My brilliant career

Seg fredag med aningens för lite att göra vilket direkt resulterar i handlingsförlamning hos mig. Kina firar drakbåtsfestival vilket märks på den annars proppfulla, idag ekande mejlkorgen. Istället för att jobba med förbättringsprojekt och fundera på strategier sitter jag mest och petar mig andligen i naveln.

Samt tänker på Min Karriär. Jag läser ibland på bloggen Networking (Kvinnor i karriären diskuterar arbetsliv, familjeliv och karriär), stundtals upplyftande, ofta tankeväckande och ibland också irriterande läsning.

Som det här inlägget, nu någon vecka gammalt.

Varför irriteras jag? För att jag är är lat och inte vill jobba några 50-60-70 timmar i veckan? För att jag inte har några särskilda karriärmål* jag vill uppnå och kanske känner mig aningens hotad och avundsjuk av och på dem som har det?

Säkert. Men också för att jag tycker att det är ett traditionellt och oflexibelt sätt att resonera. Och för att de citerade storheterna i artikeln inte imponerar stort på mig. Och för att det som sägs egentligen är rätt självklart: för att nå toppjobb måste man arbeta hårt.

Så klart. Men toppjobb enligt Jacob Wallenbergs definition är rätt ointressanta för de flesta av oss, vågar jag påstå. Alla vi som inte nödvändigtvis aspirerar på VD-tjänster men ändå vill ha ett intressant och utvecklande jobb där vi kan åstadkomma något.

Det är nog ungefär vad jag menar med karriär. Men kanske finns det andra definitioner?

Jag tänker också att den miljö man verkar i naturligtvis präglar ens värderingar och åsikter. Jag har jobbat på mansdominerade teknikorienterade arbetsplatser sedan 1996. Under den tiden har det skett stora förändringar. Sånt som var otänkbart för tretton år sedan - långa pappaledigheter, flexibla arbetstider, jobba hemifrån när barnen har somnat, höga chefer som går tidigt för att hämta på dagis - är självklart idag. Ingen kan väl tycka att den utvecklingen är annat än positiv.

På mina arbetsplatser har inte problemet varit att folk jobbar för lite, tvärtom. De har jobbat för mycket och i de fall de ändå inte har åstadkommit något har det varit för att de har jobbat ineffektivt och med fel saker. Jobbet har varit om inte allt så väldigt mycket för dem. Deras identitet. Då blir det bekymmersamt om man plötsligt blir av med det.

Jag tänker också - och nu kanske jag är djupt orättvis - att om man resonerar så här har man ännu inte fått det wake-up call från livet som de flesta får förr eller senare. I mitt fall var det barnlösheten, förstärkt av svärfars plötsliga död och flera goda vänners svåra sjukdomar. Livet ska levas här och nu. Inte sedan. Livet väntar inte. Inte döden heller.

*Mina karriärmål formulerade jag tidigt och de är för länge sedan uppnådda. Jag vill vara självförsörjande och få rimligt mycket pengar över till trevligheter. Jag vill känna mig fri, glad och vaken på jobbet. Det gör jag numera, oftast.

Å andra sidan, eftersom målen är uppnådda, kanske dags att sätta några fler?

My brilliant career

Seg fredag med aningens för lite att göra vilket direkt resulterar i handlingsförlamning hos mig. Kina firar drakbåtsfestival vilket märks på den annars proppfulla, idag ekande mejlkorgen. Istället för att jobba med förbättringsprojekt och fundera på strategier sitter jag mest och petar mig andligen i naveln.

Samt tänker på Min Karriär. Jag läser ibland på bloggen Networking (Kvinnor i karriären diskuterar arbetsliv, familjeliv och karriär), stundtals upplyftande, ofta tankeväckande och ibland också irriterande läsning.

Som det här inlägget, nu någon vecka gammalt.

Varför irriteras jag? För att jag är är lat och inte vill jobba några 50-60-70 timmar i veckan? För att jag inte har några särskilda karriärmål* jag vill uppnå och kanske känner mig aningens hotad och avundsjuk av och på dem som har det?

Säkert. Men också för att jag tycker att det är ett traditionellt och oflexibelt sätt att resonera. Och för att de citerade storheterna i artikeln inte imponerar stort på mig. Och för att det som sägs egentligen är rätt självklart: för att nå toppjobb måste man arbeta hårt.

