Ett slags avslut

Nu har jag sålt pappas lägenhet. Efter några dagars budgivning som nästan trasade sönder mig, jag begriper inte varför, fick vi av mäklaren reda på att det stod mellan ett ungt par som ville bo i lägenheten och renovera den själva, och en kille som tänkte renovera den och sälja vidare. Lätt beslut för mig.

En timme senare skrev vi kontrakt. De var förtjusande och har dessutom konstnärliga yrken. Jag riktigt hör pappas gillande fniss.

Men nu är jag så jävla trött och ledsen. Vill bara krypa undan och gömma mig och komma fram nästa vecka.

Tyvärr går inte det för vi ska på det där jävla bröllopet i helgen. Svärmor är redan här. Vi ska bo hos faster och farbror till O och så ska vi hälsa på hans farmors lillasyster. Alla snackar obegriplig dialekt.

Herregud.

Och idag

... vabbar jag inte. Men jag tog det lugnt imorse och jäklar vad skönt det var. Det var också skönt att vabba igår, att komma ifatt och hinna andas. Jag var piggare än vanligt på kvällen. Även om jag inte tycker att jobbet är särskilt krävande utan rentav ger mig respit från allt annat, så är det så klart tröttande. Att man inte begriper det.

Nybliven chef

Det enda som funkar någorlunda i mitt liv just nu är faktiskt jobbet, och det är sannerligen välkommen omväxling. Jag är chef sedan tre veckor tillbaka och har redan fått hantera två personalärenden, det ena känsligt, det andra mer normalt. Både min nye chef Christian och min gamle herr Snäll pustar och tittar medlidsamt på mig.

Men själv tycker jag att jag har koll på läget. Bristande verklighetsuppfattning, grandios självdito eller det hälsosamma perspektiv ett råddigt privatliv skänker? Vem vet.

Alltså. Jag började ju redan före mitt formella tillträde med att prata med mina nya gubbar/grabbar. Deras åldrar varierar från strax under fyrtio till något över femtio, så de befinner sig väl mellan epiteten.

Förra veckan hade jag bara en kille kvar att snacka med, och han var ett problem. Han har jobbat halvtid för herr Snäll i två års tid och haft sin gamla tjänst på halvtid. Detta var en manöver lika typisk för företaget som för herr Snäll: egentligen ville man få bort honom från hans förra tjänst men man hade inte grund för uppsägning. Sätt honom hos mig på halvtid, sa herr Snäll, alltid finns det något jag kan använda honom till.

Det var ju bara det att det gjorde det inte. Totalt obildbar, fräste herr Snäll i enrum med mig. Jag har försökt lära honom matte och mätteknik, han fattar inte ett jota. Han skiljer inte på milli och kilo, fattar inte potensräkning! Och den där korrespondenskursen i ellära som han håller på och harvar med kommer han inte att klara av!

Mhm. Jag letade på herr Snälls anteckningar från medarbetarsamtal med Problemet. "Du visar stor vilja att lära dig", står det där. Jag suckar inombords, så himla typiskt Snäll. Han är otydlig om man inte sätter tummen i ögat på honom.

Men inte var Problemet dummare än att han begrep vad Snäll egentligen tyckte, för han blev snabbt oerhört stressad över situationen och fick ångest och blev sjukskriven och var borta mycket länge. Han kom tillbaka ungefär samtidigt med mig, det vill säga efter jul.

Situationen var alltså denna: Problemet kämpade med att begripa korrespondenskursen i ellära, vilket alltså drivit honom till sjukskrivning flera månader tidigare. (Till råga på allt har han ett minst sagt krävande privatliv.) Herr Snäll hade förespeglat honom att om han bara klarade kursen skulle han både få löneförhöjning och få jobba som ingenjör.

Nä nu, tänkte jag. Dags att ta reda på lite mer om Problemets 1) bakgrund, utbildning och förutsättningar att lära sig det jobbet kräver 2) hans egen syn på saken. Så jag bokade ett samtal med honom.

Efteråt var jag mycket överraskad, över en massa saker. Först och främst att jag snabbt fattade sympati för Problemet, som jag tidigare uppfattat som en stöddig och ganska otrevlig kille med minst sagt trist människosyn. Han gjorde inga försök att sätta sig på mig eller utöva härskartekniker. Jag var mycket lugn och respektfull mot honom, men han återgäldade det verkligen.

Vidare fick jag genom samtalet fullständigt klart för mig att killen totalt saknar förutsättningar att lära sig det som behövs, och då menar jag inte begåvningsmässigt utan med avseende på skolgång och utbildning. Det var precis vad jag misstänkte så det som förvånar mig är snarare herr Snälls dåliga omdöme. Han hade ju kunnat ta reda på precis samma sak för två år sedan så hade vi sluppit utsätta stackars Problemet för den här prövningen!

För en prövning har det verkligen varit. Han beskrev målande hur han mått och hur han kände inför jobbet, och det var sannerligen inte svårt att begripa. Inget är så nedbrytande som att misslyckas gång på gång.

Ändå hade jag en känsla av att han ville att jag skulle bestämma åt honom, och det ville jag inte riktigt. Vi sover på saken och bokar ett nytt möte, tyckte jag. Jo, det var han med på.

Ett par dagar senare satt vi hos personalchefen och Problemet förklarade att han funderat och bestämt sig för att säga upp sig från sin tjänst hos mig, med motiveringen att han saknar rätt kompetens. Ännu några dagar senare när jag frågade hur han mådde, gav han mig ett strålande leende och svarade: Lättad! Han pratar vidare med personal och vår VD om andra lämpliga arbetsuppgifter.

Och i måndags när jag körde till jobbet ringde en annan av killarna och sa upp sig. Han har verkat så väldigt trulig på sista tiden och inte velat se mig i ögonen, nu fattar jag varför. Jag tyckte att det var tråkigt men gratulerade honom. Innan vi skrev på uppsägningen såg jag till att det inte blev en lucka mellan hans anställning hos oss och hans nya, så att han inte tappar sin sjukpenninggrundande inkomst hos Försäkringskassan. Sånt hade han aldrig hört talas om, men han verkade uppskatta det för igår när han gick hem stack han in huvudet i mitt bås och sa ett ordentligt hejdå. Det har han inte gjort förut.

Det jag inte säger är att hans uppsägning kommer som en viss lättnad. Han är lite för kvalificerad för sin tjänst och jag har undrat hur i all världen jag ska kunna sysselsätta honom och utmana honom. Nu får jag istället ge hans uppgifter till en annan medarbetare som verkat lite sömnig, men som genast piggnade till och alldeles frivilligt erbjöd sig att korta ner sin långa sommarpappaledighet för att hinna gå parallellt med kollegan som sagt upp sig.

