När jag fortsätter att säga krang-masanger hela dagen, fast han ju bara drog till med det i hastigheten, när han inte riktigt kom ihåg att det heter KROA-sanger.
När jag sjåpar mig och SLÄNGER BORT hans söta lilla silverfisk som han med stort besvär infångat i badrummet på bottenvåningen och vill visa mig.
När jag inte kan lära honom att spela Blinka lilla stjärna lika snabbt som Q kan, då blir han så arg att han tar i ända från tårna.
Jag gillar inte det senaste modeordet bland förstärkande uttryck, men frågan är om inte följande förolämpning är just episk i ordets rätta bemärkelse:
"Du är jättedum! Jag kommer bara att lägga fula saker på din grav när du är död!"
2015-02-28
2015-02-25
Just nu
Q är i skidbacken och åker ett kvällspass med O och vår vän C. Y kör yoga på vardagsrumsgolvet tillsammans med andra vännen A.
Själv har jag promenerat i flera timmar och lyssnat på Americanah. Imorgon ska jag nog åka till Zorngården medan männen i mitt liv åker slalom.
Själv har jag promenerat i flera timmar och lyssnat på Americanah. Imorgon ska jag nog åka till Zorngården medan männen i mitt liv åker slalom.
2015-02-23
Ledsen och glad
Ledsen över att dagen och gårdagkvällen nådde nya höjder i bråkighet och skogstokighet hos våra barn. Vi är nu installerade hos snälla vännerna i Dalarna, vars barn är vuxna (fast de var också rätt bråkiga när det begav sig). Jag har hotat med att vi åker hem i förtid och missar skidskolan, om det inte busas mindre och lyssnas bättre.
(Vad är problemet? Att det är fara för både inredningar och liv och lem när bröderna Bus drar igång. Att tillsägelser både milda och stränga ignoreras, först när jag är rosenrasande eller gråtfärdig tar det skruv. I fem minuter ungefär.)
Glad, så alldeles väldigt glad efter att ha träffat svågern i lördags, svåger och morbror förblir han fast han nu är skild från min syster. Det lyste om honom, och han berättade först generat men sedan allt ivrigare om henne han träffade före jul, efter en misslyckad dejt då han först tänkt gå hem och lägga sig men ändå gick vidare och tog en öl och sprang på en gammal bekant som ville presentera honom för en tjej som var så rolig.
På den vägen är det, troligen flyttar han in hos henne nu när hans och syrrans bostad är såld. Ni kanske tycker att det går fort, sa han ängsligt. Äsch vadå, menade både O och jag, ni är ju inte 22 som vi var, kör på bara.
Jag säger då det, den damen har gjort ett kap. Och jag har en känsla av att det har svågern också.
(Vad är problemet? Att det är fara för både inredningar och liv och lem när bröderna Bus drar igång. Att tillsägelser både milda och stränga ignoreras, först när jag är rosenrasande eller gråtfärdig tar det skruv. I fem minuter ungefär.)
Glad, så alldeles väldigt glad efter att ha träffat svågern i lördags, svåger och morbror förblir han fast han nu är skild från min syster. Det lyste om honom, och han berättade först generat men sedan allt ivrigare om henne han träffade före jul, efter en misslyckad dejt då han först tänkt gå hem och lägga sig men ändå gick vidare och tog en öl och sprang på en gammal bekant som ville presentera honom för en tjej som var så rolig.
På den vägen är det, troligen flyttar han in hos henne nu när hans och syrrans bostad är såld. Ni kanske tycker att det går fort, sa han ängsligt. Äsch vadå, menade både O och jag, ni är ju inte 22 som vi var, kör på bara.
Jag säger då det, den damen har gjort ett kap. Och jag har en känsla av att det har svågern också.
2015-02-19
Trippelbitch, avslutande delen
Så var det då föräldramöte igen. Q går nu i tvåan.
Det hela inleddes redan klockan fem. Jag är nämligen en av fyra klassföräldrar i år, ett åtagande som hängt över mitt huvud i flera år. Varje höst är det likadant, det ska utses klassföräldrar, alla hukar sig i bänkarna och sneglar skyggt och skyldigt på varann. I höstas gjorde jag pinan kort och anmälde mig. Av bara farten anmälde sig då också en rar grannfru, vars dotter är f.d. dagmammekompis till Q (och vars son var Y:s stora plågoande hos samma dagmamma), och så ännu en kvinna och en man.
(Klassföräldrandet är för övrigt inte särskilt betungande, åtminstone inte om man förmår bortse från alla propåer från Kassandra och hennes gelikar. Som när vi ställde in den planerade pulkaträffen på grund av att all snö regnat bort, då dröjde det blott tjugo minuter tills det kom ett hurtigt mejl som utropade nej så tråkigt, vi kan väl träffas ändå! Och leka spontana lekar!)
But I digress. Eftersom det har hojtats om pengainsamling till skolresa - ska vi baka! Och sälja på torget! - så behövde vi prata ihop oss lite. Jag bor närmast skolan så jag erbjöd de andra att komma hem till oss en timme före föräldramötet. Dessutom, skrev jag, behöver åtminstone jag äta något för att hålla ihop, och min man ska göra soppa till middag, den räcker till er också.
De andra klassmammorna svarade vänligt och tacksamt. Klasspappan inte alls. Han dök faktiskt inte ens upp, ej heller till föräldramötet. Till det andra möte vi har haft kom han en halvtimme för sent. Han är alltid sist att svara på mejl. Karlar, fnys. (Tycker ni nu att jag är orättvis, visa mig på den kvinna som hade gjort något liknande.)
Över soppan passade jag på att fråga de andra hur de såg på läxsituationen liksom debaclet med de inställda fritidsutflykterna. Vår granne suckade och berättade att hennes dotter har ett rent helvete med läxorna. Flickan har haft svårt med både läsning och matte, och inte blir det bättre av detta ständiga matande av läxor. Lusten att lära är alldeles borta.
Senaste matteläxan tog faktiskt priset, var vi ense om. Temat var lika-med-tecknet och dess betydelse. En enormt viktig insikt som jag greppade vid en betydligt högre ålder än åtta. Barnen ombads lösa uppgifter av typen:
5 + __ = __ -20
Jag fick anstränga mig för att förklara för Q på ett pedagogiskt och inte alltför förvirrande sätt. Han fattade ganska snabbt, matte har han ju lätt för, men till min förvåning sa han sig inte känna igen resonemanget alls. Men har inte fröken förklarat det här?
Grannen har vid upprepade tillfällen pratat med fröken och beskrivit dotterns situation, senast i förra veckan hade de ett långt möte. Men hon är inte bekväm att diskutera saken i storgrupp, som på föräldramötet. Nej, det kan jag förstå.
Egentligen hade jag ju tänkt ligga lågt på mötet, det var uppenbart att fröken var nervös och lite spänd. Dessutom var biträdande rektor med, precis som han lovat.
Två saker sa jag. När vi pratade läxor förklarade jag att jag upplever en rejäl höjning av kraven i och med de senaste matteläxorna, krav både på oss föräldrar och på Q. Vi har många konflikter om läxor hemma! Flera föräldrar höll med, men fröken såg ytterligt förvånad ut. Hon pratade på en stund, och jag kunde inte låta bli att fråga vad hennes syfte med läxorna är - repetition, inlärning av nya områden, diagnosverktyg, ett sätt att kommunicera med föräldrarna eller vad? Något vettigt svar fick jag inte, och kanske begärde jag väl mycket. Men egentligen hade jag velat ställa samma fråga till rektorn.
En stund senare kom fritidsutflykterna upp, och känslorna svallade. Fler än jag hade reagerat, så jag höll tyst. En mamma uttryckte precis mina känslor: ni meddelar väl om det är mitt barn som bråkar? Kunde man inte skrivit det på lappen, att man talat med berörda föräldrar?
Nja, det kom det heller inget vettigt svar på. Och någon representant från fritids var inte med, hon var sjuk.
För andra gången öppnade jag munnen, och sa ungefär så här: Jag tycker inte att vi fick ett tydligt svar på frågan innan. Kan jag vila trygg i förvissningen om att jag blir kontaktad av skola och fritids om Q orsakar problem i verksamheten? Jag vänder mig till dig, rektorn, eftersom fritids inte är här ikväll.
En stund var det alldeles tyst, trettio ansikten blickade mot mig, och jag undrade förvirrat om jag uttryckt mig otydligt. Så började rektor tala, en ganska lång och förståndig utläggning om dialog och kommunikation och förtroende och att föräldrar å ena sidan inte kan åläggas att lösa problem som skolan har, å andra sidan måste informeras, und so weiter.
Fast så värst mycket klokare blev jag inte angående den konkreta frågan. Jag har fortsatt stor respekt för rektorns erfarenhet och kunskap, men hans ledarskap och ansvarstagande är en annan sak.
På väg hem grubblade jag. Jag har snart tjugo års yrkeserfarenhet och har ett relativt fritt och självständigt arbete. Ändå är det naturligt för mig att inrätta mig efter auktoriteter, att fråga om råd, att inrätta mig efter givna riktningar och värderingar.
Den bild jag fick igår var att Q:s lärare och fritidsassistenter lägger upp läxor och kommunikation till föräldrarna ungefär som de själva vill och tycker, medan rektorn resonerar klokt och bra över deras huvuden utan att styra dem.
Det låter ju inte klokt. Är det så?
Jag skrev det här redan igår kväll och bestämde mig för att sova på saken innan jag publicerade. Bör jag vara så här kritisk mot skolan? Q lider förmodligen inte av olaterna, inte mer än att han tycker att det är trist med läxor. Och så länge jag och hans far har hälsa och ork kommer vi förstås att se till att han på något sätt delges de kunskaper han behöver.
Fast å andra sidan, är det inte rimliga krav att ställa på en verksamhet så viktig som skolan? Att den har strategier för så viktiga saker som läxor och kommunikation med föräldrar, och att alla i personalen är införstådda med strategin och följer den?
Det hela inleddes redan klockan fem. Jag är nämligen en av fyra klassföräldrar i år, ett åtagande som hängt över mitt huvud i flera år. Varje höst är det likadant, det ska utses klassföräldrar, alla hukar sig i bänkarna och sneglar skyggt och skyldigt på varann. I höstas gjorde jag pinan kort och anmälde mig. Av bara farten anmälde sig då också en rar grannfru, vars dotter är f.d. dagmammekompis till Q (och vars son var Y:s stora plågoande hos samma dagmamma), och så ännu en kvinna och en man.
(Klassföräldrandet är för övrigt inte särskilt betungande, åtminstone inte om man förmår bortse från alla propåer från Kassandra och hennes gelikar. Som när vi ställde in den planerade pulkaträffen på grund av att all snö regnat bort, då dröjde det blott tjugo minuter tills det kom ett hurtigt mejl som utropade nej så tråkigt, vi kan väl träffas ändå! Och leka spontana lekar!)
But I digress. Eftersom det har hojtats om pengainsamling till skolresa - ska vi baka! Och sälja på torget! - så behövde vi prata ihop oss lite. Jag bor närmast skolan så jag erbjöd de andra att komma hem till oss en timme före föräldramötet. Dessutom, skrev jag, behöver åtminstone jag äta något för att hålla ihop, och min man ska göra soppa till middag, den räcker till er också.
De andra klassmammorna svarade vänligt och tacksamt. Klasspappan inte alls. Han dök faktiskt inte ens upp, ej heller till föräldramötet. Till det andra möte vi har haft kom han en halvtimme för sent. Han är alltid sist att svara på mejl. Karlar, fnys. (Tycker ni nu att jag är orättvis, visa mig på den kvinna som hade gjort något liknande.)
