Ovanstående ting har gjort mig lite lätt indisponerad.
Värmeböljan prisas förmodligen av de flesta semesterfirarna. Jag förbannar den, men bara halvhögt eftersom jag verkligen inte längtar tillbaks till regn och åtta grader som det var för ett par veckor sedan. Men måste det vara antingen eller? Har vädergudarna inte hört talas om måttfullhet?
Feberkramp är vi sedan tidigare bekanta med, Q hade en när han var strax under två år. Den var synnerligen kort, vi hann knappt fatta vad som pågick. Efteråt var han ledsen och illamående men vaken och kontaktbar.
I fredags kväll och natt blev det större dramatik. Q hade på morgonen vaknat med ett svullet ögonlock, vilket gjorde oss fundersamma men inte precis oroade. På eftermiddagen kom min syster doktorn på besök, hon tittade sakkunnigt på ögat och trodde att det var ett insektsbett.
Under dagen ökade svullnaden tills ögat var helt igenmurat. På kvällen var Q uppskruvad och rätt besvärlig, tills han plötsligt blev jättetrött och somnade på soffan utan vare sig middag eller tandborstning eller nattning. Han fick sova där en stund tills jag bar in honom i sängen, då jag noterade att han kändes väldigt varm. Men tror någon att jag tänkte på att ge honom febernedsättande?
Någon timme senare hör jag fasansfulla skrik från sovrummet, och när jag kommer springande ligger Q i sängen och krampar. Jag bär ut honom på altanen där min syster är. Han krampar. Och krampar. Det tar aldrig slut. Jag börjar för första gången i mitt liv (nästan) hyperventilera. Men så agerar vi. J tar hand om honom, jag ringer 112. Krampande treåring med svullet öga, behöver vi ambulans? Ja, den kommer. Q har bra färg i ansiktet och efter någon minut, kanske två - de längsta i mitt liv - slutar han krampa. Vi ger honom en Alvedonsupp. Han andas men går inte att få kontakt med.
Ambulansen kommer förvånansvärt fort - vi är i sommarstugan ute i bushen. En läkare är med, och undersöker Q som fortfarande är alldeles borta. Vi åker in, J stannar kvar och ger sig ut på expedition för att hitta våra män som är ute på klipporna och fiskar, utan mobiltelefon.
Vi åker ambulans, och fan vad långt det är till sjukhuset. Läkaren frågar ut mig, och släpper inte Q med blicken, rör vid honom gång på gång, tar pulsen, klappar honom. Första biten av resan verkar Q sova men plötsligt börjar han gallskrika. Det liknar hans nattskräck, lyckas jag förklara för läkaren mellan skriken.
Jag går in på akuten med en vrålande pojke i famnen. Han lugnar sig när jag sätter mig och vaggar honom, men vi blir förstås störda gång på gång och då skriker Q igen. Mer febernedsättande, Emlaplåster, nål i handen, tempen ska tas, läkarundersökning. Läkaren är bekymrad, ser jag. Q är inte kontaktbar och håller huvudet lutat bakåt. Nackstel? Vi måste ta ett ryggmärgsprov förklarar läkaren. Q kräks över hela mig. Han pratar fullkomligt obegripligt och fäktar med armarna. Med hårt slutna ögon sjunger han plötsligt några strofer ur En sockerbagare. Mitt i anspänningen kan vi inte låta bli att fnissa allihop.
Fler frågor, har ni varit sjuka, har han allergier, har han fått antibiotika förr? Nej, säger jag och ser läkarens ögonbryn åka upp. Jag måste tänka efter, nej inte sedan vi fick honom. Jag inser hur frisk han alltid varit. Ideligen snorig, visst. Men inget allvarligt annat än feberkrampen för ett och ett halvt år sedan.
Jag är orolig eftersom han känns annorlunda i kroppen än han brukar. Hans armar ligger hårt om min hals men benen känns konstiga. Och så försökte han prata men kunde inte, min pojke som pratar så bra. Sköterskan förklarar att det är helt normalt efter ett krampanfall och jag känner mig lugnare. Jag frågar också vad det är de är rädda för. Inflammation i hjärnan, det kan gå snabbt.
Och så ryggmärgsprovet, jag är nervös men det går så bra. Vi är två som håller fast honom, han rycker till och gnyr när det sticker men sedan är det över. Vätskan ser klar ut hinner jag se och jag tror att det är bra. Han får första dosen antibiotika direkt och flyttas till övervakningsavdelning.
Då kommer O och J och hennes pojkvän, de har tagit taxi. Jag får O:s svettiga skjorta, bättre det än min nerspydda tröja. J har gråtit ser jag, jag gråter nästan också när hon överlämnar Lokatten och Apan. Men annars är jag rent onaturligt lugn, läkaren berömmer mitt lugn. Jo för jag har överhuvudtaget inte släppt fram några tankar.
Vi väntar, och tittar på monitorn ovanför Q:s huvud. Hjärtfrekvens, puls, andning. Sköterskan kommer och tar blodtryck. Jag frågar J om hon är orolig och det är hon. Hon känner sig ansvarig, och rädd att hon missat något allvarligt. Hon har aldrig haft hand om en krampande patient förut, Q blev den förste.
Läkaren kommer igen, ryggmärgsprovet är bra, inga vita blodkroppar. Ingen bakteriell infektion alltså. Men Q vill fortfarande inte vakna, och det bekymrar honom. Han ringer sin bakjour och ordnar med inläggning.
Plötsligt vrider Q på sig, och försöker suga på pulsmätaren han har på fingret. Sedan vaknar han, tittar häpet på den och frågar "vad är det där?". Han rycker i droppet, gnyr och gnäller. Jag försöker trösta och lugna och säger att vi snart ska få en skönare säng han och jag. "Jag vill ha en skönare säng NU!".
Vår Q är tillbaka, tack och lov.
Sedan då? Tja, efter ytterligare en kräkning, tre timmars sömn på obekväm brits, en antibiotikados, ett blodprov, en frukost och sisådär sex sagor kommer en grinig gammal doktor - bakjouren från inatt - och kallar det hela en storm i ett vattenglas. Möjligen försökte han lugna mig men istället fick han mig att känna mig både korkad och överbeskyddande, fast jag vet att ingetdera stämmer.
Troligen var det en hederlig och oskyldig feberkramp, och svullnaden på ögat ett helt orelaterat insektsbett, precis som J trodde.
Nu är vi hemma och Q är feberfri och hans ögon är mandelformade igen.
Och jag är lite lätt skakis, fortfarande.
2009-06-29
Feberkramp och värmebölja
Ovanstående ting har gjort mig lite lätt indisponerad.
Värmeböljan prisas förmodligen av de flesta semesterfirarna. Jag förbannar den, men bara halvhögt eftersom jag verkligen inte längtar tillbaks till regn och åtta grader som det var för ett par veckor sedan. Men måste det vara antingen eller? Har vädergudarna inte hört talas om måttfullhet?
Feberkramp är vi sedan tidigare bekanta med, Q hade en när han var strax under två år. Den var synnerligen kort, vi hann knappt fatta vad som pågick. Efteråt var han ledsen och illamående men vaken och kontaktbar.
I fredags kväll och natt blev det större dramatik. Q hade på morgonen vaknat med ett svullet ögonlock, vilket gjorde oss fundersamma men inte precis oroade. På eftermiddagen kom min syster doktorn på besök, hon tittade sakkunnigt på ögat och trodde att det var ett insektsbett.
Under dagen ökade svullnaden tills ögat var helt igenmurat. På kvällen var Q uppskruvad och rätt besvärlig, tills han plötsligt blev jättetrött och somnade på soffan utan vare sig middag eller tandborstning eller nattning. Han fick sova där en stund tills jag bar in honom i sängen, då jag noterade att han kändes väldigt varm. Men tror någon att jag tänkte på att ge honom febernedsättande?
Någon timme senare hör jag fasansfulla skrik från sovrummet, och när jag kommer springande ligger Q i sängen och krampar. Jag bär ut honom på altanen där min syster är. Han krampar. Och krampar. Det tar aldrig slut. Jag börjar för första gången i mitt liv (nästan) hyperventilera. Men så agerar vi. J tar hand om honom, jag ringer 112. Krampande treåring med svullet öga, behöver vi ambulans? Ja, den kommer. Q har bra färg i ansiktet och efter någon minut, kanske två - de längsta i mitt liv - slutar han krampa. Vi ger honom en Alvedonsupp. Han andas men går inte att få kontakt med.
Ambulansen kommer förvånansvärt fort - vi är i sommarstugan ute i bushen. En läkare är med, och undersöker Q som fortfarande är alldeles borta. Vi åker in, J stannar kvar och ger sig ut på expedition för att hitta våra män som är ute på klipporna och fiskar, utan mobiltelefon.
Vi åker ambulans, och fan vad långt det är till sjukhuset. Läkaren frågar ut mig, och släpper inte Q med blicken, rör vid honom gång på gång, tar pulsen, klappar honom. Första biten av resan verkar Q sova men plötsligt börjar han gallskrika. Det liknar hans nattskräck, lyckas jag förklara för läkaren mellan skriken.
Jag går in på akuten med en vrålande pojke i famnen. Han lugnar sig när jag sätter mig och vaggar honom, men vi blir förstås störda gång på gång och då skriker Q igen. Mer febernedsättande, Emlaplåster, nål i handen, tempen ska tas, läkarundersökning. Läkaren är bekymrad, ser jag. Q är inte kontaktbar och håller huvudet lutat bakåt. Nackstel? Vi måste ta ett ryggmärgsprov förklarar läkaren. Q kräks över hela mig. Han pratar fullkomligt obegripligt och fäktar med armarna. Med hårt slutna ögon sjunger han plötsligt några strofer ur En sockerbagare. Mitt i anspänningen kan vi inte låta bli att fnissa allihop.
Fler frågor, har ni varit sjuka, har han allergier, har han fått antibiotika förr? Nej, säger jag och ser läkarens ögonbryn åka upp. Jag måste tänka efter, nej inte sedan vi fick honom. Jag inser hur frisk han alltid varit. Ideligen snorig, visst. Men inget allvarligt annat än feberkrampen för ett och ett halvt år sedan.
