Q sjunger ofta, och idag hör jag till min förvåning att det är "Jag kommer, jag kommer, jag kommer, jag är nästan där".
Var har du hört den, frågar jag. Allsång på Skansen, det var samma kväll som mina glasögon gick sönder, svarar Q. Det stämmer. Killen med koll.
Sedan hoppar han upp på en stor sten, dansar lite och sjunger "Jag kommer". Tar ett jätteskutt från stenen och hojtar Ninja attack!
Y betänker sig inte länge. Han klänger upp på stenen han också, knäar några gånger och ropar Kom, kom, kliver sedan ner med det något modifierade stridsropet Ninjack!
Var ska detta sluta?
2011-07-30
Dagens ungdom
Q sjunger ofta, och idag hör jag till min förvåning att det är "Jag kommer, jag kommer, jag kommer, jag är nästan där".
Var har du hört den, frågar jag. Allsång på Skansen, det var samma kväll som mina glasögon gick sönder, svarar Q. Det stämmer. Killen med koll.
Sedan hoppar han upp på en stor sten, dansar lite och sjunger "Jag kommer". Tar ett jätteskutt från stenen och hojtar Ninja attack!
Y betänker sig inte länge. Han klänger upp på stenen han också, knäar några gånger och ropar Kom, kom, kliver sedan ner med det något modifierade stridsropet Ninjack!
Var ska detta sluta?
Var har du hört den, frågar jag. Allsång på Skansen, det var samma kväll som mina glasögon gick sönder, svarar Q. Det stämmer. Killen med koll.
Sedan hoppar han upp på en stor sten, dansar lite och sjunger "Jag kommer". Tar ett jätteskutt från stenen och hojtar Ninja attack!
Y betänker sig inte länge. Han klänger upp på stenen han också, knäar några gånger och ropar Kom, kom, kliver sedan ner med det något modifierade stridsropet Ninjack!
Var ska detta sluta?
2011-07-29
That old black magic
Livet är bättre nu. Som genom trolleri.
Kafka, levde inte han i celibat förresten?
Kafka, levde inte han i celibat förresten?
That old black magic
Livet är bättre nu. Som genom trolleri.
Kafka, levde inte han i celibat förresten?
Kafka, levde inte han i celibat förresten?
2011-07-27
Ord och balans
Sitter i bilen och lyssnar på Amy Winehouse och tänker på helgens förspillda liv och det meninglösa som det inte finns några ord för, och också något annat som jag skulle vilja men inte kan skriva om. Fast det nog bara är ord som hjälper.
Men orden kan ibland också bli för många.
Man kan aldrig ändra en annan människa. Den enda man kan förändra är sig själv. Eller möjligen omständigheterna man lever under. Eller så sansar man sig, slutar ifrågasätta, vilar i nuet och biter ihop och tänker att det går väl över.
Kafka hade inte heller så roligt. Exakt hur roligt borde livet vara egentligen?
Det är den där jävla balansen som gäckar mig igen.
Men orden kan ibland också bli för många.
Man kan aldrig ändra en annan människa. Den enda man kan förändra är sig själv. Eller möjligen omständigheterna man lever under. Eller så sansar man sig, slutar ifrågasätta, vilar i nuet och biter ihop och tänker att det går väl över.
Kafka hade inte heller så roligt. Exakt hur roligt borde livet vara egentligen?
Det är den där jävla balansen som gäckar mig igen.
posted from Bloggeroid
Ord och balans
Sitter i bilen och lyssnar på Amy Winehouse och tänker på helgens förspillda liv och det meninglösa som det inte finns några ord för, och också något annat som jag skulle vilja men inte kan skriva om. Fast det nog bara är ord som hjälper.
Men orden kan ibland också bli för många.
Man kan aldrig ändra en annan människa. Den enda man kan förändra är sig själv. Eller möjligen omständigheterna man lever under. Eller så sansar man sig, slutar ifrågasätta, vilar i nuet och biter ihop och tänker att det går väl över.
Kafka hade inte heller så roligt. Exakt hur roligt borde livet vara egentligen?
Det är den där jävla balansen som gäckar mig igen.
Men orden kan ibland också bli för många.
Man kan aldrig ändra en annan människa. Den enda man kan förändra är sig själv. Eller möjligen omständigheterna man lever under. Eller så sansar man sig, slutar ifrågasätta, vilar i nuet och biter ihop och tänker att det går väl över.
Kafka hade inte heller så roligt. Exakt hur roligt borde livet vara egentligen?
Det är den där jävla balansen som gäckar mig igen.
posted from Bloggeroid
2011-07-14
Det du, Anders!
Jag läser DN i PDF-format på nätet. Q sitter bredvid mig och hojtar till när jag scrollar förbi ledarsidan, som pryds av en karikatyr av finansministern.
- Mamma, får jag titta!
- (lite undrande) Han är finansminister.
- (besviket) Jaha. Jag trodde att det var Chewbacca.
- Mamma, får jag titta!
- (lite undrande) Han är finansminister.
- (besviket) Jaha. Jag trodde att det var Chewbacca.
Det du, Anders!
Jag läser DN i PDF-format på nätet. Q sitter bredvid mig och hojtar till när jag scrollar förbi ledarsidan, som pryds av en karikatyr av finansministern.
- Mamma, får jag titta!
- (lite undrande) Han är finansminister.
- (besviket) Jaha. Jag trodde att det var Chewbacca.
- Mamma, får jag titta!
- (lite undrande) Han är finansminister.
- (besviket) Jaha. Jag trodde att det var Chewbacca.
Sommarön i juli
Än så länge: fantastiskt. Kusin- och sysslingsumgänge. Krabbfiske, nakenbad, hopp från piren. Stå på stege och plocka bigarråer från grannens dignande träd.
Underbart.
Underbart.
posted from Bloggeroid
Sommarön i juli
Än så länge: fantastiskt. Kusin- och sysslingsumgänge. Krabbfiske, nakenbad, hopp från piren. Stå på stege och plocka bigarråer från grannens dignande träd.
Underbart.
Underbart.
posted from Bloggeroid
2011-07-13
De finns överallt
Min danske kollega, en gemytlig farbror, som när han råkat se bilder på mina söner, vänder sig mot mig med ett strålande leende: Då blev du väl glad över att få barn? Jag ler lika strålande tillbaka, och hör hans förtjusta berättelse, han har just blivit morfar till en lille dreng, och som hans datter längtat, och tagit ut ägg och satt tillbaka...
Kollegan som efter någon timmes kallprat i bilen harklar sig och undrar, det kanske är känsligt, men hur lång tid tar det att adoptera egentligen? Jag blir inte förvånad, vi har som sagt småpratat en stund och lärt känna varann. Radarn ger utslag. It takes one to know one. Jodå, utredningen är klar och första IVF-försöket ska snart påbörjas men de funderar redan nu på vad de ska göra om det inte funkar.