Över soppan passade jag på att fråga de andra hur de såg på läxsituationen liksom debaclet med de inställda fritidsutflykterna. Vår granne suckade och berättade att hennes dotter har ett rent helvete med läxorna. Flickan har haft svårt med både läsning och matte, och inte blir det bättre av detta ständiga matande av läxor. Lusten att lära är alldeles borta.
Senaste matteläxan tog faktiskt priset, var vi ense om. Temat var lika-med-tecknet och dess betydelse. En enormt viktig insikt som jag greppade vid en betydligt högre ålder än åtta. Barnen ombads lösa uppgifter av typen:
5 + __ = __ -20
Jag fick anstränga mig för att förklara för Q på ett pedagogiskt och inte alltför förvirrande sätt. Han fattade ganska snabbt, matte har han ju lätt för, men till min förvåning sa han sig inte känna igen resonemanget alls. Men har inte fröken förklarat det här?
Grannen har vid upprepade tillfällen pratat med fröken och beskrivit dotterns situation, senast i förra veckan hade de ett långt möte. Men hon är inte bekväm att diskutera saken i storgrupp, som på föräldramötet. Nej, det kan jag förstå.
Egentligen hade jag ju tänkt ligga lågt på mötet, det var uppenbart att fröken var nervös och lite spänd. Dessutom var biträdande rektor med, precis som han lovat.
Två saker sa jag. När vi pratade läxor förklarade jag att jag upplever en rejäl höjning av kraven i och med de senaste matteläxorna, krav både på oss föräldrar och på Q. Vi har många konflikter om läxor hemma! Flera föräldrar höll med, men fröken såg ytterligt förvånad ut. Hon pratade på en stund, och jag kunde inte låta bli att fråga vad hennes syfte med läxorna är - repetition, inlärning av nya områden, diagnosverktyg, ett sätt att kommunicera med föräldrarna eller vad? Något vettigt svar fick jag inte, och kanske begärde jag väl mycket. Men egentligen hade jag velat ställa samma fråga till rektorn.
En stund senare kom fritidsutflykterna upp, och känslorna svallade. Fler än jag hade reagerat, så jag höll tyst. En mamma uttryckte precis mina känslor: ni meddelar väl om det är mitt barn som bråkar? Kunde man inte skrivit det på lappen, att man talat med berörda föräldrar?
Nja, det kom det heller inget vettigt svar på. Och någon representant från fritids var inte med, hon var sjuk.
För andra gången öppnade jag munnen, och sa ungefär så här: Jag tycker inte att vi fick ett tydligt svar på frågan innan. Kan jag vila trygg i förvissningen om att jag blir kontaktad av skola och fritids om Q orsakar problem i verksamheten? Jag vänder mig till dig, rektorn, eftersom fritids inte är här ikväll.
En stund var det alldeles tyst, trettio ansikten blickade mot mig, och jag undrade förvirrat om jag uttryckt mig otydligt. Så började rektor tala, en ganska lång och förståndig utläggning om dialog och kommunikation och förtroende och att föräldrar å ena sidan inte kan åläggas att lösa problem som skolan har, å andra sidan måste informeras, und so weiter.
Fast så värst mycket klokare blev jag inte angående den konkreta frågan. Jag har fortsatt stor respekt för rektorns erfarenhet och kunskap, men hans ledarskap och ansvarstagande är en annan sak.
På väg hem grubblade jag. Jag har snart tjugo års yrkeserfarenhet och har ett relativt fritt och självständigt arbete. Ändå är det naturligt för mig att inrätta mig efter auktoriteter, att fråga om råd, att inrätta mig efter givna riktningar och värderingar.
Den bild jag fick igår var att Q:s lärare och fritidsassistenter lägger upp läxor och kommunikation till föräldrarna ungefär som de själva vill och tycker, medan rektorn resonerar klokt och bra över deras huvuden utan att styra dem.
Det låter ju inte klokt. Är det så?
Jag skrev det här redan igår kväll och bestämde mig för att sova på saken innan jag publicerade. Bör jag vara så här kritisk mot skolan? Q lider förmodligen inte av olaterna, inte mer än att han tycker att det är trist med läxor. Och så länge jag och hans far har hälsa och ork kommer vi förstås att se till att han på något sätt delges de kunskaper han behöver.
Fast å andra sidan, är det inte rimliga krav att ställa på en verksamhet så viktig som skolan? Att den har strategier för så viktiga saker som läxor och kommunikation med föräldrar, och att alla i personalen är införstådda med strategin och följer den?
2015-02-18
Trippelbitch, del 1 och 2 av 3
Jag var ganska trött igår kväll när jag landade i soffan vid halvniotiden. Det hade sina förklaringar.
På förmiddagen hade jag uppföljningssamtal med herr Snäll, en fortsättning på medarbetarsamtalet vi hade före jul. Vid ingendera tillfället har jag helt öppnat dammluckorna och uttryckt den frustration och de tvivel jag ofta känner angående jobbet. Jag är kritisk, men anstränger mig för att vara konstruktiv.
Sålunda avlöpte samtalet väl. Vi bestämde att jag tar över glade (numera sjukskrivne) kollegans projekt, som han misslyckats med att leda. Det återstår att se om jag klarar det bättre. Jag varnade herr Snäll, han vet precis vad jag tycker angående vissa förhållanden, jag kommer att fortsätta tjata på honom om detta. Tyvärr har jag en smygande misstanke om att han inte kommer att hålla fast vid det vi är så ense om när vi är på tu man hand. Det är vad som har hänt mellan honom och min kollega. Men där kollegan har surnat till och grämt sig i tysthet, ska jag försöka agera annorlunda.
Sedan åt jag matlådelunch och gick en livsfarligt halkig promenad, den första på länge, och var därefter rustad att presentera mitt projekt för styrgruppen vid det som var tänkt att vara ett avslutande milstolpemöte (eller gate review, eller toll gate review, beroende på vilket fikonspråk man slänger sig med). Så blev det inte, jag fick bakläxa. Eller strängt taget, inköpsavdelningen fick bakläxa eftersom de inte förhandlat om materialpriserna på produkten som projektet utvecklat, varför tillverkningskostnaden var missvisande. Eventuellt borde jag ha förutsett detta, eventuellt inte. En projektledare kan göras ansvarig för i stort sett allt. För några år sedan hade jag blivit ledsen och osäker och känt mig inkompetent. Idag är jag tryggare, och konstaterar att möjligen hade jag kunnat vara mer förutseende, men att ansvaret för att ta fram priser i tid faktiskt inte är mitt, utan inköpschefens.
Men jag gick raskt över till nästa punkt (intressant nog är det alltid jag som leder mötena där jag föredrar projektläget för ledningen, det borde egentligen vara någon annan som leder och jag som ställs till svars, men så funkar det inte här. Och ska det bli något gjort måste någon prata, så då gör jag det.) som var lessons learned. En av projektformens akilleshälar är kunskapsöverföring, därför bör man alltid göra minst en övning där alla berörda grunnar på vad som fungerat bra och vad som kunnat göras bättre, och så dokumenteras detta och presenteras för de som bestämmer.
Eftersom mitt projekt försenats gång på gång, har jag modererat inte mindre än tre sådana dra-lärdomar-möten. Det senaste för blott två veckor sedan, då jag hade glädjen att se produktionspersonalens förtjusning över att bli inkluderade och tillfrågade. Särskilt en person värmde mitt hjärta, han har tidigare varit en riktig surpuppa som vägrat komma till möten "för det är ändå ingen som bryr sig om vad jag tycker" men nu kom han minsann och hade rentav förberett sig och skrivit ner sina synpunkter på ett papper.
Ledningen var knäpptyst när jag sammanfattade det som sagts på dessa tre möten. Det gladde mig, för jag hade ansträngt mig. Alla tekniska frågor och detaljer utelämnade jag, de finns dokumenterade och tillgängliga för den verkligt intresserade läsaren. Istället strukturerade jag synpunkterna i tre övergripande områden där företaget måste börja arbeta annorlunda: kravställning (det är inte klart från början vad vi ska göra, och när det väl klarnar ändras det hela tiden), att produktion, test och service inte får vara med och påverka förrän det är för sent, slutligen att tidsplanering och resurssättning inte görs på ett optimalt och framför allt realistiskt sätt. När jag pekade på punkterna realistic time plans, no wishful thinking och harsher attitude towards delays, hördes mer än en häftig inandning.
Idag är det lugnt på kontoret, för hela ledningsgruppen befinner sig på annan ort och utbildar sig. Jag är nyfiken på vad de pratar om. Ganska gärna hade jag velat vara med.
Fast nu ska jag lunchträna. När arbetstiden är slut ska jag återkomma om dagens tredje möte, som inte gällde jobbet utan Q:s skola.
På förmiddagen hade jag uppföljningssamtal med herr Snäll, en fortsättning på medarbetarsamtalet vi hade före jul. Vid ingendera tillfället har jag helt öppnat dammluckorna och uttryckt den frustration och de tvivel jag ofta känner angående jobbet. Jag är kritisk, men anstränger mig för att vara konstruktiv.
Sålunda avlöpte samtalet väl. Vi bestämde att jag tar över glade (numera sjukskrivne) kollegans projekt, som han misslyckats med att leda. Det återstår att se om jag klarar det bättre. Jag varnade herr Snäll, han vet precis vad jag tycker angående vissa förhållanden, jag kommer att fortsätta tjata på honom om detta. Tyvärr har jag en smygande misstanke om att han inte kommer att hålla fast vid det vi är så ense om när vi är på tu man hand. Det är vad som har hänt mellan honom och min kollega. Men där kollegan har surnat till och grämt sig i tysthet, ska jag försöka agera annorlunda.
Sedan åt jag matlådelunch och gick en livsfarligt halkig promenad, den första på länge, och var därefter rustad att presentera mitt projekt för styrgruppen vid det som var tänkt att vara ett avslutande milstolpemöte (eller gate review, eller toll gate review, beroende på vilket fikonspråk man slänger sig med). Så blev det inte, jag fick bakläxa. Eller strängt taget, inköpsavdelningen fick bakläxa eftersom de inte förhandlat om materialpriserna på produkten som projektet utvecklat, varför tillverkningskostnaden var missvisande. Eventuellt borde jag ha förutsett detta, eventuellt inte. En projektledare kan göras ansvarig för i stort sett allt. För några år sedan hade jag blivit ledsen och osäker och känt mig inkompetent. Idag är jag tryggare, och konstaterar att möjligen hade jag kunnat vara mer förutseende, men att ansvaret för att ta fram priser i tid faktiskt inte är mitt, utan inköpschefens.
Men jag gick raskt över till nästa punkt (intressant nog är det alltid jag som leder mötena där jag föredrar projektläget för ledningen, det borde egentligen vara någon annan som leder och jag som ställs till svars, men så funkar det inte här. Och ska det bli något gjort måste någon prata, så då gör jag det.) som var lessons learned. En av projektformens akilleshälar är kunskapsöverföring, därför bör man alltid göra minst en övning där alla berörda grunnar på vad som fungerat bra och vad som kunnat göras bättre, och så dokumenteras detta och presenteras för de som bestämmer.
Eftersom mitt projekt försenats gång på gång, har jag modererat inte mindre än tre sådana dra-lärdomar-möten. Det senaste för blott två veckor sedan, då jag hade glädjen att se produktionspersonalens förtjusning över att bli inkluderade och tillfrågade. Särskilt en person värmde mitt hjärta, han har tidigare varit en riktig surpuppa som vägrat komma till möten "för det är ändå ingen som bryr sig om vad jag tycker" men nu kom han minsann och hade rentav förberett sig och skrivit ner sina synpunkter på ett papper.
