Annannan träffar spiken på huvudet i en kommentar nedan:
"Vad är det i arbetet som får dig att känna att du inte brinner för det här? För jag tänker mig verkligen att du är en bra projektledare, och att du har både yrkesstolthet och engagemang i det du gör. Allt du skriver ovan, och allt jag känner dig i, tyder på det.
Är det andra människor du skulle vilja leda? Mot andra mål?"
Ja.
Det är nog det. Jag skulle vilja jobba med andra människor (som inte skojar om homo-gener) mot andra mål. Som gör världen lite bättre.
(Inte för att den lådda som jag bidrar till att sätta till världen nu, direkt gör den sämre. Inte heller de låddor och prylar som mina andra jobb resulterat i. Det är väl bra att människor får varmt i sina hus, kan ringa i sina telefoner, och ta tåget istället för bilen när de reser?)
Å andra sidan.
Jag har alltid varit medveten om att jag inte valt mitt yrke med hjärtat. Eller snarare, min utbildning som ledde till mitt yrke. Utbildningen (civilingenjör) valde jag för att det var något av det svåraste jag kunde ge mig på. Därmed var det också lockande och utmanande. Hög status. För mig. Att det var ett mansdominerat yrke var inte avskräckande, tvärtom.
(Ja, herregud. Här finns en hel del att bena i. Vems val var det jag gjorde? Vems förväntningar strävade jag efter att uppfylla?)
Detta gör att jag har en bekväm och lämplig ursäkt att skylla allt på så fort arbetslivet känns det minsta tungt. Ååååå, jag skulle inte ha blivit tråkig ingenjör, jag skulle ha valt med hjärtat och blivit (Paus. Vadå?)
För sanningen att säga så har jag aldrig trängtat särskilt efter ett särskilt yrke. De passioner jag har och har haft kan räknas på ena handens fingrar.
Musik. Jazz och opera. Körsång. Och lite annat.
Böcker.
Barn. Fast bara mina egna. Skulle absolut inte vilja jobba med andras.
Jo, så gillar jag att sticka också.
En omöjlig kombination. Eller snarare, de kombinationer jag kan se är otänkbara för mig.
Kanske är det rentav BRA att inte arbeta med sin passion? En helt ny tanke.
Och en till nygammal tanke, som jag behöver påminnas om. En av ideerna med att bli konsult var ju att få prova på lite olika uppdrag i olika branscher, för att så småningom kanske hitta rätt. Detta är bara mitt första uppdrag. På ett sätt passar det mig som hand i handske, för jag kan göra jobbet med förbundna ögon. Samtidigt är jag en främmande fågel. Men det har jag ju alltid varit.
Nu ska denna fågel flaxa hemåt. Och eventuellt stanna i snöyran och rätta till ett ödesdigert misstag. Tips från coachen: köp aldrig present till hemmavarande sjuk storebror utan att kompensera lillebror. Inte ens om presenten är en sketen mini-skateboard för ynka nitton spänn.
2012-11-30
2012-11-29
Folk och folk
Det är ju skillnad, som bekant.
Efter att ha försmäktat bland fullblodstekniker under större delen av mitt arbetsliv, med vissa klart lysande undantag, kändes det som att jag hade hittat hem när jag började i Konsultföretagets projektledargrupp.
De tre första veckorna då jag jobbade på hemmakontoret utan uppdrag (följaktligen utan något vettigt att göra) var förvisso ganska långsamma och tråkiga, och lite oroliga. Men fikarasterna och luncherna var fantastiska.
Mina kollegor - de andra projektledarna alltså - är så himla trevliga. Vettiga, allmänbildade, vidsynta. Samtalsämnena var allt från USA:s presidentval till skolsystemet i Korea, till någon bok någon hade läst. För att inte tala om alla skrönor från arbetslivet.
Jag trivdes som fisken i vattnet.
Så fick jag ett uppdrag, fick komma ut i verkligheten, vilket har varit bra och positivt på alla sätt utom ett.
Jag är tillbaka i tekniklandet. Say no more.
Jo förresten. Mina kollegor - som inte är projektledare utan olika sorters tekniker - är för all del trevliga. De är i alla fall inte otrevliga. Men rätt trista.
Skillnaden illustreras enklast så här:
För ett tag sedan pratade jag med en av projektledarna på konsultföretaget. Det var faktiskt vi som konkurrerade om det uppdrag som sedan blev mitt. Vi småsnackade om jobbet kontra livet och familjen. Han har tvillingar, jag var (förstås) nyfiken på om de var resultatet av IVF men var (förstås) för finkänslig för att fråga. Jag nämnde att mina barn är adopterade. Han berättade att ett par av hans bästa kompisar är bögar och väntar barn via indisk surrogatmamma. Vi var överens om att man kan ha en hel del etiska synpunkter på det förfarandet, men att det är svårt att göra annat på ett rent mänskligt plan än dela glädjen med ett barnlängtande par som snart når målet efter många svårigheter.
