En gemenskap, och en annan

Vi är stödmedlemmar i en förening för adopterade koreaner. Det är inte alltid jag håller med om de åsikter som uttrycks i media från föreningens representanter, och mejlutskicken läser jag med ett blott flyktigt intresse. Den främsta orsaken till vårt medlemskap är att vi tycker att det är bra att en sådan förening finns, vi vill stödja dess verksamhet så att den finns kvar den dag våra barn kan komma att ha behov av den. Det är också bra att få en inblick i debatt och åsikter bland vuxna adopterade från Korea. Ett litet fönster mot framtiden som kanske hjälper oss att förbereda oss på vilka tankar Q kan komma att ha någon gång.

Häromdagen kom ett sorgligt meddelande via medlemsutskicket. Susanne Brink är död, fyrtiosex år gammal. Hon blev rikskänd i Sydkorea när filmen om hennes liv hade premiär. Jag har inte sett den, men jag har sett en intervju med henne och hennes adoptivföräldrar i dokumentären En gång var jag korean. Och jag har förstås sett hennes namn i många debattartiklar om adoption. Med förnuftet kan jag inte annat än hålla med om att det är en skam att ett rikt och utvecklat land som Korea adopterar bort sina barn, och att detta skapar en massa onödigt lidande. Jag undrar också över vilka påtryckningar de biologiska mödrarna utsätts för, och jag håller med om att det borde vidtas åtgärder för att göra det lättare för dem att behålla sina barn. På sikt hoppas jag att Korea kommer att upphöra med internationella adoptioner.

Är det då hyckleri att samtidigt planera för att skicka ytterligare en adoptionsansökan till Korea? Jag vet inte. Jag vet bara att jag resten av mitt liv måste förhålla mig till det faktum att en (snart kanske två) kvinnas djupaste olycka gav upphov till min största lycka. Ibland känns det svårt.

Susanne Brinks sista vilja var att alla adoptivkoreaner som vill skulle välkomnas till hennes begravning. Fint. Det uttrycker en gemenskap som jag förstår till fullo. Ingen annan kan riktigt veta hur det känns att vara korean på utsidan och svensk på insidan. Jag kanske gör fel som är förmäten nog att ens försöka beskriva det?

En helt annan gemenskap omslöt mig häromdagen. Vi har sagt upp vår hyreslägenhet, och nu ringde en dam från hyresvärden för att boka in en visning för nästa hyresgäst. När datumet var bestämt, hummade hon, tog mod till sig och frågade: "Visst var det väl ni som skulle adoptera från Korea?". Och då mindes jag henne från den gröna kväll då vi såg vårt nya hem för första gången. Förtjusta tirader om våra barn utbröt från båda sidor.

Och så säger folk att Stockholm är opersonligt!