En röst från det förflutna

Jag vabbar med snorig Q som parkerats framför TV:n på övervåningen medan jag själv försöker stöka undan de mest akuta mejlen.

RRRRÅ-ry en RÄ-serbil
RRRRÅ-ry med vinnande stil

Rösten är omisskännlig, nästan tjugo år äldre än sist men ändå tonårssprucken. Andreas Nilsson. Farbror Blå.

Genast är jag tillbaka i min första egna bostad, studentrummet på Framgången, högst upp på den röda tegelgaveln. På entréplanet bor den tokiga finska kvinnan som med jämna mellanrum får spel och börjar lägga pengar och mediciner i brevlådorna, knycka dagstidningen och återlämna den fullklottrad med hieroglyfer. Under mig bor den propre datateknologen som har märkt sin diskborste med både namn och adress till föräldrahemmet i Halland. Bredvid bor den glade värmlänningen som aldrig sopar bort smulorna från skärbrädan och som glömmer att stänga av väckarklockan när han reser hem till Arvika.

Själv sitter jag uppspetad i det vidöppna fönstret med en kudde bakom ryggen. Matteböckerna är uppslagna på skrivbordet men dem struntar jag i just nu, jag röker och tittar på molnen. Det är grön majkväll och värmebölja och svårare än vanligt att läsa. Året som gått har varit katastrofalt i akademiskt avseende. Den duktiga flickan har blivit en drönare och skolkare som inte vet vad hon ska göra med sitt liv.

De tankarna skjuter jag undan. Istället tänker jag på karlar, en som jag vill ha men inte kan få och en som jag nog vill ha men inte borde. Det är ännu några månader tills jag får se O för första gången och nästan ett år tills vi båda begriper att den andre tycker samma sak, att det finns en fysisk attraktion och inte bara en intellektuell.

Och så lyssnar jag på Farbror Blå och tänker fy fan vad skönt det är att äntligen vara vuxen.