Ledningen var knäpptyst när jag sammanfattade det som sagts på dessa tre möten. Det gladde mig, för jag hade ansträngt mig. Alla tekniska frågor och detaljer utelämnade jag, de finns dokumenterade och tillgängliga för den verkligt intresserade läsaren. Istället strukturerade jag synpunkterna i tre övergripande områden där företaget måste börja arbeta annorlunda: kravställning (det är inte klart från början vad vi ska göra, och när det väl klarnar ändras det hela tiden), att produktion, test och service inte får vara med och påverka förrän det är för sent, slutligen att tidsplanering och resurssättning inte görs på ett optimalt och framför allt realistiskt sätt. När jag pekade på punkterna realistic time plans, no wishful thinking och harsher attitude towards delays, hördes mer än en häftig inandning.
Idag är det lugnt på kontoret, för hela ledningsgruppen befinner sig på annan ort och utbildar sig. Jag är nyfiken på vad de pratar om. Ganska gärna hade jag velat vara med.
Fast nu ska jag lunchträna. När arbetstiden är slut ska jag återkomma om dagens tredje möte, som inte gällde jobbet utan Q:s skola.
2015-02-16
Måndag morgnon
Kaosmorgon. Nej, kanske inte fullt kaos men åtminstone några pinnhål ner på stegen. Ner i skärselden? Eller är det helvetet som har olika steg?
Q är sur och trögstartad, tjurar för allt möjligt. Inga frukostalternativ duger, han och Y bråkar och tjafsar tills jag ryter. Y är infernaliskt retsam men på soligt humör. Q hatar måndagar, säger han. Klockarmbandet skaver, överdragsbyxorna korvar sig, hela livet verkar vara på avigan.
När jag fått iväg honom till skolan häller jag upp ännu en kopp te fast jag borde klä mig och störta iväg. Jag ber Y läsa Bamse istället för att klättra på mig, och magiskt nog lyder han, lugnet härskar en stund.
Telefonen plingar, det är O som har morgontränat och parkerat bilen i centrum och nu berättar var. Jag svarar, morning from hell tänker jag skriva, men slinter på tangenterna. Det blir morgning istället.
Morgning. Jag stirrar en stund på ordet med en obestämd känsla av fel. Så ställer jag markören på ordet och stavningskontrollen rättar, morning ska det förstås vara.
Efter att ha lämnat Y hos hans fina dagmamma - i en fridens boning, alla andra barn är sjuka, det är bara han och hon och hunden, jag hade också velat vara dagbarn där denna dag - går jag mot centrum och funderar på hur jag kan slira på stavning så där, det hände aldrig förr.
Medelålders? Stressad?
Jo, stressad är jag nog, det högt efterlängtade livet med barnen, särskilt mitt skolbarn, stressar mig. Imorgon är det föräldramöte, rektorn ska delta, jag funderar över vad jag ska säga om läxor och allmän kommunikation.
Jobbet stressar mig också, paradoxalt nog. Jag jobbar sällan mer än nio till fyra och jag kan inte påstå att jag är superalert under hela den tiden heller. Ändå betraktas jag som en av de mest energiska, en av de som levererar.
När jag var ny på jobbet grubblade jag över att flera kollegor var sjukskrivna för stress och överbelastning, samtidigt som det var uppenbart att tempot i organisationen var lågt. Jag fick inte ihop det.
Nu begriper jag lite bättre. Under helgen har jag messat lite med min glade projektledarkollega, som varit borta i tre veckor för magbesvär. Jobbrelaterat, har herr Snäll sagt, han har haft alldeles för mycket att göra. Jag som lyssnat till min kollegas klagosånger vet att han snarare haft för lite än för mycket att göra - liksom jag själv - men att han blivit allt mer arg och uppgiven över trögheter och missförhållanden som jag väl känner igen.
Fast hittills har jag kunnat sätta mig över dem, manövrera runt dem, någorlunda i alla fall. Herr Snäll har frågat om jag kan ta över kollegans projekt, jag har svarat ja förutsatt att kollegan är med på det. Och det bekräftar han i sitt mess. Han skriver också att hans besvär varit jobbrelaterade, herr Snäll hade rätt ändå, fast inte helt. Det värsta är att herr Snäll inte ser sin egen del i situationen.
Så om några veckor kommer jag att få mer att göra. En surdeg att röra runt i.
Jag måste skriva mer om jobbet någon gång, formulera vad det är som är fel, vad det är som inte funkar. Alldeles lätt är det inte att se, det ligger mycket i vägen som skymmer.
Q är sur och trögstartad, tjurar för allt möjligt. Inga frukostalternativ duger, han och Y bråkar och tjafsar tills jag ryter. Y är infernaliskt retsam men på soligt humör. Q hatar måndagar, säger han. Klockarmbandet skaver, överdragsbyxorna korvar sig, hela livet verkar vara på avigan.
När jag fått iväg honom till skolan häller jag upp ännu en kopp te fast jag borde klä mig och störta iväg. Jag ber Y läsa Bamse istället för att klättra på mig, och magiskt nog lyder han, lugnet härskar en stund.
Telefonen plingar, det är O som har morgontränat och parkerat bilen i centrum och nu berättar var. Jag svarar, morning from hell tänker jag skriva, men slinter på tangenterna. Det blir morgning istället.
Morgning. Jag stirrar en stund på ordet med en obestämd känsla av fel. Så ställer jag markören på ordet och stavningskontrollen rättar, morning ska det förstås vara.
Efter att ha lämnat Y hos hans fina dagmamma - i en fridens boning, alla andra barn är sjuka, det är bara han och hon och hunden, jag hade också velat vara dagbarn där denna dag - går jag mot centrum och funderar på hur jag kan slira på stavning så där, det hände aldrig förr.
Medelålders? Stressad?
Jo, stressad är jag nog, det högt efterlängtade livet med barnen, särskilt mitt skolbarn, stressar mig. Imorgon är det föräldramöte, rektorn ska delta, jag funderar över vad jag ska säga om läxor och allmän kommunikation.
Jobbet stressar mig också, paradoxalt nog. Jag jobbar sällan mer än nio till fyra och jag kan inte påstå att jag är superalert under hela den tiden heller. Ändå betraktas jag som en av de mest energiska, en av de som levererar.
När jag var ny på jobbet grubblade jag över att flera kollegor var sjukskrivna för stress och överbelastning, samtidigt som det var uppenbart att tempot i organisationen var lågt. Jag fick inte ihop det.
Nu begriper jag lite bättre. Under helgen har jag messat lite med min glade projektledarkollega, som varit borta i tre veckor för magbesvär. Jobbrelaterat, har herr Snäll sagt, han har haft alldeles för mycket att göra. Jag som lyssnat till min kollegas klagosånger vet att han snarare haft för lite än för mycket att göra - liksom jag själv - men att han blivit allt mer arg och uppgiven över trögheter och missförhållanden som jag väl känner igen.
Fast hittills har jag kunnat sätta mig över dem, manövrera runt dem, någorlunda i alla fall. Herr Snäll har frågat om jag kan ta över kollegans projekt, jag har svarat ja förutsatt att kollegan är med på det. Och det bekräftar han i sitt mess. Han skriver också att hans besvär varit jobbrelaterade, herr Snäll hade rätt ändå, fast inte helt. Det värsta är att herr Snäll inte ser sin egen del i situationen.
Så om några veckor kommer jag att få mer att göra. En surdeg att röra runt i.
Jag måste skriva mer om jobbet någon gång, formulera vad det är som är fel, vad det är som inte funkar. Alldeles lätt är det inte att se, det ligger mycket i vägen som skymmer.
2015-02-13
Världssmärta
När jag kör till jobbet lyssnar jag på ett reportage som uppmärksammar att det idag är sjuttio år sedan de allierades bombning av Dresden. En gammal man berättar sina minnen. Vi var inte på allvar oroliga, säger han. Kriget var redan förlorat, sade de vuxna, och engelsmännen är ett civiliserat folk, de bombar inte en vacker kulturstad som Dresden.
Ett civiliserat folk, ja. Vad nu det är. Över frukosten frågade Q om det där mördartemplet. Jag fattade ingenting, trodde han pratade om dataspel eller något, tills det plötsligt klarnade. Han menade Auschwitz, som jag faktiskt berättat om (i en någorlunda barnanpassad version, om det alls är möjligt, förlåte mig) för ett par veckor sedan, när det var stora rubriker på DN:s förstasida om sjuttioårsminnet av dess befrielse. Den berömda entrén associerade han till ett tempel.
Vilka var det som mördade, frågar han, och jag svarar att det var de som styrde i Tyskland på den tiden. Men det är inte alls samma människor som bestämmer där idag. Och att felet med alltihopa och det man aldrig ska glömma är att man inte ska bunta ihop människor och få för sig att det är något fel på alla som har ett visst utseende eller ett visst namn, eller kommer från ett visst land.
Igår kväll efter middagen tittade vi på Pippi Långstrump på SVT Play (mycket Pippi just nu, ungarna är helt fascinerade). O var borta på möte. Jag var på gott humör, hade hunnit klinka lite körnoter och när det knackade på dörren gick jag sjungande för att öppna, jag var säker på att det var grannen, som det varit kvällen innan, när han ville fråga något om gemensam lämning av barn.
Utanför stod en vänlig och försynt man som blygt leende räckte fram en lapp med snirklig handstil, där det stod att han var studerande. Jag läste den inte ordentligt, utan skakade bara på huvudet på ren reflex. Då log han ännu bredare och nickade och backade. Jag slog igen dörren och låste den.
Varför suckar du så, frågade Q efteråt i soffan, men det kunde jag inte förklara. Strax därpå ringde mamma och för henne berättade jag (gråtande rentav) alltihop, min chockerade reaktion, ångern och förvirringen efteråt. Klart du blev rädd, sa hon lugnande, men jag svarade att rädd var jag egentligen inte, han var inte ett dugg hotfull. Jag blev bara så överrumplad, det kom så nära så plötsligt.
När barnen har somnat tittar jag på nyheterna som jag brukar, vid det här laget är O hemma igen (han fick messa för att komma in för nycklar hade han inte med sig). Det handlar ännu en gång om den nioåriga pojken och väktaren. Till råga på eländet är barnet flykting och ensamkommande och har nu rymt, ingen vet var han finns.
Min egen Q är snart nio år, jag om någon vet hur tuff och kaxig en nioåring kan vara, men också hur liten och bräcklig. Att föreställa sig Q på drift ute i världen, det går inte. Jag vill inte.
Världssmärta, tänker jag där jag sitter i bilen. Är det så den heter, tyngdkänslan i magen. Den är tillbaka nu. Efter valet i september kulminerade den, jag var riktigt deppig i flera veckor. Sedan blev det bättre ett tag.
Strängt taget är världssmärta ett mått på hur bra man själv har det, tänker jag sedan. Har man fullt upp med den egna överlevnaden har man inte råd att tänka på världens dito.
Framme på jobbet googlar jag termen, betyder weltschmertz det jag tror? Ja, det gör det. Ja, det finns fler som känner som jag. Och ja, ytterst kanske den är ett uttryck för att världen blir bättre, fast den förstås är långt ifrån fullkomlig.
Ett civiliserat folk, ja. Vad nu det är. Över frukosten frågade Q om det där mördartemplet. Jag fattade ingenting, trodde han pratade om dataspel eller något, tills det plötsligt klarnade. Han menade Auschwitz, som jag faktiskt berättat om (i en någorlunda barnanpassad version, om det alls är möjligt, förlåte mig) för ett par veckor sedan, när det var stora rubriker på DN:s förstasida om sjuttioårsminnet av dess befrielse. Den berömda entrén associerade han till ett tempel.