Ojojoj, säger herr Snäll och tittar medlidsamt på mig,du har verkligen hamnat i hetluften de här första veckorna. Mm, säger jag.

Framför allt njuter jag av att det för första gången på länge känns roligt att gå till jobbet. Jag känner igen känslan från de fackliga förhandlingar jag var inblandad i för några år sedan. Äntligen får jag jobba med viktiga saker, sånt som verkligen spelar roll. Människor, inte apparater.

Vabbar idag

Typisk pose

Surfröken är nästan alltid där jag är. Det är inte så att jag gillar dig eller nåt, säger hennes attityd. Inbilla dig inget. Men jag vill vara där du är. Och så är du varm och skön att ligga på.

Den skarpögde anar en toalettstol på gården. Vårt gamla badrum ligger demolerat där ute sedan åtta veckor. Frågorna hopar sig.

Återhämtning, genomklappning, death by renovation och ett stort vafan

Jomen jag vet vad felet är. Det är utmattning, obefintliga marginaler, what have you. Vi är så jäkla slitna bägge två. Just i detta nu verkar O ha studsat tillbaka lite, hans förkylning är på tillbakagång. Å andra sidan har jag fått ett återfall, sorgen efter pappa ligger precis under ytan just nu.

I helgen var jag borta med kören, roligt och vilsamt och ansträngande på en gång. När vi sjöng Mozart mot slutet av en lång dag kunde jag plötsligt inte sjunga utan bara gråta. Det har aldrig hänt mig förut. Sedan låg jag på sängen i mitt enkelrum (som jag betalat extra för, en synnerligen god investering) en stund medan de andra minglade och provade vin. Först efter en stund anslöt jag mig till dem. Efter en trevlig middag la jag mig tidigt, tog en sömntablett, sov som en stock hela natten och vaknade av mig själv i god tid före frukost.

Det är så väldigt roligt det vi sjunger just nu, musik från olika tidsåldrar, där vi jobbar mycket med uttryck och klanger. Jazzkonserten förra året var också underbar men på ett helt annat sätt. Då var det kostymer, kompband och koreografi, jädrar vad det svängde. Det här är något helt annat.

Det blir första konserten som pappa inte kommer på. Min syster kan inte komma, inte heller mamma, O vill inte ta med sig barnen, han är allergisk mot krånglande barn på konsert och teater. Men jag messar svärmor och hon tackar till min glädje ja. Jag tänker att Q nog är stor nog att uppskatta konserten, kanske han ska få gå i sällskap med farmor. Utan retsam lillebror.

På söndageftermiddagen kommer jag hem och tar ett djupt andetag när jag ser hur jävla stökigt det är. Inte skälla. Det mesta av stöket och otrivsamheten kommer sig faktiskt av renoveringen. Bita ihop, stå ut.

O och jag tar bilen för att uträtta ett ärende. Q får vara hemma och titta på film men Y följer med oss, först under vilda protester men han lugnar sig. Min syster anländer under vår frånvaro.

På hemvägen noterar vi ett underligt ljud från bilen, det blir bara värre och värre. Skärande gnissel, metall mot metall, konstiga vibrationer. Stannar och kollar. Nej, inget sitter fast under. Avgassystemet sitter där det ska. Det kommer från framhjulen, båda eller ena är inte lätt att säga.

Hem kommer vi i alla fall och mina tankar rusar. Ta ledigt imorgon och hänga på låset till verkstaden? Vågar jag köra dit? Vad gör man annars, beställer bärgning? Jag klarar mig inte många dagar utan bilen, att åka kollektivt till jobbet är knappt görbart.

O konfererar med vår alltid hjälpsamme granne, de tittar på bilen tillsammans. Jag går in för att sätta igång middagen. Men det har min syster redan gjort, jag åtar mig istället att få bort Q från filmen.

Han har suttit för länge och blivit både sur och hungrig och är därmed besvärlig. Efter en stunds tjafs går han med på att lämna datorn. Men när vi tillsammans går nerför trappan slinter jag till och vacklar och är en stund på väg att falla. Q flinar elakt åt mig och smiter förbi.

Den lilla elakheten får mig att börja gråta. Jag grimaserar åt honom och vänder sedan och går undan för att få lugna mig ifred. Men naturligvis har Y sett det hela och trumpetar för både moster och pappa att Q minsann har fått mamma att gråta.

Amen härregud. Alla kommer förstås ilande och undrar vad det är nu, jag vinkar avvärjande. Q har stängt in sig på sitt rum, förhoppningvis lugnar han ner sig.

Det hela är en ganska god illustration av vad som händer i vår familj just nu. Vi är trötta och har inga marginaler och överreagerar därför på varandras uttryck. Jag vinkar som sagt avvärjande, det är lugnt, det var inget särskilt, jag behöver vara ifred en stund.

Efteråt ber jag J om ursäkt för min labilitet. Du, det var helt motiverat, svarar hon. Jag kan också gråta lite av ren sympati om du vill.

O kommer in och strålar. Han hittade en sten som kilat fast sig i hjulhuset på bilen, därav det skärande ljudet. Min hjälte, säger jag.

Sedan äter vi middag och är alla ganska sams och barnen somnar. Y vaknar efter någon timme och är jättekissnödig och kissar på golvet men somnar om efter dusch och pyjamasbyte. Annars är allt lugnt. Vi tittar på House of Cards, syrran och jag och O.

Men idag på morgonen är jag återigen skittrött på allt som har med den jävla förbannade renoveringen att göra. Syrran hastar ut genom dörren, hon har bråttom till jobbet.

Tror jag. Men under dagen messar hon och meddelar att hon sitter på Arlanda. Jo, för hon ska åka på kurs/semester med... ja gissa vem.

Herregud. Det är tur att man har ett jobb att vila upp sig på för mitt privatliv tar knäcken på mig.

Ljusning

O och Y är och provianterar för morgondagen. De ska tillbringa fredag kväll och natt i sommarstugan, jag och Q ska vara hemma. Vi ska prova nya hämtmatstället har vi bestämt. Kanske får vi sällskap av min syster.

Och i mejlen ligger en inbjudan några veckor fram i tiden: hemlig happening tillsammans med din man.

Glimtar ur ett annat äktenskap

En förklaring är på sin plats. Under mammas medicinstudier bodde hon tidvis hos farmor och farfar och arbetade på samma sjukhus som farfar. Pappa var kvar i Uppsala och forskade. Jag vet inte om det bara är för att det är mina föräldrar som jag finner tilltalet så obeskrivligt rörande. Och så känner jag igen det också. Sådär berättar vi också saker för varandra.

