliga språk. Det finns hur många tjejer som helst som pratar spanska och franska. En hel del av dem är dessutom civilingenjörer.

    SvaraRadera
  4. Nytta, glädje... Precis som du Helga har jag insett att en alltför god engelska inte fungerar i internationella sammanhang när man bör tala en långsam Globish. Å andra sidan har jag glädjen i mitt arbete att inse att ju bättre jag blir på engelska desto bättre går det för mig - ju bättre jag kan uttrycka mig desto bättre går det att sälja mina idéer till finansiering eller publicering. Och det är en väldig glädje i att se sig själv bli bättre och bättre på det som är mitt andraspråk. Där är det nog en viss skillnad på din bransch och min kan jag tänka mig.

    Liksom det som är mitt tredjespråk ger mig allt större glädje i takt med att jag blir bättre och bättre på det. Vilken lycka när jag faktiskt kan ordvitsa på portugisiska!

    Det går att komma långt världen över på engelska. Men bor man i ett annat land är det en tveklös livskvalitetsförhöjande åtgärd att lära sig språket där.

    Liksom förstås din goda engelska är det som tillåter dig att njuta av många böcker på originalspråket. Själv har jag förvånat insett att fast jag tycker att det är OK att läsa tidningen och lyssna på radio på såväl portugisiska som danska så kan jag inte förmå mig att läsa skönlitteratur på mer än svenska och engelska.

    Språkfilosofier från min sida så här en fredagmiddag.

    SvaraRadera
  5. Era kommentarer får mig att inse att jag glömmer att en massa saker som är självklara för mig kanske inte framgår av inlägget..

    Självklart måste man i görligaste mån lära sig språket i det land man bor! Annars missar man ju en stor del av upplevelsen att bo i ett annat land.

    Det jag försökte uttrycka i inlägget är snarare min förvåning över att min forna, lite snobbiga inställning till att språkkunskaper är fantastiska och internationell erfarenhet är det högsta livet kan erbjuda, och ett visst förakt för de som inte tycker så, har ersatts av en något mer ödmjuk hållning där jag inser att hemkänsla och trygghet faktiskt har en poäng också.

    Men jag ska erkänna att jag tappade hakan häromdagen när min 30+ kollega anförtrodde mig att hans förestående resa till Thailand är hans första privata utlandsresa, förutom Danmark. Hittills har han lagt alla sina besparingar på stereo och bil. Jag ändrade lite uppfattning om honom efter det, måste jag medge.

    Men alla är olika och tur är väl det!

    SvaraRadera
  6. Jätteintressant, både text och kommentarer! Har alltid "lidit" av att jag blev "lurad" (kompistrycket ni vet...) till att läsa det nypåhittade ämnet konst på högstadiet istället för franska. När jag ångrat mig efter en halv termin fanns ingen återvändo - ack om jag inte varit en sån försiktig typ som liten utan kunnat övertala syokonsulenten att jag klarat läsa in en halv termin franska och komma ikapp... Jag som är så bra på engelska (inte skryt utan sant, visserligen endast bott i afrikanska engelskspråkiuga länder, ej UK, men arbetat på engelska + läser mkt skönlitteratur & har gjort Cambridge Certificate of Proficiency med högsta betyg). Nu efter två år i delvis franskspråkig miljö har jag litegrann kompenserat, men flytande kommer jag aldrig att bli. Men triumfen att ha läst Le Clezio's "L'Africain" på franska INNAN han fick nobelpriset har jag.
    Och alla mina barn talar flytande franska, en har fransk studentexamen och en annan hoppas klara "le bac" i juni i år... Men absolut mister man något av sitt fotfäste vid långa utlandsvistelser under barndomen, skulle kunna skriva mycket om konsekvenser men avstår då det blir för privat...

    SvaraRadera