Jag vill visa hur viktig och duktig jag är, hur gör jag?

Jo, så här gör du, punkt för punkt:

1. Du har avkrävts en specifikation på dina timmar som du vill fakturera. Nä nu! Svara genast och tala om precis vad du tycker. Du har förstås rätt som vanligt, och här ska ingen komma och ifrågasätta dig. Tala klarspråk!

2. När detta mejl inte besvaras, mejla igen. Men! Viktigt! Kringgå och osynliggör! Mejla inte din motpart utan hennes kollega (en man förstås). Låtsas som att du inte minns att det var din motpart Helga som ska godkänna din faktura. I detta mejl specar du de vid det här laget berömda tolv timmarna: två timmar möte, sex timmar bilkörning, fyra timmar förberedelser.

3. Du får svar att det där måste du ta med Helga. Fan också. Ring hennes manlige kollega. Han framhärdar. Vilken mes. Ingen manlig gemenskap här inte. Låtsas som att du inte har Helgas mobilnummer. Det får du nu.

4. Ring Helga. Följ anvisningarna nedan.
a) Inled i stor stil med säkerhet och tyngd bakom orden! Deklarera självklart och briskt att du vill fakturera de timmar du har lagt ner.
b) När Helga svarar att hon inte sett någon spec ännu, börja då rabbla: två timmar möte, sex timmar bilkörning, fyra timmar ...
c) Bli sur när hon ber dig skicka dem skriftligt. Dags för taktikbyte!
d) Fråga irriterat (men glöm inte att hålla på din självsäkra stil!) om det är något problem här, eller vadå. Tänker ni inte betala, eller.
e) Avbryt Helga så ofta du kan! Hon ska inte få avsluta en enda mening. Viktigt, viktigt. Kanske missar du något av det hon säger*, men det är smällar man får ta. Hon har knappast något värdefullt att komma med. Du ska prata mest!
f) Bli riktigt förbannad när hon ifrågasätter att du med din kompetens och höga timpeng behöver förbereda dig dubbelt så lång tid som mötena tar. Fråga henne om hon alls har förstått vad du håller på med, du är minsann inte någon vanlig simpel datakonsult. Högdraget tonfall och fnysningar är lämpligt här.
g) Taktikbyte igen! Förklara nedlåtande att hon väl förstår att fortsatt samarbete inte är aktuellt efter detta. Nu borde hon allt bli lite rädd.
h) När hon har fräckheten att svara att det begrep hon efter ditt första mejl, skyll då allt på henne. Det var ju för att HON var så aggressiv som du uttryckte dig lite.. eh... rakt på sak.
i) Taktikbyte igen. Dra fram det stora artilleriet. Tala i vaga men hotfulla ordalag om hur goda kontakter du har med er gemensamma kund, och vad du skulle kunna berätta för dem.
j) När hon frågar vad du menar (trög, eller?), svara att du menar att du tänker säga att Helgas företag inte förefaller särskilt intresserade av kvalitetsarbete.
k) Dags för reträtt, hon är tydligen för dum eller arrogant för att ta reson och bli skrämd av detta. Anlägg ett drypande ironiskt tonfall när du önskar henne lycka till i fortsättningen med hennes så kallade verksamhet.
l) Lägg på luren innan hon hinner svara.

5. Mejla Helgas manlige kollega igen, denna gång med kopia till henne:

Efter ett ej speciellt trevlig samtal med Helga så skickar jag här tidspecen igen på den tid jag lagt ner - så Helga kan se den (hon ar CC:ad).

Om det är ett problem att betala för er så må så vara fallet. Lura inte över mig igen några fler gånger bara ;-) Jag har faktiskt jobb som ger intäkter… som jag hellre ägnar mig åt. Jag gillar inte att bli blåst.

Som jag sagt tidigare så har jag jobbat åt Kunden sedan XXX.... jag gör ofta den slutgiltiga bedömningen om Kunden har skött sig och om underleverantörer har skött sig för att få GO till igångkörning. Jag kan inte påstå att mitt intryck av er - eller snarare Helga - har varit speciellt professionellt (...ni andra har skött er).

Tiddelipom. Sedan kan du ta helg med gott samvete och tänka på hur mogen, professionell, kompetent och kunnig du är. Duktig skribent är du också. Med fingertoppskänsla. Nu har du minsann visat var skåpet ska stå.

* Som att jag visst kunde tänka mig att betala för hälften av de aktuella timmarna. Men det tror jag inte att han hörde. Och någon faktura har inte dykt upp. Ännu.

