Hemkommen efter midsommarfirande hos goda vänner. Mycket trevligt, traditionerna stod som spön i backen, stridare än regnet.
Faktiskt var det så traditionsrikt att det nästan var lite kvävande. Enligt den bok om Sverigedemokraterna som jag nyss läst ut har Mona Sahlin någon gång kläckt ur sig att hon finner svenskt midsommarfirande töntigt. Det är inte utan att jag håller med.
Via Mona Sahlin, som tycker att det är häftigt att betala skatt, kommer jag nu in på en av midsommarkvällens diskussioner. Våra vänner frågade om mamma och styvfar, varpå jag i korta drag redogjorde för deras tillvaro. Vännerna reagerade som de brukar, men det gjorde inte jag. Antagligen var det vinet som gjorde mig stridslysten, för när de sa att visst måste det vara tungt för henne att ha en gammal och sjuk man, men hon har ju valt det själv, då reste jag ragg.
Varför är något mindre svårt för att man har valt det själv? Särskilt när detta val skedde för mer än trettio år sedan och vars konsekvenser var omöjliga att överblicka. Och varför anses det självklart att anhöriga ska stå för en stor del av äldrevården?
Mina vänner är egenföretagare och som sådana synnerligen känsliga för alla antydningar om skattehöjningar. Plötsligt fann jag mig inträngd i ett hörn där jag inte alls kände mig hemma, plötsligt tillskrevs jag åsikter som är mig helt främmande. Som att det alltid är samhällets sak att reda upp konsekvenserna av människors livsval.
Det gjorde mig upprörd, och än mer upprörd blev jag av att inte nå fram, att inte kunna förklara hur jag menade.
Kanske vill jag helt enkelt ha rätt till varje pris, det skulle man kunna tro. Men riktigt så enkelt är det inte.
Vad jag menar är ungefär detta. Vi betalar cirka 1200 kronor i månaden för barnomsorg. För denna högst facila summa får vi lämna vårt barn hos en kompetent och kunnig person, som inte bara ser efter honom och utfodrar honom med hemlagad mat, utan dessutom aktiverar och undervisar honom, tar med honom på utflykter och teater utan extra kostnad för oss. På den tiden han hade blöjor ingick de också i priset.
Nästa år när vi förhoppningsvis får ännu ett barn att vara föräldralediga med, har vi fortfarande rätt till 30 timmars barnomsorg i veckan. Trettio timmar! Fast en av oss kommer att vara hemma på heltid.
Det är obegripligt generöst. Och jag är mycket tacksam, det är inte det. Men att det samtidigt får gå till så här när en gammal människa är sjuk och ska dö - det är fullkomligt förfärligt.
Jag håller med dig!
SvaraRadera/Pernilla
Jag håller också med dig. Tycker alltid att det är otäckt när de har valt det själv argumentet kommer fram. Hur långt kan man dra det? Ska man skylla sig själv om man valt att föda ett barn med kromosomavvikelse? Om man som jag gift sig med en överviktig man med diabetes? Om man röker/super/knarkar sig sjuk?
SvaraRaderaJag förstår din frustration för den här diskussionen får mig att se rött - och jag har svårt att ta den eftersom jag blir "tårar i ögonen" arg.
Alldeles oavsett politisk färg tycker jag att "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" är en strålande devis. Kanske inget att bygga samhällen efter, men helt klart fungerande som moraliskt rättesnöre i vardagen. Jag skulle också gärna betala mer för saker som förskola och sjukvård om pengarna kom tex äldrevården till del istället.
Valt själv? Tack och lov att din mamma för trettio år sedan inte tänkte på just den saken utan valde med hjärtat då. Visst borde hon kunna få välja med hjärtat nu också, alltså ta hand om så långt hon orkar, få hjälp så vitt hon behöver. Jag har aldrig hört det sägas officiellt att bara den som inte har någon annan som tar hand om ska få samhällets hjälp. Men så är det ju i viss mån.