Vilka var det som mördade, frågar han, och jag svarar att det var de som styrde i Tyskland på den tiden. Men det är inte alls samma människor som bestämmer där idag. Och att felet med alltihopa och det man aldrig ska glömma är att man inte ska bunta ihop människor och få för sig att det är något fel på alla som har ett visst utseende eller ett visst namn, eller kommer från ett visst land.
Igår kväll efter middagen tittade vi på Pippi Långstrump på SVT Play (mycket Pippi just nu, ungarna är helt fascinerade). O var borta på möte. Jag var på gott humör, hade hunnit klinka lite körnoter och när det knackade på dörren gick jag sjungande för att öppna, jag var säker på att det var grannen, som det varit kvällen innan, när han ville fråga något om gemensam lämning av barn.
Utanför stod en vänlig och försynt man som blygt leende räckte fram en lapp med snirklig handstil, där det stod att han var studerande. Jag läste den inte ordentligt, utan skakade bara på huvudet på ren reflex. Då log han ännu bredare och nickade och backade. Jag slog igen dörren och låste den.
Varför suckar du så, frågade Q efteråt i soffan, men det kunde jag inte förklara. Strax därpå ringde mamma och för henne berättade jag (gråtande rentav) alltihop, min chockerade reaktion, ångern och förvirringen efteråt. Klart du blev rädd, sa hon lugnande, men jag svarade att rädd var jag egentligen inte, han var inte ett dugg hotfull. Jag blev bara så överrumplad, det kom så nära så plötsligt.
När barnen har somnat tittar jag på nyheterna som jag brukar, vid det här laget är O hemma igen (han fick messa för att komma in för nycklar hade han inte med sig). Det handlar ännu en gång om den nioåriga pojken och väktaren. Till råga på eländet är barnet flykting och ensamkommande och har nu rymt, ingen vet var han finns.
Min egen Q är snart nio år, jag om någon vet hur tuff och kaxig en nioåring kan vara, men också hur liten och bräcklig. Att föreställa sig Q på drift ute i världen, det går inte. Jag vill inte.
Världssmärta, tänker jag där jag sitter i bilen. Är det så den heter, tyngdkänslan i magen. Den är tillbaka nu. Efter valet i september kulminerade den, jag var riktigt deppig i flera veckor. Sedan blev det bättre ett tag.
Strängt taget är världssmärta ett mått på hur bra man själv har det, tänker jag sedan. Har man fullt upp med den egna överlevnaden har man inte råd att tänka på världens dito.
Framme på jobbet googlar jag termen, betyder weltschmertz det jag tror? Ja, det gör det. Ja, det finns fler som känner som jag. Och ja, ytterst kanske den är ett uttryck för att världen blir bättre, fast den förstås är långt ifrån fullkomlig.
2015-02-10
Solig morgon
Igår gjorde jag det jag föresatte mig förra veckan, åkte tidigt från jobbet, hämtade visserligen Y på vägen, la mig sedan på sängen och dåsade en stund medan Y lekte, tills Q stormade in.
Under pausen i repet satt jag för mig själv, för jag hade lust med det. Jag har facebook-avföljt damen med hundvalpen, nu slipper jag se hennes debila uppdateringar. Och jag gick till tunnelbanan utan att vänta på de andra, de hann visserligen ifatt mig men kommenterade inte min osällskaplighet.
Kören kändes både lättare och roligare än på länge. Hurra!
Imorse hjälpte vi Q att packa ihop hans längdskidor, sedan skuttade han iväg till skolan. Jag lämnade Y hos dagmamman, en stolt Y som visste att han hade femtio kronor i vänster jackficka, inträdet till teater som de ska gå på idag. Han kan tydligen höger och vänster, det visste jag inte. Och så tror vi att han kanske, kanske har en lös tand. Han är mycket stolt över detta.
(Men han frågade oroligt om jag fortfarande skulle tycka om honom med lugg. Lugg? Nej, jag menar glugg!)
När jag gick tillbaka till bilen (Y och jag går alltid till dagmamman, bilen får stå kvar hemma), hörde jag tjoanden från fältet som ligger mellan skolan och våra hus. Q och hans klass åkte skidor. Jag kunde inte låta bli att gå dit och titta på. Barnskratt, vita vidder och strålande sol kan beveka den mest inbitna vintersporthatare.
Q kavade runt, trillade någon gång, men reste sig direkt, och vinkade glatt när jag ropade. En av hans kompisar satt emellertid i en snöhög och grät. Läraren hojtade och blåste i visselpipa och lät precis så hurtfrisk som man tänker sig en idrottslärare.
I bilen på väg till jobbet reflekterade jag över hur olika vi är, min äldste son och jag. Gudskelov tvingades jag aldrig åka längdskidor på gympan, hade jag gjort det hade jag säkert varit den som satt gråtande i snöhögen.
Jamen det hade väl varit bra om du lärt dig åka skidor som barn, frågar ni. Jag svarar att den idrottslärare ännu inte är född som hade lyckats förena mig och skidåkning. Inte under de förutsättningar som råder, att man ska ha hand om femtontalet barn samtidigt.
Men för Q fungerar det bra, och det är jag så innerligt glad och tacksam för. Och han tycker att matte är roligt, och han klarar läsningen bra, fast han ännu inte läser några böcker själv. Å andra sidan är han ganska allmänbildad och har bra ordförråd för sin ålder, tror jag åtminstone.
Själv plöjde jag Anne på Grönkulla och Laura Ingalls Wilder på både svenska och engelska när jag var åtta snart nio. Men frågan är om inte Q är bättre rustad för livet än vad jag var.
Under pausen i repet satt jag för mig själv, för jag hade lust med det. Jag har facebook-avföljt damen med hundvalpen, nu slipper jag se hennes debila uppdateringar. Och jag gick till tunnelbanan utan att vänta på de andra, de hann visserligen ifatt mig men kommenterade inte min osällskaplighet.
Kören kändes både lättare och roligare än på länge. Hurra!
Imorse hjälpte vi Q att packa ihop hans längdskidor, sedan skuttade han iväg till skolan. Jag lämnade Y hos dagmamman, en stolt Y som visste att han hade femtio kronor i vänster jackficka, inträdet till teater som de ska gå på idag. Han kan tydligen höger och vänster, det visste jag inte. Och så tror vi att han kanske, kanske har en lös tand. Han är mycket stolt över detta.
(Men han frågade oroligt om jag fortfarande skulle tycka om honom med lugg. Lugg? Nej, jag menar glugg!)
När jag gick tillbaka till bilen (Y och jag går alltid till dagmamman, bilen får stå kvar hemma), hörde jag tjoanden från fältet som ligger mellan skolan och våra hus. Q och hans klass åkte skidor. Jag kunde inte låta bli att gå dit och titta på. Barnskratt, vita vidder och strålande sol kan beveka den mest inbitna vintersporthatare.
Q kavade runt, trillade någon gång, men reste sig direkt, och vinkade glatt när jag ropade. En av hans kompisar satt emellertid i en snöhög och grät. Läraren hojtade och blåste i visselpipa och lät precis så hurtfrisk som man tänker sig en idrottslärare.
I bilen på väg till jobbet reflekterade jag över hur olika vi är, min äldste son och jag. Gudskelov tvingades jag aldrig åka längdskidor på gympan, hade jag gjort det hade jag säkert varit den som satt gråtande i snöhögen.
Jamen det hade väl varit bra om du lärt dig åka skidor som barn, frågar ni. Jag svarar att den idrottslärare ännu inte är född som hade lyckats förena mig och skidåkning. Inte under de förutsättningar som råder, att man ska ha hand om femtontalet barn samtidigt.
Men för Q fungerar det bra, och det är jag så innerligt glad och tacksam för. Och han tycker att matte är roligt, och han klarar läsningen bra, fast han ännu inte läser några böcker själv. Å andra sidan är han ganska allmänbildad och har bra ordförråd för sin ålder, tror jag åtminstone.
Själv plöjde jag Anne på Grönkulla och Laura Ingalls Wilder på både svenska och engelska när jag var åtta snart nio. Men frågan är om inte Q är bättre rustad för livet än vad jag var.
2015-02-09
Krig och fred: söndag igen
Det verkar bli tradition på bloggen att redogöra för den gångna söndagen. Liksom att det verkar ha blivit en helgahushållsk tradition att om söndagarne grälas det.
Det började med ett läxgräl, igen. Jag försökte förmå Q att fylla i några av de luckor i arbetsboken som fröken påtalade i förra veckan. Q var initialt inte alls med på noterna, och det behövdes eskalerande provokationer och ett större utbrott från min sida för att vi skulle nå en överenskommelse. Min belöning var att få se en tydligt nöjd pojke som kryssade över de färdiga sidorna och som sedan packade ner boken i väskan.
(Borde jag välja mina strider bättre? I efterhand insåg jag att den oresonliga ilska som väcktes i mig när Q krånglade om läxan inte enbart var riktad mot honom. Jag är arg på fröken och skolan och deras röriga och illa formulerade krav. Dessutom var jag arg på O av helt andra orsaker.
Å andra sidan tror jag faktiskt att jag förmedlar en viktig lärdom till Q när jag tjatar om att tråkiga saker inte försvinner för att man krånglar och bråkar. Tänk vad skönt det kommer att kännas när du gjort det här och du kan leka resten av söndagen. Kryssandet av de färdiga sidorna och packandet av ryggsäcken var också något jag förespeglat honom.
Men hur vi ska ta oss dit utan att storma och gräla på vägen, det har jag ännu inte lyckats räkna ut.)
Sedan lagade jag gröt och gjorde matsäck och så kom O hem och så grälade vi lite till om huruvida det skulle bäras underställ eller ej och var är det jäkla understället någonstans? Var är din andra yllesocka Q, igår hittade jag den ena, genomblöt, under soffan? (Jag kan inte hålla reda på allt!) Understället låg i tvättkorgen, andra sockan - nu torr! - ännu längre in under soffan.
(Och soffbordet var täckt av smulor. Vi har ätit croissanter i soffan, berättade Q oskuldsfullt, varpå O irriterat förebrådde honom att han avslöjat hemligheten, varpå jag också blev irriterad, om du nu i lönndom ska servera ungarna fika i soffan, var då åtminstone så företagsam att du torkar bort smulorna efteråt, latoxe där!)
Utflykten gick till en ishall i närheten, det skulle åkas skridsko med grannfamiljen. Och åktes gjorde det. För Y var det andra gången i livet, Q har inte åkt mycket han heller, men de lyckades ganska bra och hade roligt. Den förtjusande grannpappan åkte med barnen, vi andra föräldrar tittade på och langade in rullade pannkakor i barngap när så krävdes.
Själv stod jag och tänkte att en hockeyrink nog är att likställa med helvetets förgård. Jo, för det spelades hockey också, på ömse sidor om barnen som åkte. En idiot, jag menar medelålders herre, valde att upprepade gånger slå en puck i sargen just där O och jag stod. Efter två timmar kände jag mig som en skotträdd hund på nyårsafton. Men barnen hade som sagt roligt.
När vi kom hem gick Q och Y till varsin kompis och O och jag tog tillfället i akt att gräla. Vad handlade grälet om, frågade min syster intresserat, när hon anlände några timmar senare.
Tja, det vanliga. Vardagskriget. Att jag fått en överdos av all jävla vintersport, och mer lär det bli eftersom sportlovet är i antågande. Att huset alltid ser ut som ett bombnedslag och särskilt efter lördagarnas slalomskola (se ovan om yllesockor, underställ och smulor). Att det åkt ner illaluktande sopor bakom sophinken eftersom O inte knölat ner soporna ordentligt. Att jag dignar under ett allmänt projektledaransvar för hela familjen.
