2009-06-12

Nafs, gnag, tugg

Jobbet äter mig just nu. Från alla håll och kanter kommer krav och propåer. Just som jag stökat undan ett projekt kommer förfrågan om ett nytt. Resa till Finland på tisdag? Varför inte? För att det återstår tre dagar före min semester, dagar som är uppbokade per timme. För att jag inte hinner träna, inte hinner sova, inte hinner annat än lämna och hämta min son och däremellan jobba, sköta det dagliga samt planera för hur skutan ska hålla sig flytande under de tre veckor jag är borta.

Men på onsdag kväll drar jag ur sladden. Liksom om en liten stund. Idag är nämligen dagen N som i napp. Skansens kattungar ska få ett brev:

Av
Etiketter: ,

7 kommentarer:

  1. annannan12 juni, 2009 11:30

    Ssch. Berätta inte för Q att kattungar inte använder napp!

    Vilken stor dag. Vad bra att ni inte gör det ballongvägen, som i Digging to America, det blev så knepigt med grannarna där!

    SvaraRadera
  2. Helga12 juni, 2009 19:12

    Ojojojoj. Antiklimax är bara förnamnet. Q och jag skrev alltså brev, knöt ihop napparna med rosett, mötte upp med Q-morfar på stan. Tog bussen ut till Djurgården, åt utmärkt lunch på Lilla Hasselbacken. Korsade gatan för att lösa biljett till Skansen. Och Himlens Portar Öppnade Sig. (Dock inte för att släppa in oss hedningar och avfällingar!) Det var ett sånt där regn som man förstår inte kommer att sluta i första taget. Vi sökte skydd i Skansens museibutik, vegeterade på en bänk under tak en stund. Vågade oss sedan ut i regnet som minskat något. Ska vi kanske ändå? Ibland får man svar direkt, regnet ökade momentant till skyfall.

    Q-morfar föreslog Junibacken som han själv besökt och uppskattat, alldeles utan barn och barnbarn. En bussresa och blöt promenad senare stod vi utanför entrén och trängdes med alldeles för många barnfamiljer. Då kastar jag en blick ner i vagnen och konstaterar att Q sover djupt. Ridå, som det brukar heta.

    Alla busshållplatser in mot stan var knökfulla. Vad gör man då? Jo, man tar bussen åt andra hållet, ut mot Djurgården dit ingen ska. Sedan sitter man kvar på ändhållplatsen. Vid Vasaparken hoppade vi av och gick på kondis, Ritorno. Vid det laget var Q vaken igen och åt bakelse.

    Vid St Eriksplan skildes våra vägar. Säga vad man vill om min far, men befriande flegmatisk och förnöjsam är han. Genomblöt och snuvad på Skansenbesöket avgav han omdömet: en lyckad dag.

    Jag är böjd att hålla med.

    När semester utbrutit beger vi oss till Skansen igen. Efter att först ha konsulterat SMHI.

    SvaraRadera
  3. annannan12 juni, 2009 23:45

    Jag håller också med Helgapappa&Qmorfar! Av alla min barndoms utflykter minns jag bara en riktigt, riktigt bra, och det var den gången vi åkte till Skånes Djurpark och satt en bra stund i bilen och betraktade ösregnet, till dess att vi gav upp och åkte hem igen och drack varm choklad i grannfamiljens kök.

    Ni skulle ju också kunna skicka napparna till Portugal?!

    SvaraRadera
  4. Annika B13 juni, 2009 07:59

    Vi var på Skansen häromdan och så vitt jag kunde se så fanns det inga kattungar där längre.
    Däremot fanns det en sorts uppsamlingsplats för nappar...ungefär där kattungarna brukade vara. Kan ju vara bra att förbereda sig på inför nästa, mera lyckade utflykt?

    Lilla S deklarerade strax efter jul att hon inte ville ha napp längre.
    (Storasyster hade skrämt henne och sagt att tänderna skulle trilla ur om hon fortsatte...)
    I alla fall, så hängde vi ut alla napparna i vårt äppelträd på kvällen, med bifogad teckning och gåvobrev. Och nästa morgon hade TOMTEN varit där och hämtat hela bunten, till alla sina små snuttetokiga tomtenissar!
    Lilla S är säker på att hon kommer att få väldigt många julklappar i år efter denna ädla handling.

    SvaraRadera
  5. Helga13 juni, 2009 18:51

    Tack för tipset om kattungarna, Annika! Vi har nu raskt omprogrammerat Q till att det är BJÖRNUNGARNA som ska ha hans nappar. Faktum är att han ända från början pratat mer om björnarna än om katterna.

    Annannan, jag frågade om det dög att skicka dem till Portugal, men Q såg synnerligen oförstående ut. Han skrattade också pärlande åt den mustaschprydde konditorn på Ritorno som gärna ville ha hans nappar. Svårflörtad!

    SvaraRadera
  6. Saltistjejen14 juni, 2009 03:12

    Hahhaha! UNDERBART! Det är väl just de här stunderna som gör livet så fantastiskt Helga!! Man planerar och fixar och donar. Sedan så bara schvoooosch så ändrar sig allt och inget blir som man tänkt sig. Allt blir annorlunda. Man har plötsligt navigerat ut från kartan. Men allt blir ändå bra. Bättre till och med. Ja, faktiskt så bra det bara kan!!!! Är inte Q själv ett praktexempel på just detta?! :-)
    och du, björnungarna vet man ju att de alltid vill ha en massa nappar! Så det kommer nog gå finemang!
    Hoppas även at du snart kan få det lite lugnare i livet omkring dig. För det låter som om du har lite väl mycket nu för att må riktigt bra, eller?
    Kraaam!!

    SvaraRadera
  7. annannan14 juni, 2009 11:54

    Jaja, jag får väl hitta på något annat att dekorera byggnadsställningarna utanför våra fönster med...

    SvaraRadera

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)