2015-02-19

Trippelbitch, avslutande delen

Så var det då föräldramöte igen. Q går nu i tvåan.

Det hela inleddes redan klockan fem. Jag är nämligen en av fyra klassföräldrar i år, ett åtagande som hängt över mitt huvud i flera år. Varje höst är det likadant, det ska utses klassföräldrar, alla hukar sig i bänkarna och sneglar skyggt och skyldigt på varann. I höstas gjorde jag pinan kort och anmälde mig. Av bara farten anmälde sig då också en rar grannfru, vars dotter är f.d. dagmammekompis till Q (och vars son var Y:s stora plågoande hos samma dagmamma), och så ännu en kvinna och en man.

(Klassföräldrandet är för övrigt inte särskilt betungande, åtminstone inte om man förmår bortse från alla propåer från Kassandra och hennes gelikar. Som när vi ställde in den planerade pulkaträffen på grund av att all snö regnat bort, då dröjde det blott tjugo minuter tills det kom ett hurtigt mejl som utropade nej så tråkigt, vi kan väl träffas ändå! Och leka spontana lekar!)

But I digress. Eftersom det har hojtats om pengainsamling till skolresa - ska vi baka! Och sälja på torget! - så behövde vi prata ihop oss lite. Jag bor närmast skolan så jag erbjöd de andra att komma hem till oss en timme före föräldramötet. Dessutom, skrev jag, behöver åtminstone jag äta något för att hålla ihop, och min man ska göra soppa till middag, den räcker till er också.

De andra klassmammorna svarade vänligt och tacksamt. Klasspappan inte alls. Han dök faktiskt inte ens upp, ej heller till föräldramötet. Till det andra möte vi har haft kom han en halvtimme för sent. Han är alltid sist att svara på mejl. Karlar, fnys. (Tycker ni nu att jag är orättvis, visa mig på den kvinna som hade gjort något liknande.)

Över soppan passade jag på att fråga de andra hur de såg på läxsituationen liksom debaclet med de inställda fritidsutflykterna. Vår granne suckade och berättade att hennes dotter har ett rent helvete med läxorna. Flickan har haft svårt med både läsning och matte, och inte blir det bättre av detta ständiga matande av läxor. Lusten att lära är alldeles borta.

Senaste matteläxan tog faktiskt priset, var vi ense om. Temat var lika-med-tecknet och dess betydelse. En enormt viktig insikt som jag greppade vid en betydligt högre ålder än åtta. Barnen ombads lösa uppgifter av typen:

5 + __ = __ -20

Jag fick anstränga mig för att förklara för Q på ett pedagogiskt och inte alltför förvirrande sätt. Han fattade ganska snabbt, matte har han ju lätt för, men till min förvåning sa han sig inte känna igen resonemanget alls. Men har inte fröken förklarat det här?

Grannen har vid upprepade tillfällen pratat med fröken och beskrivit dotterns situation, senast i förra veckan hade de ett långt möte. Men hon är inte bekväm att diskutera saken i storgrupp, som på föräldramötet. Nej, det kan jag förstå.

Egentligen hade jag ju tänkt ligga lågt på mötet, det var uppenbart att fröken var nervös och lite spänd. Dessutom var biträdande rektor med, precis som han lovat.

Två saker sa jag. När vi pratade läxor förklarade jag att jag upplever en rejäl höjning av kraven i och med de senaste matteläxorna, krav både på oss föräldrar och på Q. Vi har många konflikter om läxor hemma! Flera föräldrar höll med, men fröken såg ytterligt förvånad ut. Hon pratade på en stund, och jag kunde inte låta bli att fråga vad hennes syfte med läxorna är - repetition, inlärning av nya områden, diagnosverktyg, ett sätt att kommunicera med föräldrarna eller vad? Något vettigt svar fick jag inte, och kanske begärde jag väl mycket. Men egentligen hade jag velat ställa samma fråga till rektorn.

