Nya tider, nya insikter, ny... auktoritet!

Jag har som sagt kommit igång på jobbet. Jag projektleder för fullt, ett projekt som väl inte var misskött tidigare, men styvmoderligt behandlat. Detta för att den enligt samstämmiga uppgifter tekniskt mycket kunnige projektledaren hade alldeles för många andra åtaganden.

Tekniken är inte min starka sida, har aldrig varit, och ännu mindre nu eftersom jag har bytt bransch.

Men – halleluja! – jag tycks äntligen ha hittat ett företag och en projektgrupp som delar min uppfattning om vad en bra projektledare ska göra. Inte lägga sig i det tekniska, utan lita på att experterna kan sina områden. Avlasta experterna så att de får jobba med det de är bra på. Röja väg. Planera. Sätta deadlines. Skriva protokoll. Hålla ordning på vem som ska göra vad, och när. Prioritera.

Häromdagen hördes en lättad suck från en av de mer erfarna medarbetarna. Det är skönt att du har kommit, Helga och styr upp saker och ting. Det var för lite sånt tidigare.

Men det är en annan sak också. Jag har hittat något jag tidigare saknade. Auktoritet.

Nu är det inte svårt att leda. Att peka med hela handen, att ta kommandot, allt vad det heter. Folk tystnar och tittar på mig när jag talar. De nickar bifall, protesterar ibland, men de gör som jag säger. Jag känner mig trygg. Inte ifrågasatt, inte underminerad.

Så var det inte förr. Vad är det som har ändrats?

Jag är ett år äldre och har fått ett barn till och är en massa erfarenheter rikare. Men jag tror inte att detta är den stora skillnaden.

Igår träffade jag två vänner som jag lärde känna på mitt förra jobb. Vi fick sparken alla tre, tripp, trapp, trull, en efter en. Nu hade vi inte setts på ett halvår, och förstås frågade de om mitt nya jobb. Jag svarade ungefär som ovan.

Och efter samtal med dem begrep jag en sak. Det var förbanne mig inte mig det var fel på förr, utan jobbet. Kulturen. Det var okej för Trulpelle att ignorera mina direktiv och själv bestämma vad han skulle och inte skulle göra. Dessutom fanns det en outtalad förväntning att projektledaren skulle kunna rycka in lite varsomhelst där det behövdes och göra folks jobb om de inte själva hann med. Det klarade jag aldrig, och därmed kände jag mig otillräcklig.

Jag grubblade mycket över att jag och en av mina närmaste kollegor, en synnerligen kompetent och uppskattad projektledare, hade så olika uppfattningar om flera av våra medarbetare. Jag tyckte Trulpelle var hopplös, visserligen duktig men bara när det passade honom, och så otrevlig och krånglig att jag fick ont i magen. Min kollega tyckte att Trulpelle var den absolut bäste medarbetare man kunde ha.

Och så där fortsatte det. Min kollegas andra favorit var en kille som jag hade ganska stora problem med, han krånglade och obstruerade och ifrågasatte och kom aldrig i tid till mötena, fick mig att känna mig konstant osäker. Min favorit å andra sidan var inte särskilt uppskattad av andra. Han var inte särskilt självgående, det medges. Men gjorde det han skulle och var dessutom alltid glad och trevlig.

Är jag en trevlighetsfanatiker? Nej, det tror jag inte. Men jag blir trött om jag ständigt måste bevisa mitt värde, om jag ständigt blir ifrågasatt.

Den enkla förklaringen är kanske att Trulpelle & Co hade svårt att ledas av en kvinna. Men varför har inte farbröderna jag jobbar med idag det? Kanske för att de inte längre klättrar i karriären, inte siktar på några chefstjänster. Gjorde Trulpelle det? Kände han sig hotad av mig? Ingen aning.

Men när jag läser exempelvis det här inlägget ser jag ju att allt finns med. Redan då hade jag sett, men kanske inte till fullo förstått. Först nu när jag upplever hur det är att verka i en annan kultur, trillar polletten ner.