Det som ingen göteborgare vill höra

Men det är sant. Vädret är så mycket bättre på ostkusten.

Imorse tittade jag misslynt ut genom fönstret och konstaterade: novemberregn. Ryggmärgsreflexen är att nu kommer det att regna resten av dagen. Och kanske imorgon också.

Men när jag går och lunchtränar skiner solen från blå himmel. Och nu är det eftermiddag, klockan är snart halv fyra och dagens sista strålar blänker i fasaden mittemot.

(Fast i Göteborg blir det inte mörkt förrän vid fyratiden. Att mörkret faller här tjugo minuter tidigare har jag fortfarande inte vant mig vid, efter sju år. Min teori är att det beror på öst-väst snarare än nord-syd.)

Otroligt men sant

Det står ett par leriga springskor i hallen.

De är mina.

Det snusar fridfullt från två sängar, där världens två finaste pojkar sover.

De är också mina.

Till råga på allt vann jag i Wordfeud över smarta lillasyster igår. Ett mindre mirakel, men ändå ett.

posted from Bloggeroid

Helga ha me-ja!

Tack för svaren om konsult eller inte, både kommentarer och mejl! Jag vill gärna ha fler åsikter och erfarenheter, för och emot! Just nu funderar jag för fullt. Förmodligen måste jag bestämma mig den här veckan. Jag är definitivt intresserad av att jobba som konsult någon gång i livet (och det är företaget och den här chefen verkar mycket bra), den stora frågan är om tillfället är det rätta. Kanske ska jag sitta still i båten ett tag till. Tills Y blir större och kanske eventuellt sover en hel natt någon gång ibland (kommer det någonsin att hända?).

Tyck mer! Fortsättning följer.

Bokdiskussion: The Women's Room

Ååh, tjejer.. var är ni som ville diskutera Kvinnorummet av Marilyn French? Hojta till i kommentarsfältet eller mejla mig på helgaqocho@gmail.com

En pojke som lär klara sig i livet

Familjen äter fredagsmys, ostbågar. Q och Y har fått varsin lika stor skål, och Y gofflar i sig sina på nolltid. Sedan slår han sina lovar kring mig.

- Y ha me-a.
- Är ditt mys slut, Y? Var är Y:s ostbågar?

Han pekar belåtet på sin mage, och gnaskar snabbt i sig de ostbågar jag ger honom. Men sedan tycker jag att det räcker, och säger det också. Y funderar. Hans ögon sveper över rummet och faller på nallen. Han skuttar iväg och hämtar den.

- Najja ha me-a!

posted from Bloggeroid

Tolv minuter som gör skillnad

Jag har genomlidit de två genomtråkigaste dagarna sedan jag började jobba igen för ett halvår sedan. Jag är i Örebro och granskar spec tillsammans med min grupp och med kunden.

Igår - då jag dessutom var rejält trött efter att ha stigit upp klockan fem - ville jag nästan skrika när vi efter två timmar tragglat igenom en av fyrtio sidor.

Nej, granska spec är inte min grej. Jag är alldeles för otålig. Fast kanske är det något tack vare min otålighet som vi faktiskt blev klara också. Det och att vi kämpade på till halv åtta på kvällarna.

Nu ikväll känner jag mig oövervinnerlig. Stark, snygg och smart. Tack vare tolv minuter. Vad gjorde jag då? Var ute och sprang såklart.

Herregud, jag känner inte igen mig själv.

posted from Bloggeroid

I don't know how he does it

Jag borde kanske inte blogga om det här, men jag behöver skriva av mig beslutsvånda. Och så hoppas jag såklart på kloka kommentarer från mina läsare.

Idag var jag på intervju för ett nytt jobb. Av skäl som jag inte går in på just nu så är jag eventuellt intresserad av att byta. Fast jag vet verkligen inte. Jag sitter definitivt inte i sjön nu. (Det är ju å andra sidan en ny erfarenhet, att söka jobb medan man har ett. Det var ett tag sedan!)

Den här tjänsten är inom konsultbranschen, och det är därför jag skulle behöva goda råd. Jag har ingen aning om vad jag skulle tycka om att jobba som konsult. Blir man livegen? Måste man logga vartenda toabesök? Hinner man hämta och lämna sina barn? Kan man gå tidigt på eftermiddagen och jobba ikapp på kvällen? Hinner man gå och lunchträna? Hinner man ha ett liv utanför jobbet? Skulle jag vara tvungen att sluta med kören?

