Det vill säga som i sur, vrång, pissed off, vaknat på fel sida, grinig, lack.
Det är jag ikväll.
Över att maken är ute på galej för femtielvte gången på en vecka - nä, i själva verket bara andra. Och han har orsak att fira. Ändå känner jag mig förbannat missunnsam. När fan var jag ute sist och hade roligt?
(Och vems fel är det? Inte hans i alla fall.)
Över att jag har så satans mycket att göra att jag missade den enligt uppgift utmärkta föreläsningen om stresshantering som jobbet tillhandahöll idag. Sardoniskt hånskratt åt det ironiska i att jag är för stressad för att avsätta tid åt stresshantering.
Över att jag har en obehaglig känsla av att saker och ting glider mig ur händerna. Eller så är det ren inbillning, inducerad av - just det, stress.
Över att jag utöver denna smygande känsla av bristande kontroll samtidigt är förbannad på att jag tjänar fem tusen mindre än ett par av mina kollegor. Och de gör fantamig inte ett bättre jobb än jag.
Om möjligt ännu argare blev jag häromdagen när jag gick igenom de fackanslutnas löner, och anlade ett genusperspektiv. Av dryga tiotalet kvinnliga ingenjörer är det EN ENDA som tjänar mer än medianlönen för respektive examensår och för Stockholmsområdet. Stackars vårt företag som har rekryterat såna sopiga brudar. Eller vänta, kan det vara något annat som är fel?
Life´s a bitch but so am I.
Så där jävligt är det ibland. Fasen vet om inte jag skulle anlägga ett genusperspektiv på den där konferensen som ingen i min grupp får prata på, men den där typen som tror att han är God's gift to science eftersom han gått på Oxford får hålla låda igen om samma som alltid.
SvaraRaderaDet där med lönerna bråkar du väl om?
Ja, vad i h-e.... Kände mig ganska nöjd efter årets lönesamtal & jag accepterade utfallet. Tills jag såg totala listan när allt var klart. Han som har ungefär samma position som jag, men är 11 år yngre OCH saknar högskoleutbildning har högre lön än jag. Och de tre fd cheferna som behållit sin gamla chefslön när de klev ner till handläggarposition fick samma påslagsprocent som vi andra - fast jag klart och tydligt uttryckt till chefen att alla "vi andra" inte skulle acceptera något sådant. Om jag inte älskade mitt hus och bostadsorten skulle jag göra som en kvinnlig kollega - söka annat jobb...
SvaraRaderaTack för sympatierna. Ja, jag bråkar om lönerna. Om och om igen. Det som är svårt är att vi är en såpass liten grupp att det lätt blir personrelaterat. Jamen den-å-den har inte presterat riktigt på topp, och den-å-den är det något annat med, yadayada. Det gäller i och för sig både kvinnor och män, för det finns ju en del karlar som tjänar dåligt också. Men de som ligger rejält över är alla män!
SvaraRaderaIdag på min första semesterdag påminner jag mig ändå om det som är bra med mitt jobb. Att det är accepterat att arbetstiden anpassas efter dagistider. Att det går att ta med sig jobbet hem och jobba ikapp på kvällen när barnen somnat, eller när man är hemma och vabbar. Och att företaget sannerligen inte är rädda för att anställa folk med konstiga efternamn. I mina projektgrupper brukar det vara jag och en till som är född i Sverige av svenska föräldrar. Resten har kroatisk, kurdisk, libanesisk, rysk, kinesisk bakgrund, you name it. Det gillar jag.
Och här på kommentarerna vågar jag kanske outa gårdagens glada nyhet. Maken har fått nytt jobb, en rejäl skjuts i karriären. Ett lönelyft på 30% gör att han nu kommer att tjäna mer än jag, vilket aldrig tidigare varit fallet. Det är inte bara bra för vår ekonomi, det är ännu bättre för vår relation, tror jag.