O ringer mig när jag lämnar kontoret, med dåliga nyheter. Han har talat med två vänner. En av dem har fått bröstcancer. Behandlingar ska inledas snarast. Prognosen är god.
Den andra, som sannerligen har haft sin beskärda del av elände i livet, har hittat en nära anhörig död. En excentrisk och besvärlig nära anhörig som inte hörts av på ett par veckor. När de går in i lägenheten är vederbörande död.
Jag blir alldeles kall av ledsenhet. På bussen hem har jag svårt att hålla tårarna tillbaka. En iskall vind drar förbi och tar andan ur mig. Min stora skräck. Mina skräckar. Bröstcancer är jag livrädd för, jag som aldrig varit gravid eller ammat. Om möjligt ännu mer livrädd blir jag när pappa inte svarar i telefon på några dagar.
Men det är ju inte jag. Inte vi. Jag är fruktansvärt ledsen, men inte för mig själv. Vill bara hem, lägga mig, oss, alla fyra i dubbelsängen under samma täcke. Mumla besvärjelser.
När kvällen kommer kan jag andas igen. Men jag ligger kvar hos Q en extra stund efter att han somnat och håller om honom.
Nu ska jag skicka blommor till mina vänner.
O ja, det är den isande vinden det. Precis just de två för mig också. I första hand. Sedan hittar jag mycket annat jag kan oroa mig för.
SvaraRaderaDet är fint att du orkar ta klivet ur den egna isande skräcken och bry dig om.