Ytterligare några veckor senare är det fikarast på min dagliga arbetsplats. Vi pratar om en kollega G som just slutat för att återvända till Island, varifrån han ursprungligen kommer. En trevlig kille, för övrigt, och kanske inte fullt så fullblodsteknisk som de övriga.
Jag konverserar tappert om att Islands befolkning lär vara högintressant för genetisk forskning, eftersom det genetiska urvalet där är mycket homogent.
Hö, säger testexperten (en egentligen inte alls bufflig utan mycket vänlig man). Det förklarar ju saker. Varför G är som han är. Han har homo-gener.
Hö.
Hö.
Hö.
Tur att jag inte har eget rum. För då hade jag stängt in mig där och dunkat pannan blodig mot skrivbordet.
Efter att ha försmäktat bland fullblodstekniker under större delen av mitt arbetsliv, med vissa klart lysande undantag, kändes det som att jag hade hittat hem när jag började i Konsultföretagets projektledargrupp.
De tre första veckorna då jag jobbade på hemmakontoret utan uppdrag (följaktligen utan något vettigt att göra) var förvisso ganska långsamma och tråkiga, och lite oroliga. Men fikarasterna och luncherna var fantastiska.
Mina kollegor - de andra projektledarna alltså - är så himla trevliga. Vettiga, allmänbildade, vidsynta. Samtalsämnena var allt från USA:s presidentval till skolsystemet i Korea, till någon bok någon hade läst. För att inte tala om alla skrönor från arbetslivet.
Jag trivdes som fisken i vattnet.
Så fick jag ett uppdrag, fick komma ut i verkligheten, vilket har varit bra och positivt på alla sätt utom ett.
Jag är tillbaka i tekniklandet. Say no more.
Jo förresten. Mina kollegor - som inte är projektledare utan olika sorters tekniker - är för all del trevliga. De är i alla fall inte otrevliga. Men rätt trista.
Skillnaden illustreras enklast så här:
För ett tag sedan pratade jag med en av projektledarna på konsultföretaget. Det var faktiskt vi som konkurrerade om det uppdrag som sedan blev mitt. Vi småsnackade om jobbet kontra livet och familjen. Han har tvillingar, jag var (förstås) nyfiken på om de var resultatet av IVF men var (förstås) för finkänslig för att fråga. Jag nämnde att mina barn är adopterade. Han berättade att ett par av hans bästa kompisar är bögar och väntar barn via indisk surrogatmamma. Vi var överens om att man kan ha en hel del etiska synpunkter på det förfarandet, men att det är svårt att göra annat på ett rent mänskligt plan än dela glädjen med ett barnlängtande par som snart når målet efter många svårigheter.
Ytterligare några veckor senare är det fikarast på min dagliga arbetsplats. Vi pratar om en kollega G som just slutat för att återvända till Island, varifrån han ursprungligen kommer. En trevlig kille, för övrigt, och kanske inte fullt så fullblodsteknisk som de övriga.
Jag konverserar tappert om att Islands befolkning lär vara högintressant för genetisk forskning, eftersom det genetiska urvalet där är mycket homogent.
Hö, säger testexperten (en egentligen inte alls bufflig utan mycket vänlig man). Det förklarar ju saker. Varför G är som han är. Han har homo-gener.
Hö.
Hö.
Hö.
Tur att jag inte har eget rum. För då hade jag stängt in mig där och dunkat pannan blodig mot skrivbordet.
2012-11-27
Kvartssamtal
Så hette det när jag gick i skolan, det gör det inte längre, nu säger man utvecklingssamtal. Jag hade det första med Q:s lärare idag.
Det var en mycket trevlig upplevelse. Det jag trott mig se, att Q gillar skolan och snabbt anpassat sig till rutinerna där, bekräftades.
Q är enligt henne glad, trygg och positiv, trivs och har fått många nya vänner. Han har påfallande livlig fantasi och leker gärna kreativa rollekar, han och de närmaste kompisarna försvinner in i egna världar. Han är verbal och kan uttrycka sig, men söker inte särskilt mycket vuxenkontakt, kompisarna är viktigast för honom.
Jag berättade att han hemma är väldigt självständig och egensinnig och inte gärna tar en tillsägelse. Men att han på min fråga har förklarat att han nog är nästan det lydigaste barnet i klassen. Då skrattade hon och gav honom rätt. Hon bekräftade också några saker Q har berättat om andra barn, vilka som utmärker sig i klassen. Q har ögonen med sig och uppfattar det mesta.
(Om den stökigaste och mest krävande tjejen i klassen sa han idag förnumstigt: Hon har en sjukdom, som gör att hon inte kan sitta stilla.)
Kineskommentaren berättade jag också om, och hon blev riktigt upprörd och försäkrade mig att hade hon hört den, hade hon sagt till på skarpen. Hon är nämligen adopterad själv, något jag misstänkt men inte velat fråga rent ut förrän nu.
Till sist tittade vi på ett papper där Q själv fått rita hur han känner sig inför olika situationer i skolan, glad, neutral eller ledsen gubbe. Det var en lång rad glada gubbar hela vägen, fram tills det är dags att gå hem. Q tycker nämligen att vi hämtar för tidigt, när det är som allra roligast.