Jag är orolig eftersom han känns annorlunda i kroppen än han brukar. Hans armar ligger hårt om min hals men benen känns konstiga. Och så försökte han prata men kunde inte, min pojke som pratar så bra. Sköterskan förklarar att det är helt normalt efter ett krampanfall och jag känner mig lugnare. Jag frågar också vad det är de är rädda för. Inflammation i hjärnan, det kan gå snabbt.
Och så ryggmärgsprovet, jag är nervös men det går så bra. Vi är två som håller fast honom, han rycker till och gnyr när det sticker men sedan är det över. Vätskan ser klar ut hinner jag se och jag tror att det är bra. Han får första dosen antibiotika direkt och flyttas till övervakningsavdelning.
Då kommer O och J och hennes pojkvän, de har tagit taxi. Jag får O:s svettiga skjorta, bättre det än min nerspydda tröja. J har gråtit ser jag, jag gråter nästan också när hon överlämnar Lokatten och Apan. Men annars är jag rent onaturligt lugn, läkaren berömmer mitt lugn. Jo för jag har överhuvudtaget inte släppt fram några tankar.
Vi väntar, och tittar på monitorn ovanför Q:s huvud. Hjärtfrekvens, puls, andning. Sköterskan kommer och tar blodtryck. Jag frågar J om hon är orolig och det är hon. Hon känner sig ansvarig, och rädd att hon missat något allvarligt. Hon har aldrig haft hand om en krampande patient förut, Q blev den förste.
Läkaren kommer igen, ryggmärgsprovet är bra, inga vita blodkroppar. Ingen bakteriell infektion alltså. Men Q vill fortfarande inte vakna, och det bekymrar honom. Han ringer sin bakjour och ordnar med inläggning.
Plötsligt vrider Q på sig, och försöker suga på pulsmätaren han har på fingret. Sedan vaknar han, tittar häpet på den och frågar "vad är det där?". Han rycker i droppet, gnyr och gnäller. Jag försöker trösta och lugna och säger att vi snart ska få en skönare säng han och jag. "Jag vill ha en skönare säng NU!".
Vår Q är tillbaka, tack och lov.
Sedan då? Tja, efter ytterligare en kräkning, tre timmars sömn på obekväm brits, en antibiotikados, ett blodprov, en frukost och sisådär sex sagor kommer en grinig gammal doktor - bakjouren från inatt - och kallar det hela en storm i ett vattenglas. Möjligen försökte han lugna mig men istället fick han mig att känna mig både korkad och överbeskyddande, fast jag vet att ingetdera stämmer.
Troligen var det en hederlig och oskyldig feberkramp, och svullnaden på ögat ett helt orelaterat insektsbett, precis som J trodde.
Nu är vi hemma och Q är feberfri och hans ögon är mandelformade igen.
Och jag är lite lätt skakis, fortfarande.
Värmeböljan prisas förmodligen av de flesta semesterfirarna. Jag förbannar den, men bara halvhögt eftersom jag verkligen inte längtar tillbaks till regn och åtta grader som det var för ett par veckor sedan. Men måste det vara antingen eller? Har vädergudarna inte hört talas om måttfullhet?
Feberkramp är vi sedan tidigare bekanta med, Q hade en när han var strax under två år. Den var synnerligen kort, vi hann knappt fatta vad som pågick. Efteråt var han ledsen och illamående men vaken och kontaktbar.
I fredags kväll och natt blev det större dramatik. Q hade på morgonen vaknat med ett svullet ögonlock, vilket gjorde oss fundersamma men inte precis oroade. På eftermiddagen kom min syster doktorn på besök, hon tittade sakkunnigt på ögat och trodde att det var ett insektsbett.
Under dagen ökade svullnaden tills ögat var helt igenmurat. På kvällen var Q uppskruvad och rätt besvärlig, tills han plötsligt blev jättetrött och somnade på soffan utan vare sig middag eller tandborstning eller nattning. Han fick sova där en stund tills jag bar in honom i sängen, då jag noterade att han kändes väldigt varm. Men tror någon att jag tänkte på att ge honom febernedsättande?
Någon timme senare hör jag fasansfulla skrik från sovrummet, och när jag kommer springande ligger Q i sängen och krampar. Jag bär ut honom på altanen där min syster är. Han krampar. Och krampar. Det tar aldrig slut. Jag börjar för första gången i mitt liv (nästan) hyperventilera. Men så agerar vi. J tar hand om honom, jag ringer 112. Krampande treåring med svullet öga, behöver vi ambulans? Ja, den kommer. Q har bra färg i ansiktet och efter någon minut, kanske två - de längsta i mitt liv - slutar han krampa. Vi ger honom en Alvedonsupp. Han andas men går inte att få kontakt med.
Ambulansen kommer förvånansvärt fort - vi är i sommarstugan ute i bushen. En läkare är med, och undersöker Q som fortfarande är alldeles borta. Vi åker in, J stannar kvar och ger sig ut på expedition för att hitta våra män som är ute på klipporna och fiskar, utan mobiltelefon.
Vi åker ambulans, och fan vad långt det är till sjukhuset. Läkaren frågar ut mig, och släpper inte Q med blicken, rör vid honom gång på gång, tar pulsen, klappar honom. Första biten av resan verkar Q sova men plötsligt börjar han gallskrika. Det liknar hans nattskräck, lyckas jag förklara för läkaren mellan skriken.
Jag går in på akuten med en vrålande pojke i famnen. Han lugnar sig när jag sätter mig och vaggar honom, men vi blir förstås störda gång på gång och då skriker Q igen. Mer febernedsättande, Emlaplåster, nål i handen, tempen ska tas, läkarundersökning. Läkaren är bekymrad, ser jag. Q är inte kontaktbar och håller huvudet lutat bakåt. Nackstel? Vi måste ta ett ryggmärgsprov förklarar läkaren. Q kräks över hela mig. Han pratar fullkomligt obegripligt och fäktar med armarna. Med hårt slutna ögon sjunger han plötsligt några strofer ur En sockerbagare. Mitt i anspänningen kan vi inte låta bli att fnissa allihop.
Fler frågor, har ni varit sjuka, har han allergier, har han fått antibiotika förr? Nej, säger jag och ser läkarens ögonbryn åka upp. Jag måste tänka efter, nej inte sedan vi fick honom. Jag inser hur frisk han alltid varit. Ideligen snorig, visst. Men inget allvarligt annat än feberkrampen för ett och ett halvt år sedan.
Jag är orolig eftersom han känns annorlunda i kroppen än han brukar. Hans armar ligger hårt om min hals men benen känns konstiga. Och så försökte han prata men kunde inte, min pojke som pratar så bra. Sköterskan förklarar att det är helt normalt efter ett krampanfall och jag känner mig lugnare. Jag frågar också vad det är de är rädda för. Inflammation i hjärnan, det kan gå snabbt.
Och så ryggmärgsprovet, jag är nervös men det går så bra. Vi är två som håller fast honom, han rycker till och gnyr när det sticker men sedan är det över. Vätskan ser klar ut hinner jag se och jag tror att det är bra. Han får första dosen antibiotika direkt och flyttas till övervakningsavdelning.
Då kommer O och J och hennes pojkvän, de har tagit taxi. Jag får O:s svettiga skjorta, bättre det än min nerspydda tröja. J har gråtit ser jag, jag gråter nästan också när hon överlämnar Lokatten och Apan. Men annars är jag rent onaturligt lugn, läkaren berömmer mitt lugn. Jo för jag har överhuvudtaget inte släppt fram några tankar.
Vi väntar, och tittar på monitorn ovanför Q:s huvud. Hjärtfrekvens, puls, andning. Sköterskan kommer och tar blodtryck. Jag frågar J om hon är orolig och det är hon. Hon känner sig ansvarig, och rädd att hon missat något allvarligt. Hon har aldrig haft hand om en krampande patient förut, Q blev den förste.
Läkaren kommer igen, ryggmärgsprovet är bra, inga vita blodkroppar. Ingen bakteriell infektion alltså. Men Q vill fortfarande inte vakna, och det bekymrar honom. Han ringer sin bakjour och ordnar med inläggning.
Plötsligt vrider Q på sig, och försöker suga på pulsmätaren han har på fingret. Sedan vaknar han, tittar häpet på den och frågar "vad är det där?". Han rycker i droppet, gnyr och gnäller. Jag försöker trösta och lugna och säger att vi snart ska få en skönare säng han och jag. "Jag vill ha en skönare säng NU!".
Vår Q är tillbaka, tack och lov.
Sedan då? Tja, efter ytterligare en kräkning, tre timmars sömn på obekväm brits, en antibiotikados, ett blodprov, en frukost och sisådär sex sagor kommer en grinig gammal doktor - bakjouren från inatt - och kallar det hela en storm i ett vattenglas. Möjligen försökte han lugna mig men istället fick han mig att känna mig både korkad och överbeskyddande, fast jag vet att ingetdera stämmer.
Troligen var det en hederlig och oskyldig feberkramp, och svullnaden på ögat ett helt orelaterat insektsbett, precis som J trodde.
Nu är vi hemma och Q är feberfri och hans ögon är mandelformade igen.
Och jag är lite lätt skakis, fortfarande.
2009-06-22
Debatt i midsommartid
Hemkommen efter midsommarfirande hos goda vänner. Mycket trevligt, traditionerna stod som spön i backen, stridare än regnet.
Faktiskt var det så traditionsrikt att det nästan var lite kvävande. Enligt den bok om Sverigedemokraterna som jag nyss läst ut har Mona Sahlin någon gång kläckt ur sig att hon finner svenskt midsommarfirande töntigt. Det är inte utan att jag håller med.
Via Mona Sahlin, som tycker att det är häftigt att betala skatt, kommer jag nu in på en av midsommarkvällens diskussioner. Våra vänner frågade om mamma och styvfar, varpå jag i korta drag redogjorde för deras tillvaro. Vännerna reagerade som de brukar, men det gjorde inte jag. Antagligen var det vinet som gjorde mig stridslysten, för när de sa att visst måste det vara tungt för henne att ha en gammal och sjuk man, men hon har ju valt det själv, då reste jag ragg.
Varför är något mindre svårt för att man har valt det själv? Särskilt när detta val skedde för mer än trettio år sedan och vars konsekvenser var omöjliga att överblicka. Och varför anses det självklart att anhöriga ska stå för en stor del av äldrevården?