En anledning till att jag funderar på att söka mig bort efter bara ett halvår är att jag inte ser några utvecklingsmöjligheter där jag är nu. Jag vill bli en bättre projektledare. Jag vill lära mig mer, gå kurser, ha mer erfarna kollegor som jag kan lära mig av. Men får jag det som konsult? Visst kostas man på kurser, men de är på kvällstid. Dagtid ska man vara hos kunden och debitera. (Hur detta går ihop med 40-timmarsveckor förstår jag inte.)

Chefen som intervjuade mig verkade klart intresserad. Vår personkemi funkade. Jag sa som det var, att jag är lockad men tvekar eftersom jag har såpass små barn. då lutade hon sig över bordet, såg mig i ögonen och sa: Varför klarar alla män av det?

En sådan chef vill jag ha, tänkte jag. Men O tog snabbt ner mig på jorden: "För att de är gifta med kvinnor som jobbar deltid och tar ett större ansvar för barnen!"

Är det så? Måste det vara så?

Hur gör karlarna egentligen?

Sent i november

Idag höststädade jag trädgården, och plockade denna bukett. En sista hälsning från sommaren 2011, som nu är oåterkallerligen förbi. Det var en fin sommar, på många sätt.

Ikväll har jag söndagsångest, för första gången sedan jag började på mitt nya jobb i maj. Det är mindre bra.

posted from Bloggeroid

Nobody's perfect

En perfekt lördag.

Sovmorgon.

Löskokt ägg och skinkmacka till frukost. Tända ljus och kvittente.

Första frisörbesöket för Y. Efter att ha sett pappa och storebror klippas, bestämmer han sig för att även han vågar. Han blir oemotståndligt söt när gubbhåret är borta. Q är lika söt han med tuppkam på hjässan.

En perfekt springrunda, längsta hittills. Nu kan jag springa fyra kilometer! En lång bit springer jag längs sjön. Dimslöjor och gulnad vass.

Dusch och bastu i sällskap av make och söner.

Eftermiddagskaffe med wienerbröd.

Mustig lammgryta till middag, tiramisu till efterrätt.

Och lagom till kvällsvällingen upptäcker vi att skafferiet är invaderat av ohyra.

Men ett perfekt liv vore väl ointressant. Ohyran kommer från en påse dinkelgröt som nu ligger i frysen och ska återbördas till Saltå kvarn. Allt annat ligger i soporna.

Jag har vin kvar i glaset och nu börjar Downton Abbey.

Tjuvlyssnat

På bussen kom det imorse på två ganska slitna herrar, den ene med rullator. (Honom kände jag igen, han satte sig bredvid mig för någon vecka sedan, och jag reagerade först med olust eftersom han såg rätt sjavig ut. Men han klarade luktprovet, och då slappnade jag av. Folk får se ut som fan, bara de luktar okej.)

Följande dialog utspann sig:

- Nämen! Haru fixat gaddarna!
- Visst. Så jävla skönt. Blev så trött på jogert. För jävla skönt att kunna käka igen.
(Längre utläggning om lim och lägga tänderna i vatten, varav jag bara förstod hälften.)
- Men fick du pynta själv eller?
- Jovisst. Tjusjutusen.
- Å fan.
(En stunds begrundande tystnad.)
- Men antabusen då?
- Jorå, går på antabus sen den femte mars. Hur fan annars tror du jag hade haft råd med tjusjutusen?

Därefter övergick de till att språka om gemensamma bekanta. Själv gick jag av, och kände mig oförklarligt lycklig.

Tre för mycket

Tre saker på en dag. En bekräftelse, en incident och en berättelse.

1 På jobbet får jag än en gång höra att någon i ledningen är starkt emot att anställa personer med utomeuropeisk bakgrund. Eftersom det är tredje gången jag hör detta säger jag kom igen, vem fan är det som tycker så? Och varför? Blir häpen över svaret, det var inte den person jag trodde. Svaret på varför är dock ungefär så dumt som jag trodde: de passar inte in. De skulle förstöra gemenskapen.

2 Tunnelbaneperrongen är tom så när som på en ung kille med snickarbyxor. Han tittar upp när jag går förbi, och jag hinner tänka att hans ögon är gråblå innan han tilltalar mig med konstigt tonfall: Vilket land är vi i egentligen?