3.6 1969
Morreliqu!
Det här brevet är skrivet på överläkarens maskin. Jag har hans rum som har både blomvas och oljemålning. Klockan är strax tio och jag har just druckit morgonkaffe. Dessförinnan var jag nere på Blodcentralen och kollade grupperingar och korstester, ett idiotjobb som man antagligen kan dressera en apa att utföra men som givetvis fordrar en doktor. Av detta förstår du att jag inte arbetar ihjäl mig. Tyvärr får jag nog räkna med att mitt lindriga arbete kommer att vara ganska tråkigt men vad gör man inte för pengar. Jag får förutom min fasta lön 50 kr/dag och fick igår ut den här veckans extrainkomst som alltså är 350 kr, så om du behöver pengar kan jag skicka dig.
-------
Jag berättade för din mamma om tavlan och jag tror att hon blev lite lömsk för hon började en mycket målerisk beskrivning över hur förtjust du var i Lena och hur du beklagat dig för henne (din mamma) och hur du säkert gift dig med henne om du kunnat. Din syster E lyssnade intresserat och undrade till slut om det inte var roligt för mig att få veta.

Det är lite pinsamt att sitta så här och inte veta vad man ska göra. Jag ska dock gå ut och se om det inte finns något. Det har nog tagit närmare en timme att skriva detta brev och längre är det kanske inte lämpligt att man håller sig undan.

Därför hoppas jag nu att du har det bra och att ditt skrivande går bra och att du blir glad över att få brev och att du ringer eller så när du får tid och lust.

Puss och kram från din E

Kotten, det är jag. Jag är född i september 1970 så jag var alltså drygt fyra månader när detta skrevs. Arrangemanget är detsamma som förut, mamma och jag bor hos farmor och farfar medan pappa jobbar med sin forskning i Uppsala. Mamma arbetar och farmor tar hand om mig.

Mamma var inte ledig alls med mig, hon återgick till sina studier när jag var tio dagar gammal, och hon var nummer två i sin kurs att bli färdig läkare. En manlig kurskamrat hann före, men han födde ju inte barn under tiden. Ändå framhåller hon alltid pappas studiebegåvning och påstår att det är honom jag brås på.

7.2.71
Hej!
Klockan är snart tre och.. Hit hann jag klockan tre, nu är den sju. Vad jag skulle säga var att jag väntade besök av Kotten och dina föräldrar. De kom vid 4-tiden och Kotten var på ett strålande humör. Hon väckte berättigad beundran här.
-----
Hittills har allt varit tämligen lugnt. Igår kom två gossar, 18 år, och sökte vård då de tagit LSD. De flaxade omkring lite på mottagningen innan de gav sig av lätt hallucinerande om tillvarons och kroppens intighet. 4-åringen som grät igår kväll somnade och vaknade frisk. Han hette Sven och var söt och blyg. Jag lärde honom skriva sitt namn och ritade djur åt honom.
----
Igår hade finska klubben fest så det var en del stylintoxer. De flesta fick medicinaren ta hand om. Jag tog bara dem som blödde. I två veckor framåt har jag inget förordnande. Det ska bli riktigt skönt. Jag ska försöka komma hem tidigt till Kotten. Är lite orolig att hon glömmer mig när jag är borta så mycket.

Hoppas att du har det bra. Vi längtar så efter dig. Många kramar från Kotten och din E

Mönster

Antagligen borde vi gå i parterapi igen. Det är ju bra och nyttigt, jag är den första att säga det. Men jag orkar fan inte. Orkar inte rådda och fixa en enda jävla grej till.

Fast jag funderar förstås. På mig själv och O och hur vi är mot varandra. Varför uppfattar O krav och förebråelser från mig när jag inte tycker att jag har uttalat dem? Är han överdrivet känslig eller skickar jag dubbla budskap, eller ligger sanningen (som oftast) någonstans mittemellan?

O:s förra flickvän på forntiden i början av 90-talet var ungefär så olik mig som tänkas kan (rar, blond, kort, kristen, hemvävd, barnmorska. Ni fattar.). Men en gång när jag frågade om henne svarade han: ni har båda stark vilja. 

Ja kanske det. Fast det är jag i så fall inte ensam om. Jag blir ju tokig på O när han bara skiter i mig och gör saker efter eget huvud. (Eller nej förresten, det står jag nog ut med MEN HAN SÄGER JU FAN INGENTING.)

O dansar sannerligen inte efter någon annans pipa, egensinnig är hans mellannamn. (Q:s också, slår det mig. Inte konstigt att det slår gnistor mellan oss tre ibland.)

Ändå vill O vara till lags, känna sig accepterad, bekräftad. (Don't we all? Naturligtvis men hos O är detta svårt att upptäcka, eller har varit det för mig åtminstone. Han vill vara med i flocken men helst i utkanten.) Det finns knappast något han går igång på mer än att laga mat till folk. Att stå vid spisen (givetvis med ett glas vin eller flera) med öronbedövande musik och langa fram den ena rätten efter den andra, och inhösta förtjusta utrop, det är hans grej. (Jo, själv anser han alltid att maten är misslyckad på ett eller annat sätt. Det är ett stående skämt hemma.)

Förr älskade jag det. Nu blir jag ofta irriterad. Ja, det låter bortskämt. Men betänk då att köket ser ut som efter ett bombnedslag, att spisen aldrig är avtorkad, att alla ska komma rusande genast när han ropar att maten är klar, annars blir han sur. Och att det aldrig funkar att laga mat tillsammans med honom för allt man gör blir fel. Jo, han är mycket duktig på att involvera barnen i matlagningen. Men inte mig.

På nyårsafton - när sorgen efter pappa var som allra värst - satt jag på golvet i ett nersläckt badrum och grät. O stod vid spisen och svor över grillad hälleflundra. Klockan var alldeles för mycket, barnen var galna av hunger. Där och då hade jag hellre ätit falukorv eller hämtpizza eller vadfansomhelst, istället för en festmåltid serverad alldeles för sent av en självutnämnd martyr som är förbannad över att ingen uppskattar den ordentligt.

Förklaringen till att O och mamma inte kommer överens tror jag är att han inte känner sig accepterad av henne som han är. (Det hon inte gillar är att han är bufflig och oartig.) Hans amerikanska familj som han omedelbart fann sig till rätta hos, och som han ännu har fin kontakt med och som också omfamnat mig, de gjorde just det: accepterade honom. (Fast det var för trettio år sedan förstås, och deras umgänge är inte alls utsatt för samma slitningar.)

Ja, ja, allt det här vet jag ju sedan länge, hur ska jag komma någon vart med detta då? Vet inte. Medelst kloka kommentarer kanske?

En helt annan (feministisk) fundering är att jag tidvis blir så jävla trött på att få höra att jag är stark, bestämd, dominant, bara för att jag uttrycker en åsikt, eller okej då, flera. Du är ju väldigt bestämd, fast på ett trevligt sätt, sa den manlige parterapeuten. Man vill inte gärna säga emot dig.