Så klart. Men toppjobb enligt Jacob Wallenbergs definition är rätt ointressanta för de flesta av oss, vågar jag påstå. Alla vi som inte nödvändigtvis aspirerar på VD-tjänster men ändå vill ha ett intressant och utvecklande jobb där vi kan åstadkomma något.

Det är nog ungefär vad jag menar med karriär. Men kanske finns det andra definitioner?

Jag tänker också att den miljö man verkar i naturligtvis präglar ens värderingar och åsikter. Jag har jobbat på mansdominerade teknikorienterade arbetsplatser sedan 1996. Under den tiden har det skett stora förändringar. Sånt som var otänkbart för tretton år sedan - långa pappaledigheter, flexibla arbetstider, jobba hemifrån när barnen har somnat, höga chefer som går tidigt för att hämta på dagis - är självklart idag. Ingen kan väl tycka att den utvecklingen är annat än positiv.

På mina arbetsplatser har inte problemet varit att folk jobbar för lite, tvärtom. De har jobbat för mycket och i de fall de ändå inte har åstadkommit något har det varit för att de har jobbat ineffektivt och med fel saker. Jobbet har varit om inte allt så väldigt mycket för dem. Deras identitet. Då blir det bekymmersamt om man plötsligt blir av med det.

Jag tänker också - och nu kanske jag är djupt orättvis - att om man resonerar så här har man ännu inte fått det wake-up call från livet som de flesta får förr eller senare. I mitt fall var det barnlösheten, förstärkt av svärfars plötsliga död och flera goda vänners svåra sjukdomar. Livet ska levas här och nu. Inte sedan. Livet väntar inte. Inte döden heller.

*Mina karriärmål formulerade jag tidigt och de är för länge sedan uppnådda. Jag vill vara självförsörjande och få rimligt mycket pengar över till trevligheter. Jag vill känna mig fri, glad och vaken på jobbet. Det gör jag numera, oftast.

Å andra sidan, eftersom målen är uppnådda, kanske dags att sätta några fler?

I rest my case

Blivande prins Daniel har fått en ny njure, läser jag i dagens tidning. Han har lidit av nersatt njurfunktion sedan barndomen och har nu fått en av sin fars njurar. DN har en faktaruta om njurtransplantation och redovisar utomordentligt god statistik.

Avslutningsvis försäkrar hovet att denna sjukdom inte är ärftlig samt att Daniel berättat om den redan när paret träffades. Så att svenska folket inte ska gå man ur huse och kräva bättre genpool inför tillverkningen av nästa tronföljare, kantänka.

Faktiskt så tycker jag lite synd om dem. Att hitta någon att älska och att skapa sig ett liv tillsammans är svårt nog utanför rampljuset. Omvärldens förväntningar på att leverera en avkomma kan vara nog så tunga att leva upp till för en vanlig ofrälse. Hur ska det då inte vara för ett kronprinsessepar?

Monarki är faktiskt sjukt.

Tillägg: Några timmar senare läser jag att nyheten om Daniels njure har fått folk att rusa till Donationsregistret och anmäla sig. DET är bra. Riktigt bra. Den första tanke som slog mig när jag läste om transplantationen var att jag och O inte skulle kunna göra samma sak för Q. Så tack, Daniel.

Men jag är fortfarande republikan.

I rest my case

Blivande prins Daniel har fått en ny njure, läser jag i dagens tidning. Han har lidit av nersatt njurfunktion sedan barndomen och har nu fått en av sin fars njurar. DN har en faktaruta om njurtransplantation och redovisar utomordentligt god statistik.

Avslutningsvis försäkrar hovet att denna sjukdom inte är ärftlig samt att Daniel berättat om den redan när paret träffades. Så att svenska folket inte ska gå man ur huse och kräva bättre genpool inför tillverkningen av nästa tronföljare, kantänka.

Faktiskt så tycker jag lite synd om dem. Att hitta någon att älska och att skapa sig ett liv tillsammans är svårt nog utanför rampljuset. Omvärldens förväntningar på att leverera en avkomma kan vara nog så tunga att leva upp till för en vanlig ofrälse. Hur ska det då inte vara för ett kronprinsessepar?

Monarki är faktiskt sjukt.