På reflex ler jag vänligt och säger ursäkta, men redan innan han svarar börjar jag fatta, fast det går långsamt. Jo, alltså, jag har aldrig varit i den här gallerian förut, man skulle kunna tro att man inte var i Sverige. Jag fattar, men låter inte insikten nå mina ögon utan spärrar bara upp dem mer och mer och släpper inte hans blick. Fast du kanske gillar det? Då vänder jag mig om och går.

Beskriver det hela för min frisör medan han klipper mig. Han skrattar och suckar om vartannat och säger att egentligen borde du ha sett bekymrat moderlig ut. Men lille vän, vet du inte var du är? Du verkar alldeles förvirrad, du behöver nog hjälp.

3 Jag hämtar Q hemma hos en kompis. Mamman berättar att hennes pojke älskar Q och är så ivrig att gå till dagmamman numera när han vet att Q kommer att vara där.

Det får jag tillfälle att påminna Q om senare, för han berättar att pojken och ett annat barn har retat honom idag för att han är brun. Han ser ut som att han är gjord av solkräm, tycker de. Och så är hans näsa alldeles för mjuk. (Var får ungjävlarna allt ifrån, tänker jag, men rör inte en min.)

Blev du ledsen, frågar jag. Det förstår jag, det hade jag också blivit. (Bekräfta!) Det var det dummaste jag hört. Man ska faktiskt inte säga sånt. Särskilt inte till sina kompisar. (Markera!) Sa de detta när dagmamman var med? Varför inte, tror du? (Reflektera!)

Min älskade stora lilla son med det svartblankaste håret, med de rosigaste, gosigaste kinderna, med de allra mest strålande mandelögonen. Jag blir arg och vill slå alla som är dumma, hålla dem borta från dig.

Men det kan jag inte.

När det faktiskt funkar

(Nu är det slut med det stora perspektiven. Nu blir det betraktelser från den egna lilla pölen, förortsmorselivet.)

Hade jag haft en sådan där liten fickalmanacka som jag hade i säkert tjugo år, en sådan som pappa fortfarande har och skriver upp allt i, och regelbundet tappar bort med förtvivlan och rotlöshet som följd (förvånansvärt många gånger har den återbördats till honom av vänliga själar), då skulle jag ha ritat ett stort rött hjärta idag.

För imorse var det en morgon då allt flöt. Q förmåddes stänga av TV:n utan bråk, frukosten intogs utan omkullvälta muggar och glas, påklädning skedde under lek och efter en rimlig mängd tjat, inga små fingrar klämdes i dörrar (en stor oro just nu eftersom Q gärna smäller igen sin dörr mitt för liten brors nyfikna näsa). Klockan var prick åtta när jag låste ytterdörren bakom oss.

Y var känslosam idag. Undrar om han håller på att bli sjuk. Jag konfiskerade en pinne för honom, och Q råkade putta till honom, båda sakerna resulterade i förtvivlad gråt.

Men just idag hade jag gott om tid. Därför, och eftersom morgonen avlöpt väl, hade jag gott om tålamod, och var lugn och avspänd, och kunde sätta mig på golvet i dagmammans hall och ta Y i knät och låta honom snyfta färdigt. Utan en tanke på bussar som går och möten som börjar. Antagligen märkte Y att jag inte var stressad, för snyftningarna avtog snabbt. Sedan skuttade han ner på golvet, och sprang efter Q in i lekrummet.

På lätta fötter gick jag sedan därifrån.

Men allvarligt!

Ursäkta den ofint ställda frågan, men vad fan är det för jävla fel på folk i Malmö? Jag blir alldeles förfärad över det jag läser här.

Jag vill påstå att mentaliteten här i Stockholm är annorlunda, men säker kan jag förstås inte vara. Jag åker kollektivt till jobbet varje dag och merparten av mina medresenärer är klädda på ett sätt som gör att man kan identifiera deras religion. Inget konstigt med det, och jag har faktiskt aldrig märkt att någon ondgör sig.

Vad tror mina läsare?

Emma gråter, och jag med

Det är något visst med Emma Thompson när hon gråter. Jag har just sett Howard's End, och gråtit med henne när hon bryter ihop över att mannen hon ska gifta sig med visar sig ha förfört och övergett en sextonårig fattig flicka. Sedan torkar hon tårarna, samtalar länge med honom och förlåter honom.

I Förnuft och känsla är hon lika glad, duktig och kapabel. Ända tills systern Marianne blir dödligt sjuk. Då sitter Emma/Eleanor vid hennes sängkant och gråter. Lämna mig inte. Jag har uthärdat mycket, jag uthärdar allt, men inte att mista dig. Lämna mig inte.