Mina vänner är egenföretagare och som sådana synnerligen känsliga för alla antydningar om skattehöjningar. Plötsligt fann jag mig inträngd i ett hörn där jag inte alls kände mig hemma, plötsligt tillskrevs jag åsikter som är mig helt främmande. Som att det alltid är samhällets sak att reda upp konsekvenserna av människors livsval.
Det gjorde mig upprörd, och än mer upprörd blev jag av att inte nå fram, att inte kunna förklara hur jag menade.
Kanske vill jag helt enkelt ha rätt till varje pris, det skulle man kunna tro. Men riktigt så enkelt är det inte.
Vad jag menar är ungefär detta. Vi betalar cirka 1200 kronor i månaden för barnomsorg. För denna högst facila summa får vi lämna vårt barn hos en kompetent och kunnig person, som inte bara ser efter honom och utfodrar honom med hemlagad mat, utan dessutom aktiverar och undervisar honom, tar med honom på utflykter och teater utan extra kostnad för oss. På den tiden han hade blöjor ingick de också i priset.
Nästa år när vi förhoppningsvis får ännu ett barn att vara föräldralediga med, har vi fortfarande rätt till 30 timmars barnomsorg i veckan. Trettio timmar! Fast en av oss kommer att vara hemma på heltid.
Det är obegripligt generöst. Och jag är mycket tacksam, det är inte det. Men att det samtidigt får gå till så här när en gammal människa är sjuk och ska dö - det är fullkomligt förfärligt.
Faktiskt var det så traditionsrikt att det nästan var lite kvävande. Enligt den bok om Sverigedemokraterna som jag nyss läst ut har Mona Sahlin någon gång kläckt ur sig att hon finner svenskt midsommarfirande töntigt. Det är inte utan att jag håller med.
Via Mona Sahlin, som tycker att det är häftigt att betala skatt, kommer jag nu in på en av midsommarkvällens diskussioner. Våra vänner frågade om mamma och styvfar, varpå jag i korta drag redogjorde för deras tillvaro. Vännerna reagerade som de brukar, men det gjorde inte jag. Antagligen var det vinet som gjorde mig stridslysten, för när de sa att visst måste det vara tungt för henne att ha en gammal och sjuk man, men hon har ju valt det själv, då reste jag ragg.
Varför är något mindre svårt för att man har valt det själv? Särskilt när detta val skedde för mer än trettio år sedan och vars konsekvenser var omöjliga att överblicka. Och varför anses det självklart att anhöriga ska stå för en stor del av äldrevården?
Mina vänner är egenföretagare och som sådana synnerligen känsliga för alla antydningar om skattehöjningar. Plötsligt fann jag mig inträngd i ett hörn där jag inte alls kände mig hemma, plötsligt tillskrevs jag åsikter som är mig helt främmande. Som att det alltid är samhällets sak att reda upp konsekvenserna av människors livsval.
Det gjorde mig upprörd, och än mer upprörd blev jag av att inte nå fram, att inte kunna förklara hur jag menade.
Kanske vill jag helt enkelt ha rätt till varje pris, det skulle man kunna tro. Men riktigt så enkelt är det inte.
Vad jag menar är ungefär detta. Vi betalar cirka 1200 kronor i månaden för barnomsorg. För denna högst facila summa får vi lämna vårt barn hos en kompetent och kunnig person, som inte bara ser efter honom och utfodrar honom med hemlagad mat, utan dessutom aktiverar och undervisar honom, tar med honom på utflykter och teater utan extra kostnad för oss. På den tiden han hade blöjor ingick de också i priset.
Nästa år när vi förhoppningsvis får ännu ett barn att vara föräldralediga med, har vi fortfarande rätt till 30 timmars barnomsorg i veckan. Trettio timmar! Fast en av oss kommer att vara hemma på heltid.
Det är obegripligt generöst. Och jag är mycket tacksam, det är inte det. Men att det samtidigt får gå till så här när en gammal människa är sjuk och ska dö - det är fullkomligt förfärligt.
Debatt i midsommartid
Hemkommen efter midsommarfirande hos goda vänner. Mycket trevligt, traditionerna stod som spön i backen, stridare än regnet.
Faktiskt var det så traditionsrikt att det nästan var lite kvävande. Enligt den bok om Sverigedemokraterna som jag nyss läst ut har Mona Sahlin någon gång kläckt ur sig att hon finner svenskt midsommarfirande töntigt. Det är inte utan att jag håller med.
Via Mona Sahlin, som tycker att det är häftigt att betala skatt, kommer jag nu in på en av midsommarkvällens diskussioner. Våra vänner frågade om mamma och styvfar, varpå jag i korta drag redogjorde för deras tillvaro. Vännerna reagerade som de brukar, men det gjorde inte jag. Antagligen var det vinet som gjorde mig stridslysten, för när de sa att visst måste det vara tungt för henne att ha en gammal och sjuk man, men hon har ju valt det själv, då reste jag ragg.
Varför är något mindre svårt för att man har valt det själv? Särskilt när detta val skedde för mer än trettio år sedan och vars konsekvenser var omöjliga att överblicka. Och varför anses det självklart att anhöriga ska stå för en stor del av äldrevården?
Mina vänner är egenföretagare och som sådana synnerligen känsliga för alla antydningar om skattehöjningar. Plötsligt fann jag mig inträngd i ett hörn där jag inte alls kände mig hemma, plötsligt tillskrevs jag åsikter som är mig helt främmande. Som att det alltid är samhällets sak att reda upp konsekvenserna av människors livsval.
Det gjorde mig upprörd, och än mer upprörd blev jag av att inte nå fram, att inte kunna förklara hur jag menade.
Kanske vill jag helt enkelt ha rätt till varje pris, det skulle man kunna tro. Men riktigt så enkelt är det inte.
Vad jag menar är ungefär detta. Vi betalar cirka 1200 kronor i månaden för barnomsorg. För denna högst facila summa får vi lämna vårt barn hos en kompetent och kunnig person, som inte bara ser efter honom och utfodrar honom med hemlagad mat, utan dessutom aktiverar och undervisar honom, tar med honom på utflykter och teater utan extra kostnad för oss. På den tiden han hade blöjor ingick de också i priset.
Nästa år när vi förhoppningsvis får ännu ett barn att vara föräldralediga med, har vi fortfarande rätt till 30 timmars barnomsorg i veckan. Trettio timmar! Fast en av oss kommer att vara hemma på heltid.
Det är obegripligt generöst. Och jag är mycket tacksam, det är inte det. Men att det samtidigt får gå till så här när en gammal människa är sjuk och ska dö - det är fullkomligt förfärligt.
Faktiskt var det så traditionsrikt att det nästan var lite kvävande. Enligt den bok om Sverigedemokraterna som jag nyss läst ut har Mona Sahlin någon gång kläckt ur sig att hon finner svenskt midsommarfirande töntigt. Det är inte utan att jag håller med.
Via Mona Sahlin, som tycker att det är häftigt att betala skatt, kommer jag nu in på en av midsommarkvällens diskussioner. Våra vänner frågade om mamma och styvfar, varpå jag i korta drag redogjorde för deras tillvaro. Vännerna reagerade som de brukar, men det gjorde inte jag. Antagligen var det vinet som gjorde mig stridslysten, för när de sa att visst måste det vara tungt för henne att ha en gammal och sjuk man, men hon har ju valt det själv, då reste jag ragg.
Varför är något mindre svårt för att man har valt det själv? Särskilt när detta val skedde för mer än trettio år sedan och vars konsekvenser var omöjliga att överblicka. Och varför anses det självklart att anhöriga ska stå för en stor del av äldrevården?
Mina vänner är egenföretagare och som sådana synnerligen känsliga för alla antydningar om skattehöjningar. Plötsligt fann jag mig inträngd i ett hörn där jag inte alls kände mig hemma, plötsligt tillskrevs jag åsikter som är mig helt främmande. Som att det alltid är samhällets sak att reda upp konsekvenserna av människors livsval.
Det gjorde mig upprörd, och än mer upprörd blev jag av att inte nå fram, att inte kunna förklara hur jag menade.
Kanske vill jag helt enkelt ha rätt till varje pris, det skulle man kunna tro. Men riktigt så enkelt är det inte.
Vad jag menar är ungefär detta. Vi betalar cirka 1200 kronor i månaden för barnomsorg. För denna högst facila summa får vi lämna vårt barn hos en kompetent och kunnig person, som inte bara ser efter honom och utfodrar honom med hemlagad mat, utan dessutom aktiverar och undervisar honom, tar med honom på utflykter och teater utan extra kostnad för oss. På den tiden han hade blöjor ingick de också i priset.
Nästa år när vi förhoppningsvis får ännu ett barn att vara föräldralediga med, har vi fortfarande rätt till 30 timmars barnomsorg i veckan. Trettio timmar! Fast en av oss kommer att vara hemma på heltid.
Det är obegripligt generöst. Och jag är mycket tacksam, det är inte det. Men att det samtidigt får gå till så här när en gammal människa är sjuk och ska dö - det är fullkomligt förfärligt.
2009-06-17
Spekulation om snusk under pseudonym
Jag läser en bok av pseudonymen Clara Jonsson, intervju med henne finns här. Den är väl inte precis bra, fast.. ovanlig. Och därmed uppfriskande. Och kanske också något inspirerande.
Fast i stort håller jag med om Bokhoras recension (huga, kunde de inte ha valt ett bättre namn på sin sida?)
Men nu till saken. Jag är nästan hundra på att jag vet vem som döljer sig bakom pseudonymen. En ren gissning, baserad på författarens stil. Någon som vill vara med och spekulera?
Fast i stort håller jag med om Bokhoras recension (huga, kunde de inte ha valt ett bättre namn på sin sida?)
Men nu till saken. Jag är nästan hundra på att jag vet vem som döljer sig bakom pseudonymen. En ren gissning, baserad på författarens stil. Någon som vill vara med och spekulera?
Spekulation om snusk under pseudonym
Jag läser en bok av pseudonymen Clara Jonsson, intervju med henne finns här. Den är väl inte precis bra, fast.. ovanlig. Och därmed uppfriskande. Och kanske också något inspirerande.
Fast i stort håller jag med om Bokhoras recension (huga, kunde de inte ha valt ett bättre namn på sin sida?)