Tillägg: Några timmar senare läser jag att nyheten om Daniels njure har fått folk att rusa till Donationsregistret och anmäla sig. DET är bra. Riktigt bra. Den första tanke som slog mig när jag läste om transplantationen var att jag och O inte skulle kunna göra samma sak för Q. Så tack, Daniel.

Men jag är fortfarande republikan.

Jo det var väl klart

Nordkorea skramlar med vapenarsenalen igen. Så klart. Vi är ju på gång att adoptera från Sydkorea igen. Förra gången det begav sig var hösten 2006, då vi väntade på att få hämta Q.

Världen och människorna skrämmer mig ibland.

Då är detta på ett paradoxalt sätt trösterikt att betänka:

Linjen mellan ont och gott går inte mellan människor, utan rakt igenom varje människas hjärta.

Alexander Solsjenitsyn, jag borde läsa honom någon gång. Citatet finns i Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, om bipolär sjukdom. Briljant, berörande och begriplig.

Jo det var väl klart

Nordkorea skramlar med vapenarsenalen igen. Så klart. Vi är ju på gång att adoptera från Sydkorea igen. Förra gången det begav sig var hösten 2006, då vi väntade på att få hämta Q.

Världen och människorna skrämmer mig ibland.

Då är detta på ett paradoxalt sätt trösterikt att betänka:

Linjen mellan ont och gott går inte mellan människor, utan rakt igenom varje människas hjärta.

Alexander Solsjenitsyn, jag borde läsa honom någon gång. Citatet finns i Ann Heberleins bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, om bipolär sjukdom. Briljant, berörande och begriplig.

Rösta den 7 juni!

För första och förmodligen sista gången blir Helgabloggen politisk: ni tänker väl rösta i valet till Europaparlamentet?

Jag röstar alltid. Det är min förbannade skyldighet mot alla dem som genom historien har offrat sina liv i kampen för demokrati, liksom mot de medmänniskor runtom i världen som inte åtnjuter samma rättighet.

Basta.

Frågan är vem jag ska rösta på. Marit diggar jag ju stenhårt, som ni vet. Att hon dessutom konsekvent vägrar att specificera vilka eller ens hur många i hennes stora barnaskara som hon själv har fött, ökar min respekt. Hon är deras mamma, exakt hur har ingen annan med att göra.

Men Marit lär komma in ändå. Kanske skulle jag rösta på Barbro? Hon skriver klokt både om assisterad befruktning och synen på äldre.

Eller kanske Cecilia? Förutom vettiga åsikter verkar hon kulturellt bevandrad, plus i min bok. En präst som skriver så här om påven får min respekt.

Detta var Helgas genomgång av kvinnliga liberala kandidater. Kanske kommer det fler recensioner. Men vill ni läsa om kristdemokrater, vänsterpartister eller - hu! - sverigedemokrater får ni leta annorstädes.

Rösta den 7 juni!

För första och förmodligen sista gången blir Helgabloggen politisk: ni tänker väl rösta i valet till Europaparlamentet?

Jag röstar alltid. Det är min förbannade skyldighet mot alla dem som genom historien har offrat sina liv i kampen för demokrati, liksom mot de medmänniskor runtom i världen som inte åtnjuter samma rättighet.

Basta.

Frågan är vem jag ska rösta på. Marit diggar jag ju stenhårt, som ni vet. Att hon dessutom konsekvent vägrar att specificera vilka eller ens hur många i hennes stora barnaskara som hon själv har fött, ökar min respekt. Hon är deras mamma, exakt hur har ingen annan med att göra.

Men Marit lär komma in ändå. Kanske skulle jag rösta på Barbro? Hon skriver klokt både om assisterad befruktning och synen på äldre.

Eller kanske Cecilia? Förutom vettiga åsikter verkar hon kulturellt bevandrad, plus i min bok. En präst som skriver så här om påven får min respekt.

Detta var Helgas genomgång av kvinnliga liberala kandidater. Kanske kommer det fler recensioner. Men vill ni läsa om kristdemokrater, vänsterpartister eller - hu! - sverigedemokrater får ni leta annorstädes.

Näsduk med tranor

Pappa verkar må bra nu. Tyst överenskommelse att jag inte ringer honom på kvällarna då han eventuellt är onykter.