Och till sist, min favoritscen med Emma, i Love actually, då hon upptäcker makens otrohet på ett förfärligt sätt. Julklappen hon tror ska innehålla det smycke hon har tjuvkikat på, visar sig vara en Joni Mitchell-skiva. Det bekräftar hennes misstankar att mannen prasslar med sin yngre kollega. Men ingen får märka något. Hon går undan och gråter ut sin förtvivlan och besvikelse. Sedan torkar hon tårarna och ler och svarar barnen när de ropar på henne. Först senare konfronterar hon mannen, och det tycks som att de försonas.

Det är något obeskrivligt rörande över den glada fasad som rämnar när förtvivlad gråt bara måste ut. Kontroll och duktighet som brister. Kanske känner jag igen mig.

Ikväll gråter jag lite extra över något jag ännu inte har skrivit om.

Ibland blir man själv förvånad

Det går dåligt för företaget jag jobbar på. Det går dock riktigt bra i mitt projekt, men på grund av omständigheter som jag inte kunnat råda över, visar den ekonomiska kalkylen än så länge på minus.

Igår skrev jag som brukligt min månadsrapport, den som sällan kommenteras men som jag skriver ändå, och tänkte att den här gången kommer det nog att bli hallå.

Mycket riktigt. Någon timme senare kom ett mejl med krav på bättre styrning, uppföljning av ditt och datt, redovisning av hummelihum, möte fredag eftermiddag.

Under förmiddagen förberedde jag mig, och gick på ganska darriga ben in i lejonets kula. För det stormar runt mig. Den senaste veckan har jag blivit betydligt klokare än jag var innan. Av en person som jag har det största förtroende för har jag fått höra de mest hårresande historier. Jag tänkte att det nog var min tur nu.

En timme senare vacklade jag ut. Lättad och häpen. För diskussionen var konstruktiv och saklig på varenda punkt. Jag gjorde bra ifrån mig, jag hade svar på alla frågor, det erkännes. Men även de obehagliga besked jag hade att lämna togs emot på ett sansat sätt.

Omtumlande. På ett bra sätt, antar jag.

Idag för trettio år sedan

Idag för trettio år sedan satt jag på ett tåg som stod vid perrongen i Katrineholm. Jag hade varit hos pappa i Stockholm över allhelgonahelgen (höstlov hade vi inte på den tiden) och skulle nu hem till mamma och styvfar i Göteborg. Och till en ny liten person. Dagen innan hade min lillasyster kommit till världen.

Tåget stod stilla eftersom det snöat kraftigt. Vi blev kvar i Katrineholm i flera timmar. Jag minns fortfarande utsikten genom fönstret. Till slut kom jag i alla fall fram till Göteborg, och blev för ovanlighetens skull mött av styvfar. Vi åkte direkt till BB.

Jag minns att mamma var klädd i något oformligt mönstrat, och att hon var översvallande glad att se mig. Själv var jag lite avvaktande, hon luktade inte alls som hon brukade, och var annorlunda i största allmänhet. (Förlossningen hade varit jobbig.) Jag tog fram den present jag hade förberett, en leksak att hänga över spjälsängen, med nallar och kaniner utsågade i plywood och målade i olika färger. Ära vare gud i höjden, denna har jag gjort i slöjden. Jag minns inte mammas reaktion speciellt, men efteråt har hon många gånger berättat att hon blev mycket rörd.

Bebisen, min syster, denna historias huvudperson, minns jag knappt alls. Jag minns den genomskinliga plastlådan hon låg i och den gula filten. Jag minns svart hår och rött ansikte, eller är det från alla kort jag har sett?

På natten sov jag i mammas tomma säng, något som annars var strängt förbjudet. Min styvfar som inte var någon virtuos på känslor opponerade sig inte alls. Där kände jag återigen den mammalukt jag saknat.

De kom hem efter några dagar. De första nätterna vaknade jag när hon skrek, sedan lärde jag mig att sova igenom det. Hon blev roligare och roligare för varje dag. När hon fyllde sex månader bakade jag en tårta åt henne. När jag åtta år senare flyttade till USA var det henne jag saknade allra mest. Hon skickade mig en liten teckning som föreställde henne och mig och en massa hjärtan, och som jag hade i plånboken i åratal ända tills den stals, plånboken alltså. Tårarna väller upp när jag skriver detta. (Fan, jag sitter ju på jobbet!)