En stund senare kom fritidsutflykterna upp, och känslorna svallade. Fler än jag hade reagerat, så jag höll tyst. En mamma uttryckte precis mina känslor: ni meddelar väl om det är mitt barn som bråkar? Kunde man inte skrivit det på lappen, att man talat med berörda föräldrar?

Nja, det kom det heller inget vettigt svar på. Och någon representant från fritids var inte med, hon var sjuk.

För andra gången öppnade jag munnen, och sa ungefär så här: Jag tycker inte att vi fick ett tydligt svar på frågan innan. Kan jag vila trygg i förvissningen om att jag blir kontaktad av skola och fritids om Q orsakar problem i verksamheten? Jag vänder mig till dig, rektorn, eftersom fritids inte är här ikväll.

En stund var det alldeles tyst, trettio ansikten blickade mot mig, och jag undrade förvirrat om jag uttryckt mig otydligt. Så började rektor tala, en ganska lång och förståndig utläggning om dialog och kommunikation och förtroende och att föräldrar å ena sidan inte kan åläggas att lösa problem som skolan har, å andra sidan måste informeras, und so weiter.

Fast så värst mycket klokare blev jag inte angående den konkreta frågan. Jag har fortsatt stor respekt för rektorns erfarenhet och kunskap, men hans ledarskap och ansvarstagande är en annan sak.

På väg hem grubblade jag. Jag har snart tjugo års yrkeserfarenhet och har ett relativt fritt och självständigt arbete. Ändå är det naturligt för mig att inrätta mig efter auktoriteter, att fråga om råd, att inrätta mig efter givna riktningar och värderingar.

Den bild jag fick igår var att Q:s lärare och fritidsassistenter lägger upp läxor och kommunikation till föräldrarna ungefär som de själva vill och tycker, medan rektorn resonerar klokt och bra över deras huvuden utan att styra dem.

Det låter ju inte klokt. Är det så?

Jag skrev det här redan igår kväll och bestämde mig för att sova på saken innan jag publicerade. Bör jag vara så här kritisk mot skolan? Q lider förmodligen inte av olaterna, inte mer än att han tycker att det är trist med läxor. Och så länge jag och hans far har hälsa och ork kommer vi förstås att se till att han på något sätt delges de kunskaper han behöver.

Fast å andra sidan, är det inte rimliga krav att ställa på en verksamhet så viktig som skolan? Att den har strategier för så viktiga saker som läxor och kommunikation med föräldrar, och att alla i personalen är införstådda med strategin och följer den?

14 kommentarer:

  1. Jo, det är rimliga krav. Jag tycker det du beskriver av rektorn är exemplet på en svag chef, snäll men utan ledaregenskaper. Och det är allvarligt när barnen tappar viljan att lära. Det är så lätt att barnet tappar självförtroendet och hamnar mer och mer efter.
    Vi föräldrar ska få vara föräldrar. Självklart ska vi se till att barnen "sköter" sig, gör sina läxor osv. Men det är inte vår främsta uppgift att lära barnen de klassiska skolämnena. Jag har ingen utbildning för det.

    SvaraRadera
  2. Jag tycker inte att du begärde för mycket när du undrade över läxornas syfte. Att som lärare ge läxor som denne själv inte vet syftet med (eller kan förklara) är helt enkelt oproffsigt! Trevlig helg! RK.

    SvaraRadera
  3. Vi har också en dotter som går i tvåan. Hon är i behov av extra stöd särskilt i matten. Vi hade därför ett möte med rektorn för några veckor sedan.
    När Vi kom in på läxor sa hon att hemma måste man få vara "bara" förälder inte pedagog därför ska läxorna vara sådana som de redan kan men som behöver upprepning för att fastna. Om man har för mycket bråk hemma runt läxor tyckte hon att man skulle ta en diskussion med sin lärare för det allra viktigaste uppdraget för henne som rektor var att se till att barnen mår bra och känner glädje inför skolan. Kunde hon så skulle hon helst avskaffa läxor och ha längre Skoldagar men det är ju en ekonomisk fråga.
    Trevlig helg! /Maria

    SvaraRadera
  4. Tack för era kommentarer!

    Vilken underbar rektor. Jag önskar att fler hade den synen på skolan!