O blev arg tillbaka, och på sätt och vis kan jag förstå honom. Slalomskolan tar han hand om, jag disponerar de timmarna som de är borta för mig själv, igår gick de åt till kören. Att klaga över att han och barnen går upp tidigt och väsnas på lördagmorgonen är höjden av bortskämdhet. Jo, det förstår jag att han tycker. Men jag är trött nu! Har O alls begripit hur mycket Q stökar på nätterna på grund av nattkissandet, inatt var han ju uppe klockan två och väckte mig? Jag räknar dagarna till helgen då jag får sova åtminstone några timmar extra.
Vad vill du ha för familjeliv egentligen, frågade O. Jag ställde samma fråga tillbaka. O gör saker efter eget huvud och släpper inte in mig, tycker jag. Jag gör så gott jag kan, jag har för fan lärt mig åka längdskidor för din skull, och slalom har jag försökt, men där går gränsen, jag vill inte! Och nu pratar du om att åka till Åre på sportlovet, köra hem hela vägen på söndagen, jag orkar inte! Vi orkar inte! Varför är det alltid jag som måste tänka och koordinera och ta ansvar och bromsa?
O å sin sida är också trött, han orkar inte upp på morgnarna så tidigt som han borde, för att hinna hem och laga mat, han får inte ihop det, han mäktar inte med. Plötsligt börjar han berätta om sitt jobb, och jag sätter mig ner och lyssnar. Arbetsgruppen fungerar dåligt, chefen har kallat till möte där det ska redas ut varför. Ska man säga det man tycker eller ligga lågt? Vi pratar och funderar.
O bytte jobb efter sommaren, från något som inte var bra till något som inte heller är optimalt. Men jag märker en enorm skillnad på honom. För första gången i vår drygt tjugoåriga historia berättar han om jobbet och vad det är som trycker honom. Jag känner igen mycket och kan komma med en del uppmuntrande tillrop och kanske en och annan konstruktiv kommentar.
Och tvärtom. Sedan några år tillbaka kan vi verkligen relatera till varandras jobb. O är ett av mina bästa bollplank, och det är nytt, så har det verkligen inte alltid varit. I början av våra karriärer jobbade vi med för olika saker, och dessutom fanns flashighetsaspekten med och störde. När jag reste jorden runt slavade han på ett socialkontor. Det var inte bra för dynamiken mellan oss.
Hunna så långt uppfångar jag en rinnande rörelse utanför fönstret, något rör sig i spaljén där fågelmaten hänger. Inte en fågel, utan en stor, välmående råtta med brun blank päls. Jag ryser, jag avskyr råttor, det måste vara något nedärvt, men jag kan heller inte låta bli att skratta med O. Det företagsamma odjuret klättrar upp och ner och snaskar på talgbollarna och bryter av småbitar som det bär ner i sitt hål under trädäcket. Undrar hur många råttor som bor därnere, ser man en finns det hundra till, sägs det. Nu när det ligger en halvmeter snö på däcket är det nog varmt och skönt därnere.
Diskussionen fortsätter. O är stressad över att ha fullt ansvar för vår mathållning. Jo, jag borde kanske ha dåligt samvete över det, men å andra sidan upplever jag att jag ansvarar för nästan allt annat. Läxläsning, byte av lakan och handdukar, i stort sett all tvätt och disk, det är jag som leder den förberedande städningen innan städerskan kommer. Han medger att jag är mycket duktigare på att sköta läxorna än han, och lakan och handdukar, det har han inte ens tänkt på. Jo, tvätten tar jag nästan alltid också, han kör någon enstaka maskin ibland. Men han diskar minsann ibland efter maten. Ja, men när jag lagar mat diskar jag alltid undan under tiden, när du lagat mat är diskhon och alla bänkar belamrade med disk. Men så tar det en timme längre för dig att få fram maten också, säger han trumpet, och jag protesterar. Jag städade lekrummet igår när jag kom hem från kören, alla bilar var uthällda på golvet, jag gick igenom både lekrum och sovrum för ett par veckor sedan och rensade ut gammalt och trasigt, nu har barnen plats att sitta vid sitt skrivbord igen, sånt gör ju inte du!
Längre kommer vi inte, men det är gott så. Vi har en hyfsat fungerande arbetsfördelning, kanske räcker det med att prata som vi gör nu och inse att den andre gör en hel del. Vi har pratat för lite på sistone, tycker jag. Vi behöver prata mer om hur vi bemöter Q till exempel. Att vi inte har pratat är ett tecken på att vi har för mycket om oss.
Min syster anländer, vi dricker kaffe och går sedan och tränar. På vägen stannar vi till hos grannarna där Y leker. Jag berättar om råttan och grannen suckar. Är de tillbaka igen, då får vi ringa Anticimex. Trädäck är bästa boplatsen för råttor. Jag vet, svarar jag, vi har redan bestämt att vi tar bort däcket till våren och lägger stenplattor istället.
På väg hem från träningen möter vi en av grannskapets keliga katter. Jag hälsar, och grälar lite på honom, dig har man då ingen nytta av. Men det är lätt att vara efterklok, nog har jag märkt katternas ökade intresse för vår gård, vi anade oråd men trodde att det var små möss det handlade om.
O har en nyhet, han har nu tänkt färdigt gällande sportlovet. Det blir för bökigt och långt att åka till Åre, vi får hälsa på hans kusin någon annan gång. Vi åker till vännerna i Dalarna istället, från måndag till fredag. Han har redan anmält barnen till skidskola där. Jag bifaller, ett kort sportlov flankerat av två hemmahelger, precis vad jag önskat mig.
Vi äter boboti till middag och försöker alla att behärska oss och inte bli galna på Y som är ovanligt provokativ. Han är snuvig och nyser oupphörligen och känns varm. O och jag planerar snabbt. Måndag vabbar jag, tisdag han.
Direkt efter maten är det läggdags, jag läser Pippi hittar en spunk. Q somnar med en gång, Y krånglar och går självmant ner i gästrummet och lägger sig och sover djupt när O kollar en stund senare.
När söndagen blivit måndag har O kommit iväg tidigt till jobbet. Y visar sig vara helt frisk och solen strålar från en blå himmel.
Det började med ett läxgräl, igen. Jag försökte förmå Q att fylla i några av de luckor i arbetsboken som fröken påtalade i förra veckan. Q var initialt inte alls med på noterna, och det behövdes eskalerande provokationer och ett större utbrott från min sida för att vi skulle nå en överenskommelse. Min belöning var att få se en tydligt nöjd pojke som kryssade över de färdiga sidorna och som sedan packade ner boken i väskan.
(Borde jag välja mina strider bättre? I efterhand insåg jag att den oresonliga ilska som väcktes i mig när Q krånglade om läxan inte enbart var riktad mot honom. Jag är arg på fröken och skolan och deras röriga och illa formulerade krav. Dessutom var jag arg på O av helt andra orsaker.
Å andra sidan tror jag faktiskt att jag förmedlar en viktig lärdom till Q när jag tjatar om att tråkiga saker inte försvinner för att man krånglar och bråkar. Tänk vad skönt det kommer att kännas när du gjort det här och du kan leka resten av söndagen. Kryssandet av de färdiga sidorna och packandet av ryggsäcken var också något jag förespeglat honom.
Men hur vi ska ta oss dit utan att storma och gräla på vägen, det har jag ännu inte lyckats räkna ut.)
Sedan lagade jag gröt och gjorde matsäck och så kom O hem och så grälade vi lite till om huruvida det skulle bäras underställ eller ej och var är det jäkla understället någonstans? Var är din andra yllesocka Q, igår hittade jag den ena, genomblöt, under soffan? (Jag kan inte hålla reda på allt!) Understället låg i tvättkorgen, andra sockan - nu torr! - ännu längre in under soffan.
(Och soffbordet var täckt av smulor. Vi har ätit croissanter i soffan, berättade Q oskuldsfullt, varpå O irriterat förebrådde honom att han avslöjat hemligheten, varpå jag också blev irriterad, om du nu i lönndom ska servera ungarna fika i soffan, var då åtminstone så företagsam att du torkar bort smulorna efteråt, latoxe där!)
Utflykten gick till en ishall i närheten, det skulle åkas skridsko med grannfamiljen. Och åktes gjorde det. För Y var det andra gången i livet, Q har inte åkt mycket han heller, men de lyckades ganska bra och hade roligt. Den förtjusande grannpappan åkte med barnen, vi andra föräldrar tittade på och langade in rullade pannkakor i barngap när så krävdes.
Själv stod jag och tänkte att en hockeyrink nog är att likställa med helvetets förgård. Jo, för det spelades hockey också, på ömse sidor om barnen som åkte. En idiot, jag menar medelålders herre, valde att upprepade gånger slå en puck i sargen just där O och jag stod. Efter två timmar kände jag mig som en skotträdd hund på nyårsafton. Men barnen hade som sagt roligt.
När vi kom hem gick Q och Y till varsin kompis och O och jag tog tillfället i akt att gräla. Vad handlade grälet om, frågade min syster intresserat, när hon anlände några timmar senare.
Tja, det vanliga. Vardagskriget. Att jag fått en överdos av all jävla vintersport, och mer lär det bli eftersom sportlovet är i antågande. Att huset alltid ser ut som ett bombnedslag och särskilt efter lördagarnas slalomskola (se ovan om yllesockor, underställ och smulor). Att det åkt ner illaluktande sopor bakom sophinken eftersom O inte knölat ner soporna ordentligt. Att jag dignar under ett allmänt projektledaransvar för hela familjen.
O blev arg tillbaka, och på sätt och vis kan jag förstå honom. Slalomskolan tar han hand om, jag disponerar de timmarna som de är borta för mig själv, igår gick de åt till kören. Att klaga över att han och barnen går upp tidigt och väsnas på lördagmorgonen är höjden av bortskämdhet. Jo, det förstår jag att han tycker. Men jag är trött nu! Har O alls begripit hur mycket Q stökar på nätterna på grund av nattkissandet, inatt var han ju uppe klockan två och väckte mig? Jag räknar dagarna till helgen då jag får sova åtminstone några timmar extra.
Vad vill du ha för familjeliv egentligen, frågade O. Jag ställde samma fråga tillbaka. O gör saker efter eget huvud och släpper inte in mig, tycker jag. Jag gör så gott jag kan, jag har för fan lärt mig åka längdskidor för din skull, och slalom har jag försökt, men där går gränsen, jag vill inte! Och nu pratar du om att åka till Åre på sportlovet, köra hem hela vägen på söndagen, jag orkar inte! Vi orkar inte! Varför är det alltid jag som måste tänka och koordinera och ta ansvar och bromsa?
O å sin sida är också trött, han orkar inte upp på morgnarna så tidigt som han borde, för att hinna hem och laga mat, han får inte ihop det, han mäktar inte med. Plötsligt börjar han berätta om sitt jobb, och jag sätter mig ner och lyssnar. Arbetsgruppen fungerar dåligt, chefen har kallat till möte där det ska redas ut varför. Ska man säga det man tycker eller ligga lågt? Vi pratar och funderar.
O bytte jobb efter sommaren, från något som inte var bra till något som inte heller är optimalt. Men jag märker en enorm skillnad på honom. För första gången i vår drygt tjugoåriga historia berättar han om jobbet och vad det är som trycker honom. Jag känner igen mycket och kan komma med en del uppmuntrande tillrop och kanske en och annan konstruktiv kommentar.
Och tvärtom. Sedan några år tillbaka kan vi verkligen relatera till varandras jobb. O är ett av mina bästa bollplank, och det är nytt, så har det verkligen inte alltid varit. I början av våra karriärer jobbade vi med för olika saker, och dessutom fanns flashighetsaspekten med och störde. När jag reste jorden runt slavade han på ett socialkontor. Det var inte bra för dynamiken mellan oss.