En helt annan sak var att styvfars och min relation försämrades betydligt sedan hon kom till världen. Eller snarare, att hans likgiltighet eller oförmåga att uttrycka, eller svartsjuka, eller vad i helvete det nu var, gentemot mig, blev tydligare. Han älskar mig också, det vet jag. Men på ett komplicerat sätt.

Men alla älskar vi henne. Och jag är så obeskrivligt glad att hon kom till världen den där måndagen i november för trettio år sedan.

Himmel! Mina juveler!

(Titeln är ett citat, förstås. Från en av mina litterära favoritpersonligheter.)

Vi hade en förtroendekris i helgahushållet förra veckan. O städade ur pojkarnas ryggsäckar, och gjorde därvid ett fynd som han utan ett ord överlämnade till mig. Två armband, det ena i guld, det andra i silver. Ganska värdefulla alltså.

Jag drog mig till minnes att jag för ett tag sedan - kanske i samband med tjuvbeskyllningarna? - av någon anledning misstänkt att Q rotat i mitt smyckeskrin. Jag minns inte varför, om det stod öppet eller om jag sett honom där. Jag frågade, och han nekade, och jag släppte ämnet.

Dock inte nu. Jag stegade upp för trappan med långa arga steg, och la armbanden framför Q där han satt på golvet framför TV:n. Han blickade upp mot mig och sa ett tyst förlåt. Jag satte mig ner och förklarade för honom att jag fått guldarmbandet när min mormor dog, att jag tänkte på henne när jag såg det, och att jag köpt silverarmbandet i present till mig själv när jag var ung och just hade träffat pappa och bodde i Spanien. Vidare att jag gärna visar honom mina smycken om han ber om det, jag förstår lockelsen, men att han faktiskt inte får rota i dem på egen hand, för de är mina. Mina finsaker.

Så långt allt väl. Q tycktes begripa det jag sa, kanske för att det var i jag-form och autentiskt och känsloladdat i bästa Jesper Juul-stil. Men sedan kom vi på kollisionskurs. Jag ville förstås veta varför han tagit armbanden, vad han tänkt göra med dem, och om han tagit något annat, och fler praktiska, logiska vuxenfrågor.

Men Q teg. Teg och snodde runt, och himlade med ögonen, och muttrade "vet inte". Ju mer jag frågade, desto mer konstrade han, och jag blev allt argare. Ju argare jag blev, desto mindre intresserad blev han av att fortsätta diskussionen. Förstås.

Det tog mig nästan hela dagen att lugna ner mig. Inte blev det bättre av att jag upptäckte att jag saknade en ring. (Ironiskt nog en ring som jag fått av mamma. Den var försvunnen i många år, då jag själv knyckt den av henne och petat ner den i soffan. Ringen återfanns när soffan kläddes om.)

Jag skämdes över min egen reaktion, och kunde inte riktigt bena ut vad som var vad. Kränkt av att Q rotar bland mina grejer? Nja. Orolig för att han kunde haft bort dem? Orolig för att han kanske tagit något mer? Orolig för att han är förtappad och förhärdad?

Nej, inte det senare i alla fall. Jag kunde till och med skratta åt min pappas förundrade kommentar: han kan väl inte ha tänkt sälja dem ändå. Nej, knappast. Jag kan inte se femårige Q stega upp på förortstorget för att försöka byta till sig godis mot armband.

Nej, det som störde mig mest var nog känslan av förlorad kontroll. Vad är sant och inte. Förlorad kontroll också över mig själv och mina känslor. Min unge lyckas träffa mig i veka livet där ingen annan kommer åt.

Nu står smyckeskrinet på en hylla i garderoben ett tag. Det känns lugnast så. Häromdagen la Q huvudet mot min arm, och sa spontant och ofrågad att han bara tagit de två armbanden ("guld och silver"), inget annat.

Jag har lånat Jesper Juuls senaste bok och är ikväll alldeles för trött för att läsa mer än ett par sidor. Men där hittar jag följande citat:

Det som avgör om förhållandet håller är om det upplevs som meningsfullt..... Att det är meningsfullt betyder inte ständig harmoni eller lycka. Att ett förhållande är meningsfullt betyder att det är berikande i den meningen att det utmanar dig att utvecklas som människa och medmänniska. Dessa utmaningar kommer för det mesta som en överraskning för oss, och vi gillar dem inget vidare när de dyker upp. Så är det i alla kärleksförhållanden, även i de kärleksfulla relationer vi har till barn och ungdomar.