Damen på badstranden med två hundar, som följer Y med blicken när han skuttar förbi. När hon reser sig för att gå kommer hon fram till mig där jag står böjd över Y (ifärd med att sanera honom från rinnande glass). Vilka fina barn ni har, säger hon.
Javisst har vi!
Kollegan som efter någon timmes kallprat i bilen harklar sig och undrar, det kanske är känsligt, men hur lång tid tar det att adoptera egentligen? Jag blir inte förvånad, vi har som sagt småpratat en stund och lärt känna varann. Radarn ger utslag. It takes one to know one. Jodå, utredningen är klar och första IVF-försöket ska snart påbörjas men de funderar redan nu på vad de ska göra om det inte funkar.
Damen på badstranden med två hundar, som följer Y med blicken när han skuttar förbi. När hon reser sig för att gå kommer hon fram till mig där jag står böjd över Y (ifärd med att sanera honom från rinnande glass). Vilka fina barn ni har, säger hon.
Javisst har vi!
De finns överallt
Min danske kollega, en gemytlig farbror, som när han råkat se bilder på mina söner, vänder sig mot mig med ett strålande leende: Då blev du väl glad över att få barn? Jag ler lika strålande tillbaka, och hör hans förtjusta berättelse, han har just blivit morfar till en lille dreng, och som hans datter längtat, och tagit ut ägg och satt tillbaka...
Kollegan som efter någon timmes kallprat i bilen harklar sig och undrar, det kanske är känsligt, men hur lång tid tar det att adoptera egentligen? Jag blir inte förvånad, vi har som sagt småpratat en stund och lärt känna varann. Radarn ger utslag. It takes one to know one. Jodå, utredningen är klar och första IVF-försöket ska snart påbörjas men de funderar redan nu på vad de ska göra om det inte funkar.
Damen på badstranden med två hundar, som följer Y med blicken när han skuttar förbi. När hon reser sig för att gå kommer hon fram till mig där jag står böjd över Y (ifärd med att sanera honom från rinnande glass). Vilka fina barn ni har, säger hon.
Javisst har vi!
Kollegan som efter någon timmes kallprat i bilen harklar sig och undrar, det kanske är känsligt, men hur lång tid tar det att adoptera egentligen? Jag blir inte förvånad, vi har som sagt småpratat en stund och lärt känna varann. Radarn ger utslag. It takes one to know one. Jodå, utredningen är klar och första IVF-försöket ska snart påbörjas men de funderar redan nu på vad de ska göra om det inte funkar.
Damen på badstranden med två hundar, som följer Y med blicken när han skuttar förbi. När hon reser sig för att gå kommer hon fram till mig där jag står böjd över Y (ifärd med att sanera honom från rinnande glass). Vilka fina barn ni har, säger hon.
Javisst har vi!
2011-07-11
Isande vind
O ringer mig när jag lämnar kontoret, med dåliga nyheter. Han har talat med två vänner. En av dem har fått bröstcancer. Behandlingar ska inledas snarast. Prognosen är god.
Den andra, som sannerligen har haft sin beskärda del av elände i livet, har hittat en nära anhörig död. En excentrisk och besvärlig nära anhörig som inte hörts av på ett par veckor. När de går in i lägenheten är vederbörande död.
Jag blir alldeles kall av ledsenhet. På bussen hem har jag svårt att hålla tårarna tillbaka. En iskall vind drar förbi och tar andan ur mig. Min stora skräck. Mina skräckar. Bröstcancer är jag livrädd för, jag som aldrig varit gravid eller ammat. Om möjligt ännu mer livrädd blir jag när pappa inte svarar i telefon på några dagar.
Men det är ju inte jag. Inte vi. Jag är fruktansvärt ledsen, men inte för mig själv. Vill bara hem, lägga mig, oss, alla fyra i dubbelsängen under samma täcke. Mumla besvärjelser.
När kvällen kommer kan jag andas igen. Men jag ligger kvar hos Q en extra stund efter att han somnat och håller om honom.
Nu ska jag skicka blommor till mina vänner.
Den andra, som sannerligen har haft sin beskärda del av elände i livet, har hittat en nära anhörig död. En excentrisk och besvärlig nära anhörig som inte hörts av på ett par veckor. När de går in i lägenheten är vederbörande död.
Jag blir alldeles kall av ledsenhet. På bussen hem har jag svårt att hålla tårarna tillbaka. En iskall vind drar förbi och tar andan ur mig. Min stora skräck. Mina skräckar. Bröstcancer är jag livrädd för, jag som aldrig varit gravid eller ammat. Om möjligt ännu mer livrädd blir jag när pappa inte svarar i telefon på några dagar.
Men det är ju inte jag. Inte vi. Jag är fruktansvärt ledsen, men inte för mig själv. Vill bara hem, lägga mig, oss, alla fyra i dubbelsängen under samma täcke. Mumla besvärjelser.
När kvällen kommer kan jag andas igen. Men jag ligger kvar hos Q en extra stund efter att han somnat och håller om honom.
Nu ska jag skicka blommor till mina vänner.
Isande vind
O ringer mig när jag lämnar kontoret, med dåliga nyheter. Han har talat med två vänner. En av dem har fått bröstcancer. Behandlingar ska inledas snarast. Prognosen är god.
Den andra, som sannerligen har haft sin beskärda del av elände i livet, har hittat en nära anhörig död. En excentrisk och besvärlig nära anhörig som inte hörts av på ett par veckor. När de går in i lägenheten är vederbörande död.
Jag blir alldeles kall av ledsenhet. På bussen hem har jag svårt att hålla tårarna tillbaka. En iskall vind drar förbi och tar andan ur mig. Min stora skräck. Mina skräckar. Bröstcancer är jag livrädd för, jag som aldrig varit gravid eller ammat. Om möjligt ännu mer livrädd blir jag när pappa inte svarar i telefon på några dagar.
Men det är ju inte jag. Inte vi. Jag är fruktansvärt ledsen, men inte för mig själv. Vill bara hem, lägga mig, oss, alla fyra i dubbelsängen under samma täcke. Mumla besvärjelser.
När kvällen kommer kan jag andas igen. Men jag ligger kvar hos Q en extra stund efter att han somnat och håller om honom.
Nu ska jag skicka blommor till mina vänner.
Den andra, som sannerligen har haft sin beskärda del av elände i livet, har hittat en nära anhörig död. En excentrisk och besvärlig nära anhörig som inte hörts av på ett par veckor. När de går in i lägenheten är vederbörande död.
Jag blir alldeles kall av ledsenhet. På bussen hem har jag svårt att hålla tårarna tillbaka. En iskall vind drar förbi och tar andan ur mig. Min stora skräck. Mina skräckar. Bröstcancer är jag livrädd för, jag som aldrig varit gravid eller ammat. Om möjligt ännu mer livrädd blir jag när pappa inte svarar i telefon på några dagar.