Men nu till saken. Jag är nästan hundra på att jag vet vem som döljer sig bakom pseudonymen. En ren gissning, baserad på författarens stil. Någon som vill vara med och spekulera?
Fast i stort håller jag med om Bokhoras recension (huga, kunde de inte ha valt ett bättre namn på sin sida?)
Men nu till saken. Jag är nästan hundra på att jag vet vem som döljer sig bakom pseudonymen. En ren gissning, baserad på författarens stil. Någon som vill vara med och spekulera?
2009-06-16
Sned
Det vill säga som i sur, vrång, pissed off, vaknat på fel sida, grinig, lack.
Det är jag ikväll.
Över att maken är ute på galej för femtielvte gången på en vecka - nä, i själva verket bara andra. Och han har orsak att fira. Ändå känner jag mig förbannat missunnsam. När fan var jag ute sist och hade roligt?
(Och vems fel är det? Inte hans i alla fall.)
Över att jag har så satans mycket att göra att jag missade den enligt uppgift utmärkta föreläsningen om stresshantering som jobbet tillhandahöll idag. Sardoniskt hånskratt åt det ironiska i att jag är för stressad för att avsätta tid åt stresshantering.
Över att jag har en obehaglig känsla av att saker och ting glider mig ur händerna. Eller så är det ren inbillning, inducerad av - just det, stress.
Över att jag utöver denna smygande känsla av bristande kontroll samtidigt är förbannad på att jag tjänar fem tusen mindre än ett par av mina kollegor. Och de gör fantamig inte ett bättre jobb än jag.
Om möjligt ännu argare blev jag häromdagen när jag gick igenom de fackanslutnas löner, och anlade ett genusperspektiv. Av dryga tiotalet kvinnliga ingenjörer är det EN ENDA som tjänar mer än medianlönen för respektive examensår och för Stockholmsområdet. Stackars vårt företag som har rekryterat såna sopiga brudar. Eller vänta, kan det vara något annat som är fel?
Life´s a bitch but so am I.
Det är jag ikväll.
Över att maken är ute på galej för femtielvte gången på en vecka - nä, i själva verket bara andra. Och han har orsak att fira. Ändå känner jag mig förbannat missunnsam. När fan var jag ute sist och hade roligt?
(Och vems fel är det? Inte hans i alla fall.)
Över att jag har så satans mycket att göra att jag missade den enligt uppgift utmärkta föreläsningen om stresshantering som jobbet tillhandahöll idag. Sardoniskt hånskratt åt det ironiska i att jag är för stressad för att avsätta tid åt stresshantering.
Över att jag har en obehaglig känsla av att saker och ting glider mig ur händerna. Eller så är det ren inbillning, inducerad av - just det, stress.
Över att jag utöver denna smygande känsla av bristande kontroll samtidigt är förbannad på att jag tjänar fem tusen mindre än ett par av mina kollegor. Och de gör fantamig inte ett bättre jobb än jag.
Om möjligt ännu argare blev jag häromdagen när jag gick igenom de fackanslutnas löner, och anlade ett genusperspektiv. Av dryga tiotalet kvinnliga ingenjörer är det EN ENDA som tjänar mer än medianlönen för respektive examensår och för Stockholmsområdet. Stackars vårt företag som har rekryterat såna sopiga brudar. Eller vänta, kan det vara något annat som är fel?
Life´s a bitch but so am I.
Sned
Det vill säga som i sur, vrång, pissed off, vaknat på fel sida, grinig, lack.
Det är jag ikväll.
Över att maken är ute på galej för femtielvte gången på en vecka - nä, i själva verket bara andra. Och han har orsak att fira. Ändå känner jag mig förbannat missunnsam. När fan var jag ute sist och hade roligt?
(Och vems fel är det? Inte hans i alla fall.)
Över att jag har så satans mycket att göra att jag missade den enligt uppgift utmärkta föreläsningen om stresshantering som jobbet tillhandahöll idag. Sardoniskt hånskratt åt det ironiska i att jag är för stressad för att avsätta tid åt stresshantering.
Över att jag har en obehaglig känsla av att saker och ting glider mig ur händerna. Eller så är det ren inbillning, inducerad av - just det, stress.
Över att jag utöver denna smygande känsla av bristande kontroll samtidigt är förbannad på att jag tjänar fem tusen mindre än ett par av mina kollegor. Och de gör fantamig inte ett bättre jobb än jag.
Om möjligt ännu argare blev jag häromdagen när jag gick igenom de fackanslutnas löner, och anlade ett genusperspektiv. Av dryga tiotalet kvinnliga ingenjörer är det EN ENDA som tjänar mer än medianlönen för respektive examensår och för Stockholmsområdet. Stackars vårt företag som har rekryterat såna sopiga brudar. Eller vänta, kan det vara något annat som är fel?
Life´s a bitch but so am I.
Det är jag ikväll.
Över att maken är ute på galej för femtielvte gången på en vecka - nä, i själva verket bara andra. Och han har orsak att fira. Ändå känner jag mig förbannat missunnsam. När fan var jag ute sist och hade roligt?
(Och vems fel är det? Inte hans i alla fall.)
Över att jag har så satans mycket att göra att jag missade den enligt uppgift utmärkta föreläsningen om stresshantering som jobbet tillhandahöll idag. Sardoniskt hånskratt åt det ironiska i att jag är för stressad för att avsätta tid åt stresshantering.
Över att jag har en obehaglig känsla av att saker och ting glider mig ur händerna. Eller så är det ren inbillning, inducerad av - just det, stress.
Över att jag utöver denna smygande känsla av bristande kontroll samtidigt är förbannad på att jag tjänar fem tusen mindre än ett par av mina kollegor. Och de gör fantamig inte ett bättre jobb än jag.
Om möjligt ännu argare blev jag häromdagen när jag gick igenom de fackanslutnas löner, och anlade ett genusperspektiv. Av dryga tiotalet kvinnliga ingenjörer är det EN ENDA som tjänar mer än medianlönen för respektive examensår och för Stockholmsområdet. Stackars vårt företag som har rekryterat såna sopiga brudar. Eller vänta, kan det vara något annat som är fel?
Life´s a bitch but so am I.
2009-06-14
Tjuvlyssnat
Q och jag lunchade på kafé igår, medan O jobbade i båtklubben och elektrikern ockuperade vårt kök.
Vid bordet intill satt två damer, cirka tio år äldre än jag (vilket förmodligen betyder att de i själva verket var ungefär jämnåriga). De tycktes vara ute på lördagsshopping och tog nu en paus med varsin caffè latte. De pratade engagerat med varann. Men alla måste ju dra andan någon gång, och just när de gjorde detta hov Q upp sin röst.
- Mamma, när vi åker till Korea för att hämta min bebis, då... då... då ska vi träffa min.... (tankepaus varefter han tar sats) FOSTERMAMMA!
Ibland riktigt ser man hur öronen växer på folk.
Vid bordet intill satt två damer, cirka tio år äldre än jag (vilket förmodligen betyder att de i själva verket var ungefär jämnåriga). De tycktes vara ute på lördagsshopping och tog nu en paus med varsin caffè latte. De pratade engagerat med varann. Men alla måste ju dra andan någon gång, och just när de gjorde detta hov Q upp sin röst.
- Mamma, när vi åker till Korea för att hämta min bebis, då... då... då ska vi träffa min.... (tankepaus varefter han tar sats) FOSTERMAMMA!
Ibland riktigt ser man hur öronen växer på folk.
Tjuvlyssnat
Q och jag lunchade på kafé igår, medan O jobbade i båtklubben och elektrikern ockuperade vårt kök.
Vid bordet intill satt två damer, cirka tio år äldre än jag (vilket förmodligen betyder att de i själva verket var ungefär jämnåriga). De tycktes vara ute på lördagsshopping och tog nu en paus med varsin caffè latte. De pratade engagerat med varann. Men alla måste ju dra andan någon gång, och just när de gjorde detta hov Q upp sin röst.
- Mamma, när vi åker till Korea för att hämta min bebis, då... då... då ska vi träffa min.... (tankepaus varefter han tar sats) FOSTERMAMMA!
Ibland riktigt ser man hur öronen växer på folk.
Vid bordet intill satt två damer, cirka tio år äldre än jag (vilket förmodligen betyder att de i själva verket var ungefär jämnåriga). De tycktes vara ute på lördagsshopping och tog nu en paus med varsin caffè latte. De pratade engagerat med varann. Men alla måste ju dra andan någon gång, och just när de gjorde detta hov Q upp sin röst.
- Mamma, när vi åker till Korea för att hämta min bebis, då... då... då ska vi träffa min.... (tankepaus varefter han tar sats) FOSTERMAMMA!
Ibland riktigt ser man hur öronen växer på folk.
2009-06-12
Nafs, gnag, tugg
Jobbet äter mig just nu. Från alla håll och kanter kommer krav och propåer. Just som jag stökat undan ett projekt kommer förfrågan om ett nytt. Resa till Finland på tisdag? Varför inte? För att det återstår tre dagar före min semester, dagar som är uppbokade per timme. För att jag inte hinner träna, inte hinner sova, inte hinner annat än lämna och hämta min son och däremellan jobba, sköta det dagliga samt planera för hur skutan ska hålla sig flytande under de tre veckor jag är borta.
Men på onsdag kväll drar jag ur sladden. Liksom om en liten stund. Idag är nämligen dagen N som i napp. Skansens kattungar ska få ett brev:
Men på onsdag kväll drar jag ur sladden. Liksom om en liten stund. Idag är nämligen dagen N som i napp. Skansens kattungar ska få ett brev:
Nafs, gnag, tugg
Jobbet äter mig just nu. Från alla håll och kanter kommer krav och propåer. Just som jag stökat undan ett projekt kommer förfrågan om ett nytt. Resa till Finland på tisdag? Varför inte? För att det återstår tre dagar före min semester, dagar som är uppbokade per timme. För att jag inte hinner träna, inte hinner sova, inte hinner annat än lämna och hämta min son och däremellan jobba, sköta det dagliga samt planera för hur skutan ska hålla sig flytande under de tre veckor jag är borta.