Där fick jag för min hämta-sent-ågren. Min man hade rätt, som vanligt.
Det var en mycket trevlig upplevelse. Det jag trott mig se, att Q gillar skolan och snabbt anpassat sig till rutinerna där, bekräftades.
Q är enligt henne glad, trygg och positiv, trivs och har fått många nya vänner. Han har påfallande livlig fantasi och leker gärna kreativa rollekar, han och de närmaste kompisarna försvinner in i egna världar. Han är verbal och kan uttrycka sig, men söker inte särskilt mycket vuxenkontakt, kompisarna är viktigast för honom.
Jag berättade att han hemma är väldigt självständig och egensinnig och inte gärna tar en tillsägelse. Men att han på min fråga har förklarat att han nog är nästan det lydigaste barnet i klassen. Då skrattade hon och gav honom rätt. Hon bekräftade också några saker Q har berättat om andra barn, vilka som utmärker sig i klassen. Q har ögonen med sig och uppfattar det mesta.
(Om den stökigaste och mest krävande tjejen i klassen sa han idag förnumstigt: Hon har en sjukdom, som gör att hon inte kan sitta stilla.)
Kineskommentaren berättade jag också om, och hon blev riktigt upprörd och försäkrade mig att hade hon hört den, hade hon sagt till på skarpen. Hon är nämligen adopterad själv, något jag misstänkt men inte velat fråga rent ut förrän nu.
Till sist tittade vi på ett papper där Q själv fått rita hur han känner sig inför olika situationer i skolan, glad, neutral eller ledsen gubbe. Det var en lång rad glada gubbar hela vägen, fram tills det är dags att gå hem. Q tycker nämligen att vi hämtar för tidigt, när det är som allra roligast.
Där fick jag för min hämta-sent-ågren. Min man hade rätt, som vanligt.
2012-11-26
Oväntat
Jag ska skriva lite ordentligare om jobbet någon dag när svartsynen lättat något. Det är ingen katastrof, det är det inte. Bara en tillfällig svacka orsakad av en motgång på jobbet och en sedan några veckor uppbyggd överdos av umgänge med fullblodstekniker.
Jag jobbar med trevliga personer hos en bra arbetsgivare. Verkligen. Men det är nördigaste nördiga teknikerland. Vi snackar Elfakatalogen som kvällslektyr. De har blivit vuxna män nu, de fjuniga ynglingarna som ockuperade de första bänkraderna i hörsalen på Chalmers.
En av dem, företagets mest genialiske konstruktör, pratade jag med en stund nu ikväll. Vi hade jobbat över i hopp om att få ordning på en sak, vilket misslyckades. (Det vill säga, han jobbade och felsökte. Jag bidrog mest med min närvaro.)
Han är enligt uppgift nära nog ett geni, och som de flesta sådana rätt excentrisk. Han kommer och går som han vill och gör precis som han vill. Han har håret på ända och samma tjocka tröja dag ut och dag in. Men plötsligt fäster han blicken på mig (jag har röd hemstickad väst på mig) och säger:
- Vad fin du är! Har du, vahetere (vag gest som med god vilja kan tolkas som att sticka) gjort den där själv?
Och tänk, jag blev riktigt glad.
Jag jobbar med trevliga personer hos en bra arbetsgivare. Verkligen. Men det är nördigaste nördiga teknikerland. Vi snackar Elfakatalogen som kvällslektyr. De har blivit vuxna män nu, de fjuniga ynglingarna som ockuperade de första bänkraderna i hörsalen på Chalmers.
En av dem, företagets mest genialiske konstruktör, pratade jag med en stund nu ikväll. Vi hade jobbat över i hopp om att få ordning på en sak, vilket misslyckades. (Det vill säga, han jobbade och felsökte. Jag bidrog mest med min närvaro.)
Han är enligt uppgift nära nog ett geni, och som de flesta sådana rätt excentrisk. Han kommer och går som han vill och gör precis som han vill. Han har håret på ända och samma tjocka tröja dag ut och dag in. Men plötsligt fäster han blicken på mig (jag har röd hemstickad väst på mig) och säger:
- Vad fin du är! Har du, vahetere (vag gest som med god vilja kan tolkas som att sticka) gjort den där själv?
Och tänk, jag blev riktigt glad.
Vissa av oss
Det var som alltid så roligt att träffa min syster. Jag blir alltid glad av henne.
Fast efteråt var jag vemodig, och det var nog inte bara baksmälla.
Vissa av oss älskar sitt arbete, och får en särskild glans i ögonen när vi berättar om det.
Vissa av oss gör det inte. För oss är jobbet något vi går till varje dag, och eftersom vi tillbringar så många vakna timmar där, vill vi att det ska vara givande. Men mer är det inte.
Då kan man undra om skillnaden ligger i personligheten, eller om vissa av oss bara har valt fel yrke.
Jag vet inte.
