Smultronställe

Vi bor i sommarstugan, äntligen. Så som vi har sagt till varann, att när någon av oss är föräldraledig och inte behöver frakta barn till barnomsorg, då kan den andre pendla till jobbet eller rentav jobba hemifrån, då kan vi bo i sommarstugan.

2008 gjorde vi faktiskt det också, och jag minns att det var fint. Nu gör vi det igen. I tre dagar. Det är det som blir. Nästa vecka har jag semester, då ska vi till Sommarön.

I förrgår kväll bestämde jag mig för att inte alls pendla in till jobbet utan stanna här ute. Inga möten inbokade, mina närmaste medarbetare sitter ändå i Örebro, vad spelar det för roll var jag sitter? O lovade att hålla undan (eller var det underhålla?) barnen så att jag skulle få jobba. Mobilt bredband hade vi med oss.

Vid lunchtid igår var det mesta kaos. Bredbandet fungerade inte som det skulle, jag kom inte åt mejl från datorn utan kunde bara läsa dem i telefonen. Ett par samtal från oroade projektmedlemmar, gnäll från Y och skrik från Q och så visade det sig att O tänkt att han skulle montera lite lister och lampor i köket. Bank, bank, borr, borr medan jag pratade i telefon. Och jag som ju tänkt att han skulle ägna sig helt åt barnen. Kollision.

(Och jag som trodde... brukar en god vän citera sin mamma. Med detta menas att det finns ingen ände på hur fel det kan bli om man bara tror och förutsätter och inte pratar om saken. Och Är Tydlig.)

Efter lunch fattade jag två beslut. Åka in till kontoret imorgon och jobba koncentrerat. Jobba lite ikväll när barnen sover. Gå och bada.

Så det gjorde vi. Vattnet var insjöbrunt och svalt. Q hängde på min rygg och försökte simma så gott han kunde. Y försökte kasta sig i från bryggan och hade väl lyckats om inte O hindrat honom.

På vägen hem hittade vi smultron i rent ohemula mängder. Jag lärde Q att trä upp dem på strå. Jag lärde honom den bildliga betydelsen av smultronställe. Mamma, hit måste vi gå nästa år också och plocka.

Ja. Ytterligare en liten rottråd har letat sig ut ur mitt hjärta och slagit fäste i marken kring sommarstugan. Oftare än jag vill tänka på förbannar jag den eller snarare det den genererar: renoverandet, besluten, flängandet, packandet, glömmandet av saker.

Ofta har jag tänkt att vi kanske är dumma som odlar drömmen om en egen stuga. Vi har ju tillgång till Sommarön. Tänk vilka resor man kunde göra om man inte hade ett eget ställe. Tänk vilka ställen man kunde hyra. Höga kusten, Österlen, Värmland?

Å andra sidan. Det kanske ska få ta några år att slå rot. Att hitta smultronställena, kantarellställena, badklipporna, loppisarna, fiken och gårdsbutikerna. Allt sådant som man faktiskt inte skulle hinna hitta på en plats där man bara befinner sig en vecka eller två.