Jaså inte. Och nä, jag fattar att det inte precis hjälper upp saken att jag är nästan en och åttio och styrketränar och svär alldeles för mycket. Och så tjänar jag mer än min man också, har alltid gjort. Men förlåt så jävla himla mycket dårå.

Får väl skaffa mig några småblommiga blusar och öva på att se hunsad ut.

Fan också. Fortsättning följer.

Början till slutet eller svacka?

De senaste dagarna har jag funderat på catchy one-liners på temat när vet man att det är på väg att ta slut/hur man surar alternativt renoverar sönder ett äktenskap, och så vidare. Galghumor, en lust att provocera, riva ner fasader, skrika ut hur jävla dåligt det är ibland, vara motvikt till allt äckelgull man ser omkring sig. Eller möjligen en besvärjelse, om jag sätter ord på det så kanske inte det är så himla farligt ändå.

Fast i förmiddags började jag verkligen undra. Sedan O kom hem från tjänsteresa för en dryg vecka sedan har han varit konstig. Är han bara förkyld, trött, sliten och hanterar det på sitt eget vis, pannan mot vinden, taggarna utåt? Eller har han börjat dricka igen? Eller vad fan är det?

Vi har bråkat några gånger vilket brukar rensa luften men inte nu. Vi har återgått till ett allt grinigare dödläge sinsemellan och dessutom tycker jag att O skäller orimligt mycket på barnen. (Inte alls som jag som är mild och blid. Ahem.)

Imorse grälade vi igen, det var säkert jag som drog igång det men med förhoppningen att det skulle lösa upp några knutar.

Det vete fan. Någon försoning blev det i alla fall inte. O tycker att jag är ständigt missnöjd. Först var det barnlösheten, sedan adoptionsutredningen, eller så har det varit jobbet eller något annat.

Jag tycker att han är så orättvis att jag blir mållös av ilska. Barnlösheten var mitt livs stora kris, det är sant, jag trodde nästan jag skulle dö. Inget annat har liknat den, inte ens förlusten av pappa som jag varit rädd för i hela mitt liv. Jag är på väg igenom den, låt vara med ett bakslag de senaste dagarna men jag klarar det.

Missnöjd, ska han prata om missnöjd som går och suckar så att det ekar i huset och skäller på ungarna för minsta lilla och hotar med att sälja Q:s telefon på Blocket och andra idiotier. Som leker martyr så att man vill spy.

När jag morrar över att hantverkaren envisas med att slänga skräp i rabatten så att tulpanerna knäcks suckar O att det ju inte är hans fel. Nä, har jag sagt det då?

Eller när vi kommer överens om att han ska fly sitt kaotiska jobb genom att ta en semesterdag i veckan fram till sommaren, då är det för mig självklart att de dagarna ska han vila. Nähä, han får det till att då ska han röja i sommarstugan så att jag inte ska skälla så mycket om hur stökigt där är. WTF?

Mycket längre än så kommer vi inte för det är dags att packa ihop och åka till min kollega som bjudit hem oss över dagen till sitt stora hus med studsmatta och pingisbord och jämnåriga söner.

Givetvis bråkar vi om det också. O suckar och vill hellre vara hemma. Jag vill helst att han ska följa med men inte sur och grinig. Det är ju bättre att han är hemma om han blir snällare av det.

Han suckar om möjligt ännu djupare. Ja ja, jag följer väl med då.

Jag gråter i duschen och tänker hämndlystet att jag ska fan stanna hemma från det där jävla bröllopet vi ska till på Valborg, hos hans norska släkt där jag knappt känner en kotte och de pratar en totalt obegriplig dialekt som jag inte förstår vilket förstås är omåttligt roligt för alla. Det är inte likt mig att vara småaktig men fantasin känns ändå skön.

Så far vi, det är tyst i bilen men efter en stund konverserar vi behärskat. Vi kommer fram och stämningen är lite stel. Ungarna bondar direkt och försvinner och jag slappnar av mer och mer. Det är roligt att prata med min kollega, vi kan inte avhålla oss från att prata jobb vilket hennes man blir irriterad över på ett befriande tydligt sätt. Sedan snackar vi båtar och sommarställen och pianolektioner och en massa annat. Även O tinar upp och jag känner igen honom igen.

Det är skönt att umgås, att komma ur vår bubbla. Att tvingas skärpa sig lite utan att därmed hyckla och förställa sig.

Vi stannar alldeles för länge och får bända isär ungarna. Vi vill åka hit igen! Vi vill komma och hälsa på er!

Äsch, det är nog bara en svacka ändå. Men fy fan vad jag är trött på den.

Pest och paradis

Herregud, herregud. Igår när jag kom hem var allt återigen täckt av byggdamm. Jo, det hade bilats lite mer i badrummet. Idag kommer kaklet. När eländet är klart? Igen aning. Jag tror att jag blir galen.

När jag nödtorftigt torkat golven rena lagade jag ugnspannkaka. Det tog jämmerligt lång tid, så barnen var sura och hungriga när den äntligen stod på bordet. Efter inledande tjafs om varför jag lagt rostade rotfrukter i pannkakan (därför!) åt de med god aptit.

Sedan skulle Q öva piano och Y sätta sig och bajsa. Efter en stund återkom olycklig Y och meddelade att han bajsat alldeles för mycket, det blev stopp i toaletten. Ja minsann. Jag lyckades peta loss stoppet med ett kvastskaft.

Q spelade och spelade och övade sina nya ackord. Första gången lärde han sig C och G, andra gången F och D-moll. Jag var lite orolig inför den första lektionen, jag vet ju minsann hur läxläsningen brukar sluta. Q är inte fallen för traggel. Men mina farhågor kom på skam. Läraren förklarade att Q är riktigt duktig och rolig att jobba med, han har ovanligt bra motorik i båda händerna.

Men nu går det sisådär. Q spelar fel och blir arg och slår på tangenterna varpå jag blir irriterad, varpå han istället börjar slå sig själv på kinderna. Suck.

En utvikning är på sin plats här. Q kan ibland när han är tillräckligt arg börja slå sig själv eller säga de mest hårresande saker om att han vill dö och annat. Min reaktion är oftast en irriterad suck. Men skärp dig. Det är inte rimligt att säga och göra sådant. Fortsätter du med det måste jag hålla fast dig så att du inte gör illa dig. Jaså, det vill du inte? Nå men sluta då. Lugna dig nu. Så, jag klappar dig om du slutar skrika.

Det låter coolt, men både Q:s beteende och min egen attityd till det oroade mig ganska rejält tills jag pratade om det hela med kuratorn som jag gick hos förut. Jag hade en vag känsla av att Q:s uttryck inte bottnade i ångest, snarare att han i frustration och ilska upprepade det han sett andra säga och göra. Törs man lita på en vag känsla?