Hunna så långt uppfångar jag en rinnande rörelse utanför fönstret, något rör sig i spaljén där fågelmaten hänger. Inte en fågel, utan en stor, välmående råtta med brun blank päls. Jag ryser, jag avskyr råttor, det måste vara något nedärvt, men jag kan heller inte låta bli att skratta med O. Det företagsamma odjuret klättrar upp och ner och snaskar på talgbollarna och bryter av småbitar som det bär ner i sitt hål under trädäcket. Undrar hur många råttor som bor därnere, ser man en finns det hundra till, sägs det. Nu när det ligger en halvmeter snö på däcket är det nog varmt och skönt därnere.
Diskussionen fortsätter. O är stressad över att ha fullt ansvar för vår mathållning. Jo, jag borde kanske ha dåligt samvete över det, men å andra sidan upplever jag att jag ansvarar för nästan allt annat. Läxläsning, byte av lakan och handdukar, i stort sett all tvätt och disk, det är jag som leder den förberedande städningen innan städerskan kommer. Han medger att jag är mycket duktigare på att sköta läxorna än han, och lakan och handdukar, det har han inte ens tänkt på. Jo, tvätten tar jag nästan alltid också, han kör någon enstaka maskin ibland. Men han diskar minsann ibland efter maten. Ja, men när jag lagar mat diskar jag alltid undan under tiden, när du lagat mat är diskhon och alla bänkar belamrade med disk. Men så tar det en timme längre för dig att få fram maten också, säger han trumpet, och jag protesterar. Jag städade lekrummet igår när jag kom hem från kören, alla bilar var uthällda på golvet, jag gick igenom både lekrum och sovrum för ett par veckor sedan och rensade ut gammalt och trasigt, nu har barnen plats att sitta vid sitt skrivbord igen, sånt gör ju inte du!
Längre kommer vi inte, men det är gott så. Vi har en hyfsat fungerande arbetsfördelning, kanske räcker det med att prata som vi gör nu och inse att den andre gör en hel del. Vi har pratat för lite på sistone, tycker jag. Vi behöver prata mer om hur vi bemöter Q till exempel. Att vi inte har pratat är ett tecken på att vi har för mycket om oss.
Min syster anländer, vi dricker kaffe och går sedan och tränar. På vägen stannar vi till hos grannarna där Y leker. Jag berättar om råttan och grannen suckar. Är de tillbaka igen, då får vi ringa Anticimex. Trädäck är bästa boplatsen för råttor. Jag vet, svarar jag, vi har redan bestämt att vi tar bort däcket till våren och lägger stenplattor istället.
På väg hem från träningen möter vi en av grannskapets keliga katter. Jag hälsar, och grälar lite på honom, dig har man då ingen nytta av. Men det är lätt att vara efterklok, nog har jag märkt katternas ökade intresse för vår gård, vi anade oråd men trodde att det var små möss det handlade om.
O har en nyhet, han har nu tänkt färdigt gällande sportlovet. Det blir för bökigt och långt att åka till Åre, vi får hälsa på hans kusin någon annan gång. Vi åker till vännerna i Dalarna istället, från måndag till fredag. Han har redan anmält barnen till skidskola där. Jag bifaller, ett kort sportlov flankerat av två hemmahelger, precis vad jag önskat mig.
Vi äter boboti till middag och försöker alla att behärska oss och inte bli galna på Y som är ovanligt provokativ. Han är snuvig och nyser oupphörligen och känns varm. O och jag planerar snabbt. Måndag vabbar jag, tisdag han.
Direkt efter maten är det läggdags, jag läser Pippi hittar en spunk. Q somnar med en gång, Y krånglar och går självmant ner i gästrummet och lägger sig och sover djupt när O kollar en stund senare.
När söndagen blivit måndag har O kommit iväg tidigt till jobbet. Y visar sig vara helt frisk och solen strålar från en blå himmel.
2015-02-06
Morgon med Y
Efter att storebror pallrat sig iväg till skolan med alla attiraljer sänker sig lugnet. Pappan är ute ur huset sedan länge, han morgontränade och åkte sedan direkt till jobbet.
Y är redan påklädd och tandborstad, det skedde av bara farten då jag tjatade på Q. Själv klär jag mig inte förrän i sista stund. Y iakttar mig, och när jag sätter mig på sängen för att ta på mig strumporna, kryper han upp bredvid mig.
- Mamma, säger han smeksamt, lika smeksamt som Q gör.
- Y, svarar jag med samma tonfall, kramar honom och lutar kinden mot hans hår en stund. Tack för att du kom och gav mig en kram, det kändes verkligen bra.
- Vilken fin amulett, säger han och fingrar på mitt halsband.
Amulett, att en femåring vet vad en amulett är? Men Y har tittat på barnprogram. Och smycken gillar han ju.
På väg till dagmamman vinkar han som vanligt till förarna som stannar för oss vid övergångsstället. Busschaufförerna vinkar i stort sett alltid tillbaka.
- Det där är vår buss, säger han. Förra veckan förvånade han mig med att påpeka att en annan buss med slutsiffra 5 inte är vår buss, vår buss slutar ju på 8. Vår buss, inte som i den buss vi åker, för det gör vi nästan aldrig, men den buss som kör på den stora gatan som vi korsar varje dag.
Hos dagmamman hälsas han med jubel. I familjen är han minst, men där är han det största barnet. Eller snarare äldsta, för störst är han ju inte. Nästan varje dag frågar han hur länge det dröjer tills han ska börja skolan.
Lustigt nog är jag så lugn när det gäller Y. Q är stor för sin ålder, nästan längst i klassen, och det är jag glad för, han kanske hade blivit retad annars. Det kan vara svårt för en pojke att vara liten till växten.
Liten till växten som Y, men när det gäller Y tänker jag inte alls så. Han klarar sig ändå, det är jag bergfast övertygad om, och det bottnar inte i nonchalans eller oengagemang, utan trygghet och förtröstan. Han är trygg och självklar och det smittar av sig på mig.
Nu ska jag hämta honom.
Y är redan påklädd och tandborstad, det skedde av bara farten då jag tjatade på Q. Själv klär jag mig inte förrän i sista stund. Y iakttar mig, och när jag sätter mig på sängen för att ta på mig strumporna, kryper han upp bredvid mig.
- Mamma, säger han smeksamt, lika smeksamt som Q gör.
- Y, svarar jag med samma tonfall, kramar honom och lutar kinden mot hans hår en stund. Tack för att du kom och gav mig en kram, det kändes verkligen bra.
- Vilken fin amulett, säger han och fingrar på mitt halsband.
Amulett, att en femåring vet vad en amulett är? Men Y har tittat på barnprogram. Och smycken gillar han ju.
På väg till dagmamman vinkar han som vanligt till förarna som stannar för oss vid övergångsstället. Busschaufförerna vinkar i stort sett alltid tillbaka.
- Det där är vår buss, säger han. Förra veckan förvånade han mig med att påpeka att en annan buss med slutsiffra 5 inte är vår buss, vår buss slutar ju på 8. Vår buss, inte som i den buss vi åker, för det gör vi nästan aldrig, men den buss som kör på den stora gatan som vi korsar varje dag.
Hos dagmamman hälsas han med jubel. I familjen är han minst, men där är han det största barnet. Eller snarare äldsta, för störst är han ju inte. Nästan varje dag frågar han hur länge det dröjer tills han ska börja skolan.
Lustigt nog är jag så lugn när det gäller Y. Q är stor för sin ålder, nästan längst i klassen, och det är jag glad för, han kanske hade blivit retad annars. Det kan vara svårt för en pojke att vara liten till växten.
Liten till växten som Y, men när det gäller Y tänker jag inte alls så. Han klarar sig ändå, det är jag bergfast övertygad om, och det bottnar inte i nonchalans eller oengagemang, utan trygghet och förtröstan. Han är trygg och självklar och det smittar av sig på mig.
Nu ska jag hämta honom.
2015-02-05
Skolan, yet another rant
Under några dagar har jag lyssnat igenom ett par avsnitt av Vetandets värld, där man går igenom vad forskningen har att säga om den svenska skolan.
Programmen är värda att lyssna på, jag rekommenderar dem! De behandlar i tur och ordning kommunaliseringen av skolan, friskolereformen, det fria skolvalet samt nyordningen inom undervisningen, där tyngdpunkt läggs på självständigt arbete.
Klokare har jag definitivt blivit, men jag kan ännu mindre än tidigare peka på en enskild faktor bakom skolhaveriet. Det står allt klarare för mig att detta är något som har sina orsaker långt tillbaka i tiden och som inte kommer att gå att rätta till med enskilda slagkraftiga politiska förslag.
I det lilla livet flyter skolan på ganska bra, i alla fall om man frågar Q. Han kom hem i måndags utan skrivläxa, och förklarade stolt att han redan gjort läxan, i skolan. Hans högläsning har förbättrats markant den senaste tiden, vilket han själv märker och är stolt över.
Jag borde förstås vila i detta och vara nöjd med det. Men jag blir fortsatt irriterad och stressad av de propåer och krav som hela tiden trillar in från skolan.
Exempel 1: Fröken mejlar ut en extrauppgift i matte. Jo, för hon har upptäckt att eleverna har bristande kunskap i subtraktion och nu måste de visa vad de kan. Skriv ut bilagan och be ditt barn räkna uppgifterna. (Kopian är extremt slarvig, det ska vara fyra uppgifter på pappret men de är duplicerade så att hela pappret är fyllt, det är tolv uppgifter men många är samma. En bagatell, visst.)
Q räknar lydigt. Matematiken vållar honom inte minsta problem, men han har först svårt att förstå hur han ska svara. Du ska visa hur du tänker och svara med en hel mening, instruerar jag. Om det var nio hinder från början och hästen har rivit fyra, hur många är det kvar då? Det är fem hinder kvar. 9-4=5. Han plitar och skriver och suddar och skriver igen.
Jag undrar inom mig hur detta plitade papper ska kunna ge fröken någon inblick i Q:s mattekunskaper. Nu är jag ganska övertygad om att han inte har några större luckor. Är det föräldraansvaret hon vill kolla av, och inte barnets kunskaper?
Exempel 2: När Q har somnat på kvällen tittar jag i hans ryggsäck som jag brukar, efter äppelskrottar, odiskade fruktburkar, blöta vantar, upplockade pinnar, whatnot, och hittar hans arbetsbok. I den ligger en lapp från fröken där det står att Q behöver jobba ikapp. Boken ska med till skolan på måndagar och onsdagar, däremellan kan den vara hemma.
Jag svär inom mig, ännu en jävla grej att komma ihåg. Skrivboken ska med till skolan på måndagar, då skrivläxan klistras in och sedan tas den med hem. Sedan redovisas skriv- och läsläxa på onsdagar då även läseboken ska med till skolan. Och sedan hem igen. Eller hur det nu var, jag kan fan inte hålla reda på det. Går det inte att hitta på ett enklare system än att skicka böckerna fram och tillbaka?
(Och så är det idrott tisdag och torsdag, kläder och handduk ska med. Nästa vecka ska de åka skridskor, veckan därpå skidor. Egna skridskor, skidor och hjälm medtages.)
Över frukosten frågar jag Q om det är för att han gjort annat på lektionerna som han fått hem arbetsboken. Han ser uppriktigt förvånad ut och säger nej, det är för att jag var sjuk så mycket i höstas! Men det är lite svårt att svara på de frågorna för jag kommer inte riktigt ihåg de första kapitlen i läseboken. Jag lovar att hjälpa honom med det.