Men det är ju inte jag. Inte vi. Jag är fruktansvärt ledsen, men inte för mig själv. Vill bara hem, lägga mig, oss, alla fyra i dubbelsängen under samma täcke. Mumla besvärjelser.
När kvällen kommer kan jag andas igen. Men jag ligger kvar hos Q en extra stund efter att han somnat och håller om honom.
Nu ska jag skicka blommor till mina vänner.
Till Mauds försvar
(Nej, detta är inte politiskt.)
Jag fnissade lite när jag läste den här krönikan av Fredrik Strage, det erkännes. Och själv har jag en gång gjort mig av med en ganska vacker ensemble i lila råsiden med motiveringen att jag såg ut som Maud Olofsson i den.
Fast egentligen blir jag förbannad. Ja, hon har en egen stil. Ja, hon har färgglada kläder. Och glasögon. Hon syns. Hela hon syns och ber inte om ursäkt för det. En medelålders kvinna som syns.
(Och vem fan blir glad av att se Fredrik Strage? Någon?)
För övrigt hade jag knappt kunnat säga det bättre själv:
– I min värld är det så många män i grått, så jag bestämde mig för att alltid bära färgglada kläder för att sticka ut.
Heja Maud! Ännu en förebild. Snart ska jag bli tant!
(Intervjun finns här.)
Jag fnissade lite när jag läste den här krönikan av Fredrik Strage, det erkännes. Och själv har jag en gång gjort mig av med en ganska vacker ensemble i lila råsiden med motiveringen att jag såg ut som Maud Olofsson i den.
Fast egentligen blir jag förbannad. Ja, hon har en egen stil. Ja, hon har färgglada kläder. Och glasögon. Hon syns. Hela hon syns och ber inte om ursäkt för det. En medelålders kvinna som syns.
(Och vem fan blir glad av att se Fredrik Strage? Någon?)
För övrigt hade jag knappt kunnat säga det bättre själv:
– I min värld är det så många män i grått, så jag bestämde mig för att alltid bära färgglada kläder för att sticka ut.
Heja Maud! Ännu en förebild. Snart ska jag bli tant!
(Intervjun finns här.)
Till Mauds försvar
(Nej, detta är inte politiskt.)
Jag fnissade lite när jag läste den här krönikan av Fredrik Strage, det erkännes. Och själv har jag en gång gjort mig av med en ganska vacker ensemble i lila råsiden med motiveringen att jag såg ut som Maud Olofsson i den.
Fast egentligen blir jag förbannad. Ja, hon har en egen stil. Ja, hon har färgglada kläder. Och glasögon. Hon syns. Hela hon syns och ber inte om ursäkt för det. En medelålders kvinna som syns.
(Och vem fan blir glad av att se Fredrik Strage? Någon?)
För övrigt hade jag knappt kunnat säga det bättre själv:
– I min värld är det så många män i grått, så jag bestämde mig för att alltid bära färgglada kläder för att sticka ut.
Heja Maud! Ännu en förebild. Snart ska jag bli tant!
(Intervjun finns här.)
Jag fnissade lite när jag läste den här krönikan av Fredrik Strage, det erkännes. Och själv har jag en gång gjort mig av med en ganska vacker ensemble i lila råsiden med motiveringen att jag såg ut som Maud Olofsson i den.
Fast egentligen blir jag förbannad. Ja, hon har en egen stil. Ja, hon har färgglada kläder. Och glasögon. Hon syns. Hela hon syns och ber inte om ursäkt för det. En medelålders kvinna som syns.
(Och vem fan blir glad av att se Fredrik Strage? Någon?)
För övrigt hade jag knappt kunnat säga det bättre själv:
– I min värld är det så många män i grått, så jag bestämde mig för att alltid bära färgglada kläder för att sticka ut.
Heja Maud! Ännu en förebild. Snart ska jag bli tant!
(Intervjun finns här.)
2011-07-08
Smultronställe
Vi bor i sommarstugan, äntligen. Så som vi har sagt till varann, att när någon av oss är föräldraledig och inte behöver frakta barn till barnomsorg, då kan den andre pendla till jobbet eller rentav jobba hemifrån, då kan vi bo i sommarstugan.
2008 gjorde vi faktiskt det också, och jag minns att det var fint. Nu gör vi det igen. I tre dagar. Det är det som blir. Nästa vecka har jag semester, då ska vi till Sommarön.
I förrgår kväll bestämde jag mig för att inte alls pendla in till jobbet utan stanna här ute. Inga möten inbokade, mina närmaste medarbetare sitter ändå i Örebro, vad spelar det för roll var jag sitter? O lovade att hålla undan (eller var det underhålla?) barnen så att jag skulle få jobba. Mobilt bredband hade vi med oss.
Vid lunchtid igår var det mesta kaos. Bredbandet fungerade inte som det skulle, jag kom inte åt mejl från datorn utan kunde bara läsa dem i telefonen. Ett par samtal från oroade projektmedlemmar, gnäll från Y och skrik från Q och så visade det sig att O tänkt att han skulle montera lite lister och lampor i köket. Bank, bank, borr, borr medan jag pratade i telefon. Och jag som ju tänkt att han skulle ägna sig helt åt barnen. Kollision.
(Och jag som trodde... brukar en god vän citera sin mamma. Med detta menas att det finns ingen ände på hur fel det kan bli om man bara tror och förutsätter och inte pratar om saken. Och Är Tydlig.)
Efter lunch fattade jag två beslut. Åka in till kontoret imorgon och jobba koncentrerat. Jobba lite ikväll när barnen sover. Gå och bada.
Så det gjorde vi. Vattnet var insjöbrunt och svalt. Q hängde på min rygg och försökte simma så gott han kunde. Y försökte kasta sig i från bryggan och hade väl lyckats om inte O hindrat honom.
På vägen hem hittade vi smultron i rent ohemula mängder. Jag lärde Q att trä upp dem på strå. Jag lärde honom den bildliga betydelsen av smultronställe. Mamma, hit måste vi gå nästa år också och plocka.
Ja. Ytterligare en liten rottråd har letat sig ut ur mitt hjärta och slagit fäste i marken kring sommarstugan. Oftare än jag vill tänka på förbannar jag den eller snarare det den genererar: renoverandet, besluten, flängandet, packandet, glömmandet av saker.
Ofta har jag tänkt att vi kanske är dumma som odlar drömmen om en egen stuga. Vi har ju tillgång till Sommarön. Tänk vilka resor man kunde göra om man inte hade ett eget ställe. Tänk vilka ställen man kunde hyra. Höga kusten, Österlen, Värmland?
Å andra sidan. Det kanske ska få ta några år att slå rot. Att hitta smultronställena, kantarellställena, badklipporna, loppisarna, fiken och gårdsbutikerna. Allt sådant som man faktiskt inte skulle hinna hitta på en plats där man bara befinner sig en vecka eller två.
2008 gjorde vi faktiskt det också, och jag minns att det var fint. Nu gör vi det igen. I tre dagar. Det är det som blir. Nästa vecka har jag semester, då ska vi till Sommarön.