Absolut, tyckte kuratorn. Jag är övertygad om att du hade känt på dig om Q hade ångest. Då hade du reagerat. Lita på din magkänsla. Barn, särskilt smarta och verbala barn, upprepar det de ser och det de tror får effekt.

Kvällen slutade med att jag fick slita Q från pianot, för han blev allt argare och tröttare och spelade förstås mer och mer fel. Min försäkran att han ju lärt sig ackorden nu, det lät bättre hela tiden, lyssnade han inte på.

Avklädning och förberedelse för nattning fortgick under eskalerande tjafs. Y vräkte sig på sin renbäddade säng och förkunnade att de här kalsongerna kan jag inte sova i, för det kom bajs i dem! Och när Q till med full kraft dunsade ner i sin säng så att det brakade i den redan trasiga sängbottnen, så tappade jag humöret och röt rejält.

Effekten blev enorm. Q brast i gråt för han tyckte att jag var otäck. Y i rummet intill kröp ner under täcket. Sedan utspann sig följande dialog:

Y: Man får inte plåga sina barn på det där viset! Jag ska ringa polisen om det!
Jag: Plåga? Jag röt åt honom, petade inte ens på honom.
Y: Nä men mammor får inte ryta så där! Jag ringer polisen!
Jag: Jaså. Men vilken polis ska jag ringa till då? Tror du det finns någon polis för mammor som måste säga till sina barn igen och igen att inte slå på pianot eller dunsa i sängen utan att barnen lyssnar? Eller någon polis som säger åt barnen att göra som mamma säger och tvätta händerna när de är bajsiga, och inte luras om det?
Y: Mmmhmpf.

Herregud, herregud. En stund senare var båda glada igen och ännu lite senare sov de. Och imorse satte sig Q vid pianot igen och spelade läxan som ett rinnande vatten och sedan kilade han till skolan. En stund senare gick Y och jag. Det är likadant varje gång jag är i sällskap med Y, han hälsar initierat på barn och vuxna som jag inte har en aning om vilka det är.

Hur kan pest och paradis rymmas inom samma unge?

Imorgon har jag semester. Till mina chefer har jag sagt att det är så mycket med pappas lägenhet nu, men så är det ju inte alls. Jag klippa mig på morgonen och få lite terapisnack av min fine frisör. Sedan gör jag vad jag vill hela dagen tills det är dags att hämta barnen. Å vad jag längtar.

Labil

Igår vaknade jag och var så ledsen, fattade först inte varför. Mindes sedan att jag drömt om pappas lägenhet igen, drömt att den fortfarande var full av böcker och papper och skräp och att jag behövde åka dit och städa och leta efter något, oklart vad. När allt trillat på plats och jag insett att det var en dröm och att lägenheten i verkligheten är tömd och städad och snart ska läggas ut till försäljning och att mäklaren gnuggar händerna och förbereder oss på att det kommer att gå snabbt det här, renoveringsobjekt är eftertraktade och i de här kvarteren är de sällsynta numera, då blir jag inte lättad och glad. Utan ledsen.

Sedan åker jag till jobbet och tar direkt tag i ett känsligt personalärende som jag funderat på. Pratar med min nye chef Christian, det visar sig att han tycker exakt som jag. Dags att koppla in HR, jag bokar ett möte. Hoppas du inte tycker att jag är för på, säger jag, men han skakar skrattande på huvudet.

En stund senare är det stormöte som Christian håller i, och han gör det så bra. Entusiasm och nytändning, precis vad vi behöver. Efter lunchen tar jag en promenad i solen med en kollega, och sedan är jag med på ännu ett bra möte då vi planerar resurser och jag inser att det är dags att ta tag i en annan fråga som jag funderat på. A behöver avlastning och B har sagt att han gärna vill utvecklas, ska jag be B hjälpa A? Och C som verkat lite håglös på sistone, han är ju faktiskt som klippt och skuren att kliva in och göra det som B då inte hinner med?

Ungefär så långt kommer jag innan det är dags att köra till kyrkogården och träffa min blåklädde vän och skriva på papper om gravplatsen. Det går fort, jag får en stund över innan jag ska hasta till föräldrafika på Y:s fritids. Så jag tar en promenad och går till det som ska bli pappas gravplats. Det är obeskrivligt vackert. Jublande fågelsång, solsken, gula minipåskliljor lyser från många gravar och i snåren i minneslunden blommar blåsipporna. Våren är himmelsk och hjärtslitande.

Vid gravplatsen träffar jag den blåklädde, han har tagit traktorn dit. Vi morsar och småpratar lite, skojar till och med.

Men när jag går därifrån gråter jag ordentligt. Jag kan prata och till och med skämta om pappa, men innerst inne är jag ju fortfarande så jävla ledsen.

Föräldrafikat är trevligt och stökigt som väntat. Q leker hos en kompis och Y får faktiskt skärma en stund när vi kommit hem, fast jag egentligen förlängt förra veckans skärmförbud med ännu en vecka för att få andrum från allt bråkande och tjafsande.

Q kommer snällt hem till middag men de är båda sura och bråkiga tills jag får i dem mat. Sedan är de ute och leker i den kyliga vårkvällen och bråkar återigen när det är dags att komma in. Just då kliver O innanför dörren, han har varit på AW och får ta över bråkandet. Egentligen är jag fortfarande sur på honom för att han var så orimligt grinig när han kom hem från tjänsteresan i fredags, och för att han är så jävla trött och arg och stressad och sjuk jämt. Att han är sjuk kan han inte rå för, men vem fan har inte varit sjuk, det är samma jävla hosta, det går över, och det är går fortare över om man tar sin medicin och ser till att sova och sköter om sig i största allmänhet. Fast lite skönt är det att han är hemma.

Det blir kväll och vi lägger oss och alla sover fast O flyttar till gästrummet någon gång under natten för han hostar eller snarkar eller vad det nu är. Och Q kommer och lägger sig hos mig och knäppkatten M trampar kurrande på mig, så sammanlagt vaknar jag säkert fyra-fem gånger.

På morgonen åker jag tidigt till jobbet, vi har stormöte varje onsdag som jag måste börja vara med på. Det är rätt enkelt att komma iväg i tid, om jag bara skiter i alla andra utom mig själv och lämnar över allt ansvar för barnen till O. Det är tricket, jag behöver inte ens gå upp tidigare.

Efter mötet pratar jag först med A som uttrycker på sedvanligt återhållet ingenjörsvis att han är stressad och har för mycket att göra. Men jag känner honom och det här ingenjörsspråket kan jag, han behöver inte gråta mot min axel för att jag ska fatta. Jag säger att jag inte kan lova något men att jag jobbar på en lösning. Så pratar jag med hans projektledare och lanserar idén att B ska in och avlasta A, och får gehör. Sedan letar jag efter Christian för jag vill höra vad han tycker om det hela, men han är borta på möte.