Men på onsdag kväll drar jag ur sladden. Liksom om en liten stund. Idag är nämligen dagen N som i napp. Skansens kattungar ska få ett brev:
Men på onsdag kväll drar jag ur sladden. Liksom om en liten stund. Idag är nämligen dagen N som i napp. Skansens kattungar ska få ett brev:
2009-06-10
Bästisar och vänner
När vi var i Göteborg för ett par veckor sedan skulle jag ha träffat min bästa vän. Vi har känt varann sedan vi var i tioårsåldern, det är den äldsta relation jag har utanför familjen. Tyvärr är den (relationen) inte helt sund, jag tycker att den ibland ekar av tonårstidens otrygghet och bekräftelsebehov. Jag känner mig stundom bortprioriterad av henne, som den gamla vanliga Helga som alltid finns där om inget roligare dyker upp. Jag är nästan säker på att hon hyser liknande ambivalenta känslor för mig, t ex är hon än idag lite arg på mig för att jag - enligt hennes historieskrivning - försvann ur hennes liv när jag träffade O.
Under några år rådde total paus, vi klarade inte av att hantera de helt olika omständigheter vi levde i just då. Men när jag mådde som sämst mådde också hon mycket dåligt, och då var vi goda vänner åt varann. Det är skönt att ha en vän som vet vad det vill säga att inte riktigt orka med tillvaron, som inte kommer med uppmuntrande käcka tillrop utan substans. Vår vänskap är inte perfekt, men den har överlevt ett par stålbad. Bara den får lite lagom näring kommer den att hålla.
Jag är egentligen rätt dålig på vänskap, tycker jag. Det är först i vuxen ålder som jag börjat få snits på hur man gör. Som barn var det också rätt enkelt, såvitt jag minns. Det var i tonåren det började ske obegripligheter.
Med undantag av det första året i min och O:s relation har jag aldrig någonsin varit svartsjuk för någon manlig varelses skull (å andra sidan är Männen I Mitt Liv försvinnande få, vid sidan av giganter som Q, O och pappa reduceras övriga gestalter till bleka skuggor).
Men svartsjuka har jag känt. Förtärande, begärande svartsjuka. Vad har hon som inte jag har? Vad gör de nu? Pratar de om mig? Hur kunde du lämna mig, jag som älskade dig så? Jag som har varit din trognaste, lojalaste vän!
Högstadiet var ett kärleks- och svartsjukedrama. När jag började sjuan fick jag en ny bästis. Såvitt jag minns var det vår längd som sammanförde oss, vi var längst i klassen. Några andra gemensamma nämnare hade vi inte. Ett svalt och fullt fungerande resonemangsäktenskap. Strax före jul opererades jag för skolios och var hemma från skolan i tre veckor. Under den tiden hade min bästis hittat en ny vän, som förmodligen passade hennes kynne bättre. Jag var väl inte uttalat utstött men heller inte välkommen. Ensam och olycklig (och dessutom med en korsett!) vankade jag i skolans korridorer, och hoppade över lunchen eftersom jag skämdes för att gå ensam till bamba.
Men efter några månader träffade jag någon. Min nya bästis N blev en riktig bästis. Rena passionen. Som vi skrattade! Vi hittade på ett eget språk, kryddat med kodord och täcknamn. N:s dåvarande bästis P blev utstött, än obarmhärtigare än jag själv några månader tidigare.
N och jag satt förstås ihop i klassrummet, var sällan mer än några meter från varann i skolkorridorerna. När vi kommit hem efter skolan ringde vi och pratade timvis. Jag minns att N ett tag ville att vi skulle klä oss likadant. Jag var mycket smickrad av denna vänskapsbetygelse. Hon ville vara som jag! Eller så ville hon att jag skulle vara som hon? Strunt i det, jag var lycklig och bekräftad.
Men säg den lycka som varar för evigt. Från ingenstans dök H upp och började vara med oss allt oftare. Hon och N visade sig dela en faiblesse för klottrande killar från Hisingen (de försökte faktiskt vara hyggliga och fixa ihop mig med en inte så hugad yngling, synnerligen pinsamt för alla parter) som de försedde med snattade sprayburkar.
Snabbt var rockaden ett faktum och jag var ute i kylan igen. (N:s gamla bästis P hade vid det här laget blivit bästis med mitt ex. Som sagt, rena Svenska hjärtan i tonårstjejstappning).
Detta svek är nog det smärtsammaste i mitt liv, faktiskt. (Eller så är det när kusin M inte tog mitt parti när övriga ungar på Sommarön började kalla mig för det charmerande epitetet Skräcködlan. Se där en annan helt havererad vänskap.)
Femton år gammal bestämde jag mig: aldrig mer. Aldrig mer ska jag ha en bästis, aldrig mer ska jag vara en av två, aldrig mer ska jag gå in i en sådan symbios. Och det gjorde jag inte heller. Sedan vi slutade nian har jag aldrig mer sett N. (Däremot har jag träffat H för tiotalet år sedan. Hon var mycket besvärad och bad faktiskt om ursäkt över att hon och N varit så elaka mot mig. Det var snällt av henne, tycker jag. Men det sa jag inte. Istället var jag avmätt och ryckte på axlarna och sa, äsch det var väl inget, sånt hör livet till.)
När jag började gymnasiet hamnade jag i helt nya konstellationer. Där umgicks vi inte två och två utan lite huller om buller, både tjejer och killar. Visst satt vi uppe på nätterna och öppnade våra själar för varann. Visst sökte vi bekräftelse och fann den. Men den var aldrig exklusiv.
I mitt liv har den intrigerande, destruktiva och exkluderande vänskapen varit uteslutande kvinnlig. Kanske är det också därför som jag har trivts bra både med att studera och arbeta på mansdominerade platser. Men lite stör det mig att fördomarna om falsk kvinnlig vänskap har besannats i mitt eget liv.
Ibland när jag läser bloggar - mina favoriter är alla skrivna av kvinnor - kan jag känna fantomsmärtorna från tonåren, fast jag kämpar för att ignorera dem. Varför kommenterar hon på hennes blogg men inte på min? Ibland - men bara ibland! - kan bloggvärlden påminna om klassrummet i högstadiet. Det är bland annat därför jag inte har någon länklista eller delar ut några bloggpriser eller skickar vidare några utmaningar.
Men bloggvärlden, eller snarare internet, har också visat sig vara en utmärkt grogrund för vänskaper. Minst två mycket goda och nära vänner har jag träffat genom nätet. Jag har en handfull goda vänner som jag aldrig har träffat, som jag känner enbart genom att läsa deras bloggar. Det är rätt märkligt om man tänker efter. Å andra sidan är det kanske inte konstigare än att jag tycker mig känna huvudpersonerna i mina älsklingsböcker.
Äktenskapet då, frågar någon? Det om något borde vara en symbios.
Långt därifrån. I den mån man får kommentarer av omgivningen om sin relation - men vi har fått fler än de flesta, eftersom vi både gått i familjerådgivning och nu är inne på vår andra hemutredning - brukar de gå ut på hur olika vi är till läggning och temperament. Och det är vi verkligen. Ännu efter sjutton år får O mig att häpna. Vad är det för alien jag delar liv med? Hur kan man tänka, tycka, säga, känna så?!? (Tips: då handlar det oftast om tidspassning, dygnsrytm eller hantering av emotionella svårigheter). Å andra sidan är vi märkligt samspelta i vissa frågor. Pengar, politik, livsåskådning, karriär och livsval. Och som det visat sig nu nyligen, inredning och renovering.
Så, jag är ingen bästis längre. Inte med någon. Men vänner har jag, och det är så skönt att slippa ranka dem.
Under några år rådde total paus, vi klarade inte av att hantera de helt olika omständigheter vi levde i just då. Men när jag mådde som sämst mådde också hon mycket dåligt, och då var vi goda vänner åt varann. Det är skönt att ha en vän som vet vad det vill säga att inte riktigt orka med tillvaron, som inte kommer med uppmuntrande käcka tillrop utan substans. Vår vänskap är inte perfekt, men den har överlevt ett par stålbad. Bara den får lite lagom näring kommer den att hålla.
Jag är egentligen rätt dålig på vänskap, tycker jag. Det är först i vuxen ålder som jag börjat få snits på hur man gör. Som barn var det också rätt enkelt, såvitt jag minns. Det var i tonåren det började ske obegripligheter.
Med undantag av det första året i min och O:s relation har jag aldrig någonsin varit svartsjuk för någon manlig varelses skull (å andra sidan är Männen I Mitt Liv försvinnande få, vid sidan av giganter som Q, O och pappa reduceras övriga gestalter till bleka skuggor).
Men svartsjuka har jag känt. Förtärande, begärande svartsjuka. Vad har hon som inte jag har? Vad gör de nu? Pratar de om mig? Hur kunde du lämna mig, jag som älskade dig så? Jag som har varit din trognaste, lojalaste vän!
Högstadiet var ett kärleks- och svartsjukedrama. När jag började sjuan fick jag en ny bästis. Såvitt jag minns var det vår längd som sammanförde oss, vi var längst i klassen. Några andra gemensamma nämnare hade vi inte. Ett svalt och fullt fungerande resonemangsäktenskap. Strax före jul opererades jag för skolios och var hemma från skolan i tre veckor. Under den tiden hade min bästis hittat en ny vän, som förmodligen passade hennes kynne bättre. Jag var väl inte uttalat utstött men heller inte välkommen. Ensam och olycklig (och dessutom med en korsett!) vankade jag i skolans korridorer, och hoppade över lunchen eftersom jag skämdes för att gå ensam till bamba.
Men efter några månader träffade jag någon. Min nya bästis N blev en riktig bästis. Rena passionen. Som vi skrattade! Vi hittade på ett eget språk, kryddat med kodord och täcknamn. N:s dåvarande bästis P blev utstött, än obarmhärtigare än jag själv några månader tidigare.
N och jag satt förstås ihop i klassrummet, var sällan mer än några meter från varann i skolkorridorerna. När vi kommit hem efter skolan ringde vi och pratade timvis. Jag minns att N ett tag ville att vi skulle klä oss likadant. Jag var mycket smickrad av denna vänskapsbetygelse. Hon ville vara som jag! Eller så ville hon att jag skulle vara som hon? Strunt i det, jag var lycklig och bekräftad.