I förrgår kväll bestämde jag mig för att inte alls pendla in till jobbet utan stanna här ute. Inga möten inbokade, mina närmaste medarbetare sitter ändå i Örebro, vad spelar det för roll var jag sitter? O lovade att hålla undan (eller var det underhålla?) barnen så att jag skulle få jobba. Mobilt bredband hade vi med oss.
Vid lunchtid igår var det mesta kaos. Bredbandet fungerade inte som det skulle, jag kom inte åt mejl från datorn utan kunde bara läsa dem i telefonen. Ett par samtal från oroade projektmedlemmar, gnäll från Y och skrik från Q och så visade det sig att O tänkt att han skulle montera lite lister och lampor i köket. Bank, bank, borr, borr medan jag pratade i telefon. Och jag som ju tänkt att han skulle ägna sig helt åt barnen. Kollision.
(Och jag som trodde... brukar en god vän citera sin mamma. Med detta menas att det finns ingen ände på hur fel det kan bli om man bara tror och förutsätter och inte pratar om saken. Och Är Tydlig.)
Efter lunch fattade jag två beslut. Åka in till kontoret imorgon och jobba koncentrerat. Jobba lite ikväll när barnen sover. Gå och bada.
Så det gjorde vi. Vattnet var insjöbrunt och svalt. Q hängde på min rygg och försökte simma så gott han kunde. Y försökte kasta sig i från bryggan och hade väl lyckats om inte O hindrat honom.
På vägen hem hittade vi smultron i rent ohemula mängder. Jag lärde Q att trä upp dem på strå. Jag lärde honom den bildliga betydelsen av smultronställe. Mamma, hit måste vi gå nästa år också och plocka.
Ja. Ytterligare en liten rottråd har letat sig ut ur mitt hjärta och slagit fäste i marken kring sommarstugan. Oftare än jag vill tänka på förbannar jag den eller snarare det den genererar: renoverandet, besluten, flängandet, packandet, glömmandet av saker.
Ofta har jag tänkt att vi kanske är dumma som odlar drömmen om en egen stuga. Vi har ju tillgång till Sommarön. Tänk vilka resor man kunde göra om man inte hade ett eget ställe. Tänk vilka ställen man kunde hyra. Höga kusten, Österlen, Värmland?
Å andra sidan. Det kanske ska få ta några år att slå rot. Att hitta smultronställena, kantarellställena, badklipporna, loppisarna, fiken och gårdsbutikerna. Allt sådant som man faktiskt inte skulle hinna hitta på en plats där man bara befinner sig en vecka eller två.
Smultronställe
Vi bor i sommarstugan, äntligen. Så som vi har sagt till varann, att när någon av oss är föräldraledig och inte behöver frakta barn till barnomsorg, då kan den andre pendla till jobbet eller rentav jobba hemifrån, då kan vi bo i sommarstugan.
2008 gjorde vi faktiskt det också, och jag minns att det var fint. Nu gör vi det igen. I tre dagar. Det är det som blir. Nästa vecka har jag semester, då ska vi till Sommarön.
I förrgår kväll bestämde jag mig för att inte alls pendla in till jobbet utan stanna här ute. Inga möten inbokade, mina närmaste medarbetare sitter ändå i Örebro, vad spelar det för roll var jag sitter? O lovade att hålla undan (eller var det underhålla?) barnen så att jag skulle få jobba. Mobilt bredband hade vi med oss.
Vid lunchtid igår var det mesta kaos. Bredbandet fungerade inte som det skulle, jag kom inte åt mejl från datorn utan kunde bara läsa dem i telefonen. Ett par samtal från oroade projektmedlemmar, gnäll från Y och skrik från Q och så visade det sig att O tänkt att han skulle montera lite lister och lampor i köket. Bank, bank, borr, borr medan jag pratade i telefon. Och jag som ju tänkt att han skulle ägna sig helt åt barnen. Kollision.
(Och jag som trodde... brukar en god vän citera sin mamma. Med detta menas att det finns ingen ände på hur fel det kan bli om man bara tror och förutsätter och inte pratar om saken. Och Är Tydlig.)
Efter lunch fattade jag två beslut. Åka in till kontoret imorgon och jobba koncentrerat. Jobba lite ikväll när barnen sover. Gå och bada.
Så det gjorde vi. Vattnet var insjöbrunt och svalt. Q hängde på min rygg och försökte simma så gott han kunde. Y försökte kasta sig i från bryggan och hade väl lyckats om inte O hindrat honom.
På vägen hem hittade vi smultron i rent ohemula mängder. Jag lärde Q att trä upp dem på strå. Jag lärde honom den bildliga betydelsen av smultronställe. Mamma, hit måste vi gå nästa år också och plocka.
Ja. Ytterligare en liten rottråd har letat sig ut ur mitt hjärta och slagit fäste i marken kring sommarstugan. Oftare än jag vill tänka på förbannar jag den eller snarare det den genererar: renoverandet, besluten, flängandet, packandet, glömmandet av saker.
Ofta har jag tänkt att vi kanske är dumma som odlar drömmen om en egen stuga. Vi har ju tillgång till Sommarön. Tänk vilka resor man kunde göra om man inte hade ett eget ställe. Tänk vilka ställen man kunde hyra. Höga kusten, Österlen, Värmland?
Å andra sidan. Det kanske ska få ta några år att slå rot. Att hitta smultronställena, kantarellställena, badklipporna, loppisarna, fiken och gårdsbutikerna. Allt sådant som man faktiskt inte skulle hinna hitta på en plats där man bara befinner sig en vecka eller två.
2008 gjorde vi faktiskt det också, och jag minns att det var fint. Nu gör vi det igen. I tre dagar. Det är det som blir. Nästa vecka har jag semester, då ska vi till Sommarön.
I förrgår kväll bestämde jag mig för att inte alls pendla in till jobbet utan stanna här ute. Inga möten inbokade, mina närmaste medarbetare sitter ändå i Örebro, vad spelar det för roll var jag sitter? O lovade att hålla undan (eller var det underhålla?) barnen så att jag skulle få jobba. Mobilt bredband hade vi med oss.
Vid lunchtid igår var det mesta kaos. Bredbandet fungerade inte som det skulle, jag kom inte åt mejl från datorn utan kunde bara läsa dem i telefonen. Ett par samtal från oroade projektmedlemmar, gnäll från Y och skrik från Q och så visade det sig att O tänkt att han skulle montera lite lister och lampor i köket. Bank, bank, borr, borr medan jag pratade i telefon. Och jag som ju tänkt att han skulle ägna sig helt åt barnen. Kollision.
(Och jag som trodde... brukar en god vän citera sin mamma. Med detta menas att det finns ingen ände på hur fel det kan bli om man bara tror och förutsätter och inte pratar om saken. Och Är Tydlig.)
Efter lunch fattade jag två beslut. Åka in till kontoret imorgon och jobba koncentrerat. Jobba lite ikväll när barnen sover. Gå och bada.