Fast efteråt var jag vemodig, och det var nog inte bara baksmälla.
Vissa av oss älskar sitt arbete, och får en särskild glans i ögonen när vi berättar om det.
Vissa av oss gör det inte. För oss är jobbet något vi går till varje dag, och eftersom vi tillbringar så många vakna timmar där, vill vi att det ska vara givande. Men mer är det inte.
Då kan man undra om skillnaden ligger i personligheten, eller om vissa av oss bara har valt fel yrke.
Jag vet inte.
2012-11-25
Stugupprättelse
Stugan är stängd för vintern sedan ett bra tag. I mitten av
oktober stängde vi av vattnet och övernattade för sista gången, för ett par
veckor sedan besökte vi den och städade undan det allra sista. Nu råder
vintervila. Där ute, och här hemma.
Mitt ifrågasättande av stuginnehavet fortsätter. Särskilt som Sommarön nu seglat upp som en konkurrent. Allt är inte klart, men nästan. Vi kommer att bli ägare till det mindre huset på Sommarön. Vi kommer att tillbringa minst ett par sommarveckor där varje år. Har vi tid, kraft, ork och pengar att fördela på två ställen: Sommarön och stugan?
Kanske. Stugan ligger tillräckligt nära för att vi ska kunna utnyttja den till max under helgerna på vår och höst, för- och sensommar, alla de helger vi inte är bortresta.
(Bortresta? Ja, till Sommarön eller till vänner i Dalarna. Eller möjligen till Göteborg. Mer exotiska resplaner än så har vi inte nuförtiden, vi som förr var riktiga globetrotters. En kortare och en längre resa per år var den obligatoriska dosen. Numera bläddrar jag förbi alla resereportage, möjligen med en suck av lättnad att jag och O har fullständig samsyn på företeelsen flyga till Thailand med småbarn. Vi laddar för en resa till Korea med skolbarn istället. Om sex-sju år ungefär.)
Ja, jag ifrågasätter. It is my nature. Men jag måste också erkänna för mig själv (och nedteckna, på det att jag inte ska glömma och börja gnälla i samma tonarter nästa vår) att vissa farhågor kommit helt på skam.
I våras oroade jag mig för hur vi skulle kunna sysselsätta Q under stughelgerna. Han var ovillig att lämna kompisgemenskapen i radhusområdet för stugan, där han bara har en enda kompis, den jämnåriga granndottern, vars familj tillbringar allt mindre tid därute.
Men ibland oroar man sig i ogjort väder. Q har en underbar lekkompis, en som alltid är med och som dyrkar honom och gör precis som han säger (när han inte retas förstås). Lillebror Y. Under sommaren har deras gemenskap utvecklats på ett fantastiskt sätt.
- Y, jag har ett lasersvärd, och du har ett sylvasst svärd.
- Ja!
- Och så går du in genom den magiska portalen. Den är däruppe, ovanför trappan. Du måste vara modig! Är du rädd?
- Ja! Ja! Ja, lite.
Och så blir de större, båda två. Vi kan åka ut med båten, fiska lite, göra strandhugg. Vi plockade massor med fvamp, trumpetsvamp och trattkantareller. (Förra året plockade vi bamp, nästa år blir det kanske svamp?)
(Och här tog inlägget slut. Men jag publicerar det ändå!)
Mitt ifrågasättande av stuginnehavet fortsätter. Särskilt som Sommarön nu seglat upp som en konkurrent. Allt är inte klart, men nästan. Vi kommer att bli ägare till det mindre huset på Sommarön. Vi kommer att tillbringa minst ett par sommarveckor där varje år. Har vi tid, kraft, ork och pengar att fördela på två ställen: Sommarön och stugan?
Kanske. Stugan ligger tillräckligt nära för att vi ska kunna utnyttja den till max under helgerna på vår och höst, för- och sensommar, alla de helger vi inte är bortresta.
(Bortresta? Ja, till Sommarön eller till vänner i Dalarna. Eller möjligen till Göteborg. Mer exotiska resplaner än så har vi inte nuförtiden, vi som förr var riktiga globetrotters. En kortare och en längre resa per år var den obligatoriska dosen. Numera bläddrar jag förbi alla resereportage, möjligen med en suck av lättnad att jag och O har fullständig samsyn på företeelsen flyga till Thailand med småbarn. Vi laddar för en resa till Korea med skolbarn istället. Om sex-sju år ungefär.)
Ja, jag ifrågasätter. It is my nature. Men jag måste också erkänna för mig själv (och nedteckna, på det att jag inte ska glömma och börja gnälla i samma tonarter nästa vår) att vissa farhågor kommit helt på skam.
I våras oroade jag mig för hur vi skulle kunna sysselsätta Q under stughelgerna. Han var ovillig att lämna kompisgemenskapen i radhusområdet för stugan, där han bara har en enda kompis, den jämnåriga granndottern, vars familj tillbringar allt mindre tid därute.
