Har just sett ännu en fin Alandh-dokumentär, den om Ingemar Johansson (vilken karl! Och vilken kvinna han hade vid sin sida!)
Kanske är det för att vi nu har köpt en bostad här, kanske tycker mitt omedvetna att det känns mer definitivt nu och att det därmed är dags att börja (burja) sakna. Själv trodde jag att jag sedan flera år tillbaka var inställd på att bo i Stockholm nu och i framtiden.
Men när jag hör farbröderna i filmen berätta om Ingemar, då ryser jag av hemlängtan och sentimentalitet. Sådär fint hör man aldrig någon prata nu för tiden.
Orden har flyttat längre bak i munnen på mig, r:en är inte lika markerade, tonfallet har blivit mer nasalt och sjungande, den göteborgska lunken har ersatts av den snabbare uppsvenskan, ord som käck och redig har lämnat min vokabulär. För här finns ingen som förstår.
För Q kommer göteborgska att låta bred och konstig. Inte hemma, som det låter för mig.
Än så länge i alla fall.
Ja du Helga. Det kan vara jobbigt att flytta och på ngt udnerligt vis känna sig hemma på flera ställen än ett. Som utlandssvensk är detta än mer påtagligt. I vårt fall handlar det ju inte enbart om ifall E kommer att prata stockholmska eller skånska, utan ifall hon kommer prata mest svenska eller engelska....
SvaraRaderaJag kan längta hem fruktansvät mycket ibland. Då till Sverige i allmänhet och Stockholm i synnerhet. Men samtidigt VET jag att den dag vi flyttar tillbaks kommer en stor del av mitt hjärta att stanna i denna fantastiska stad och jag är säker på att jag kommer längta hit minst lika mycket.
Skitjobbigt. Men samtidigt en stor tillgång! Att älska flera platser samtidigt. Vemodigt ibland - javisst. Men också något jag abolut inte skulle vilja vara utan. För det skulle ju inneburit att jag aldrig förälskat mig i någon mer plats än just en.
Kram!
Mm. Ända sedan du skrev något om att nu är du ju stockholmare har jag tänkt på det, att så är det ju inte, i alla fall inte för mig. Jag har skrivit om det flera gånger ur egen synvinkel. Om man älskar platsen man kommer från kan man inte lämna den helt och hållet (kanske inte ens hel och hållen?).
SvaraRaderaSkånskan kan man inte tappa - det är liksom danska och norska ett alltför olikt språk för att helt gå upp i uppsvenskan. Kan man verkligen tappa göteborgskan? Och hur insnöade är stockholmarna egentligen som inte begriper ord som käck och redig - det gör ju till och med jag! (Fast jag har bevars bott tre år i västSverige och ett i gränsregionen)
När man har barn blir perspektivet speciellt tänker jag, som många gånger återkommer i tankarna till vännen och kollegan R som växte upp som en mellanvästernsk cowboy och som sedan blev forskare (på kor förvisso) i Washington D C. Lika full av kärlek och stolthet över dottern, lika häpen betraktade han storstadsbon som hans hustru närt vid sin barm - han hade liksom tänkt sig att hon skulle vara lik honom själv som barn.
Och så händer ju det märkliga när man bott på riktigt på olika platser, att det alltid finns något man saknar, åtminstone på de platser man bott med hjärtat. Själv har jag en verklig hembygd och två städer, vid en holländsk flod och ett svenskt innanhav, dit jag längtar ibland. En del av mitt liv finns där, en del av dem finns i mitt hjärta.
En dag kommer Q att lite i förbifarten över ölglaset anmärka för studentkamraterna att hans föräldrar är ju minsann göteborgare så...
Ja, visst är det en rikedom att känna sig hemma på många ställen! Det håller jag helhjärtat med om!
SvaraRaderaSaken är den att Göteborg aldrig varit riktigt hemma för mig. Jag är ett flyttbarn, dotter till två flyttbarn. Varken mamma eller pappa har någon riktig hemstad och för mig blev det likadant. Först när jag var tio år slog vi oss ner i Göteborg för gott. Sedan gjorde jag som vuxen två gånger det aktiva valet att stanna i Göteborg och göra det till min stad: när jag valde att läsa på Chalmers och när jag efter examen valde att söka jobb i Göteborg och inte i Stockholm som jag egentligen ville.
Det var först när vi köpte huset (det i Gbg alltså) som jag slog mig till ro och accepterade att Göteborg skulle bli min hemstad på riktigt. Bara fyra år senare flyttade vi till Stockholm! Detta spädde förstås bara på min filosofi att man aldrig vet vilka vägar livet tar, och att det är tur.
Annannan, du tycks vara mycket mer rotad i den skånska myllan än jag i den göteborgska leran. Jag älskar inte Göteborg, inte så som jag faktiskt älskar Stockholm, inser jag nu när jag skriver det. Stockholm är staden jag själv har valt. Däremot saknar jag en hel massa saker, kanske främst upplevelsen av att röra mig bland gamla minnen.
Dialekten hade jag gärna behållit men tyvärr går det alldeles för bra att tappa den och lägga sig till med stockholmska, i alla fall om man som jag varit omgiven av uppsvenska dialekter sedan barndomen och dessutom utsatt för ett språkbyte. Jag lär ha pratat värmländska som riktigt liten och sedan bred göteborgska, men den försvann när vi flyttade till USA för att aldrig riktigt komma tillbaka, åtminstone inte utan ansträngning.
Så det jag sörjer, nä för starkt ord, känner vemod över, är snarare förlusten av en temporär hemstad som aldrig riktigt var min. Och därmed blir det faktiskt också en förlust.
Det här med rötter och att känna sig hemma någonstans är något jag har mycket kluvna känslor inför. Jag kan se både för- och nackdelar med min egen rotlösa uppväxt. Min trygghet bär jag med mig, det är tryggt att veta. Å andra sidan vill jag nog att Q ska känna sig mer hemma någonstans än vad jag har gjort.
Har för övrigt ett blogginlägg på gång om detta ämne, så håll utkik!
Stort grattis till husköpet! Läste inlägget när det var nyskrivet, men då hade jag en Klump på armen och kunde inte kommentera :-)
SvaraRaderaIntressanta tankar. Av det som skiljer våra erfarenheter åt tror jag det har större betydelse att vara dotter till flyttbarn än att själv slå sig ner vid 10 års ålder. Det kan ju finnas omedvetna tidiga effekter, men för min del är det inte minnet av de stenar där barn jag lekt utan kärleken till en plats som förmedlats av framför allt pappa. Det finns i mitt föräldrahem ett par hyllmeter skånelitteratur. I mitt gudföräldrahem motsvarande värmlandslitteratur. Så med modersmjölken har jag insupit att man hör till en plats.
SvaraRaderaOch se - man vet ändå inte vilka vägar livet tar, och tur är det!