Herr Snäll ropar på mig från sitt rum och vill skicka över lönefiler och anteckningar från medarbetarsamtal. Jag hinner titta på min grupps löner lite snabbt, hoppsan, nya lönerna ska vara klara på måndag redan. Nåja, det är inte rocket science, jag har löneförhandlat såpass många gånger att jag känner mig ganska trygg i att sitta på andra sidan. Bokar tid med herr Snäll på måndag, då ska vi prata ihop oss.

Sedan ilar jag till lunchträningen och träffar en tjej jag känner igen i omklädningsrummet, vi tränar Transformer ihop. Hon är vältränad och stark som en oxe och mycket hjälpsam och peppande. Vi ses nästa vecka, bestämmer vi.

Sålunda är jag på strålande humör när jag sitter i bilen och O ringer. Har du sett bilderna från lägenheten? Mäklaren fotade igår och vill ha godkännande nu. Han är ett geni, bilderna är grymma!

Nej, jag har inte sett dem och klokt nog låter jag bli att titta på dem förrän efter lunch och ett möte som jag måste gå på.

För när jag sett dem måste jag
A) ge O oreserverat rätt i hans utlåtande om mäklaren
B) gå in på toa och gråta i nästan en halvtimme (varav hälften är eftermiddagsfika så det är i alla fall inte bara på arbetstid)

Jag vet knappt över vad. Saknad efter pappa förstås. Men också sorg över att hans hem är borta, rensopat och tomt. Och över att det under misären dolde sig en vacker och ljus lägenhet med fina färger på väggarna och fantastiskt vackra parkettgolv. Och att badrumskaklet var så snyggt, det hade jag glömt, fy på mig. Det var han så stolt över att ha satt upp själv. Och över att det är vår, och att om han levt nu så hade jag lagt en filt över hans knän och kört ut honom i rullstolen och tittat på blommorna. I en parallell värld, om och om inte. Om cancern upptäckts tidigare. Om han slutat dricka tidigare. Om, om. Fast det vet jag ju, det hade inte kunnat sluta på annat sätt.

Efter det kan jag knappt jobba utan står mest och glor, tills jag plötsligt inser att jag är sen till att hämta Y på fritids. Men Q svarar i sin mobil och går beredvilligt med på att hämta lillebror så jag är räddad.

Min fernissa är tunn, pappa. Fast jag mår bättre hela tiden. Och jag ska plantera både gullvivor och blåsippor på din grav.

Närvaro

Pappa känns så underligt närvarande idag. Det sista jag gjorde innan jag la mig var att mejla till konstnären som ska göra hans gravsten, och när jag vaknade och kollade mejlen i mobilen hade hon redan svarat. Det blir "vår" kyrkogård, en liggande sten i trä med vackra färger. Det ska bli så spännande att se vad hon föreslår. Han hade älskat att vara med om att planera det här.

Sedan insåg jag att jag nog drömt om honom inatt. Det är bara tredje gången sedan han dog, tror jag. Ännu en stund senare mindes jag att jag inte drömt om honom själv, jag drömde att jag fick ett mejl från honom, fast jag visste att han var död också i drömmen.

Jag har längtat mycket efter honom sedan gråtdagen i torsdags. Den vackra våren gör mig vemodig, jag önskar att han fått se ljuset och blommorna och känna solskenet, jag vet hur intensivt han längtade efter våren och att kunna sitta på sin balkong. (Undra på det, den hade han inte hunnit stöka till. Plötsligt förstår jag hans kärlek till balkongen.)

Men det är också det att jag är trött och sliten. Då ligger ledsenheten närmare ytan. Ändå är den mer hanterlig nu. Jag kan tänka mig att sorgen så småningom blir som en gammal vän. Kanske inte något kärt återseende precis men ändå. Jaså det är så dags igen. Jaja, kom in du. Du stannar väl inte länge? Men en kopp kaffe kan du väl få.

Forgive me for what I am about to say

Familjeliv är överskattat.

Eller nä förresten. Äktenskap är överskattat.

Banne mig.

Tycho Brahe-fredag som bättrar sig

Dagen börjar dåligt. O är bortrest, mamma är på besök för att hjälpa mig med barnen. Syrran sover också över eftersom hon är ledsen över Karlfan och tycker det är jobbigt att vara ensam hemma.

Jag älskar dem, det är skönt att ha dem hos mig, barnen älskar mormor och moster. Men huset blir trångt. Särskilt när vi bara har en fungerande toa som ligger precis intill mitt sovrum. På efternatten vaknar jag flera gånger av att mamma är uppe på toa, hon är dålig i magen och på morgonen är hon berättigat ömklig över det.

Halv åtta brakar hantverkaren in. Vete fasen vad det är han gör just nu, smackar på spackel tror jag. Nästa vecka ska snickare bygga nytt innertak och elektriker fixa elen och sedan ska det kaklas.

Q pilar till skolan efter att ha krockat med hantverkaren ett antal gånger i hallen. (Varför är alla hallar underdimensionerade? Då har vårt hus ändå störst hall eftersom den är tillbyggd.) Y har fått överta min gräsliga hosta så han får vara hemma med mormor.

Själv åker jag till jobbet, inte utan lättnad. Så skönt att slippa vabba, kunna jobba denna första kritiska vecka, slippa vara hemma i hantverksstöket.

Denna vecka är nämligen min första som chef. Och sedan i måndags har jag en ny chef, som härmed dubbas till Christian, eftersom han är just det, varmt kristen och aktiv i en frikyrka. Fostrad i bibelskolor, så fjärran från min bakgrund som tänkas kan. Men vi gillar varann.

Ändå är jag lite osäker på honom och tänker på detta när jag sätter mig i bilen. För det är ju inte till jobbet jag ska, jag ska först till verkstaden och köpa nya sommardäck och byta till dem och lämna in vinterdäcken på förvaring.

Mitt liv ska bli enklare, har jag tänkt. Är det något jag ska använda pappas och gammelmosters arv till så är det just detta. Betala några hundralappar extra per år för att slippa lyfta och bära smutsiga däck, slippa ha dem liggande i garaget. Städhjälp lite oftare. Låta hantverkare utföra renoveringen av huset istället för att göra den själv.

Det slår mig när jag skriver detta att pappa och gammelmoster levde precis tvärtom. De unnade sig ingenting. Pappa köpte förvisso vacker konst som han tyckte om, men han ramade in den själv med fula passepartouter och billiga ramar. Å andra sidan lämnar de miljoner efter sig, det lär inte jag göra.

