Seg fredag med aningens för lite att göra vilket direkt resulterar i handlingsförlamning hos mig. Kina firar drakbåtsfestival vilket märks på den annars proppfulla, idag ekande mejlkorgen. Istället för att jobba med förbättringsprojekt och fundera på strategier sitter jag mest och petar mig andligen i naveln.
Samt tänker på Min Karriär. Jag läser ibland på bloggen Networking (Kvinnor i karriären diskuterar arbetsliv, familjeliv och karriär), stundtals upplyftande, ofta tankeväckande och ibland också irriterande läsning.
Som det här inlägget, nu någon vecka gammalt.
Varför irriteras jag? För att jag är är lat och inte vill jobba några 50-60-70 timmar i veckan? För att jag inte har några särskilda karriärmål* jag vill uppnå och kanske känner mig aningens hotad och avundsjuk av och på dem som har det?
Säkert. Men också för att jag tycker att det är ett traditionellt och oflexibelt sätt att resonera. Och för att de citerade storheterna i artikeln inte imponerar stort på mig. Och för att det som sägs egentligen är rätt självklart: för att nå toppjobb måste man arbeta hårt.
Så klart. Men toppjobb enligt Jacob Wallenbergs definition är rätt ointressanta för de flesta av oss, vågar jag påstå. Alla vi som inte nödvändigtvis aspirerar på VD-tjänster men ändå vill ha ett intressant och utvecklande jobb där vi kan åstadkomma något.
Det är nog ungefär vad jag menar med karriär. Men kanske finns det andra definitioner?
Jag tänker också att den miljö man verkar i naturligtvis präglar ens värderingar och åsikter. Jag har jobbat på mansdominerade teknikorienterade arbetsplatser sedan 1996. Under den tiden har det skett stora förändringar. Sånt som var otänkbart för tretton år sedan - långa pappaledigheter, flexibla arbetstider, jobba hemifrån när barnen har somnat, höga chefer som går tidigt för att hämta på dagis - är självklart idag. Ingen kan väl tycka att den utvecklingen är annat än positiv.
På mina arbetsplatser har inte problemet varit att folk jobbar för lite, tvärtom. De har jobbat för mycket och i de fall de ändå inte har åstadkommit något har det varit för att de har jobbat ineffektivt och med fel saker. Jobbet har varit om inte allt så väldigt mycket för dem. Deras identitet. Då blir det bekymmersamt om man plötsligt blir av med det.
Jag tänker också - och nu kanske jag är djupt orättvis - att om man resonerar så här har man ännu inte fått det wake-up call från livet som de flesta får förr eller senare. I mitt fall var det barnlösheten, förstärkt av svärfars plötsliga död och flera goda vänners svåra sjukdomar. Livet ska levas här och nu. Inte sedan. Livet väntar inte. Inte döden heller.
*Mina karriärmål formulerade jag tidigt och de är för länge sedan uppnådda. Jag vill vara självförsörjande och få rimligt mycket pengar över till trevligheter. Jag vill känna mig fri, glad och vaken på jobbet. Det gör jag numera, oftast.
Å andra sidan, eftersom målen är uppnådda, kanske dags att sätta några fler?
Jag har fått leta lite grann i bloggen du nämnde för att hitta, eftersom länken inte fungerade (men det kanske du har fixat nu). Förvisso identifierar jag mig väldigt lite med väldigt mycket av det som bloggen handlar om - min karriär handlar inte om "ett av världens största företag", mina livsval inte om dagis eller antal aktiviteter och min klädsel inbegriper inte tajts, långa stövlar, åtsittande toppar och kostymbyxor. Och mina arbetsuppgifter är inte inriktad "mot någonting", liksom jag inte heller beskriver mig själv som en "nyfiken och målmedveten tävlingsmänniska" eller gör upp livsplaner. (Jag är en jävla antityp och det har jag efter mamma, salig i åminne)
SvaraRaderaMen jag läser just det aktuella blogginlägget med mer sympatiska ögon än du. Det här är en typ av diskussion som jag har med min danske mentor - som ska erkännas HAR FÖR MYCKET ATT GÖRA - och vi raljerar ibland vänligt över en gemensam svensk kollega som är mycket noggrann med sin långa semester OCH sina fyra barn i två äktenskap. Det är hans livsval, men det är också uppenbart för den som jobbar med de två ungefär lika gamla professorerna att den ena får väldigt mycket gjort (och kanske ibland är aningen stressad) och den andre får betydligt mindre gjort.
