Feberkramp och värmebölja

Ovanstående ting har gjort mig lite lätt indisponerad.

Värmeböljan prisas förmodligen av de flesta semesterfirarna. Jag förbannar den, men bara halvhögt eftersom jag verkligen inte längtar tillbaks till regn och åtta grader som det var för ett par veckor sedan. Men måste det vara antingen eller? Har vädergudarna inte hört talas om måttfullhet?

Feberkramp är vi sedan tidigare bekanta med, Q hade en när han var strax under två år. Den var synnerligen kort, vi hann knappt fatta vad som pågick. Efteråt var han ledsen och illamående men vaken och kontaktbar.

I fredags kväll och natt blev det större dramatik. Q hade på morgonen vaknat med ett svullet ögonlock, vilket gjorde oss fundersamma men inte precis oroade. På eftermiddagen kom min syster doktorn på besök, hon tittade sakkunnigt på ögat och trodde att det var ett insektsbett.

Under dagen ökade svullnaden tills ögat var helt igenmurat. På kvällen var Q uppskruvad och rätt besvärlig, tills han plötsligt blev jättetrött och somnade på soffan utan vare sig middag eller tandborstning eller nattning. Han fick sova där en stund tills jag bar in honom i sängen, då jag noterade att han kändes väldigt varm. Men tror någon att jag tänkte på att ge honom febernedsättande?

Någon timme senare hör jag fasansfulla skrik från sovrummet, och när jag kommer springande ligger Q i sängen och krampar. Jag bär ut honom på altanen där min syster är. Han krampar. Och krampar. Det tar aldrig slut. Jag börjar för första gången i mitt liv (nästan) hyperventilera. Men så agerar vi. J tar hand om honom, jag ringer 112. Krampande treåring med svullet öga, behöver vi ambulans? Ja, den kommer. Q har bra färg i ansiktet och efter någon minut, kanske två - de längsta i mitt liv - slutar han krampa. Vi ger honom en Alvedonsupp. Han andas men går inte att få kontakt med.

Ambulansen kommer förvånansvärt fort - vi är i sommarstugan ute i bushen. En läkare är med, och undersöker Q som fortfarande är alldeles borta. Vi åker in, J stannar kvar och ger sig ut på expedition för att hitta våra män som är ute på klipporna och fiskar, utan mobiltelefon.

Vi åker ambulans, och fan vad långt det är till sjukhuset. Läkaren frågar ut mig, och släpper inte Q med blicken, rör vid honom gång på gång, tar pulsen, klappar honom. Första biten av resan verkar Q sova men plötsligt börjar han gallskrika. Det liknar hans nattskräck, lyckas jag förklara för läkaren mellan skriken.

Jag går in på akuten med en vrålande pojke i famnen. Han lugnar sig när jag sätter mig och vaggar honom, men vi blir förstås störda gång på gång och då skriker Q igen. Mer febernedsättande, Emlaplåster, nål i handen, tempen ska tas, läkarundersökning. Läkaren är bekymrad, ser jag. Q är inte kontaktbar och håller huvudet lutat bakåt. Nackstel? Vi måste ta ett ryggmärgsprov förklarar läkaren. Q kräks över hela mig. Han pratar fullkomligt obegripligt och fäktar med armarna. Med hårt slutna ögon sjunger han plötsligt några strofer ur En sockerbagare. Mitt i anspänningen kan vi inte låta bli att fnissa allihop.

Fler frågor, har ni varit sjuka, har han allergier, har han fått antibiotika förr? Nej, säger jag och ser läkarens ögonbryn åka upp. Jag måste tänka efter, nej inte sedan vi fick honom. Jag inser hur frisk han alltid varit. Ideligen snorig, visst. Men inget allvarligt annat än feberkrampen för ett och ett halvt år sedan.

Jag är orolig eftersom han känns annorlunda i kroppen än han brukar. Hans armar ligger hårt om min hals men benen känns konstiga. Och så försökte han prata men kunde inte, min pojke som pratar så bra. Sköterskan förklarar att det är helt normalt efter ett krampanfall och jag känner mig lugnare. Jag frågar också vad det är de är rädda för. Inflammation i hjärnan, det kan gå snabbt.

Och så ryggmärgsprovet, jag är nervös men det går så bra. Vi är två som håller fast honom, han rycker till och gnyr när det sticker men sedan är det över. Vätskan ser klar ut hinner jag se och jag tror att det är bra. Han får första dosen antibiotika direkt och flyttas till övervakningsavdelning.

Då kommer O och J och hennes pojkvän, de har tagit taxi. Jag får O:s svettiga skjorta, bättre det än min nerspydda tröja. J har gråtit ser jag, jag gråter nästan också när hon överlämnar Lokatten och Apan. Men annars är jag rent onaturligt lugn, läkaren berömmer mitt lugn. Jo för jag har överhuvudtaget inte släppt fram några tankar.

Vi väntar, och tittar på monitorn ovanför Q:s huvud. Hjärtfrekvens, puls, andning. Sköterskan kommer och tar blodtryck. Jag frågar J om hon är orolig och det är hon. Hon känner sig ansvarig, och rädd att hon missat något allvarligt. Hon har aldrig haft hand om en krampande patient förut, Q blev den förste.

Läkaren kommer igen, ryggmärgsprovet är bra, inga vita blodkroppar. Ingen bakteriell infektion alltså. Men Q vill fortfarande inte vakna, och det bekymrar honom. Han ringer sin bakjour och ordnar med inläggning.

Plötsligt vrider Q på sig, och försöker suga på pulsmätaren han har på fingret. Sedan vaknar han, tittar häpet på den och frågar "vad är det där?". Han rycker i droppet, gnyr och gnäller. Jag försöker trösta och lugna och säger att vi snart ska få en skönare säng han och jag. "Jag vill ha en skönare säng NU!".

Vår Q är tillbaka, tack och lov.

Sedan då? Tja, efter ytterligare en kräkning, tre timmars sömn på obekväm brits, en antibiotikados, ett blodprov, en frukost och sisådär sex sagor kommer en grinig gammal doktor - bakjouren från inatt - och kallar det hela en storm i ett vattenglas. Möjligen försökte han lugna mig men istället fick han mig att känna mig både korkad och överbeskyddande, fast jag vet att ingetdera stämmer.

Troligen var det en hederlig och oskyldig feberkramp, och svullnaden på ögat ett helt orelaterat insektsbett, precis som J trodde.

Nu är vi hemma och Q är feberfri och hans ögon är mandelformade igen.

Och jag är lite lätt skakis, fortfarande.