    Som väl alla läsare vet vacklar jag mellan en önskan att lärande ska vara lätt och roligt (åtminstone så länge man är åtta år) och en insikt om att det förstås är bra att redan i unga år lära sig att övervinna motstånd och göra trista saker.

    Och som alla läsare vet är Q:s fröken relativt oerfaren. Inget fel i det men jag skulle verkligen önska att hon hade en lite annan attityd till kritik och synpunkter.

    SvaraRadera
  5. Jag är lite tveksam till att lärande någonsin, i NÅGON ålder, kan vara bara lätt och roligt. Inte ens det man lär sig när man är jätteliten är ju lätt och roligt; att krypa är jättejobbigt (prova själva ...), att lära sig gå betyder också att ramla och slå sig stu i kvarten, att lära sig äta själv är inte heller skitenkelt eller konfliktfritt. Det är, tycker jag, att begära väldigt mycket av ett barn i småskoleåldern att det man gör i skolan skall gå in bara lätt och roligt. Kanske glömmer vi lätt hur det var när vi själva var små? Det mesta av mina egna känslor kring sådan man lärde sig i småskolan har tiden suddat ut, men jag minns ju händelser (inte minst de som ledde till att lärarna ringde hem, då var jag dock något äldre än åtta) av vilka jag förstår att jag nog inte tyckte att det var så roligt alltid, och jag minns EXTREMT tydligt att det roligaste med skolan i den åldern var att träffa kompisar och leka på rasten. Och då var jag ett barn som generellt hade lätt för att lära. Vad de av mina klasskamrater som hade mindre lätt för sig tyckte, kan jag bara gissa.

    Jag tycker att det finns en poäng med läxor även i ung ålder, eftersom mycket av det man lär sig i ettan, tvåan osv. är sådant man nöter in, inte "aha-fattar" en gång och sedan sitter det. Läsa, skriva, räkna, pricka in landskapen på kartor ... det är nog ingen som lärt sig det genom en engångs-insikt. De läxor vi hade i Q:s ålder var av typen stavningsläxor (varje vecka ett antal ord som förhördes genom att läraren läste upp dem och vi skrev), räkneläxor (multplikationstabellen, som jag minns att jag lärde mig under stor protest och endast för att min mormor tog tag i saken och tvingade mig att sitta vid köksbordet och rabbla tills jag kunde dem utantill - faktum är att jag efter detta var rätt bra på huvudräkning genom grundskolan, men just då tyckte jag inte att min mormor var särskilt trevlig, nej), blindkartor osv. Repetition är kunskapens moder osv. Läxor av den typen du tar upp som exempel här förstår jag inte poängen med ens som vuxen med högskolepoäng i matematik. Vadå betydelsen av lika med-tecknet? Vad är betydelse av bokstaven A, liksom? Man får det förklarat för sig, och fattar man inte får man det förklarat igen. Uppgifter av den typ som visas här har jag svårt att se att någon får ut något av. Men det finns ju, skall gudarna veta, en tendens att mystifiera matematik något så överdjävulskt, med resultatet att typ hälften av skolungdomen på tidigt stadium får för sig att de är dåliga i matte medfött och sedan har det med sig resten av livet (jag hade också det, tills jag träffade en lärare på Tekniskt Basår som hade en ängels tålamod när det gällde att förklara saker igen, igen och igen.)

    Jag vill ogärna vara en av de som glorifierar "förr", för allt var inte bättre förr, men jag undrar om inte skolan nuförtiden har snöat in lite för mycket både på att allt lärande skall vara lustfyllt och att allt lärande skall ske genom något slags gudabenådad insikt/inspiration.

    SvaraRadera
  6. Lika med-tecknets betydelse är min formulering. Med det menar jag insikten att man kan flytta termer från ena sidan till den andra, att lika med inte bara betyder resultat. Det fattade inte jag förrän på högstadiet, tror jag.

    Nä, jag tycker inte att skolan snöat in på att allt ska vara lätt och roligt, alldeles tvärtom. Barn, iaf mina barn och det barn jag själv var, är vetgiriga och nyfikna av naturen, och skolan så som jag upplever den, sumpar detta faktum å det grövsta.