Inte grinig längre, efter en period då jag kände att jag mest var tvungen att uppfostra honom ideligen. Koppla in bredbandet så att du kan läsa (och besvara) mejl hemma. Ha inte telefonen på golvet så att du råkar sparka av luren så att det tutar upptaget i timmar. Ring mig lite oftare, och hjälp mig att ändra vårt telefonbeteende. Vi borde prata tio-femton minuter varannan dag. Inte nittio minuter varannan vecka. Jag har inte tid för dina omständliga utläggningar om vad du gjort idag. Bli inte ledsen, men jag har inte tid! Nu välter Q tekannan över sig snart.

När det var som värst tänkte jag ibland att det blir en lättnad den dagen han dör ifrån mig. Då slipper jag oron, då vet jag var jag har honom.

När vi köpte huset fick vi hjälp av pappa. Min snåla pappa som vänder på varenda krona och aldrig kostar på sig något. Men han är bara snål mot sig själv. Mot mig är han underbart generös och respektfull. Klart jag hjälper er. Och: tycker ni att huset är fint så kommer jag att tycka det också.

När jag flyttpackar mina kläder hittar jag en näsduk med broderade tranor. Pappa var i Kina för fem år sedan, jag varnade honom innan att ta med tom resväska eftersom shoppingen lär ska vara bra. Asch, sa pappa, jag är ändå inte intresserad. Han kom tillbaka med ett ljus i ögonen. Vad billigt det var, sade han andäktigt. Han hade spenderat högst tvåhundra kronor. Jag fick en sidenmålning med en pion och denna näsduk. Tranor betyder långt liv.

Pappa. Min genomsnälla goda kärleksfulla pappa. En dag kommer jag att ställas inför insikten att resten av livet måste jag leva utan honom. Hur ska jag kunna det?

Näsduk med tranor

Pappa verkar må bra nu. Tyst överenskommelse att jag inte ringer honom på kvällarna då han eventuellt är onykter.

Inte grinig längre, efter en period då jag kände att jag mest var tvungen att uppfostra honom ideligen. Koppla in bredbandet så att du kan läsa (och besvara) mejl hemma. Ha inte telefonen på golvet så att du råkar sparka av luren så att det tutar upptaget i timmar. Ring mig lite oftare, och hjälp mig att ändra vårt telefonbeteende. Vi borde prata tio-femton minuter varannan dag. Inte nittio minuter varannan vecka. Jag har inte tid för dina omständliga utläggningar om vad du gjort idag. Bli inte ledsen, men jag har inte tid! Nu välter Q tekannan över sig snart.

När det var som värst tänkte jag ibland att det blir en lättnad den dagen han dör ifrån mig. Då slipper jag oron, då vet jag var jag har honom.

När vi köpte huset fick vi hjälp av pappa. Min snåla pappa som vänder på varenda krona och aldrig kostar på sig något. Men han är bara snål mot sig själv. Mot mig är han underbart generös och respektfull. Klart jag hjälper er. Och: tycker ni att huset är fint så kommer jag att tycka det också.

När jag flyttpackar mina kläder hittar jag en näsduk med broderade tranor. Pappa var i Kina för fem år sedan, jag varnade honom innan att ta med tom resväska eftersom shoppingen lär ska vara bra. Asch, sa pappa, jag är ändå inte intresserad. Han kom tillbaka med ett ljus i ögonen. Vad billigt det var, sade han andäktigt. Han hade spenderat högst tvåhundra kronor. Jag fick en sidenmålning med en pion och denna näsduk. Tranor betyder långt liv.

Pappa. Min genomsnälla goda kärleksfulla pappa. En dag kommer jag att ställas inför insikten att resten av livet måste jag leva utan honom. Hur ska jag kunna det?

Räkmacka

Två av mina gamla chalmerskompisar är gravid respektive bebismamma. Den senaste veckan har jag träffat dem båda.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta utan att ljuga.

Jag är inte det minsta avundsjuk.

Utan illamående, foglossning, hormonstormar, sprickor, stygn eller smärtor har jag fått världens ljuvligaste barn.

Amma är säkert häftigt, men å andra sidan var O och jag jämställda från första sekund eftersom vi båda hade mat.

Och säkert vet jag inte vad jag pratar om, men jag tycker att riktigt små bebisar egentligen verkar rätt - tråkiga.