Men ibland oroar man sig i ogjort väder. Q har en underbar lekkompis, en som alltid är med och som dyrkar honom och gör precis som han säger (när han inte retas förstås). Lillebror Y. Under sommaren har deras gemenskap utvecklats på ett fantastiskt sätt.
- Y, jag har ett lasersvärd, och du har ett sylvasst svärd.
- Ja!
- Och så går du in genom den magiska portalen. Den är däruppe, ovanför trappan. Du måste vara modig! Är du rädd?
- Ja! Ja! Ja, lite.
Och så blir de större, båda två. Vi kan åka ut med båten, fiska lite, göra strandhugg. Vi plockade massor med fvamp, trumpetsvamp och trattkantareller. (Förra året plockade vi bamp, nästa år blir det kanske svamp?)
(Och här tog inlägget slut. Men jag publicerar det ändå!)
Stadigare
Jag har haft en låg dag. Varit trött och lite bakis efter trevlig restaurangkväll med lillasyster. Har försökt dämpa söndagsångesten med typiskt ångestlindrande sysselsättningar som att tvätta, sy i knappar, lämna tillbaka försenade böcker till biblioteket, ta en promenad i dagsljus. Det har inte lyckats riktigt.
För ungefär femton år sedan, när jag reste mycket i jobbet, kände jag ofta så här när jag nått min destination och packade upp väskan på hotellrummet. Oro och arbetsskygghet inför morgondagen, självömkan över att vara ensammast och ynkligast i världen. Men jag brukade prata förstånd med mig själv och säga åt mig att äta en bit mat, varför inte room service och sedan gå och lägga mig. Hunger och trötthet och urlakning, det är inte värre. Imorgon känns det helt annorlunda. Och det gjorde det förstås.
Sedan kom barnlöshet och kris och då tappade jag alldeles bort förmågan att prata förstånd med mig själv. Varje gång jag blev ledsen gick botten ur mig och det svarta övermannade mig.
Så kom barnen till slut och jag blev glad igen. Men fortsatt skör. När jobbet var tufft (vilket det var), när vi inte fick sova (vilket Y nogsamt såg till), då hade jag alltför lätt att kantra.
Idag är jag blå, som sagt. Ganska rejält också. Men till min glädje hör jag en snusförnuftig liten röst som säger åt mig att ta en kopp te till och sätta mig med stickningen framför Downton Abbey på SVT Play. Men att göra det nu. För halv elva ska jag ligga i sängen.
För ungefär femton år sedan, när jag reste mycket i jobbet, kände jag ofta så här när jag nått min destination och packade upp väskan på hotellrummet. Oro och arbetsskygghet inför morgondagen, självömkan över att vara ensammast och ynkligast i världen. Men jag brukade prata förstånd med mig själv och säga åt mig att äta en bit mat, varför inte room service och sedan gå och lägga mig. Hunger och trötthet och urlakning, det är inte värre. Imorgon känns det helt annorlunda. Och det gjorde det förstås.
Sedan kom barnlöshet och kris och då tappade jag alldeles bort förmågan att prata förstånd med mig själv. Varje gång jag blev ledsen gick botten ur mig och det svarta övermannade mig.
Så kom barnen till slut och jag blev glad igen. Men fortsatt skör. När jobbet var tufft (vilket det var), när vi inte fick sova (vilket Y nogsamt såg till), då hade jag alltför lätt att kantra.
Idag är jag blå, som sagt. Ganska rejält också. Men till min glädje hör jag en snusförnuftig liten röst som säger åt mig att ta en kopp te till och sätta mig med stickningen framför Downton Abbey på SVT Play. Men att göra det nu. För halv elva ska jag ligga i sängen.
2012-11-21
Skärmdump
Gårdagens mejlskörd i rubriker:
SV: Telefonmöte om att prioritera issues i Bugzilla
AW: Delivery of MX537, earlier reported bug not removed
Mer feedback till monteringen av 07020
RE: småprylar-montering
Status idag
MX537 production
Support CAN-bus problems, color scheme mapping
Klimat- och vibrationstest
Tillverkarinformation för kablar
Feedback montering 07020
Stoppa monteringen av 07020
Statusrapport v 46
Problem med noggrannhet vid mätning av ström
FW: Leveranser
Kortleverans
Skjuta på bokning av tester
Emailing: Product_structure.ppt
Boxas sönd när mamma är här?
SV: Telefonmöte om att prioritera issues i Bugzilla
AW: Delivery of MX537, earlier reported bug not removed
Mer feedback till monteringen av 07020
RE: småprylar-montering
Status idag
MX537 production
Support CAN-bus problems, color scheme mapping
Klimat- och vibrationstest
Tillverkarinformation för kablar
Feedback montering 07020
Stoppa monteringen av 07020
Statusrapport v 46
Problem med noggrannhet vid mätning av ström
FW: Leveranser
Kortleverans
Skjuta på bokning av tester
Emailing: Product_structure.ppt
Boxas sönd när mamma är här?
2012-11-17
WTF? PdF!
- What the ffff..., säger min internationelle man och ignorerar mina rynkade ögonbryn. Jag är inte särskilt puritansk vad gäller svärord, svär friskt själv och inser att mina barn förmodligen kommer att göra detsamma, men det finns gränser.