Men säg den lycka som varar för evigt. Från ingenstans dök H upp och började vara med oss allt oftare. Hon och N visade sig dela en faiblesse för klottrande killar från Hisingen (de försökte faktiskt vara hyggliga och fixa ihop mig med en inte så hugad yngling, synnerligen pinsamt för alla parter) som de försedde med snattade sprayburkar.
Snabbt var rockaden ett faktum och jag var ute i kylan igen. (N:s gamla bästis P hade vid det här laget blivit bästis med mitt ex. Som sagt, rena Svenska hjärtan i tonårstjejstappning).
Detta svek är nog det smärtsammaste i mitt liv, faktiskt. (Eller så är det när kusin M inte tog mitt parti när övriga ungar på Sommarön började kalla mig för det charmerande epitetet Skräcködlan. Se där en annan helt havererad vänskap.)
Femton år gammal bestämde jag mig: aldrig mer. Aldrig mer ska jag ha en bästis, aldrig mer ska jag vara en av två, aldrig mer ska jag gå in i en sådan symbios. Och det gjorde jag inte heller. Sedan vi slutade nian har jag aldrig mer sett N. (Däremot har jag träffat H för tiotalet år sedan. Hon var mycket besvärad och bad faktiskt om ursäkt över att hon och N varit så elaka mot mig. Det var snällt av henne, tycker jag. Men det sa jag inte. Istället var jag avmätt och ryckte på axlarna och sa, äsch det var väl inget, sånt hör livet till.)
När jag började gymnasiet hamnade jag i helt nya konstellationer. Där umgicks vi inte två och två utan lite huller om buller, både tjejer och killar. Visst satt vi uppe på nätterna och öppnade våra själar för varann. Visst sökte vi bekräftelse och fann den. Men den var aldrig exklusiv.
I mitt liv har den intrigerande, destruktiva och exkluderande vänskapen varit uteslutande kvinnlig. Kanske är det också därför som jag har trivts bra både med att studera och arbeta på mansdominerade platser. Men lite stör det mig att fördomarna om falsk kvinnlig vänskap har besannats i mitt eget liv.
Ibland när jag läser bloggar - mina favoriter är alla skrivna av kvinnor - kan jag känna fantomsmärtorna från tonåren, fast jag kämpar för att ignorera dem. Varför kommenterar hon på hennes blogg men inte på min? Ibland - men bara ibland! - kan bloggvärlden påminna om klassrummet i högstadiet. Det är bland annat därför jag inte har någon länklista eller delar ut några bloggpriser eller skickar vidare några utmaningar.
Men bloggvärlden, eller snarare internet, har också visat sig vara en utmärkt grogrund för vänskaper. Minst två mycket goda och nära vänner har jag träffat genom nätet. Jag har en handfull goda vänner som jag aldrig har träffat, som jag känner enbart genom att läsa deras bloggar. Det är rätt märkligt om man tänker efter. Å andra sidan är det kanske inte konstigare än att jag tycker mig känna huvudpersonerna i mina älsklingsböcker.
Äktenskapet då, frågar någon? Det om något borde vara en symbios.
Långt därifrån. I den mån man får kommentarer av omgivningen om sin relation - men vi har fått fler än de flesta, eftersom vi både gått i familjerådgivning och nu är inne på vår andra hemutredning - brukar de gå ut på hur olika vi är till läggning och temperament. Och det är vi verkligen. Ännu efter sjutton år får O mig att häpna. Vad är det för alien jag delar liv med? Hur kan man tänka, tycka, säga, känna så?!? (Tips: då handlar det oftast om tidspassning, dygnsrytm eller hantering av emotionella svårigheter). Å andra sidan är vi märkligt samspelta i vissa frågor. Pengar, politik, livsåskådning, karriär och livsval. Och som det visat sig nu nyligen, inredning och renovering.
Så, jag är ingen bästis längre. Inte med någon. Men vänner har jag, och det är så skönt att slippa ranka dem.
Bästisar och vänner
När vi var i Göteborg för ett par veckor sedan skulle jag ha träffat min bästa vän. Vi har känt varann sedan vi var i tioårsåldern, det är den äldsta relation jag har utanför familjen. Tyvärr är den (relationen) inte helt sund, jag tycker att den ibland ekar av tonårstidens otrygghet och bekräftelsebehov. Jag känner mig stundom bortprioriterad av henne, som den gamla vanliga Helga som alltid finns där om inget roligare dyker upp. Jag är nästan säker på att hon hyser liknande ambivalenta känslor för mig, t ex är hon än idag lite arg på mig för att jag - enligt hennes historieskrivning - försvann ur hennes liv när jag träffade O.
Under några år rådde total paus, vi klarade inte av att hantera de helt olika omständigheter vi levde i just då. Men när jag mådde som sämst mådde också hon mycket dåligt, och då var vi goda vänner åt varann. Det är skönt att ha en vän som vet vad det vill säga att inte riktigt orka med tillvaron, som inte kommer med uppmuntrande käcka tillrop utan substans. Vår vänskap är inte perfekt, men den har överlevt ett par stålbad. Bara den får lite lagom näring kommer den att hålla.
Jag är egentligen rätt dålig på vänskap, tycker jag. Det är först i vuxen ålder som jag börjat få snits på hur man gör. Som barn var det också rätt enkelt, såvitt jag minns. Det var i tonåren det började ske obegripligheter.
Med undantag av det första året i min och O:s relation har jag aldrig någonsin varit svartsjuk för någon manlig varelses skull (å andra sidan är Männen I Mitt Liv försvinnande få, vid sidan av giganter som Q, O och pappa reduceras övriga gestalter till bleka skuggor).
Men svartsjuka har jag känt. Förtärande, begärande svartsjuka. Vad har hon som inte jag har? Vad gör de nu? Pratar de om mig? Hur kunde du lämna mig, jag som älskade dig så? Jag som har varit din trognaste, lojalaste vän!
Högstadiet var ett kärleks- och svartsjukedrama. När jag började sjuan fick jag en ny bästis. Såvitt jag minns var det vår längd som sammanförde oss, vi var längst i klassen. Några andra gemensamma nämnare hade vi inte. Ett svalt och fullt fungerande resonemangsäktenskap. Strax före jul opererades jag för skolios och var hemma från skolan i tre veckor. Under den tiden hade min bästis hittat en ny vän, som förmodligen passade hennes kynne bättre. Jag var väl inte uttalat utstött men heller inte välkommen. Ensam och olycklig (och dessutom med en korsett!) vankade jag i skolans korridorer, och hoppade över lunchen eftersom jag skämdes för att gå ensam till bamba.
Men efter några månader träffade jag någon. Min nya bästis N blev en riktig bästis. Rena passionen. Som vi skrattade! Vi hittade på ett eget språk, kryddat med kodord och täcknamn. N:s dåvarande bästis P blev utstött, än obarmhärtigare än jag själv några månader tidigare.
N och jag satt förstås ihop i klassrummet, var sällan mer än några meter från varann i skolkorridorerna. När vi kommit hem efter skolan ringde vi och pratade timvis. Jag minns att N ett tag ville att vi skulle klä oss likadant. Jag var mycket smickrad av denna vänskapsbetygelse. Hon ville vara som jag! Eller så ville hon att jag skulle vara som hon? Strunt i det, jag var lycklig och bekräftad.
Men säg den lycka som varar för evigt. Från ingenstans dök H upp och började vara med oss allt oftare. Hon och N visade sig dela en faiblesse för klottrande killar från Hisingen (de försökte faktiskt vara hyggliga och fixa ihop mig med en inte så hugad yngling, synnerligen pinsamt för alla parter) som de försedde med snattade sprayburkar.
Snabbt var rockaden ett faktum och jag var ute i kylan igen. (N:s gamla bästis P hade vid det här laget blivit bästis med mitt ex. Som sagt, rena Svenska hjärtan i tonårstjejstappning).
Detta svek är nog det smärtsammaste i mitt liv, faktiskt. (Eller så är det när kusin M inte tog mitt parti när övriga ungar på Sommarön började kalla mig för det charmerande epitetet Skräcködlan. Se där en annan helt havererad vänskap.)
Femton år gammal bestämde jag mig: aldrig mer. Aldrig mer ska jag ha en bästis, aldrig mer ska jag vara en av två, aldrig mer ska jag gå in i en sådan symbios. Och det gjorde jag inte heller. Sedan vi slutade nian har jag aldrig mer sett N. (Däremot har jag träffat H för tiotalet år sedan. Hon var mycket besvärad och bad faktiskt om ursäkt över att hon och N varit så elaka mot mig. Det var snällt av henne, tycker jag. Men det sa jag inte. Istället var jag avmätt och ryckte på axlarna och sa, äsch det var väl inget, sånt hör livet till.)
När jag började gymnasiet hamnade jag i helt nya konstellationer. Där umgicks vi inte två och två utan lite huller om buller, både tjejer och killar. Visst satt vi uppe på nätterna och öppnade våra själar för varann. Visst sökte vi bekräftelse och fann den. Men den var aldrig exklusiv.
I mitt liv har den intrigerande, destruktiva och exkluderande vänskapen varit uteslutande kvinnlig. Kanske är det också därför som jag har trivts bra både med att studera och arbeta på mansdominerade platser. Men lite stör det mig att fördomarna om falsk kvinnlig vänskap har besannats i mitt eget liv.
Ibland när jag läser bloggar - mina favoriter är alla skrivna av kvinnor - kan jag känna fantomsmärtorna från tonåren, fast jag kämpar för att ignorera dem. Varför kommenterar hon på hennes blogg men inte på min? Ibland - men bara ibland! - kan bloggvärlden påminna om klassrummet i högstadiet. Det är bland annat därför jag inte har någon länklista eller delar ut några bloggpriser eller skickar vidare några utmaningar.
Men bloggvärlden, eller snarare internet, har också visat sig vara en utmärkt grogrund för vänskaper. Minst två mycket goda och nära vänner har jag träffat genom nätet. Jag har en handfull goda vänner som jag aldrig har träffat, som jag känner enbart genom att läsa deras bloggar. Det är rätt märkligt om man tänker efter. Å andra sidan är det kanske inte konstigare än att jag tycker mig känna huvudpersonerna i mina älsklingsböcker.
Äktenskapet då, frågar någon? Det om något borde vara en symbios.