Exempel 3: Veckomejlet från fritids innehåller ett tråkigt besked. Den närmaste veckan ställs alla utflykter in eftersom man haft stora ordningsproblem i klassen. Barn klär inte på sig i tid, vägrar följa med på utflykt, rymmer från gruppen. "Grundläggande grejer som att gå i samlad trupp i led, plocka upp efter sig samt sköta sig i matsalen vid mellanmål är krav vi måste få ställa". Fritidspersonalen vill att vi pratar med barnen hemma om detta.
Min första reaktion är att jag ska prata med Q och fråga om han hör till bråkstakarna, det vore i så fall något nytt. Och så hoppas jag att man talar direkt med föräldrarna till de barnen. Hade det varit Q som busade hade jag velat veta det.
Sedan blir jag mer betänksam. Vad fan är det här för något egentligen? Kollektiv bestraffning för att vissa inte sköter sig? Och de som inte sköter sig, varför beter de sig som de gör? Kanske för att de inte kan annat? Vi vet ju att det finns flera barn i klassen med neuropsykiatriska diagnoser. Den värsta bråkstaken (som mig veterligen inte har en diagnos) är numera deporterad till ett annat fritids, enligt Q.
Vad är det som händer egentligen? Varför får man inte reda på det?
Exempel 4: Efter en tydligen ganska stökig höst fick vi veta att skolpsykologen skulle vara med i klassen och arbeta med barnen. Q berättar hemma att jo, hon kommer ibland och då gör vi samarbetsövningar. Det är roligt!
Efter propåer från en mamma i klassen skriver psykologen ett brev till föräldrarna där hon beskriver övningarna hon gör med barnen. Beskrivningen stämmer väl överens med Q:s redogörelse. Men något väsentligt saknas, något som han inte gärna kan veta, men väl hon: vad är bakgrunden till att hon gör dessa övningar med barnen, och vad hoppas hon uppnå med dem?
"Skit red" är kanske inte rätt ord att beskriva min sinnesstämning men nog är jag beklämd alltid.
Programmen är värda att lyssna på, jag rekommenderar dem! De behandlar i tur och ordning kommunaliseringen av skolan, friskolereformen, det fria skolvalet samt nyordningen inom undervisningen, där tyngdpunkt läggs på självständigt arbete.
Klokare har jag definitivt blivit, men jag kan ännu mindre än tidigare peka på en enskild faktor bakom skolhaveriet. Det står allt klarare för mig att detta är något som har sina orsaker långt tillbaka i tiden och som inte kommer att gå att rätta till med enskilda slagkraftiga politiska förslag.
I det lilla livet flyter skolan på ganska bra, i alla fall om man frågar Q. Han kom hem i måndags utan skrivläxa, och förklarade stolt att han redan gjort läxan, i skolan. Hans högläsning har förbättrats markant den senaste tiden, vilket han själv märker och är stolt över.
Jag borde förstås vila i detta och vara nöjd med det. Men jag blir fortsatt irriterad och stressad av de propåer och krav som hela tiden trillar in från skolan.
Exempel 1: Fröken mejlar ut en extrauppgift i matte. Jo, för hon har upptäckt att eleverna har bristande kunskap i subtraktion och nu måste de visa vad de kan. Skriv ut bilagan och be ditt barn räkna uppgifterna. (Kopian är extremt slarvig, det ska vara fyra uppgifter på pappret men de är duplicerade så att hela pappret är fyllt, det är tolv uppgifter men många är samma. En bagatell, visst.)
Q räknar lydigt. Matematiken vållar honom inte minsta problem, men han har först svårt att förstå hur han ska svara. Du ska visa hur du tänker och svara med en hel mening, instruerar jag. Om det var nio hinder från början och hästen har rivit fyra, hur många är det kvar då? Det är fem hinder kvar. 9-4=5. Han plitar och skriver och suddar och skriver igen.
Jag undrar inom mig hur detta plitade papper ska kunna ge fröken någon inblick i Q:s mattekunskaper. Nu är jag ganska övertygad om att han inte har några större luckor. Är det föräldraansvaret hon vill kolla av, och inte barnets kunskaper?
Exempel 2: När Q har somnat på kvällen tittar jag i hans ryggsäck som jag brukar, efter äppelskrottar, odiskade fruktburkar, blöta vantar, upplockade pinnar, whatnot, och hittar hans arbetsbok. I den ligger en lapp från fröken där det står att Q behöver jobba ikapp. Boken ska med till skolan på måndagar och onsdagar, däremellan kan den vara hemma.
Jag svär inom mig, ännu en jävla grej att komma ihåg. Skrivboken ska med till skolan på måndagar, då skrivläxan klistras in och sedan tas den med hem. Sedan redovisas skriv- och läsläxa på onsdagar då även läseboken ska med till skolan. Och sedan hem igen. Eller hur det nu var, jag kan fan inte hålla reda på det. Går det inte att hitta på ett enklare system än att skicka böckerna fram och tillbaka?
(Och så är det idrott tisdag och torsdag, kläder och handduk ska med. Nästa vecka ska de åka skridskor, veckan därpå skidor. Egna skridskor, skidor och hjälm medtages.)
Över frukosten frågar jag Q om det är för att han gjort annat på lektionerna som han fått hem arbetsboken. Han ser uppriktigt förvånad ut och säger nej, det är för att jag var sjuk så mycket i höstas! Men det är lite svårt att svara på de frågorna för jag kommer inte riktigt ihåg de första kapitlen i läseboken. Jag lovar att hjälpa honom med det.
Exempel 3: Veckomejlet från fritids innehåller ett tråkigt besked. Den närmaste veckan ställs alla utflykter in eftersom man haft stora ordningsproblem i klassen. Barn klär inte på sig i tid, vägrar följa med på utflykt, rymmer från gruppen. "Grundläggande grejer som att gå i samlad trupp i led, plocka upp efter sig samt sköta sig i matsalen vid mellanmål är krav vi måste få ställa". Fritidspersonalen vill att vi pratar med barnen hemma om detta.
Min första reaktion är att jag ska prata med Q och fråga om han hör till bråkstakarna, det vore i så fall något nytt. Och så hoppas jag att man talar direkt med föräldrarna till de barnen. Hade det varit Q som busade hade jag velat veta det.
Sedan blir jag mer betänksam. Vad fan är det här för något egentligen? Kollektiv bestraffning för att vissa inte sköter sig? Och de som inte sköter sig, varför beter de sig som de gör? Kanske för att de inte kan annat? Vi vet ju att det finns flera barn i klassen med neuropsykiatriska diagnoser. Den värsta bråkstaken (som mig veterligen inte har en diagnos) är numera deporterad till ett annat fritids, enligt Q.
Vad är det som händer egentligen? Varför får man inte reda på det?
Exempel 4: Efter en tydligen ganska stökig höst fick vi veta att skolpsykologen skulle vara med i klassen och arbeta med barnen. Q berättar hemma att jo, hon kommer ibland och då gör vi samarbetsövningar. Det är roligt!
Efter propåer från en mamma i klassen skriver psykologen ett brev till föräldrarna där hon beskriver övningarna hon gör med barnen. Beskrivningen stämmer väl överens med Q:s redogörelse. Men något väsentligt saknas, något som han inte gärna kan veta, men väl hon: vad är bakgrunden till att hon gör dessa övningar med barnen, och vad hoppas hon uppnå med dem?
2015-02-03
That once was my heart
Igår var det måndag och som vanligt på måndagar vevade tankarna igång. Orkar jag gå till kören ikväll? Orkar jag alls hålla på med kören? Hur kan det som borde vara roligt kännas så jävla betungande? Har det alltid känts så här? (Nej, det har det ju inte. En stor del av tyngdkänslan har med de praktiska arrangemangen att göra. Snöhinder var det också igår.)
Mina känslor inför kören oroar mig. Jag älskar att sjunga, repertoaren vi sjunger just nu är som klippt och skuren för mig, mer därom nedan, jag gillar vår dirigent högt och rent och har totalt förtroende för henne. Svårighetsnivån är perfekt anpassad, det är såpass utmanande att jag håller mig på tårna och tycker det är roligt, men inte så svårt att det känns oöverkomligt. Även om jag missar några rep här och där vet jag att jag är kapabel att plugga ifatt det musikaliska på egen hand vid pianot. Texterna kan jag sedan förut till många av styckena, och jag har lätt för texter vilket jag vet är en välsignelse, mina körkompisar pluggar och skriver och kikar på fusklappar.
Det praktiska går inte att göra mycket åt. Kören repar på ett äldreboende inne i stan. Eftersom det är ett äldreboende så är miljön högst måttligt fräsch, toaletternas skick är ofta under all kritik (något man borde skriva till stadsdelsnämnden om, om man orkade). Eftersom det ligger vid en av Stockholms mest trafikerade korsningar är det uteslutet att ta bilen dit, parkeringsmöjligheterna är obefintliga, dessutom skulle jag fastna i köer på vägen. Jag har vridit och vänt på situationen och landar i att det mest praktiska är att köra hem och lämna bilen och ta tunnelbanan tur och retur till kören. Men å vad bökigt det är.
På sistone har jag heller inte uppskattat den sociala biten så värst. Det är också ett illavarslande tecken, att jag irriterar mig på (vissa av) mina snälla körkompisar. Hon som oupphörligen visar bilder på sin nya hundvalp till exempel. Eller de som sölar orimligt mycket efter repets slut och låter oss andra vänta, vi som brukar göra sällskap till tunnelbanan. Och sedan ska de ändå gå hela perrongen och sätta sig i första vagnen, för då får de kortare bit att gå till bussen som de annars kanske missar.
Ja, ni hör vilken megära jag är.
Och så är jag trött på repen numera, förfärligt trött. Jag tittar ofta på klockan och längtar efter paus, eller att få åka hem.
Fast igår överrumplades jag av glädjen. Vi sjöng en hel hög gamla favoriter, Mood Indigo, All of Me, I'm Beginning to See the Light, Take the A-Train. Texterna kan jag som sagt, melodierna likaså, vilket gör det lättare att hitta rätt toner i stämman. Dirigenten förklarar varför vissa ackord låter aviga, varför vissa toner är svåra att hitta. I jazz ligger tonerna och skaver mot varann och låter konstigt, fast jag tycker snarare att det kittlar dödsskönt, vackert är det.
Och en nyfunnen vän har jag också, en ganska ny tjej som jag pratat en del med de senaste repen. Vi har jobbat på samma företag, har vi kommit på. Hon ser ofta till att placera sig bredvid mig, inte mig emot. Efter tio år i kör sjunger jag numera ganska ogenerat ut på de toner jag tror att det ska vara, ibland blir det förstås fel men det är bättre att det hörs så att man kan rätta till det. Vår dirigent har öron och gehör som ingen annan, man kan vara säker på att hon hör alla fel. Oj, säger jag efter en mödosam traggling av ett nytt stycke, vete fan hur rätt det där blev. Du sjunger väl alltid rätt, säger min nya väninna. (Gör jag ju förstås inte.)
Hem åker jag ensam på tunnelbanan, och det är ganska vilsamt. Jag skuttar runt på Spotify och letar musik för att fånga upp de slingor som ekar i huvudet.
Den här versionen av All of Me fanns på en grammofonskiva i föräldrahemmet, det var säkert styvfars. Jag hade aldrig hört Ella förut, och visste inte vad scat singing var. Det är inte min favoritgenre, men jag blir fortfarande lika betagen av lekfullheten och glädjen i den här låten.