Innan vi adopterade var jag övertygad om att jag resten av mitt liv måste leva med en latent saknad, ett hål i mitt hjärta som aldrig skulle fyllas eftersom jag förnekats det stora i att föda mina barn. Lika fast besluten var jag att göra mitt yttersta för att detta inte skulle gå ut över de barn som skulle bli mina.

Idag vet jag bättre. Det finns inget hål, inte ens ett ärr. För mig - jag upprepar - för mig var det perfekt, optimalt och förutbestämt att bli mamma till en glittrande åttamånadersbebis. (En förutsättning för detta var förstås att jag visste att han haft det bra under sina första åtta månader.)

Inte heller längtar jag tillbaka till den glittrande tiden. Det är om möjligt ännu underbarare att ha en treåring som i detta nu sitter fördjupad i sin leksakslåda för att spritta upp när timern ringer - pappa behöver hjälp med middagsmaten!

Vår bästa tid är nu. På räkmackan i full fart mot framtiden.

Räkmacka

Två av mina gamla chalmerskompisar är gravid respektive bebismamma. Den senaste veckan har jag träffat dem båda.

Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta utan att ljuga.

Jag är inte det minsta avundsjuk.

Utan illamående, foglossning, hormonstormar, sprickor, stygn eller smärtor har jag fått världens ljuvligaste barn.

Amma är säkert häftigt, men å andra sidan var O och jag jämställda från första sekund eftersom vi båda hade mat.

Och säkert vet jag inte vad jag pratar om, men jag tycker att riktigt små bebisar egentligen verkar rätt - tråkiga.

Innan vi adopterade var jag övertygad om att jag resten av mitt liv måste leva med en latent saknad, ett hål i mitt hjärta som aldrig skulle fyllas eftersom jag förnekats det stora i att föda mina barn. Lika fast besluten var jag att göra mitt yttersta för att detta inte skulle gå ut över de barn som skulle bli mina.

Idag vet jag bättre. Det finns inget hål, inte ens ett ärr. För mig - jag upprepar - för mig var det perfekt, optimalt och förutbestämt att bli mamma till en glittrande åttamånadersbebis. (En förutsättning för detta var förstås att jag visste att han haft det bra under sina första åtta månader.)

Inte heller längtar jag tillbaka till den glittrande tiden. Det är om möjligt ännu underbarare att ha en treåring som i detta nu sitter fördjupad i sin leksakslåda för att spritta upp när timern ringer - pappa behöver hjälp med middagsmaten!

Vår bästa tid är nu. På räkmackan i full fart mot framtiden.

Textil lycka?

Fan, varför är jag så trött jämt? En från märgen kommande trötthet som ständigt återkommer och bryter igenom tunn utvilad fernissa.

(Kanske för att jag rent objektivt har alldeles för mycket att göra. Kan det vara förklaringen?)

Vi är i Göteborg och fnattar runt mellan inbokade möten hos släkt och vänner. Sånt som borde fylla på men som just nu dränerar mig. Jag känner mig påpassad och avkrävd, fast jag inte är det.

Jag längtar efter att få vara ensam med min man, det känns som om jag inte varit det på evigheter.

Jag längtar efter att få sova djupt och drömlöst och länge.

Jag längtar efter att göra ingenting en hel dag.

Men det finns saker som gör mig glad! Till exempel mina nya svindyra gardintyger, tillika nya något mindre dyra trasmattor (inte med på bilden). Textil i vackra färger gör något med mig.

Eller så håller jag på att förvandlas till en sån där patetisk inredningsdåre som tror att livets högsta lycka är att ha ett perfekt hem.

Textil lycka?

Fan, varför är jag så trött jämt? En från märgen kommande trötthet som ständigt återkommer och bryter igenom tunn utvilad fernissa.

(Kanske för att jag rent objektivt har alldeles för mycket att göra. Kan det vara förklaringen?)

Vi är i Göteborg och fnattar runt mellan inbokade möten hos släkt och vänner. Sånt som borde fylla på men som just nu dränerar mig. Jag känner mig påpassad och avkrävd, fast jag inte är det.

Jag längtar efter att få vara ensam med min man, det känns som om jag inte varit det på evigheter.

Jag längtar efter att få sova djupt och drömlöst och länge.

Jag längtar efter att göra ingenting en hel dag.

Men det finns saker som gör mig glad! Till exempel mina nya svindyra gardintyger, tillika nya något mindre dyra trasmattor (inte med på bilden). Textil i vackra färger gör något med mig.