    Naturligtvis behövs en del traggel också. Men man måste också förmedla att det är roligt att lära sig saker!

    SvaraRadera
  7. Alltså, med den där förklaringen till vad som var poängen med övningen så ... tycker jag att det var en ÄNNU sämre övning än vad jag tyckte från början. Jag lärde mig nog inte heller det du beskriver förrän i högstadiet, men jag har en känsla av att det inte dök upp förrän då överhuvudtaget. Nog lär man kunna lära sig det tidigare (vi höll på mycket med pengar i den åldern, jag tycker att det borde vara ett lätt sätt att åskådliggöra), men det där ...? Wtf? Om det är som Q antydde, att det inte förklarats väldigt grundligt i skolan, så kan jag gott förstå om det blir problem för förändrar som antingen inte själva är jättebekväma med matte eller har barn som tycker att matte är svårt.

    Ang. det här med vad skolan har snöat in på, så har jag ju inga barn i skolan och får därför inte känna på huden hur det faktiskt är. Jag hör mest snacket från pedagoger och från personer som får yttra sig i media om vad man vill och strävar efter. Kanske är det så att teorin och praktiken är helt skilda världar här? (Jag misstänker att det skiljer tokmycket mellan skolor, och mellan enskilda lärare, också.) Jag associerar osökt till hur det är i min egen bransch, där man ibland undrar när de som syns och hörs (och formulerar teorierna) jobbade på golvet senast.

    SvaraRadera
  8. Ja, det är en sjukt svår läxa att förklara. Jag är civilingenjör med hyfsat mycket matte under bältet, men fick verkligen tänka till. Det är orimligt höga krav att ställa på föräldrar.

    Du, jag undrar om du inte är något på spåren i ditt andra stycke. Precis så tror jag det är, i Q:s skola iaf. Vackra men ogenomtänkta högtravande plattityder som inte alls efterföljs i praktiken.

    SvaraRadera
  9. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  10. Förvisso är det alltför gott om förenklingar i skoldebatten.

    Men en sak tycker jag faktiskt är precis så enkel som det verkar.

    Alla andra sorters läxor utom de som innebär repetition ställer krav på att barnet antingen förstår själv eller har någon vuxen som kan hjälpa att förstå. Detta innebär att olika barn har radikalt olika förhållanden om de läxorna ska göras hemma. Om man ger sådana läxor på lågstadiet bidrar man till att klyftorna ökar mellan barn som har lätt och barn som har svårt på egen hand, och barn som har stöd och barn som inte har stöd från andra vuxna - redan i den allra kritiska början.

    Repetition som tar tid och som inte är förståelsesvårt men måste göras, det kan väl vara rimligt att göra i läxformat, till en viss gräns i alla fall. Att ha en dyr och kunnig lärare att överse att eleverna läser tillräckligt många minuter eller räknar tillräckligt många tal av en viss sort är rimligen inte bästa användningen av dennes tid. Och att överse ATT barnen gör läxan, det borde ligga inom ramen för det som alla funktionella familjer faktiskt klarar av (Dysfunktionella familjer borde väl få stöd någon annanstans, även om jag fattar att i verkligheten sker inte det).

    SvaraRadera
  11. Fast jag fattar inte varför inte den övervakningen kan ske en halvtimme på fritids. Typ efter mellanmålet.

    SvaraRadera
  12. Har inte hängt med här men ser att du skriver om bråk på fritids. I min kommun så har de infört "nolltolerans". Varje gång något händer på skolan eller fritids som är kränkande/mobbing etc. så tas de berörda in, talas med och sen skrivs avvikelserapport som går till Barn och ungdomsnämnden. Dessutom rings alla berörda elevers föräldrar upp och informeras om vad som hänt. Jag tycker det är skönt att veta att om något händer så får vi dels reda på det och dels ser de allvarligt på dumheter. Känns självklart men har insett att många skolor inte har det så.

    SvaraRadera