SvaraRaderaPå de ynka få företagsekonomitimmar som ingick i min grundutbildning lärde jag mig att innan man ger sig in i en verksamhet måste man göra en kalkyl. Driver man en bussfirma måste man räkna hela vägen från inköp av bussen till kostnader för att skrota den. Om man ser på företaget Sverige och dess medborgare finner man ett stort engagemang i grundinvesteringen i att bli medborgare: barnen. Vad gäller andra änden har man antingen glömt att kalkylera, eller så har man satt ribban på en märklig nivå. Den borde väl vara, tycker nog de flesta av oss, en anständig och trygg vård och omsorg, inte bara tillräcklig för att hålla liv i till dess att det inte går längre.
Jag har ofta frågat mig varför vi inte engagerar oss i alternativ. Om jag visste att det fanns ett äldreboende som erbjöd anständig vård och respekt, dit jag kunde flytta med tillförsikt en dag, skulle jag gärna betala en slant varje år från min nuvarande medelålder till dess jag behöver, till en stiftelse eller ett kooperativ eller vad det vara må. Men det skulle vara en verksamhet med självaktning, inte den nuvarande, politiskt styrda och med ständiga krav på besparingar. För att inte tala om nuvarande, privata, vinstdrivande.
Det är inte alla som har de ekonomiska resurserna, och naturligtvis ska samhället stå för en anständig basnivå också.
Jag tycker för övrigt att det är helt OK att betala skatt. Det är märkligt hur en del tycks leva kvar i en medeltida världsbild, där skatt är något som går från fattiga bönder till att betala kungens storhetsvansinne. Nu lever vi ju i ett samhälle där vi förväntar oss att det ska finnas en massa gemensamma tjänster, från vägunderhåll till public service- radio/TV. De kommer oss alla till godo och måste betalas av oss alla, eller åtminstone av de av oss som kan.
SvaraRaderaAtt det ska hushållas väl med skattepengarna är väl en självklarhet. Och att skatter också har konsekvenser i form av effekter på de verksamheter som beskattas vet jag. Men mindre skatt för att jag, som redan har så det räcker och blir över, ska få mer pengar över - nä, det tycker jag inte är ett särskilt starkt argument.
Fast man kan vinna röster på det...
Håller med alla föregående talare! Det är så fel att besparingarna görs på bekostnad av de grupper som har svårast att hävda sig i samhället - barn, sjuka, gamla. Jag läste också Inger E:s berättelse, och undrar med en klump i magen när det blir min tur att ta hand om mina föräldrar.
SvaraRaderaVisst har vi väl pengar i Sverige att göra det bättre än så här? Jag bodde utomlands i över tio år, och det är uppenbart att väldigt många nu bor större, reser längre bort på semestern, äger mer saker än vad som var normen för inte alltför länge sedan. Eller... är det bara jag som är avundsjuk för att jag lever i den nedre delen av den ekonomiska skalan? Det är lättare att se andras privilegier än sina egna förstås. Men jag skulle gärna ha betalat lite mer i skatt om det hade inneburit att min 5-åring hade fått 25 timmar på förskolan i stället för 15, nu när jag blivit arbetslös. Han är ledsen för att han inte längre får vara med på utflykter eller äta lunch med de andra barnen sitt "dagisgäng". Praktisk undervisning i nationalekonomi, antar jag.
Att din styvfar är sjuk är väl inte en konsekvens av din mammas livsval? Tänk hur folks frihet att leva med vem de vill skulle begränsas om man tog på sig hela ansvaret, t o m om det visar sig bli för tungt för en, för någons eventuella framtida problem för att man gifte sig med vederbörande.
SvaraRadera"Samhället" är för övrigt vi alla. Eller borde vara det i alla fall.
/En som i och för sig alltid tyckt att liberalismen kidnappats av högern...