Eller så håller jag på att förvandlas till en sån där patetisk inredningsdåre som tror att livets högsta lycka är att ha ett perfekt hem.

Oväntat andrum

Jag är på kurs i tre dagar för att lära mig grunderna i fackligt arbete. Igår förbannade jag mitt beslut och min usla tajming, maj månad är ju alltid fullknökad även utan flytt. Det kändes också tungt att öka på min skuld till O, hans flexkonto har ännu inte hämtat sig från min Kinaresa.

Men nu på plats inser jag att detta ger mig lite välbehövlig vila. Mobilen är satt på ljudlös och jobbet tycks klara sig riktigt bra utan mig, möjligen beroende på mina minutiösa förberedelser. Nya bekantskaper, nya diskussioner. Tillfälle att fördjupa mig i saker jag annars måste hasta igenom. God mat, ingen disk. Inga flyttlådor att packa upp.

En kvällspromenad med sval luft, fågelkvitter och fantastisk utsikt gav själen näring, liksom den efterföljande ölen och fnisset med nyfunna vänner framför Eurovisionen.

Nu ska jag läsa och sedan sova.

Oväntat andrum

Jag är på kurs i tre dagar för att lära mig grunderna i fackligt arbete. Igår förbannade jag mitt beslut och min usla tajming, maj månad är ju alltid fullknökad även utan flytt. Det kändes också tungt att öka på min skuld till O, hans flexkonto har ännu inte hämtat sig från min Kinaresa.

Men nu på plats inser jag att detta ger mig lite välbehövlig vila. Mobilen är satt på ljudlös och jobbet tycks klara sig riktigt bra utan mig, möjligen beroende på mina minutiösa förberedelser. Nya bekantskaper, nya diskussioner. Tillfälle att fördjupa mig i saker jag annars måste hasta igenom. God mat, ingen disk. Inga flyttlådor att packa upp.

En kvällspromenad med sval luft, fågelkvitter och fantastisk utsikt gav själen näring, liksom den efterföljande ölen och fnisset med nyfunna vänner framför Eurovisionen.

Nu ska jag läsa och sedan sova.

Vad besviken man blir

Idioter finns det gott om att reta sig på, men jag blir extra provocerad när någon som jag annars hyser respekt för resonerar alldeles galet.

Som när Marcus Birro helt motiverat ondgör sig över att män marginaliseras och inte tas på allvar i sin föräldraroll. Men så skyller han det på feminismen, samhället, kvinnorna, alla andra.

Nej Marcus, det räcker inte med att tro att exakt alla män vill vara delaktiga i sina barns liv men "drivs" tillbaka till jobbet av ett oförstående kvinnokollektiv. Så länge vi inte förstår att mäns dominans i samhället och arbetslivet och kvinnors dominans i hemmet och familjen är två sidor av samma förbannade mynt. Så länge vi gräver skyttegravar och slår in kilar och kastar pajer på varann:

"Om feministerna menade allvar med sin strävan efter jämställdhet och inte bara var ute efter makten, borde man slåss lika mycket för mannens rättigheter som kvinnans."

Så länge varken män eller kvinnor vågar släppa greppet om de gamla trygga könsrollerna som talar om för oss hur vi ska vara.

Vi är alla fångar i samma system. Låt oss då bekämpa det gemensamt.

Vad besviken man blir

Idioter finns det gott om att reta sig på, men jag blir extra provocerad när någon som jag annars hyser respekt för resonerar alldeles galet.

Som när Marcus Birro helt motiverat ondgör sig över att män marginaliseras och inte tas på allvar i sin föräldraroll. Men så skyller han det på feminismen, samhället, kvinnorna, alla andra.

Nej Marcus, det räcker inte med att tro att exakt alla män vill vara delaktiga i sina barns liv men "drivs" tillbaka till jobbet av ett oförstående kvinnokollektiv. Så länge vi inte förstår att mäns dominans i samhället och arbetslivet och kvinnors dominans i hemmet och familjen är två sidor av samma förbannade mynt. Så länge vi gräver skyttegravar och slår in kilar och kastar pajer på varann:

"Om feministerna menade allvar med sin strävan efter jämställdhet och inte bara var ute efter makten, borde man slåss lika mycket för mannens rättigheter som kvinnans."