Åter till Christian. Dagen innan skrev jag ett mejl till min nya grupp och till honom, där jag meddelade att jag blir lite senare än vanligt eftersom jag ska byta däck på bilen. Christian svarar kryptiskt vilket sätter myror i huvudet på mig. Tycker han att chefer ovillkorligen bör vara på plats mellan nio och fem varje dag? Jag inser att jag måste prata med honom, både för att veta vad han förväntar sig av mig men också vad jag ska förmedla till mina medarbetare.

Herr Snälls inställning har varit mer än generös. Jag har uppskattat den och kan ärligt säga att jag inte missbrukat den. Men det finns andra som har gjort det, och ett par av dem arbetar i min grupp. Eller förresten, kanske inte precis missbrukat, men de gör sannerligen inte sitt bästa. Jo förresten, det kanske de också gör, de tror åtminstone att de gör det. Låt mig säga såhär: de presterar betydligt under sin potential.

Jag är alltså både tankfull och lite stressad när jag kommer till däckverkstaden och inte blir mitt humör bättre när killen där frågar efter de gamla hjulen. Visst fan. Däck skulle jag ju köpa men däck sitter på fälgar och de gamla fälgarna ligger såklart i garaget. Inte hade jag en tanke på det. Jag behöver verkligen ett däckhotell. Hatar förresten allt som har med bilar att göra, dimensioner på däck och fälg hit och dit i en myriad av kombinationer, går ju inte att hålla reda på. Får boka en ny tid nästa vecka.

Till jobbet kommer jag halv tio, inte oanständigt sent i alla fall. Dessutom är jag ju fortfarande sjukskriven på deltid. Herr Snäll möter mig med ett leende och får höra hela däckhistorien. Christian syns inte till. Herr Snäll och jag småpratar lite om arbetstider och de förestående lönebeskeden. Det är skönt att han fortfarande är kvar på jobbet fast han inte längre är chef, så man har någon att fråga.

Sedan är det dags för lunch, och det blir en lång sådan idag, hehe, apropå arbetsmoral. Jag kör till närmaste tunnelbanestation och parkerar bilen och tar t-banan till stan där jag så småningom träffar Annannan och äter god fisk och pratar oavbrutet (du fick väl åtminstone ett par sylar i vädret?).

På tunnelbanan tillbaka blir jag återigen på dåligt humör när jag slöläser på Facebook. Jag bestämmer mig för att avfölja en tant i kören, nu får det vara nog med hennes smygrasistiska och okunniga inlägg. I höstas gick jag faktiskt i polemik med henne när hon oroade sig för att den invällande vågen av flyktingar skulle innehålla stora mängder terrorister. Jag påpekade att forskning och experter säger det motsatta, och fick svar som gick ut på att experter minsann inte vet allt och man måste väl få oroa sig och allt möjligt annat dumt. Sedan dess har hon delat krönikor av Markus Birro och liknande. Just idag tycker hon att det borde vara självklart att alla invandrare utvisas på livstid om de begår grova brott. Var är Leif GW när man behöver honom?

Det växlar från irritation till vemod när jag hämtat bilen och kör till närmaste konditori och köper bullar till eftermiddagsfika. I samma hus ligger nämligen en vårdcentral dit jag körde pappa en gång för att ta blodprover. Det var under hans veckor på det privata vårdhemmet Furuhöjden, som han dubbade till Granhögen, typiskt honom. Minnet av oron och sorgen gör mig beklämd. På den bänken satt han och väntade medan jag parkerade. Å vad jag längtar efter honom.

Det ösregnar när jag går från konditori till bil med bullar i en påse, men när jag några minuter senare parkerar vid jobbet skiner solen.

Alla mina grabbar utom en dyker upp till fikat, den siste är pappaledig på fredagar. Det blir en trevlig stund. Innan hade jag tänkt att jag skulle dra lite formalia med dem, som att de ska meddela mig när de är borta och sånt, men jag ändrar mig. Nu ska vi bara snacka skit.

Så det gör vi, särskilt en av killarna. Jag har ögonen på honom sedan tidigare, han brukar uttrycka sig nedsättande om flyktingar. Nu hettar det till i något ögonblick, för en annan i gruppen har själv en bakgrund som asylsökande, låt vara att det ligger tjugo år bakåt i tiden. Kille nummer ett drar en story om en bekants bekant som driver ett asylboende och tjänar pengar som gräs, och som berättat om en kvinna som krävde tjugo blöjpaket i veckan, fast det visade sig att hon ju sålde dem på Blocket, är det inte för jävligt. Jag svarar torrt att jag har större problem med de miljoner som ägaren av asylboendet håvar in, än att en kvinna med lite födgeni ser till att tjäna några hundralappar extra. Han blir faktiskt svarslös, och några av de andra nickar instämmande.

Men trots dessa diskussionsvågor har vi som sagt ganska trevligt.

Klockan är halv tre när jag äntligen kan dyka ner i den Excelfil som väntat på mig hela dagen. Jag har jobbat med den i flera dagar nu, det är inte mitt jobb egentligen, jag gör det för att avlasta min goda projektledarkollega som kom med stressen lysande ur ögonen och bad mig om hjälp. Hon får aldrig mer än tio minuter över och hinner helt enkelt inte, men det gör jag. Jag har dessutom gjort det förr.

Jag är nästan klar med dagens pensum när Christian kommer och vill prata med mig. Han vill höra hur min första vecka som chef varit. Stilpoäng. Han är nöjd med att jag pratat med alla i enrum och att jag bjudit på fika, så enkelt men effektivt.

Jag säger att jag ser två ganska stora utmaningar. För det första är gruppen mycket heterogen, alla jobbar med olika saker och att just vi utgör en grupp är ingen självklarhet. Hur skapa gruppkänsla, tillhörighet, ska vi ha möten eller inte, inga självklara svar. För det andra tror jag att i stort sett alla i gruppen är mer eller mindre understimulerade och verkar något under sin potential. Det kan verka tvärsäkert att uttala sig så efter bara en vecka, men jag känner dem ju alla ganska väl och har projektlett dem allihop.

Christian spetsar tydligt öronen. Intressant, intressant. Jo, han ville prata med mig också. Det finns en ledighetstrio på företaget som har satt i system att ta timslånga kafferaster, till den grad att omgivningen reagerar. Två av dem jobbar hos mig. Med min tillåtelse vill Christian prata med dem, han tycker att han kan vara bad guy till att börja med. Absolut, jag håller med, jag har ju också sett deras drönande. Men jag måste ändå försvara två av dem, jag har haft dem i projekt och de har aldrig gjort mig besviken, de har alltid levererat i tid. Jag tror att de är lite uttråkade och därmed oengagerade. De behöver lyftas, kanske medelst en lätt spark i baken. Vi enas om att han står för sparken och jag för lyftet.