Så det gjorde vi. Vattnet var insjöbrunt och svalt. Q hängde på min rygg och försökte simma så gott han kunde. Y försökte kasta sig i från bryggan och hade väl lyckats om inte O hindrat honom.
På vägen hem hittade vi smultron i rent ohemula mängder. Jag lärde Q att trä upp dem på strå. Jag lärde honom den bildliga betydelsen av smultronställe. Mamma, hit måste vi gå nästa år också och plocka.
Ja. Ytterligare en liten rottråd har letat sig ut ur mitt hjärta och slagit fäste i marken kring sommarstugan. Oftare än jag vill tänka på förbannar jag den eller snarare det den genererar: renoverandet, besluten, flängandet, packandet, glömmandet av saker.
Ofta har jag tänkt att vi kanske är dumma som odlar drömmen om en egen stuga. Vi har ju tillgång till Sommarön. Tänk vilka resor man kunde göra om man inte hade ett eget ställe. Tänk vilka ställen man kunde hyra. Höga kusten, Österlen, Värmland?
Å andra sidan. Det kanske ska få ta några år att slå rot. Att hitta smultronställena, kantarellställena, badklipporna, loppisarna, fiken och gårdsbutikerna. Allt sådant som man faktiskt inte skulle hinna hitta på en plats där man bara befinner sig en vecka eller två.
2011-07-06
Upp-och-nervända världen
Jag vaknar vid sextiden av att Y kränger och sparkar. En stund ligger han nere vid fotänden, med halva kroppen på mina fötter. Sedan kryper han tillbaka och lägger sig på O:s huvudkudde, tätt intill. Själv ligger jag som i en dubbelmacka mellan mina söner, Q har kommit någon gång på småtimmarna.
Jag flyttar över i Q:s tomma säng för att sova någon timme till. Efter en stund får jag sällskap av Q själv. Vi somnar om bägge två.
När väckarklockan ringt och jag snoozat den två gånger stiger jag mödosamt upp. Alla andra sover. Jag duschar och äter frukost på gården. Jag, DN och fågelkvittret i den svala morgonskuggan.
När jag är nästan klar hör jag en sömnig röst ropa. Q har vaknat och kommer tassande. Han sitter i mitt knä och vi skojar och pussas en stund innan jag sliter mig, motvilligt. Jag kokar ett ägg till honom som han äter medan jag klär mig och borstar tänder och hår. Smyger in i sovrummet för att hämta diverse saker, men varken Y eller O vaknar. De ligger sked längst bort på ena kanten av dubbelsängen och sover djupt.
Klockan hinner bli halv nio innan jag ger mig iväg. Q tittar på TV och de andra sover.
Helga först uppe av alla, det hör inte till vanligheterna.
Jag flyttar över i Q:s tomma säng för att sova någon timme till. Efter en stund får jag sällskap av Q själv. Vi somnar om bägge två.
När väckarklockan ringt och jag snoozat den två gånger stiger jag mödosamt upp. Alla andra sover. Jag duschar och äter frukost på gården. Jag, DN och fågelkvittret i den svala morgonskuggan.
När jag är nästan klar hör jag en sömnig röst ropa. Q har vaknat och kommer tassande. Han sitter i mitt knä och vi skojar och pussas en stund innan jag sliter mig, motvilligt. Jag kokar ett ägg till honom som han äter medan jag klär mig och borstar tänder och hår. Smyger in i sovrummet för att hämta diverse saker, men varken Y eller O vaknar. De ligger sked längst bort på ena kanten av dubbelsängen och sover djupt.
Klockan hinner bli halv nio innan jag ger mig iväg. Q tittar på TV och de andra sover.
Helga först uppe av alla, det hör inte till vanligheterna.
Upp-och-nervända världen
Jag vaknar vid sextiden av att Y kränger och sparkar. En stund ligger han nere vid fotänden, med halva kroppen på mina fötter. Sedan kryper han tillbaka och lägger sig på O:s huvudkudde, tätt intill. Själv ligger jag som i en dubbelmacka mellan mina söner, Q har kommit någon gång på småtimmarna.
Jag flyttar över i Q:s tomma säng för att sova någon timme till. Efter en stund får jag sällskap av Q själv. Vi somnar om bägge två.
När väckarklockan ringt och jag snoozat den två gånger stiger jag mödosamt upp. Alla andra sover. Jag duschar och äter frukost på gården. Jag, DN och fågelkvittret i den svala morgonskuggan.
När jag är nästan klar hör jag en sömnig röst ropa. Q har vaknat och kommer tassande. Han sitter i mitt knä och vi skojar och pussas en stund innan jag sliter mig, motvilligt. Jag kokar ett ägg till honom som han äter medan jag klär mig och borstar tänder och hår. Smyger in i sovrummet för att hämta diverse saker, men varken Y eller O vaknar. De ligger sked längst bort på ena kanten av dubbelsängen och sover djupt.
Klockan hinner bli halv nio innan jag ger mig iväg. Q tittar på TV och de andra sover.
Helga först uppe av alla, det hör inte till vanligheterna.
Jag flyttar över i Q:s tomma säng för att sova någon timme till. Efter en stund får jag sällskap av Q själv. Vi somnar om bägge två.
När väckarklockan ringt och jag snoozat den två gånger stiger jag mödosamt upp. Alla andra sover. Jag duschar och äter frukost på gården. Jag, DN och fågelkvittret i den svala morgonskuggan.
När jag är nästan klar hör jag en sömnig röst ropa. Q har vaknat och kommer tassande. Han sitter i mitt knä och vi skojar och pussas en stund innan jag sliter mig, motvilligt. Jag kokar ett ägg till honom som han äter medan jag klär mig och borstar tänder och hår. Smyger in i sovrummet för att hämta diverse saker, men varken Y eller O vaknar. De ligger sked längst bort på ena kanten av dubbelsängen och sover djupt.
Klockan hinner bli halv nio innan jag ger mig iväg. Q tittar på TV och de andra sover.
Helga först uppe av alla, det hör inte till vanligheterna.
2011-07-04
Suck
Igår tankade jag ner den senaste veckans bilder som O tagit på barnen. Ettårsrapporten för Y är snart två månader försenad, vi måste rassla på med den. Till rapporten ska bifogas 10-12 bilder, gärna med släkt och vänner. Vi har en del sådana men skulle behöva komplettera. Men just nu och minst ett par veckor framåt är det uteslutet att fotografera Y.
Varför det då?
Jo, för att Y och Q lekte med plaströr innehållande godis. Den förtänksamme fadern tog hand om locken till rören för att inte Y skulle sätta dem i halsen. Därefter ryade han åt äldste sonen som lekte lite för häftigt med lillebror. Därefter la storebror krokben för lillebror som ramlade pladask och fick ett av rören i - eller snarare runt - ögat.
