Jag älskar Benny

Gud, ska hon börja tjata om Abbamusik nu igen, tänker ni.

Hav förtröstan, inte ikväll.

I love Benny 1: Att det är mångmiljonären Andersson, tydligen sann demokrat, som donerat en skrälldus till Fi. Han kanske dessutom är övertygad feminist, vad vet jag, i så fall är han desto mer älskansvärd. (Och Björn är uttalad ateist och Frida är miljökämpe, så klart blev de tillsammans världens bästa band. Oj, jag lovade ju att inte tjata.)

Eller så är han inte alls särskilt trakterad av just Fi men tycker att någon jävla ordning får det vara i en demokrati.

(Den verkligt intresserade läsaren kanske undrar varför feministiska Helga inte verkar reflektera över att rösta in Gudrun Schyman i EU-parlamentet. Jag har själv funderat. Det accentuerades häromdagen när jag hörde henne på radio, och insåg att jag höll med om allt hon sa, fast jag provocerades något av hennes tvärsäkerhet (och inte kunde låta bli att tänka på hur bra hon härmas av Rachel Molin i Public Service). Jag tycker inte hon är trovärdig. På ett enbart emotionellt plan så uppfattar jag henne som opålitlig och undanglidande. Vilket är väldigt synd.)

I love Benny 2: Vi har en ny favorit, Q och jag. Den dolskt blickande grisen Benny, berättad av Barbro Lindgren och tecknad av Olof Landström. Benny gör allt man inte får: knycker lillebrors napp och tar med honom att leka vid pölen. Q och jag är lika bedårade.