- Fock!
Det är förstås Q som fyller i, med glad triumf.
- Vad sa du Q?
- Prutt dö Fock!
Vi har nog myntat ett nytt kraftuttryck i helgahushållet.
- Fock!
Det är förstås Q som fyller i, med glad triumf.
- Vad sa du Q?
- Prutt dö Fock!
Vi har nog myntat ett nytt kraftuttryck i helgahushållet.
2012-11-15
Allas land
Det snackas mycket etnicitet i helgahushållet nu.
Igår kväll ringde det på dörren, och tre mycket verserade tonårspojkar frågade om vi ville köpa julkort och därmed hjälpa till att finansiera deras klassresa. Det ville vi inte, vilket accepterades med största grace och vi tillönskades en trevlig kväll. Pyjamasklädde Q hade kikat under min arm, och vände sig till mig med strålande ögon: "tror du att de var koreaner?". Det trodde jag nu inte, snarare hade killarna sitt ursprung någonstans i Mellanöstern. Men det är tydligt att Q:s ögon har öppnats på ett sätt som gör mig både glad och ledsen. På samma gång.
Nu ikväll pratade vi om SD-debaclet vid middagsbordet, som både O och jag följer med illa dold skadeglädje. Jag redogjorde för både Soran Ismails och Jasenko Selimovics artiklar. Jag hoppas så att Selimovic har rätt i sin analys att SD består av en hård främlingsfientlig kärna på cirka 5 procent. Resten av SD:s stöd är folk som stör sig på att integrationspolitiken inte fungerar, som proteströstar för att visa missnöje utan att nödvändigtvis vara rasister. Jag hoppas så att dessa övriga nu (om inte förr) får upp ögonen för vad SD står för. Jag håller helt med Soran om att "blattelover" och "babbe" bleknar.. i jämförelse med att han sa: " Du är inte svensk. Det här är inte ditt land. Det är mitt land". Det är dessa åsikter som är problemet.
Ja, det är fan precis just det som är problemet. Vem fan har rätt att uttala sig om huruvida någon är svensk eller inte? Vem fan tar sig den rätten? Varför är det överhuvudtaget intressant? Jag blir arg bara jag tänker på det.
Men mamma, sa Q efter att ha lyssnat en stund på oss. Sverige är väl allas land?
Igår kväll ringde det på dörren, och tre mycket verserade tonårspojkar frågade om vi ville köpa julkort och därmed hjälpa till att finansiera deras klassresa. Det ville vi inte, vilket accepterades med största grace och vi tillönskades en trevlig kväll. Pyjamasklädde Q hade kikat under min arm, och vände sig till mig med strålande ögon: "tror du att de var koreaner?". Det trodde jag nu inte, snarare hade killarna sitt ursprung någonstans i Mellanöstern. Men det är tydligt att Q:s ögon har öppnats på ett sätt som gör mig både glad och ledsen. På samma gång.
Nu ikväll pratade vi om SD-debaclet vid middagsbordet, som både O och jag följer med illa dold skadeglädje. Jag redogjorde för både Soran Ismails och Jasenko Selimovics artiklar. Jag hoppas så att Selimovic har rätt i sin analys att SD består av en hård främlingsfientlig kärna på cirka 5 procent. Resten av SD:s stöd är folk som stör sig på att integrationspolitiken inte fungerar, som proteströstar för att visa missnöje utan att nödvändigtvis vara rasister. Jag hoppas så att dessa övriga nu (om inte förr) får upp ögonen för vad SD står för. Jag håller helt med Soran om att "blattelover" och "babbe" bleknar.. i jämförelse med att han sa: " Du är inte svensk. Det här är inte ditt land. Det är mitt land". Det är dessa åsikter som är problemet.
Ja, det är fan precis just det som är problemet. Vem fan har rätt att uttala sig om huruvida någon är svensk eller inte? Vem fan tar sig den rätten? Varför är det överhuvudtaget intressant? Jag blir arg bara jag tänker på det.
Men mamma, sa Q efter att ha lyssnat en stund på oss. Sverige är väl allas land?
2012-11-14
Nä just det
Varför var Q så sur imorse, frågar O, när Q smällt igen dörren efter sig och gått med kompis och kompismamma till skolan.
Jo. Q låg och morrade en lång stund under mitt täcke och vägrade gå upp, långt efter att lillebror kvittrande gått och satt sig vid frukostbordet. (Morr och kvitter, vilka djuriska liknelser jag använder förresten?) Till sist lyckades jag dechiffrera grymtningarna (!) och förstå att han var arg för att han inte fått gosa med mig.
Vem fan är inte det, var O:s lakoniska kommentar.
Ja jävlar. Under barnlöshetstiden varnades vi konstant för hur vårt sexliv skulle utarmas av de förestående behandlingarna och förnedringarna. Men det var väl inget jämfört med att ha två efterlängtade ungar som sover ovanpå en och sparkas hela natten.