Långt därifrån. I den mån man får kommentarer av omgivningen om sin relation - men vi har fått fler än de flesta, eftersom vi både gått i familjerådgivning och nu är inne på vår andra hemutredning - brukar de gå ut på hur olika vi är till läggning och temperament. Och det är vi verkligen. Ännu efter sjutton år får O mig att häpna. Vad är det för alien jag delar liv med? Hur kan man tänka, tycka, säga, känna så?!? (Tips: då handlar det oftast om tidspassning, dygnsrytm eller hantering av emotionella svårigheter). Å andra sidan är vi märkligt samspelta i vissa frågor. Pengar, politik, livsåskådning, karriär och livsval. Och som det visat sig nu nyligen, inredning och renovering.
Så, jag är ingen bästis längre. Inte med någon. Men vänner har jag, och det är så skönt att slippa ranka dem.
Under några år rådde total paus, vi klarade inte av att hantera de helt olika omständigheter vi levde i just då. Men när jag mådde som sämst mådde också hon mycket dåligt, och då var vi goda vänner åt varann. Det är skönt att ha en vän som vet vad det vill säga att inte riktigt orka med tillvaron, som inte kommer med uppmuntrande käcka tillrop utan substans. Vår vänskap är inte perfekt, men den har överlevt ett par stålbad. Bara den får lite lagom näring kommer den att hålla.
Jag är egentligen rätt dålig på vänskap, tycker jag. Det är först i vuxen ålder som jag börjat få snits på hur man gör. Som barn var det också rätt enkelt, såvitt jag minns. Det var i tonåren det började ske obegripligheter.
Med undantag av det första året i min och O:s relation har jag aldrig någonsin varit svartsjuk för någon manlig varelses skull (å andra sidan är Männen I Mitt Liv försvinnande få, vid sidan av giganter som Q, O och pappa reduceras övriga gestalter till bleka skuggor).
Men svartsjuka har jag känt. Förtärande, begärande svartsjuka. Vad har hon som inte jag har? Vad gör de nu? Pratar de om mig? Hur kunde du lämna mig, jag som älskade dig så? Jag som har varit din trognaste, lojalaste vän!
Högstadiet var ett kärleks- och svartsjukedrama. När jag började sjuan fick jag en ny bästis. Såvitt jag minns var det vår längd som sammanförde oss, vi var längst i klassen. Några andra gemensamma nämnare hade vi inte. Ett svalt och fullt fungerande resonemangsäktenskap. Strax före jul opererades jag för skolios och var hemma från skolan i tre veckor. Under den tiden hade min bästis hittat en ny vän, som förmodligen passade hennes kynne bättre. Jag var väl inte uttalat utstött men heller inte välkommen. Ensam och olycklig (och dessutom med en korsett!) vankade jag i skolans korridorer, och hoppade över lunchen eftersom jag skämdes för att gå ensam till bamba.
Men efter några månader träffade jag någon. Min nya bästis N blev en riktig bästis. Rena passionen. Som vi skrattade! Vi hittade på ett eget språk, kryddat med kodord och täcknamn. N:s dåvarande bästis P blev utstött, än obarmhärtigare än jag själv några månader tidigare.
N och jag satt förstås ihop i klassrummet, var sällan mer än några meter från varann i skolkorridorerna. När vi kommit hem efter skolan ringde vi och pratade timvis. Jag minns att N ett tag ville att vi skulle klä oss likadant. Jag var mycket smickrad av denna vänskapsbetygelse. Hon ville vara som jag! Eller så ville hon att jag skulle vara som hon? Strunt i det, jag var lycklig och bekräftad.
Men säg den lycka som varar för evigt. Från ingenstans dök H upp och började vara med oss allt oftare. Hon och N visade sig dela en faiblesse för klottrande killar från Hisingen (de försökte faktiskt vara hyggliga och fixa ihop mig med en inte så hugad yngling, synnerligen pinsamt för alla parter) som de försedde med snattade sprayburkar.
Snabbt var rockaden ett faktum och jag var ute i kylan igen. (N:s gamla bästis P hade vid det här laget blivit bästis med mitt ex. Som sagt, rena Svenska hjärtan i tonårstjejstappning).
Detta svek är nog det smärtsammaste i mitt liv, faktiskt. (Eller så är det när kusin M inte tog mitt parti när övriga ungar på Sommarön började kalla mig för det charmerande epitetet Skräcködlan. Se där en annan helt havererad vänskap.)
Femton år gammal bestämde jag mig: aldrig mer. Aldrig mer ska jag ha en bästis, aldrig mer ska jag vara en av två, aldrig mer ska jag gå in i en sådan symbios. Och det gjorde jag inte heller. Sedan vi slutade nian har jag aldrig mer sett N. (Däremot har jag träffat H för tiotalet år sedan. Hon var mycket besvärad och bad faktiskt om ursäkt över att hon och N varit så elaka mot mig. Det var snällt av henne, tycker jag. Men det sa jag inte. Istället var jag avmätt och ryckte på axlarna och sa, äsch det var väl inget, sånt hör livet till.)
När jag började gymnasiet hamnade jag i helt nya konstellationer. Där umgicks vi inte två och två utan lite huller om buller, både tjejer och killar. Visst satt vi uppe på nätterna och öppnade våra själar för varann. Visst sökte vi bekräftelse och fann den. Men den var aldrig exklusiv.
I mitt liv har den intrigerande, destruktiva och exkluderande vänskapen varit uteslutande kvinnlig. Kanske är det också därför som jag har trivts bra både med att studera och arbeta på mansdominerade platser. Men lite stör det mig att fördomarna om falsk kvinnlig vänskap har besannats i mitt eget liv.
Ibland när jag läser bloggar - mina favoriter är alla skrivna av kvinnor - kan jag känna fantomsmärtorna från tonåren, fast jag kämpar för att ignorera dem. Varför kommenterar hon på hennes blogg men inte på min? Ibland - men bara ibland! - kan bloggvärlden påminna om klassrummet i högstadiet. Det är bland annat därför jag inte har någon länklista eller delar ut några bloggpriser eller skickar vidare några utmaningar.
Men bloggvärlden, eller snarare internet, har också visat sig vara en utmärkt grogrund för vänskaper. Minst två mycket goda och nära vänner har jag träffat genom nätet. Jag har en handfull goda vänner som jag aldrig har träffat, som jag känner enbart genom att läsa deras bloggar. Det är rätt märkligt om man tänker efter. Å andra sidan är det kanske inte konstigare än att jag tycker mig känna huvudpersonerna i mina älsklingsböcker.
Äktenskapet då, frågar någon? Det om något borde vara en symbios.
Långt därifrån. I den mån man får kommentarer av omgivningen om sin relation - men vi har fått fler än de flesta, eftersom vi både gått i familjerådgivning och nu är inne på vår andra hemutredning - brukar de gå ut på hur olika vi är till läggning och temperament. Och det är vi verkligen. Ännu efter sjutton år får O mig att häpna. Vad är det för alien jag delar liv med? Hur kan man tänka, tycka, säga, känna så?!? (Tips: då handlar det oftast om tidspassning, dygnsrytm eller hantering av emotionella svårigheter). Å andra sidan är vi märkligt samspelta i vissa frågor. Pengar, politik, livsåskådning, karriär och livsval. Och som det visat sig nu nyligen, inredning och renovering.
Så, jag är ingen bästis längre. Inte med någon. Men vänner har jag, och det är så skönt att slippa ranka dem.
2009-06-07
Jag älskar Benny
Gud, ska hon börja tjata om Abbamusik nu igen, tänker ni.
Hav förtröstan, inte ikväll.
I love Benny 1: Att det är mångmiljonären Andersson, tydligen sann demokrat, som donerat en skrälldus till Fi. Han kanske dessutom är övertygad feminist, vad vet jag, i så fall är han desto mer älskansvärd. (Och Björn är uttalad ateist och Frida är miljökämpe, så klart blev de tillsammans världens bästa band. Oj, jag lovade ju att inte tjata.)
Eller så är han inte alls särskilt trakterad av just Fi men tycker att någon jävla ordning får det vara i en demokrati.
(Den verkligt intresserade läsaren kanske undrar varför feministiska Helga inte verkar reflektera över att rösta in Gudrun Schyman i EU-parlamentet. Jag har själv funderat. Det accentuerades häromdagen när jag hörde henne på radio, och insåg att jag höll med om allt hon sa, fast jag provocerades något av hennes tvärsäkerhet (och inte kunde låta bli att tänka på hur bra hon härmas av Rachel Molin i Public Service). Jag tycker inte hon är trovärdig. På ett enbart emotionellt plan så uppfattar jag henne som opålitlig och undanglidande. Vilket är väldigt synd.)
I love Benny 2: Vi har en ny favorit, Q och jag. Den dolskt blickande grisen Benny, berättad av Barbro Lindgren och tecknad av Olof Landström. Benny gör allt man inte får: knycker lillebrors napp och tar med honom att leka vid pölen. Q och jag är lika bedårade.
Hav förtröstan, inte ikväll.
I love Benny 1: Att det är mångmiljonären Andersson, tydligen sann demokrat, som donerat en skrälldus till Fi. Han kanske dessutom är övertygad feminist, vad vet jag, i så fall är han desto mer älskansvärd. (Och Björn är uttalad ateist och Frida är miljökämpe, så klart blev de tillsammans världens bästa band. Oj, jag lovade ju att inte tjata.)
Eller så är han inte alls särskilt trakterad av just Fi men tycker att någon jävla ordning får det vara i en demokrati.
(Den verkligt intresserade läsaren kanske undrar varför feministiska Helga inte verkar reflektera över att rösta in Gudrun Schyman i EU-parlamentet. Jag har själv funderat. Det accentuerades häromdagen när jag hörde henne på radio, och insåg att jag höll med om allt hon sa, fast jag provocerades något av hennes tvärsäkerhet (och inte kunde låta bli att tänka på hur bra hon härmas av Rachel Molin i Public Service). Jag tycker inte hon är trovärdig. På ett enbart emotionellt plan så uppfattar jag henne som opålitlig och undanglidande. Vilket är väldigt synd.)
I love Benny 2: Vi har en ny favorit, Q och jag. Den dolskt blickande grisen Benny, berättad av Barbro Lindgren och tecknad av Olof Landström. Benny gör allt man inte får: knycker lillebrors napp och tar med honom att leka vid pölen. Q och jag är lika bedårade.
