(Nej, detta är inte politiskt.)
Jag fnissade lite när jag läste den här krönikan av Fredrik Strage, det erkännes. Och själv har jag en gång gjort mig av med en ganska vacker ensemble i lila råsiden med motiveringen att jag såg ut som Maud Olofsson i den.
Fast egentligen blir jag förbannad. Ja, hon har en egen stil. Ja, hon har färgglada kläder. Och glasögon. Hon syns. Hela hon syns och ber inte om ursäkt för det. En medelålders kvinna som syns.
(Och vem fan blir glad av att se Fredrik Strage? Någon?)
För övrigt hade jag knappt kunnat säga det bättre själv:
– I min värld är det så många män i grått, så jag bestämde mig för att alltid bära färgglada kläder för att sticka ut.
Heja Maud! Ännu en förebild. Snart ska jag bli tant!
(Intervjun finns här.)
Hon ser ut som en lätt urbaniserad variant på en urcenterväljare, tänker jag. Och får det bekräftat när jag läser "Den politiska klädstilen utvecklades på Gummessons Modehus i Örnsköldsvik. När Maud Olofssons pappa gick från lantbrukare till kommunalråd behövde familjen rätta sig efter nya klädregler. Den framtida partiledaren intog rollen som rådgivare och uppmuntrade sin mamma att göra modiga inköp på stadens damekipering."
SvaraRaderaSå där klär den chicare varianten av lantbrukarhustru sig. Och lantbrukardotter som blivit kvar i centern, uppenbarligen.
Men man måste ju inte ha Maud Olofsson som ideal för att klä sig färgglatt, eller hur?
(Ur fysionomisk synvinkel löper jag själv nog större risk att se ut som Anne Wibble...den enda trösten med det är att jag hellre blir tagen för folkpartist än för centerpartist...)
Vilken värdelös krönika, tycker jag.
SvaraRaderaFast jag blir faktiskt lite glad när jag ser Fredrik Strage måste jag erkänna.
SvaraRadera