Min kollega har fem barn som enligt uppgift aldrig sover. Frågan i mitt huvud är jag för finkänslig för att uttala.
Jo. Q låg och morrade en lång stund under mitt täcke och vägrade gå upp, långt efter att lillebror kvittrande gått och satt sig vid frukostbordet. (Morr och kvitter, vilka djuriska liknelser jag använder förresten?) Till sist lyckades jag dechiffrera grymtningarna (!) och förstå att han var arg för att han inte fått gosa med mig.
Vem fan är inte det, var O:s lakoniska kommentar.
Ja jävlar. Under barnlöshetstiden varnades vi konstant för hur vårt sexliv skulle utarmas av de förestående behandlingarna och förnedringarna. Men det var väl inget jämfört med att ha två efterlängtade ungar som sover ovanpå en och sparkas hela natten.
Min kollega har fem barn som enligt uppgift aldrig sover. Frågan i mitt huvud är jag för finkänslig för att uttala.
2012-11-09
Anteckningar från en allhelgonahelg
Är lite låg till humöret utan synbar anledning. Ericssons storvarsel, den vikande konjunkturen, en gryende förkylning, två kvällar med Q-bråk. Egentligen är det ju petitesser som lätt borde uppvägas av att Obama vann valet, att jobbet går bra, och att båda ungarna slutade bråka och gapa när de fick rulla chokladbollar med müsli (istället för havregryn) i strössel (istället för kokosflingor).
Dröjer vid den gångna helgen, som var bra. Anteckningar att plocka fram och minnas när humöret är lågt.
Fredag. Ledig från jobbet, svärmor på besök. Alltså får jag sova lite längre än vanligt. Maken åker till jobbet, vi andra äter frukost och ger oss sedan ut på utflykt. I dagens DN har jag hittat en pytteliten annons, ett för mig tidigare okänt leksaksmuseum. Det blir inget annat än en braksuccé. Playmobil, lego, Barbie, smurfar, McDonalds-leksaker, och en uppsjö övriga gubbar, allt utställt i låga montrar. Treårige Y och sexårige Q är lyckliga i över två timmar.
Därefter lunch på Citykonditoriet. Ett riktigt gammaldags kondis, som serverar smörgåsar med skivad leverpastej eller med ägg och ansjovis. Som har riktiga chokladbiskvier men absolut inga muffins eller macarons. Samt guldstuckatur i taket.
Nästa punkt på agendan: lek på lekplats. Länge och väl. Q går armgång i klätterställningen och klänger utanpå den rörformade rutschkanan. Han är vig och stark, och jag blir glad när jag ser honom. Y följer efter så gott han kan, som den trogne lillebror och vapendragare han är.
När barnen är genomlekta och modern och farmodern genomfrusna sätter vi Y i vagnen och tar Q i handen och promenerar en bit i stan innan vi tar tunnelbanan hem. Någon timme senare kommer O hem, glad och nytränad, och tillagar en delikat middag.
(Det jag inte nämner ovan, men påminns om när jag skriver är: bråket med Y på kondiset, bråket med Q inför att lämna lekplatsen, bråket med Y över middagen, sitta still på stolen är inte hans bästa gren.)
På lördagen åker vi ut till sommarstugan för absolut sista gången i år. Jag gräver ner lavendelplantor och tömmer alla krukor, O och svärmor planterar narcisslökar i gräsmattan. Sedan åker vi till tippen med resterna av det gamla köket som O bytte ut förra sommaren, och som av oförklarlig anledning blivit stående och ruttnat under en presenning.
På söndagen gör vi ungefär samma övning, men hemma på radhusgården. Tömmer alla krukor, bär in utemöblerna, svabbar av trädäcket, klipper övervuxna buskar och klängväxter.
Att röja undan dåliga samveten och att samtidigt snygga till omgivningen är världens bästa terapi.
Kvällen och helgen avslutas med ett gemensamt träningspass medan farmor passar barnen. De är övertrötta och ganska griniga när vi kommer hem, men somnar snabbt.
Bättre kan det knappast bli. Och nu är det fredag igen.
Dröjer vid den gångna helgen, som var bra. Anteckningar att plocka fram och minnas när humöret är lågt.
Fredag. Ledig från jobbet, svärmor på besök. Alltså får jag sova lite längre än vanligt. Maken åker till jobbet, vi andra äter frukost och ger oss sedan ut på utflykt. I dagens DN har jag hittat en pytteliten annons, ett för mig tidigare okänt leksaksmuseum. Det blir inget annat än en braksuccé. Playmobil, lego, Barbie, smurfar, McDonalds-leksaker, och en uppsjö övriga gubbar, allt utställt i låga montrar. Treårige Y och sexårige Q är lyckliga i över två timmar.
Därefter lunch på Citykonditoriet. Ett riktigt gammaldags kondis, som serverar smörgåsar med skivad leverpastej eller med ägg och ansjovis. Som har riktiga chokladbiskvier men absolut inga muffins eller macarons. Samt guldstuckatur i taket.