Ilfart till vårdcentral. Ögat klarade sig. Men Y ståtar nu med ett ringformad skrubbsår över kind, ögonlock och näsa. Han ser ut som en riktig slagskämpe, krogbuse eller kanske en sjörövare. Inget vi vill visa upp för Korea med andra ord.
Suck, som sagt.
Varför det då?
Jo, för att Y och Q lekte med plaströr innehållande godis. Den förtänksamme fadern tog hand om locken till rören för att inte Y skulle sätta dem i halsen. Därefter ryade han åt äldste sonen som lekte lite för häftigt med lillebror. Därefter la storebror krokben för lillebror som ramlade pladask och fick ett av rören i - eller snarare runt - ögat.
Ilfart till vårdcentral. Ögat klarade sig. Men Y ståtar nu med ett ringformad skrubbsår över kind, ögonlock och näsa. Han ser ut som en riktig slagskämpe, krogbuse eller kanske en sjörövare. Inget vi vill visa upp för Korea med andra ord.
Suck, som sagt.
Suck
Igår tankade jag ner den senaste veckans bilder som O tagit på barnen. Ettårsrapporten för Y är snart två månader försenad, vi måste rassla på med den. Till rapporten ska bifogas 10-12 bilder, gärna med släkt och vänner. Vi har en del sådana men skulle behöva komplettera. Men just nu och minst ett par veckor framåt är det uteslutet att fotografera Y.
Varför det då?
Jo, för att Y och Q lekte med plaströr innehållande godis. Den förtänksamme fadern tog hand om locken till rören för att inte Y skulle sätta dem i halsen. Därefter ryade han åt äldste sonen som lekte lite för häftigt med lillebror. Därefter la storebror krokben för lillebror som ramlade pladask och fick ett av rören i - eller snarare runt - ögat.
Ilfart till vårdcentral. Ögat klarade sig. Men Y ståtar nu med ett ringformad skrubbsår över kind, ögonlock och näsa. Han ser ut som en riktig slagskämpe, krogbuse eller kanske en sjörövare. Inget vi vill visa upp för Korea med andra ord.
Suck, som sagt.
Varför det då?
Jo, för att Y och Q lekte med plaströr innehållande godis. Den förtänksamme fadern tog hand om locken till rören för att inte Y skulle sätta dem i halsen. Därefter ryade han åt äldste sonen som lekte lite för häftigt med lillebror. Därefter la storebror krokben för lillebror som ramlade pladask och fick ett av rören i - eller snarare runt - ögat.
Ilfart till vårdcentral. Ögat klarade sig. Men Y ståtar nu med ett ringformad skrubbsår över kind, ögonlock och näsa. Han ser ut som en riktig slagskämpe, krogbuse eller kanske en sjörövare. Inget vi vill visa upp för Korea med andra ord.
Suck, som sagt.
Det finns en första gång för allting
Idag kallades jag för jävla skitmamma för första gången. Q hade norpat surfplattan och satt sig att spela Angry Birds under köksbordet. För sent kom han ihåg att stänga av ljudet, och det var förmodligen mest ilskan över det nesliga avslöjandet som föranledde förolämpningen.
(Jag undrar om jag någonsin vågade säga så till min ilskna mamma? Ack och ve, dagens ungdom!)
(Dataspel, TV-spel, surfplattor och dylikt är ett djävulens påfund. Ungarna blir som förbytta. Fast samma fanskap är å andra sidan en välsignelse när man ska åka långt med bilen.)
(Jag är inte särskilt skakad. Q protesterade inte vidare när jag konfiskerade surfplattan, och han kröp snabbt fram och gav mig en kram och ett förlåt.)
(Jag undrar om jag någonsin vågade säga så till min ilskna mamma? Ack och ve, dagens ungdom!)
(Dataspel, TV-spel, surfplattor och dylikt är ett djävulens påfund. Ungarna blir som förbytta. Fast samma fanskap är å andra sidan en välsignelse när man ska åka långt med bilen.)
(Jag är inte särskilt skakad. Q protesterade inte vidare när jag konfiskerade surfplattan, och han kröp snabbt fram och gav mig en kram och ett förlåt.)
Det finns en första gång för allting
Idag kallades jag för jävla skitmamma för första gången. Q hade norpat surfplattan och satt sig att spela Angry Birds under köksbordet. För sent kom han ihåg att stänga av ljudet, och det var förmodligen mest ilskan över det nesliga avslöjandet som föranledde förolämpningen.
(Jag undrar om jag någonsin vågade säga så till min ilskna mamma? Ack och ve, dagens ungdom!)
(Dataspel, TV-spel, surfplattor och dylikt är ett djävulens påfund. Ungarna blir som förbytta. Fast samma fanskap är å andra sidan en välsignelse när man ska åka långt med bilen.)
(Jag är inte särskilt skakad. Q protesterade inte vidare när jag konfiskerade surfplattan, och han kröp snabbt fram och gav mig en kram och ett förlåt.)
(Jag undrar om jag någonsin vågade säga så till min ilskna mamma? Ack och ve, dagens ungdom!)
(Dataspel, TV-spel, surfplattor och dylikt är ett djävulens påfund. Ungarna blir som förbytta. Fast samma fanskap är å andra sidan en välsignelse när man ska åka långt med bilen.)
(Jag är inte särskilt skakad. Q protesterade inte vidare när jag konfiskerade surfplattan, och han kröp snabbt fram och gav mig en kram och ett förlåt.)
2011-07-02
Nya tider, nya insikter, ny... auktoritet!
Jag har som sagt kommit igång på jobbet. Jag projektleder för fullt, ett projekt som väl inte var misskött tidigare, men styvmoderligt behandlat. Detta för att den enligt samstämmiga uppgifter tekniskt mycket kunnige projektledaren hade alldeles för många andra åtaganden.
Tekniken är inte min starka sida, har aldrig varit, och ännu mindre nu eftersom jag har bytt bransch.
Men – halleluja! – jag tycks äntligen ha hittat ett företag och en projektgrupp som delar min uppfattning om vad en bra projektledare ska göra. Inte lägga sig i det tekniska, utan lita på att experterna kan sina områden. Avlasta experterna så att de får jobba med det de är bra på. Röja väg. Planera. Sätta deadlines. Skriva protokoll. Hålla ordning på vem som ska göra vad, och när. Prioritera.
Häromdagen hördes en lättad suck från en av de mer erfarna medarbetarna. Det är skönt att du har kommit, Helga och styr upp saker och ting. Det var för lite sånt tidigare.
Men det är en annan sak också. Jag har hittat något jag tidigare saknade. Auktoritet.
Nu är det inte svårt att leda. Att peka med hela handen, att ta kommandot, allt vad det heter. Folk tystnar och tittar på mig när jag talar. De nickar bifall, protesterar ibland, men de gör som jag säger. Jag känner mig trygg. Inte ifrågasatt, inte underminerad.
Så var det inte förr. Vad är det som har ändrats?