Jag älskar Benny
Gud, ska hon börja tjata om Abbamusik nu igen, tänker ni.
Hav förtröstan, inte ikväll.
I love Benny 1: Att det är mångmiljonären Andersson, tydligen sann demokrat, som donerat en skrälldus till Fi. Han kanske dessutom är övertygad feminist, vad vet jag, i så fall är han desto mer älskansvärd. (Och Björn är uttalad ateist och Frida är miljökämpe, så klart blev de tillsammans världens bästa band. Oj, jag lovade ju att inte tjata.)
Eller så är han inte alls särskilt trakterad av just Fi men tycker att någon jävla ordning får det vara i en demokrati.
(Den verkligt intresserade läsaren kanske undrar varför feministiska Helga inte verkar reflektera över att rösta in Gudrun Schyman i EU-parlamentet. Jag har själv funderat. Det accentuerades häromdagen när jag hörde henne på radio, och insåg att jag höll med om allt hon sa, fast jag provocerades något av hennes tvärsäkerhet (och inte kunde låta bli att tänka på hur bra hon härmas av Rachel Molin i Public Service). Jag tycker inte hon är trovärdig. På ett enbart emotionellt plan så uppfattar jag henne som opålitlig och undanglidande. Vilket är väldigt synd.)
I love Benny 2: Vi har en ny favorit, Q och jag. Den dolskt blickande grisen Benny, berättad av Barbro Lindgren och tecknad av Olof Landström. Benny gör allt man inte får: knycker lillebrors napp och tar med honom att leka vid pölen. Q och jag är lika bedårade.
Hav förtröstan, inte ikväll.
I love Benny 1: Att det är mångmiljonären Andersson, tydligen sann demokrat, som donerat en skrälldus till Fi. Han kanske dessutom är övertygad feminist, vad vet jag, i så fall är han desto mer älskansvärd. (Och Björn är uttalad ateist och Frida är miljökämpe, så klart blev de tillsammans världens bästa band. Oj, jag lovade ju att inte tjata.)
Eller så är han inte alls särskilt trakterad av just Fi men tycker att någon jävla ordning får det vara i en demokrati.
(Den verkligt intresserade läsaren kanske undrar varför feministiska Helga inte verkar reflektera över att rösta in Gudrun Schyman i EU-parlamentet. Jag har själv funderat. Det accentuerades häromdagen när jag hörde henne på radio, och insåg att jag höll med om allt hon sa, fast jag provocerades något av hennes tvärsäkerhet (och inte kunde låta bli att tänka på hur bra hon härmas av Rachel Molin i Public Service). Jag tycker inte hon är trovärdig. På ett enbart emotionellt plan så uppfattar jag henne som opålitlig och undanglidande. Vilket är väldigt synd.)
I love Benny 2: Vi har en ny favorit, Q och jag. Den dolskt blickande grisen Benny, berättad av Barbro Lindgren och tecknad av Olof Landström. Benny gör allt man inte får: knycker lillebrors napp och tar med honom att leka vid pölen. Q och jag är lika bedårade.
2009-06-04
En röst från det förflutna
Jag vabbar med snorig Q som parkerats framför TV:n på övervåningen medan jag själv försöker stöka undan de mest akuta mejlen.
RRRRÅ-ry en RÄ-serbil
RRRRÅ-ry med vinnande stil
Rösten är omisskännlig, nästan tjugo år äldre än sist men ändå tonårssprucken. Andreas Nilsson. Farbror Blå.
Genast är jag tillbaka i min första egna bostad, studentrummet på Framgången, högst upp på den röda tegelgaveln. På entréplanet bor den tokiga finska kvinnan som med jämna mellanrum får spel och börjar lägga pengar och mediciner i brevlådorna, knycka dagstidningen och återlämna den fullklottrad med hieroglyfer. Under mig bor den propre datateknologen som har märkt sin diskborste med både namn och adress till föräldrahemmet i Halland. Bredvid bor den glade värmlänningen som aldrig sopar bort smulorna från skärbrädan och som glömmer att stänga av väckarklockan när han reser hem till Arvika.
Själv sitter jag uppspetad i det vidöppna fönstret med en kudde bakom ryggen. Matteböckerna är uppslagna på skrivbordet men dem struntar jag i just nu, jag röker och tittar på molnen. Det är grön majkväll och värmebölja och svårare än vanligt att läsa. Året som gått har varit katastrofalt i akademiskt avseende. Den duktiga flickan har blivit en drönare och skolkare som inte vet vad hon ska göra med sitt liv.
De tankarna skjuter jag undan. Istället tänker jag på karlar, en som jag vill ha men inte kan få och en som jag nog vill ha men inte borde. Det är ännu några månader tills jag får se O för första gången och nästan ett år tills vi båda begriper att den andre tycker samma sak, att det finns en fysisk attraktion och inte bara en intellektuell.
Och så lyssnar jag på Farbror Blå och tänker fy fan vad skönt det är att äntligen vara vuxen.
RRRRÅ-ry en RÄ-serbil
RRRRÅ-ry med vinnande stil
Rösten är omisskännlig, nästan tjugo år äldre än sist men ändå tonårssprucken. Andreas Nilsson. Farbror Blå.
Genast är jag tillbaka i min första egna bostad, studentrummet på Framgången, högst upp på den röda tegelgaveln. På entréplanet bor den tokiga finska kvinnan som med jämna mellanrum får spel och börjar lägga pengar och mediciner i brevlådorna, knycka dagstidningen och återlämna den fullklottrad med hieroglyfer. Under mig bor den propre datateknologen som har märkt sin diskborste med både namn och adress till föräldrahemmet i Halland. Bredvid bor den glade värmlänningen som aldrig sopar bort smulorna från skärbrädan och som glömmer att stänga av väckarklockan när han reser hem till Arvika.
Själv sitter jag uppspetad i det vidöppna fönstret med en kudde bakom ryggen. Matteböckerna är uppslagna på skrivbordet men dem struntar jag i just nu, jag röker och tittar på molnen. Det är grön majkväll och värmebölja och svårare än vanligt att läsa. Året som gått har varit katastrofalt i akademiskt avseende. Den duktiga flickan har blivit en drönare och skolkare som inte vet vad hon ska göra med sitt liv.
De tankarna skjuter jag undan. Istället tänker jag på karlar, en som jag vill ha men inte kan få och en som jag nog vill ha men inte borde. Det är ännu några månader tills jag får se O för första gången och nästan ett år tills vi båda begriper att den andre tycker samma sak, att det finns en fysisk attraktion och inte bara en intellektuell.
Och så lyssnar jag på Farbror Blå och tänker fy fan vad skönt det är att äntligen vara vuxen.
En röst från det förflutna
Jag vabbar med snorig Q som parkerats framför TV:n på övervåningen medan jag själv försöker stöka undan de mest akuta mejlen.
RRRRÅ-ry en RÄ-serbil
RRRRÅ-ry med vinnande stil
Rösten är omisskännlig, nästan tjugo år äldre än sist men ändå tonårssprucken. Andreas Nilsson. Farbror Blå.
Genast är jag tillbaka i min första egna bostad, studentrummet på Framgången, högst upp på den röda tegelgaveln. På entréplanet bor den tokiga finska kvinnan som med jämna mellanrum får spel och börjar lägga pengar och mediciner i brevlådorna, knycka dagstidningen och återlämna den fullklottrad med hieroglyfer. Under mig bor den propre datateknologen som har märkt sin diskborste med både namn och adress till föräldrahemmet i Halland. Bredvid bor den glade värmlänningen som aldrig sopar bort smulorna från skärbrädan och som glömmer att stänga av väckarklockan när han reser hem till Arvika.
Själv sitter jag uppspetad i det vidöppna fönstret med en kudde bakom ryggen. Matteböckerna är uppslagna på skrivbordet men dem struntar jag i just nu, jag röker och tittar på molnen. Det är grön majkväll och värmebölja och svårare än vanligt att läsa. Året som gått har varit katastrofalt i akademiskt avseende. Den duktiga flickan har blivit en drönare och skolkare som inte vet vad hon ska göra med sitt liv.
De tankarna skjuter jag undan. Istället tänker jag på karlar, en som jag vill ha men inte kan få och en som jag nog vill ha men inte borde. Det är ännu några månader tills jag får se O för första gången och nästan ett år tills vi båda begriper att den andre tycker samma sak, att det finns en fysisk attraktion och inte bara en intellektuell.
Och så lyssnar jag på Farbror Blå och tänker fy fan vad skönt det är att äntligen vara vuxen.
RRRRÅ-ry en RÄ-serbil
RRRRÅ-ry med vinnande stil
Rösten är omisskännlig, nästan tjugo år äldre än sist men ändå tonårssprucken. Andreas Nilsson. Farbror Blå.
Genast är jag tillbaka i min första egna bostad, studentrummet på Framgången, högst upp på den röda tegelgaveln. På entréplanet bor den tokiga finska kvinnan som med jämna mellanrum får spel och börjar lägga pengar och mediciner i brevlådorna, knycka dagstidningen och återlämna den fullklottrad med hieroglyfer. Under mig bor den propre datateknologen som har märkt sin diskborste med både namn och adress till föräldrahemmet i Halland. Bredvid bor den glade värmlänningen som aldrig sopar bort smulorna från skärbrädan och som glömmer att stänga av väckarklockan när han reser hem till Arvika.
Själv sitter jag uppspetad i det vidöppna fönstret med en kudde bakom ryggen. Matteböckerna är uppslagna på skrivbordet men dem struntar jag i just nu, jag röker och tittar på molnen. Det är grön majkväll och värmebölja och svårare än vanligt att läsa. Året som gått har varit katastrofalt i akademiskt avseende. Den duktiga flickan har blivit en drönare och skolkare som inte vet vad hon ska göra med sitt liv.
De tankarna skjuter jag undan. Istället tänker jag på karlar, en som jag vill ha men inte kan få och en som jag nog vill ha men inte borde. Det är ännu några månader tills jag får se O för första gången och nästan ett år tills vi båda begriper att den andre tycker samma sak, att det finns en fysisk attraktion och inte bara en intellektuell.
Och så lyssnar jag på Farbror Blå och tänker fy fan vad skönt det är att äntligen vara vuxen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)