Så länge varken män eller kvinnor vågar släppa greppet om de gamla trygga könsrollerna som talar om för oss hur vi ska vara.

Vi är alla fångar i samma system. Låt oss då bekämpa det gemensamt.

Okej då

Jag ger mig, det ÄR skillnad på kvinnor och män. Eller åtminstone skillnad på mig och min medarbetare, han som inte gillade att få beröm.

Under måndagens projektmöte gick jag ganska hårt åt honom, pressade honom att göra något han varken vill eller kan eller egentligen ens borde behöva göra.

Igår fick jag dåligt samvete och sa i förbigående att jag var kanske lite väl tuff mot dig igår.

Han plirade snällt mot mig och sa "Tycker jag inte."

Okej då

Jag ger mig, det ÄR skillnad på kvinnor och män. Eller åtminstone skillnad på mig och min medarbetare, han som inte gillade att få beröm.

Under måndagens projektmöte gick jag ganska hårt åt honom, pressade honom att göra något han varken vill eller kan eller egentligen ens borde behöva göra.

Igår fick jag dåligt samvete och sa i förbigående att jag var kanske lite väl tuff mot dig igår.

Han plirade snällt mot mig och sa "Tycker jag inte."

Dödsångest

Inlägget med årets muntraste titel kommer här.

På flyttdagens kväll pratade jag med mamma och rapporterade hur allt avlöpt, och nämnde i förbigående en sak jag tänkt på den senaste veckan. Sedan sist vi flyttade orkar jag så mycket mindre rent fysiskt. När jag ska lyfta och bära blir händer, handleder och armar som gelé och min urstarke man som står vid andra änden av det som ska lyftas säger milt uppfordrande "Men lyft då!" och det slutar med att han bär själv.

Varsamt säger mamma att det har att göra med det jag har gått igenom, och det tar någon sekund innan jag fattar att hon menar myeliten. Det är tre år sedan nu, jag tänker nästan aldrig på det längre men tydligen finns dess påverkan kvar. Undrar hur länge?

Fel. Jag tänker visst på sjukdomen, till och med ganska ofta. Men endast då jag är nära att somna, bara då dyker den upp ur mitt undermedvetna. Aldrig i dagsljus under full aktivitet.

Ikväll när jag låg för att natta Q brände det i både fötter och ben, en välbekant känsla när jag är riktigt trött, som jag är nu. Då smyger sig rädslan på mig.

Ända sedan jag var liten har jag varit mycket rädd för att dö. Ännu kan jag känna en fläkt av samma skräck som då, skräcken för att utplånas. Det som är jag kommer att försvinna och inte finnas kvar. Eoner av intighet kommer att passera och jag kommer inte att finnas.

Förintelse.

Men skräcken övermannar mig inte längre, som den gjorde när jag var barn. Jag har lärt mig att hantera den, eller förtränga den om man så vill. Man ska leva sitt liv så att man blir vän med döden, sa Astrid Lindgren en gång. Kanske är det detta jag försöker göra.

Nu är det inte längre besinningslös skräck jag känner, utan isande rädsla. Jag vill aldrig lämna Q. Gode Gud som jag inte tror på, skydda mig och honom från det. Jag får inte får inte bli sjuk.

Det mest ensamma, det jag aldrig har kunnat dela med någon, min dödsskräck, är plötsligt inte bara min längre. Den involverar också min son.

Det är stort.

Dödsångest

Inlägget med årets muntraste titel kommer här.

På flyttdagens kväll pratade jag med mamma och rapporterade hur allt avlöpt, och nämnde i förbigående en sak jag tänkt på den senaste veckan. Sedan sist vi flyttade orkar jag så mycket mindre rent fysiskt. När jag ska lyfta och bära blir händer, handleder och armar som gelé och min urstarke man som står vid andra änden av det som ska lyftas säger milt uppfordrande "Men lyft då!" och det slutar med att han bär själv.

Varsamt säger mamma att det har att göra med det jag har gått igenom, och det tar någon sekund innan jag fattar att hon menar myeliten. Det är tre år sedan nu, jag tänker nästan aldrig på det längre men tydligen finns dess påverkan kvar. Undrar hur länge?

Fel. Jag tänker visst på sjukdomen, till och med ganska ofta. Men endast då jag är nära att somna, bara då dyker den upp ur mitt undermedvetna. Aldrig i dagsljus under full aktivitet.