Jag är ett år äldre och har fått ett barn till och är en massa erfarenheter rikare. Men jag tror inte att detta är den stora skillnaden.
Igår träffade jag två vänner som jag lärde känna på mitt förra jobb. Vi fick sparken alla tre, tripp, trapp, trull, en efter en. Nu hade vi inte setts på ett halvår, och förstås frågade de om mitt nya jobb. Jag svarade ungefär som ovan.
Och efter samtal med dem begrep jag en sak. Det var förbanne mig inte mig det var fel på förr, utan jobbet. Kulturen. Det var okej för Trulpelle att ignorera mina direktiv och själv bestämma vad han skulle och inte skulle göra. Dessutom fanns det en outtalad förväntning att projektledaren skulle kunna rycka in lite varsomhelst där det behövdes och göra folks jobb om de inte själva hann med. Det klarade jag aldrig, och därmed kände jag mig otillräcklig.
Jag grubblade mycket över att jag och en av mina närmaste kollegor, en synnerligen kompetent och uppskattad projektledare, hade så olika uppfattningar om flera av våra medarbetare. Jag tyckte Trulpelle var hopplös, visserligen duktig men bara när det passade honom, och så otrevlig och krånglig att jag fick ont i magen. Min kollega tyckte att Trulpelle var den absolut bäste medarbetare man kunde ha.
Och så där fortsatte det. Min kollegas andra favorit var en kille som jag hade ganska stora problem med, han krånglade och obstruerade och ifrågasatte och kom aldrig i tid till mötena, fick mig att känna mig konstant osäker. Min favorit å andra sidan var inte särskilt uppskattad av andra. Han var inte särskilt självgående, det medges. Men gjorde det han skulle och var dessutom alltid glad och trevlig.
Är jag en trevlighetsfanatiker? Nej, det tror jag inte. Men jag blir trött om jag ständigt måste bevisa mitt värde, om jag ständigt blir ifrågasatt.
Den enkla förklaringen är kanske att Trulpelle & Co hade svårt att ledas av en kvinna. Men varför har inte farbröderna jag jobbar med idag det? Kanske för att de inte längre klättrar i karriären, inte siktar på några chefstjänster. Gjorde Trulpelle det? Kände han sig hotad av mig? Ingen aning.
Men när jag läser exempelvis det här inlägget ser jag ju att allt finns med. Redan då hade jag sett, men kanske inte till fullo förstått. Först nu när jag upplever hur det är att verka i en annan kultur, trillar polletten ner.
Tekniken är inte min starka sida, har aldrig varit, och ännu mindre nu eftersom jag har bytt bransch.
Men – halleluja! – jag tycks äntligen ha hittat ett företag och en projektgrupp som delar min uppfattning om vad en bra projektledare ska göra. Inte lägga sig i det tekniska, utan lita på att experterna kan sina områden. Avlasta experterna så att de får jobba med det de är bra på. Röja väg. Planera. Sätta deadlines. Skriva protokoll. Hålla ordning på vem som ska göra vad, och när. Prioritera.
Häromdagen hördes en lättad suck från en av de mer erfarna medarbetarna. Det är skönt att du har kommit, Helga och styr upp saker och ting. Det var för lite sånt tidigare.
Men det är en annan sak också. Jag har hittat något jag tidigare saknade. Auktoritet.
Nu är det inte svårt att leda. Att peka med hela handen, att ta kommandot, allt vad det heter. Folk tystnar och tittar på mig när jag talar. De nickar bifall, protesterar ibland, men de gör som jag säger. Jag känner mig trygg. Inte ifrågasatt, inte underminerad.
Så var det inte förr. Vad är det som har ändrats?
Jag är ett år äldre och har fått ett barn till och är en massa erfarenheter rikare. Men jag tror inte att detta är den stora skillnaden.
Igår träffade jag två vänner som jag lärde känna på mitt förra jobb. Vi fick sparken alla tre, tripp, trapp, trull, en efter en. Nu hade vi inte setts på ett halvår, och förstås frågade de om mitt nya jobb. Jag svarade ungefär som ovan.
Och efter samtal med dem begrep jag en sak. Det var förbanne mig inte mig det var fel på förr, utan jobbet. Kulturen. Det var okej för Trulpelle att ignorera mina direktiv och själv bestämma vad han skulle och inte skulle göra. Dessutom fanns det en outtalad förväntning att projektledaren skulle kunna rycka in lite varsomhelst där det behövdes och göra folks jobb om de inte själva hann med. Det klarade jag aldrig, och därmed kände jag mig otillräcklig.
Jag grubblade mycket över att jag och en av mina närmaste kollegor, en synnerligen kompetent och uppskattad projektledare, hade så olika uppfattningar om flera av våra medarbetare. Jag tyckte Trulpelle var hopplös, visserligen duktig men bara när det passade honom, och så otrevlig och krånglig att jag fick ont i magen. Min kollega tyckte att Trulpelle var den absolut bäste medarbetare man kunde ha.
Och så där fortsatte det. Min kollegas andra favorit var en kille som jag hade ganska stora problem med, han krånglade och obstruerade och ifrågasatte och kom aldrig i tid till mötena, fick mig att känna mig konstant osäker. Min favorit å andra sidan var inte särskilt uppskattad av andra. Han var inte särskilt självgående, det medges. Men gjorde det han skulle och var dessutom alltid glad och trevlig.
Är jag en trevlighetsfanatiker? Nej, det tror jag inte. Men jag blir trött om jag ständigt måste bevisa mitt värde, om jag ständigt blir ifrågasatt.
Den enkla förklaringen är kanske att Trulpelle & Co hade svårt att ledas av en kvinna. Men varför har inte farbröderna jag jobbar med idag det? Kanske för att de inte längre klättrar i karriären, inte siktar på några chefstjänster. Gjorde Trulpelle det? Kände han sig hotad av mig? Ingen aning.
Men när jag läser exempelvis det här inlägget ser jag ju att allt finns med. Redan då hade jag sett, men kanske inte till fullo förstått. Först nu när jag upplever hur det är att verka i en annan kultur, trillar polletten ner.
Nya tider, nya insikter, ny... auktoritet!
Jag har som sagt kommit igång på jobbet. Jag projektleder för fullt, ett projekt som väl inte var misskött tidigare, men styvmoderligt behandlat. Detta för att den enligt samstämmiga uppgifter tekniskt mycket kunnige projektledaren hade alldeles för många andra åtaganden.
Tekniken är inte min starka sida, har aldrig varit, och ännu mindre nu eftersom jag har bytt bransch.
Men – halleluja! – jag tycks äntligen ha hittat ett företag och en projektgrupp som delar min uppfattning om vad en bra projektledare ska göra. Inte lägga sig i det tekniska, utan lita på att experterna kan sina områden. Avlasta experterna så att de får jobba med det de är bra på. Röja väg. Planera. Sätta deadlines. Skriva protokoll. Hålla ordning på vem som ska göra vad, och när. Prioritera.