Och bara för att visa hur olika tolkningar som kan göras av samma låt, och bara för att ni ska få njuta av båda mina älsklingar, sångerskorna jag alltid återkommer till, som jag aldrig skulle kunna välja mellan, fast de är så olika eller kanske just därför, här Billie Holidays version. Märk hur hon ändrar melodin, typiskt Billie. Efter någon minut kommer Lester Young in på saxofon, hans varma ton är omisskännlig. Deras samarbete är med rätta berömt.
Nej, inte kan jag sluta med kören.
Mina känslor inför kören oroar mig. Jag älskar att sjunga, repertoaren vi sjunger just nu är som klippt och skuren för mig, mer därom nedan, jag gillar vår dirigent högt och rent och har totalt förtroende för henne. Svårighetsnivån är perfekt anpassad, det är såpass utmanande att jag håller mig på tårna och tycker det är roligt, men inte så svårt att det känns oöverkomligt. Även om jag missar några rep här och där vet jag att jag är kapabel att plugga ifatt det musikaliska på egen hand vid pianot. Texterna kan jag sedan förut till många av styckena, och jag har lätt för texter vilket jag vet är en välsignelse, mina körkompisar pluggar och skriver och kikar på fusklappar.
Det praktiska går inte att göra mycket åt. Kören repar på ett äldreboende inne i stan. Eftersom det är ett äldreboende så är miljön högst måttligt fräsch, toaletternas skick är ofta under all kritik (något man borde skriva till stadsdelsnämnden om, om man orkade). Eftersom det ligger vid en av Stockholms mest trafikerade korsningar är det uteslutet att ta bilen dit, parkeringsmöjligheterna är obefintliga, dessutom skulle jag fastna i köer på vägen. Jag har vridit och vänt på situationen och landar i att det mest praktiska är att köra hem och lämna bilen och ta tunnelbanan tur och retur till kören. Men å vad bökigt det är.
På sistone har jag heller inte uppskattat den sociala biten så värst. Det är också ett illavarslande tecken, att jag irriterar mig på (vissa av) mina snälla körkompisar. Hon som oupphörligen visar bilder på sin nya hundvalp till exempel. Eller de som sölar orimligt mycket efter repets slut och låter oss andra vänta, vi som brukar göra sällskap till tunnelbanan. Och sedan ska de ändå gå hela perrongen och sätta sig i första vagnen, för då får de kortare bit att gå till bussen som de annars kanske missar.
Ja, ni hör vilken megära jag är.
Och så är jag trött på repen numera, förfärligt trött. Jag tittar ofta på klockan och längtar efter paus, eller att få åka hem.
Fast igår överrumplades jag av glädjen. Vi sjöng en hel hög gamla favoriter, Mood Indigo, All of Me, I'm Beginning to See the Light, Take the A-Train. Texterna kan jag som sagt, melodierna likaså, vilket gör det lättare att hitta rätt toner i stämman. Dirigenten förklarar varför vissa ackord låter aviga, varför vissa toner är svåra att hitta. I jazz ligger tonerna och skaver mot varann och låter konstigt, fast jag tycker snarare att det kittlar dödsskönt, vackert är det.
Och en nyfunnen vän har jag också, en ganska ny tjej som jag pratat en del med de senaste repen. Vi har jobbat på samma företag, har vi kommit på. Hon ser ofta till att placera sig bredvid mig, inte mig emot. Efter tio år i kör sjunger jag numera ganska ogenerat ut på de toner jag tror att det ska vara, ibland blir det förstås fel men det är bättre att det hörs så att man kan rätta till det. Vår dirigent har öron och gehör som ingen annan, man kan vara säker på att hon hör alla fel. Oj, säger jag efter en mödosam traggling av ett nytt stycke, vete fan hur rätt det där blev. Du sjunger väl alltid rätt, säger min nya väninna. (Gör jag ju förstås inte.)
Hem åker jag ensam på tunnelbanan, och det är ganska vilsamt. Jag skuttar runt på Spotify och letar musik för att fånga upp de slingor som ekar i huvudet.
Den här versionen av All of Me fanns på en grammofonskiva i föräldrahemmet, det var säkert styvfars. Jag hade aldrig hört Ella förut, och visste inte vad scat singing var. Det är inte min favoritgenre, men jag blir fortfarande lika betagen av lekfullheten och glädjen i den här låten.
Och bara för att visa hur olika tolkningar som kan göras av samma låt, och bara för att ni ska få njuta av båda mina älsklingar, sångerskorna jag alltid återkommer till, som jag aldrig skulle kunna välja mellan, fast de är så olika eller kanske just därför, här Billie Holidays version. Märk hur hon ändrar melodin, typiskt Billie. Efter någon minut kommer Lester Young in på saxofon, hans varma ton är omisskännlig. Deras samarbete är med rätta berömt.
Nej, inte kan jag sluta med kören.
2015-02-02
Söndagsrepris
Suck. Denna söndagkväll blev nära nog en repris av förra. Nej, jag blev inte fullt lika skogstokig på ungarna, jag behärskade mig bättre idag (igår).
Dagen var bra till största delen. Vi hade en rejäl dust som till sist slutade med att Q jobbade ikapp två veckors missad skrivläxa. Gladast är jag för att han självmant skrev det sista fast jag erbjudit honom en paus - "jag tänkte att det är lika bra att göra färdigt medan jag är på gott humör" och att mitt resonemang om att tråkiga saker inte försvinner för att man försöker krångla sig undan, faktiskt verkade gå hem. Se där en lärdom för livet som läxtragglet kan förmedla. Då är läxorna kanske inte helt värdelösa ändå.
Sedan lekte de ute i blötsnön och kom in medförande en kompis. Deras lek blev vildare och vildare. Där ungefär gick jag hemifrån för att träna och var borta i en och en halv timme. Jag återvände på strålande humör vilket snabbt sjönk.
Jo, för trots upprepade tillsägelser från O hade de busat och väsnats och kastat bollar inomhus. Resultatet: en av de fina hanboktavlorna åkte ner från väggen och gick sönder. Och deras fina taklampa, en polkagrisrandig glasglob som jag köpt av en hantverkare i Göteborg för länge sedan, att den har hållit för prickkastning och puttande är ett smärre under.
Jag blev arg och plockade ner både den trasiga tavlan och några (ännu) hela tavlor samt lampan (och hittade legogubbar i lampan, jo för de hade någon stoppat dit. Klättrar man upp på våningssängen och sträcker sig så når man lampan.) och ställde undan dem. Kanske lagar jag den trasiga tavlan någon gång när jag får lust, men just nu har jag inte lust. Detta förmedlade jag till sönerna, att jag lägger en del tid och möda på att göra det trevligt i deras rum, och när de - trots tillsägelser! - gör sånt här blir jag arg och ledsen.
Det som hade hänt var förresten att Y hade hittat på att leka med bollarna, sedan hade han retats med Q tills Q blev så arg att han kastade en boll mot Y det hårdaste han kunde. Gudskelov träffades tavlan och inte Y.
- Det var Q som kastade!
- Ja, men du retades! Och det var du som kom med bollarna!
Brödramästerskap i att skylla ifrån sig.
- Men Q, hur tänker du egentligen när du kastar en boll hårt mot Y eller mot lampan eller mot tavlan?
- Jag tänker inte alls. Antingen är jag så arg att jag inte kan tänka eller så är jag liksom på ett bushumör som gör att jag inte tänker mig för.
(Nåja. Han är åtminstone ärlig.)
Kvällen slutade inte med sedvanlig läsning, tvärt emot min tidigare vana att efter skällande och ryande försonas över godnattsagan. Visst kramade jag dem godnatt som vanligt och var inte arg längre, men jag förklarade för dem att efter det här vill jag inte läsa. Och nästa speldag är indragen.
Det här med straff och konsekvenser är verkligen besvärligt. Jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt. Läsning är uppbyggligt och mysigt och främjar vår relation. Men kanske blir lässtunden en belöning, en inkonsekvens, en signal att mamma och pappa skäller och härjar men det är inget att ta på allvar? De är ganska... stryktåliga eller vad man ska kalla det, våra barn. De rycker på axlarna, trotsar, ignorerar oss i ganska hög grad, vare sig vi säger till, predikar eller grälar. Vi måste bli rejält arga för att det ska ta skruv.
Ja, ja. This too shall pass. Snart hänger de i förortscentret och så får man oroa sig för droger och tjuvkörning istället. Små barn, små bekymmer. Eller?
Dagen var bra till största delen. Vi hade en rejäl dust som till sist slutade med att Q jobbade ikapp två veckors missad skrivläxa. Gladast är jag för att han självmant skrev det sista fast jag erbjudit honom en paus - "jag tänkte att det är lika bra att göra färdigt medan jag är på gott humör" och att mitt resonemang om att tråkiga saker inte försvinner för att man försöker krångla sig undan, faktiskt verkade gå hem. Se där en lärdom för livet som läxtragglet kan förmedla. Då är läxorna kanske inte helt värdelösa ändå.
Sedan lekte de ute i blötsnön och kom in medförande en kompis. Deras lek blev vildare och vildare. Där ungefär gick jag hemifrån för att träna och var borta i en och en halv timme. Jag återvände på strålande humör vilket snabbt sjönk.
Jo, för trots upprepade tillsägelser från O hade de busat och väsnats och kastat bollar inomhus. Resultatet: en av de fina hanboktavlorna åkte ner från väggen och gick sönder. Och deras fina taklampa, en polkagrisrandig glasglob som jag köpt av en hantverkare i Göteborg för länge sedan, att den har hållit för prickkastning och puttande är ett smärre under.
Jag blev arg och plockade ner både den trasiga tavlan och några (ännu) hela tavlor samt lampan (och hittade legogubbar i lampan, jo för de hade någon stoppat dit. Klättrar man upp på våningssängen och sträcker sig så når man lampan.) och ställde undan dem. Kanske lagar jag den trasiga tavlan någon gång när jag får lust, men just nu har jag inte lust. Detta förmedlade jag till sönerna, att jag lägger en del tid och möda på att göra det trevligt i deras rum, och när de - trots tillsägelser! - gör sånt här blir jag arg och ledsen.
Det som hade hänt var förresten att Y hade hittat på att leka med bollarna, sedan hade han retats med Q tills Q blev så arg att han kastade en boll mot Y det hårdaste han kunde. Gudskelov träffades tavlan och inte Y.
- Det var Q som kastade!
- Ja, men du retades! Och det var du som kom med bollarna!
Brödramästerskap i att skylla ifrån sig.
- Men Q, hur tänker du egentligen när du kastar en boll hårt mot Y eller mot lampan eller mot tavlan?
- Jag tänker inte alls. Antingen är jag så arg att jag inte kan tänka eller så är jag liksom på ett bushumör som gör att jag inte tänker mig för.
(Nåja. Han är åtminstone ärlig.)
Kvällen slutade inte med sedvanlig läsning, tvärt emot min tidigare vana att efter skällande och ryande försonas över godnattsagan. Visst kramade jag dem godnatt som vanligt och var inte arg längre, men jag förklarade för dem att efter det här vill jag inte läsa. Och nästa speldag är indragen.
Det här med straff och konsekvenser är verkligen besvärligt. Jag vet fortfarande inte om jag gjorde rätt. Läsning är uppbyggligt och mysigt och främjar vår relation. Men kanske blir lässtunden en belöning, en inkonsekvens, en signal att mamma och pappa skäller och härjar men det är inget att ta på allvar? De är ganska... stryktåliga eller vad man ska kalla det, våra barn. De rycker på axlarna, trotsar, ignorerar oss i ganska hög grad, vare sig vi säger till, predikar eller grälar. Vi måste bli rejält arga för att det ska ta skruv.
Ja, ja. This too shall pass. Snart hänger de i förortscentret och så får man oroa sig för droger och tjuvkörning istället. Små barn, små bekymmer. Eller?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)