Ikväll när jag låg för att natta Q brände det i både fötter och ben, en välbekant känsla när jag är riktigt trött, som jag är nu. Då smyger sig rädslan på mig.

Ända sedan jag var liten har jag varit mycket rädd för att dö. Ännu kan jag känna en fläkt av samma skräck som då, skräcken för att utplånas. Det som är jag kommer att försvinna och inte finnas kvar. Eoner av intighet kommer att passera och jag kommer inte att finnas.

Förintelse.

Men skräcken övermannar mig inte längre, som den gjorde när jag var barn. Jag har lärt mig att hantera den, eller förtränga den om man så vill. Man ska leva sitt liv så att man blir vän med döden, sa Astrid Lindgren en gång. Kanske är det detta jag försöker göra.

Nu är det inte längre besinningslös skräck jag känner, utan isande rädsla. Jag vill aldrig lämna Q. Gode Gud som jag inte tror på, skydda mig och honom från det. Jag får inte får inte bli sjuk.

Det mest ensamma, det jag aldrig har kunnat dela med någon, min dödsskräck, är plötsligt inte bara min längre. Den involverar också min son.

Det är stort.

Flyttad

Jag ska aldrig flytta mer, dyrt och heligt lovar jag detta. Det är märkligt att man på tre år hinner glömma hur jävligt det är. Månne samma mekanism som slår till vid barnafödande?

Det går att flytta samtidigt som man vårdar febrig son. Dock inte utan TV och flyttfirma. Det senare är dyrt men värt varenda krona.

Det går nästan att fixa ett nytt kök och renovera väggar och golv i fem rum på en månad. Fast bara nästan.

Hundra flyttlådor räckte ganska precis till vårt samlade bohag. Leve konsumtionssamhället!

Imorse vaknade jag kvart i sju med stressmigrän av O:s hojtande om att det var hantverkare på ingång. Snabb ihoprafsning av kläder och i ilfart ner till duschen. Inget bra uppvaknande för någon som normalt sett lider av uselt morgonhumör.

Detta är min vemodigaste flytt någonsin. Jag kan inte riktigt förklara varför. Detta kommer att bli så bra, jag vet det, jag känner det. Egentligen är jag glad att flytta från den trånga lägenheten som blev så varm vid minsta solglimt. Strålande utsikt, visst, men balkongen gick inte att utnyttja eftersom det alltid blåste och vi var livrädda för att Q skulle klättra över räcket. Imorse drack jag te och läste morgontidning tjugo steg från ytterdörren medan Q grävde i sandlådan.

Min själ behöver kanske några dagar på sig att komma ifatt. Under tiden ska kroppen ägna sig åt utrotning av flyttlådor. Men först ska den sova.

Flyttad

Jag ska aldrig flytta mer, dyrt och heligt lovar jag detta. Det är märkligt att man på tre år hinner glömma hur jävligt det är. Månne samma mekanism som slår till vid barnafödande?

Det går att flytta samtidigt som man vårdar febrig son. Dock inte utan TV och flyttfirma. Det senare är dyrt men värt varenda krona.

Det går nästan att fixa ett nytt kök och renovera väggar och golv i fem rum på en månad. Fast bara nästan.

Hundra flyttlådor räckte ganska precis till vårt samlade bohag. Leve konsumtionssamhället!

Imorse vaknade jag kvart i sju med stressmigrän av O:s hojtande om att det var hantverkare på ingång. Snabb ihoprafsning av kläder och i ilfart ner till duschen. Inget bra uppvaknande för någon som normalt sett lider av uselt morgonhumör.

Detta är min vemodigaste flytt någonsin. Jag kan inte riktigt förklara varför. Detta kommer att bli så bra, jag vet det, jag känner det. Egentligen är jag glad att flytta från den trånga lägenheten som blev så varm vid minsta solglimt. Strålande utsikt, visst, men balkongen gick inte att utnyttja eftersom det alltid blåste och vi var livrädda för att Q skulle klättra över räcket. Imorse drack jag te och läste morgontidning tjugo steg från ytterdörren medan Q grävde i sandlådan.

Min själ behöver kanske några dagar på sig att komma ifatt. Under tiden ska kroppen ägna sig åt utrotning av flyttlådor. Men först ska den sova.