Jag passar på att fråga rent ut om det störde honom att jag kom sent imorse. Absolut inte, han var imponerad av att jag mejlade i förväg och talade om det. Chefer är också människor. Han illustrerar sin filosofi så här: om du ber mig att få arbeta hemma varje fredag så kommer jag att säga nej. Ett av företagets problem är att vi samarbetar och kommunicerar för dåligt. Alltså måste folk vara här. Men om du ber att få jobba hemma nästa fredag för att det kört ihop sig hemma, inga problem.

Det känns bra efteråt, det blir bra det här. Men nu är klockan mycket, kontoret är alldeles tomt. En ovan känsla, det var länge sedan jag jobbade länge. Jag messar mamma att jag är på väg och kör hemåt.

Hon har hållit ställningarna med sjuk Y hela dagen och är ganska trött. Vi har bestämt att vi ska äta sushi till middag, men innan jag åker och hämtar den gör vi ett gemensamt ryck och städar de dammiga golven som hantverkaren lämnat efter sig. Mamma dammsuger och jag våttorkar. Jag berättar om mitt samtal med chefen och beskriver mina medarbetare och mamma lyssnar intresserat. Sånt här är hon bra på, hon har ett fenomenalt personminne.

Sedan promenerar jag till sushistället, och på vägen handlar jag chips och mjölk och ägg. Kassakön är lång och seg, och när det nästan är min tur öppnar en ny kassa. Jag orkar inte störta fram, men killen bakom mig, som står närmast kassan, tar ett tydligt steg tillbaka och säger: Varsågod. Oj, vad snällt, vilken gentleman. Han rodnar och ser glad ut, jo man försöker ju.

Sådana där små möten är det bästa jag vet. Imorse läste jag en grinig insändare som gick ut på att svenskar är så stela och elaka och att det bara blir värre, jag håller verkligen inte med. Oftast är folk vänliga.

Men vägen hem är lång och tröttsam, kassarna skär i händerna. Fast jag är ändå glad att jag gick istället för att ta bilen, bilkörning får jag nog av ändå.

Alla kastar sig över maten och barnen har precis försvunnit till TV:n med varsin chipsskål när O kliver innanför dörren. Han är trött och förkyld och på ganska dåligt humör. Helt begripligt, men trist. Stämningen ändras markant. Han sitter hos barnen vid TV:n en stund medan mamma och jag pratar, mest om syster som är på bio med kompisar ikväll. Sedan läser mamma för Q och O nattar hostig Y.

När jag landar i soffan är klockan en bra bit över tio. Mamma och O lägger sig tidigt så jag blir ensam, vilket är ganska skönt. Jag hittar Woody Allens Alice på svtplay och ser den och stickar lite på en sjal.

En lång dag och en lång vecka är slut.

Lola och C-vitamin, brustablett

Idag hade jag en riktig gråtdag, det var länge sedan sist.

Dumt nog gav jag mig till att lyssna på musik på jobbet, Beethovens sjua, den som spelades under avskedet vid pappas begravning, ledmotivet i hans älsklingsfilm Lola av Jacques Demy, som jag faktiskt aldrig har sett men förstås måste se. Vi borde ha gjort det tillsammans.

I alla fall så fick jag rusa till toaletten med lurar i öronen och tårar i ögonen, och där satt jag länge och grät. Det var länge sedan sorgen var så öppen, så rå och sträv. Pappa, kom tillbaka! Du får inte vara död och borta. Kom tillbaka till mig, jag vill vara din lilla flicka igen. Jag orkar inte vara stor.

När jag gråtit färdigt över det grät jag en stund över döden i största allmänhet. Vilket jävla slöseri. Att en människa som pappa med alla sina tankar och ideer och påhitt måste gå och dö och försvinna sådär.

Sedan kändes det bättre, fast jag var gråtdarrig och trött resten av dagen. Och nu när jag sitter vid datorn och det är alldeles för sent och jag är alldeles för trött och iskall om fötterna, kan jag förstås inte låta bli att logga in på pappas mejl och läsa lite. Bagateller, ordalek och småkonst, men det är hans röst:

"Häromdagen inköpte jag ett rör med brusande C-vitamin med blåbärssmak. När jag läste på röret fann jag att tabletterna innehöll diverse kemikalier, "arom" samt rödbetsjuicepulver och rödbetsjuicekoncentrat. Men inte blåbär.

När jag kommenterade detta till min dotter menade jag att det kunde kvitta, eftersom färgämnet kanske var detsamma, hämoröjder. På hennes förfärade min förstod jag att jag inte sagt hämoglobin, som jag tänkt.

Ganska osannolikt, men jag mindes min gröna (inte röda) ungdom i Italien, då vi drack något som hette Sanguine de Toro. Det var nästan sant utom beträffande testosteronhalten, eftersom det var gjort på oxblod, 96, socker och vatten. Rätt gott, faktiskt, mustigt. Vore intressant att underställa det våra vinprovare och kanske få utlåtandet: svettig häst, väl ingångna läderstövlar, ruttnande plommon, eller så. När myndigheterna kom på hur det tillverkades blev det förstås förbjudet. Men något av detta skymtar i "Sällskapsresan" har jag för mig."

Existentiell tanke

Igår valde jag gravplats åt pappa. Först efteråt slog det mig att jag förmodligen därmed valt också min egen.

 

En vänlig blåklädd man visade mig runt, och de första platser han pekade ut låg inklämda mitt i rader av gravar. Jag frågade lite generat, jag vet ju att detta är larv och helt irrationellt, men finns det möjligen någon plats som är lite mer för sig själv? Pappa var en ensamvarg.

Min blåklädde vän log. Jaså du, var han det? Jamen jag förstår precis. Vi ska se, vi ska se.

Så hittade vi en plats i slutet av en rad, angränsande platser är än så länge tomma. Åt ena hållet ser man stora träd och åt det andra en flik vatten. Och över trädtopparna sticker höghuset upp, det hus där vi bodde under Q:s första år, en intensiv och lycklig tid.

Jag har inte lämnat bestämt besked ännu, för ett streck i räkningen var att bara liggande gravstenar är tillåtna. Konstnären som ska göra pappas har inte börjat ännu, så det är ingen fara, men jag hade gjort mig en bild av en stående sten.

Norra begravningsplatsen har inte samma bestämmelser, och det strängt taget där pappa borde ligga, den ligger närmast hans bostad. Men den är inte lika vacker och ligger inte lika nära oss. Fast jag gör nog en utflykt dit i helgen för att titta.

Ändå känns det som att jag har bestämt mig. Pappa svarar inte, jag tror inte att frågan intresserar honom så värst. Eller så surar han för att jag slängt för mycket böcker.