Häromdagen hördes en lättad suck från en av de mer erfarna medarbetarna. Det är skönt att du har kommit, Helga och styr upp saker och ting. Det var för lite sånt tidigare.
Men det är en annan sak också. Jag har hittat något jag tidigare saknade. Auktoritet.
Nu är det inte svårt att leda. Att peka med hela handen, att ta kommandot, allt vad det heter. Folk tystnar och tittar på mig när jag talar. De nickar bifall, protesterar ibland, men de gör som jag säger. Jag känner mig trygg. Inte ifrågasatt, inte underminerad.
Så var det inte förr. Vad är det som har ändrats?
Jag är ett år äldre och har fått ett barn till och är en massa erfarenheter rikare. Men jag tror inte att detta är den stora skillnaden.
Igår träffade jag två vänner som jag lärde känna på mitt förra jobb. Vi fick sparken alla tre, tripp, trapp, trull, en efter en. Nu hade vi inte setts på ett halvår, och förstås frågade de om mitt nya jobb. Jag svarade ungefär som ovan.
Och efter samtal med dem begrep jag en sak. Det var förbanne mig inte mig det var fel på förr, utan jobbet. Kulturen. Det var okej för Trulpelle att ignorera mina direktiv och själv bestämma vad han skulle och inte skulle göra. Dessutom fanns det en outtalad förväntning att projektledaren skulle kunna rycka in lite varsomhelst där det behövdes och göra folks jobb om de inte själva hann med. Det klarade jag aldrig, och därmed kände jag mig otillräcklig.
Jag grubblade mycket över att jag och en av mina närmaste kollegor, en synnerligen kompetent och uppskattad projektledare, hade så olika uppfattningar om flera av våra medarbetare. Jag tyckte Trulpelle var hopplös, visserligen duktig men bara när det passade honom, och så otrevlig och krånglig att jag fick ont i magen. Min kollega tyckte att Trulpelle var den absolut bäste medarbetare man kunde ha.
Och så där fortsatte det. Min kollegas andra favorit var en kille som jag hade ganska stora problem med, han krånglade och obstruerade och ifrågasatte och kom aldrig i tid till mötena, fick mig att känna mig konstant osäker. Min favorit å andra sidan var inte särskilt uppskattad av andra. Han var inte särskilt självgående, det medges. Men gjorde det han skulle och var dessutom alltid glad och trevlig.
Är jag en trevlighetsfanatiker? Nej, det tror jag inte. Men jag blir trött om jag ständigt måste bevisa mitt värde, om jag ständigt blir ifrågasatt.
Den enkla förklaringen är kanske att Trulpelle & Co hade svårt att ledas av en kvinna. Men varför har inte farbröderna jag jobbar med idag det? Kanske för att de inte längre klättrar i karriären, inte siktar på några chefstjänster. Gjorde Trulpelle det? Kände han sig hotad av mig? Ingen aning.
Men när jag läser exempelvis det här inlägget ser jag ju att allt finns med. Redan då hade jag sett, men kanske inte till fullo förstått. Först nu när jag upplever hur det är att verka i en annan kultur, trillar polletten ner.
Tekniken är inte min starka sida, har aldrig varit, och ännu mindre nu eftersom jag har bytt bransch.
Men – halleluja! – jag tycks äntligen ha hittat ett företag och en projektgrupp som delar min uppfattning om vad en bra projektledare ska göra. Inte lägga sig i det tekniska, utan lita på att experterna kan sina områden. Avlasta experterna så att de får jobba med det de är bra på. Röja väg. Planera. Sätta deadlines. Skriva protokoll. Hålla ordning på vem som ska göra vad, och när. Prioritera.
Häromdagen hördes en lättad suck från en av de mer erfarna medarbetarna. Det är skönt att du har kommit, Helga och styr upp saker och ting. Det var för lite sånt tidigare.
Men det är en annan sak också. Jag har hittat något jag tidigare saknade. Auktoritet.
Nu är det inte svårt att leda. Att peka med hela handen, att ta kommandot, allt vad det heter. Folk tystnar och tittar på mig när jag talar. De nickar bifall, protesterar ibland, men de gör som jag säger. Jag känner mig trygg. Inte ifrågasatt, inte underminerad.
Så var det inte förr. Vad är det som har ändrats?
Jag är ett år äldre och har fått ett barn till och är en massa erfarenheter rikare. Men jag tror inte att detta är den stora skillnaden.
Igår träffade jag två vänner som jag lärde känna på mitt förra jobb. Vi fick sparken alla tre, tripp, trapp, trull, en efter en. Nu hade vi inte setts på ett halvår, och förstås frågade de om mitt nya jobb. Jag svarade ungefär som ovan.
Och efter samtal med dem begrep jag en sak. Det var förbanne mig inte mig det var fel på förr, utan jobbet. Kulturen. Det var okej för Trulpelle att ignorera mina direktiv och själv bestämma vad han skulle och inte skulle göra. Dessutom fanns det en outtalad förväntning att projektledaren skulle kunna rycka in lite varsomhelst där det behövdes och göra folks jobb om de inte själva hann med. Det klarade jag aldrig, och därmed kände jag mig otillräcklig.
Jag grubblade mycket över att jag och en av mina närmaste kollegor, en synnerligen kompetent och uppskattad projektledare, hade så olika uppfattningar om flera av våra medarbetare. Jag tyckte Trulpelle var hopplös, visserligen duktig men bara när det passade honom, och så otrevlig och krånglig att jag fick ont i magen. Min kollega tyckte att Trulpelle var den absolut bäste medarbetare man kunde ha.
Och så där fortsatte det. Min kollegas andra favorit var en kille som jag hade ganska stora problem med, han krånglade och obstruerade och ifrågasatte och kom aldrig i tid till mötena, fick mig att känna mig konstant osäker. Min favorit å andra sidan var inte särskilt uppskattad av andra. Han var inte särskilt självgående, det medges. Men gjorde det han skulle och var dessutom alltid glad och trevlig.
Är jag en trevlighetsfanatiker? Nej, det tror jag inte. Men jag blir trött om jag ständigt måste bevisa mitt värde, om jag ständigt blir ifrågasatt.
Den enkla förklaringen är kanske att Trulpelle & Co hade svårt att ledas av en kvinna. Men varför har inte farbröderna jag jobbar med idag det? Kanske för att de inte längre klättrar i karriären, inte siktar på några chefstjänster. Gjorde Trulpelle det? Kände han sig hotad av mig? Ingen aning.
Men när jag läser exempelvis det här inlägget ser jag ju att allt finns med. Redan då hade jag sett, men kanske inte till fullo förstått. Först nu när jag upplever hur det är att verka i en annan kultur, trillar polletten ner.
2011-07-01
Synd om mig
Jo, det är lite svårt att se vad det står på datorskärmen i det här ljuset. Elände.
Synd om mig
Jo, det är lite svårt att se vad det står på datorskärmen i det här ljuset. Elände.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)