Nästa punkt på agendan: lek på lekplats. Länge och väl. Q går armgång i klätterställningen och klänger utanpå den rörformade rutschkanan. Han är vig och stark, och jag blir glad när jag ser honom. Y följer efter så gott han kan, som den trogne lillebror och vapendragare han är.
När barnen är genomlekta och modern och farmodern genomfrusna sätter vi Y i vagnen och tar Q i handen och promenerar en bit i stan innan vi tar tunnelbanan hem. Någon timme senare kommer O hem, glad och nytränad, och tillagar en delikat middag.
(Det jag inte nämner ovan, men påminns om när jag skriver är: bråket med Y på kondiset, bråket med Q inför att lämna lekplatsen, bråket med Y över middagen, sitta still på stolen är inte hans bästa gren.)
På lördagen åker vi ut till sommarstugan för absolut sista gången i år. Jag gräver ner lavendelplantor och tömmer alla krukor, O och svärmor planterar narcisslökar i gräsmattan. Sedan åker vi till tippen med resterna av det gamla köket som O bytte ut förra sommaren, och som av oförklarlig anledning blivit stående och ruttnat under en presenning.
På söndagen gör vi ungefär samma övning, men hemma på radhusgården. Tömmer alla krukor, bär in utemöblerna, svabbar av trädäcket, klipper övervuxna buskar och klängväxter.
Att röja undan dåliga samveten och att samtidigt snygga till omgivningen är världens bästa terapi.
Kvällen och helgen avslutas med ett gemensamt träningspass medan farmor passar barnen. De är övertrötta och ganska griniga när vi kommer hem, men somnar snabbt.
Bättre kan det knappast bli. Och nu är det fredag igen.
2012-11-06
Blir alldeles matt
Över frisören med det ständigt förvånade ansiktsuttrycket. Nej, hon har inte opererat sig för omgivningens skull, baara för sin egen.
Över Katrin Zytomierskas dissande av Sats reklamkampanj. Nej, jag länkar inte till hennes blogg, men gärna till en annan och mycket trevligare.
Var ska man börja? Nä, jag orkar inte argumentera. Pretty is as pretty does, som mamma Ingalls sa. Vissa gamla sanningar borde inte glömmas bort.
Över Katrin Zytomierskas dissande av Sats reklamkampanj. Nej, jag länkar inte till hennes blogg, men gärna till en annan och mycket trevligare.
Var ska man börja? Nä, jag orkar inte argumentera. Pretty is as pretty does, som mamma Ingalls sa. Vissa gamla sanningar borde inte glömmas bort.
2012-11-01
Lycka, existentiell och vardaglig
Att lägga mig efter att ha suttit uppe lite för sent i det kyliga vardagsrummet. Men under täcket i min säng är det varmt. Kärnkraftverket Q ligger där och sover.
Plötsligt sätter sig Y upp i sin säng, som står bredvid vår och ropar på pappa. Den trötte pappan sover inatt i Q:s säng för att få sova ostört för en gångs skull. Jag svarar och befarar arga protester, men Y kryper upp i stora sängen, lägger sig på min arm och somnar tvärt. Själv somnar jag med näsan i hans hår.
Det är något djupt och grundläggande behov hos mig som uppfylls när jag får ge mina barn trygghet och tröst. Jag får minst lika mycket tillbaka.
Att hitta en Desigualtröja (på rea!) med vackra färger, däribland just den ärtgröna nyans hos koftan jag stickade i somras. Färger gör mig glad, vetskapen om att jag ser snygg ut gör mig glad, att kunna skapa något vackert med mina händer, dito.
Att jobba hårt och koncentrerat med en presentation en hel eftermiddag, att visa den för chefen och få konstruktiva synpunkter, att presentera den morgonen därpå och få beröm efteråt. Att sedan äta hemlagat dillkött till lunch och ta en lunchpromenad och återvända med kalla kinder.
Att ha tre lediga dagar framför mig.
Plötsligt sätter sig Y upp i sin säng, som står bredvid vår och ropar på pappa. Den trötte pappan sover inatt i Q:s säng för att få sova ostört för en gångs skull. Jag svarar och befarar arga protester, men Y kryper upp i stora sängen, lägger sig på min arm och somnar tvärt. Själv somnar jag med näsan i hans hår.
Det är något djupt och grundläggande behov hos mig som uppfylls när jag får ge mina barn trygghet och tröst. Jag får minst lika mycket tillbaka.
Att hitta en Desigualtröja (på rea!) med vackra färger, däribland just den ärtgröna nyans hos koftan jag stickade i somras. Färger gör mig glad, vetskapen om att jag ser snygg ut gör mig glad, att kunna skapa något vackert med mina händer, dito.
Att jobba hårt och koncentrerat med en presentation en hel eftermiddag, att visa den för chefen och få konstruktiva synpunkter, att presentera den morgonen därpå och få beröm efteråt. Att sedan äta hemlagat dillkött till lunch och ta en lunchpromenad och återvända med kalla kinder.
Att ha tre lediga dagar framför mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)