Och man ligger sämre till i konkurrensen om de stora forskningsprojekten som ger en mycket pengar till det man vill göra om man har mindre kvantitet och lägre kvalitet i sin publikationslista än om man inte har det.
Där gör man olika val, helt enkelt. Och så länge man gör det som är riktigt för en själv, och är medveten om konsekvenserna, så är det OK. Jag upplevs antagligen som hetsig av de kollegor som valt en annan, mer laid-back, inställning. Men det valet finns inte för mig; jag ÄR ambitiös och att inte uttrycka den ambitionen i mitt arbete har jag provat, och jag trivs inte med det. Inte just nu i alla fall.
Detta sagt så är jag ganska rädd om mig, mycket mer så än min danska mentor som jag har som både förebild och avskräckande exempel. Det måste finnas tid för god mat och dryck, yoga, promenader, springrundor, bra böcker, trädgård, radioprogram, bloggar i mitt liv. Och ordentligt med sömn. Dels kan man ju inte skjuta upp livet, dels är att inte vara rädd om sig ett bra sätt att se till att man inte får något "sedan" att leva i.
Men att det inte finns utrymme för någon mera riktigt tidskrävande passion, som det inte kan ges avkall på, det har jag accepterat just nu. Om tio eller femton år ska jag ha en häst igen, kanske tidigare, men inte just nu.
Och jag har inte (mer än möjligen väldigt indirekt) valt bort barn för att göra karriär, som du vet.
Nu har jag ju i mitt jobb några av de fördelar som du beskriver som önskvärda. Jag har rejäl frihet, inte bara att inte bära kostymbyxor utan faktiskt till och med sitta i shorts hemma när jag tycker att det är en lämpligare arbetsplats än mitt med kollegan delade kontor. Och min karriärutveckling handlar om att åstadkomma något som åtminstone jag i mina mer optimistiska perioder (vilket jag just nu befinner mig i) anser viktigt, och som inte räknas i större vinst för världens största företag eller högre lön för mig själv.
SvaraRaderaDu är så klok, Helga. Jag skriver under på dina karriärmål!
SvaraRaderaLänken är reparerad, hoppas jag!
SvaraRaderaTack annannan för tänkvärd kommentar. Precis som du retar jag mig på mer än en formulering i Networking-bloggen. Efter mitt stålbad i jobbsökarland för fyra år sedan (jag sökte nära 100 jobb när vi kom till Stockholm, kom på en handfull intervjuer och fick ett erbjudande, som jag tackade ja till, där är jag idag) är jag definitivt inte immun men tyvärr van vid flosklerna.
Min senaste favorit som jag sett upprepade gånger i platsannonser är att man ska "brinna" för något, förslagsvis någon managementterm eller ett programspråk. Vete fan vad jag skulle svara om jag fick frågan vad jag brinner för. Min son, antar jag. Min man, åtminstone ibland. Annars, nää.. Inte ens böcker och musik anser jag mig brinna för. Men det kan man ju inte svara.
Men! Åter till ämnet. Din kommentar gav mig lite perspektiv annannan. Bekymret är väl att de flesta gör mer eller mindre omedvetna val, både de som jobbar för mycket och de som jobbar för lite. I min omgivning har jag sett fler av de förra, som sagt.
Jag hade till exempel en chef för några år sedan. Han och familjen var nyhemkomna från en utlandsvistelse på kontrakt. Frun var höggravid med tvillingar, de köpte nytt hus samtidigt som min chef tog över ansvaret för en nyinrättad och synnerligen viktig avdelning. Barnen föddes, hemmet inreddes. Huset behövde dräneras! Tror någon att karlsloken köpte in den tjänsten? Nej, det gjorde han själv på en helg.
I näringslivet är det nog dessvärre svårt att hitta den där extra motivationen som du beskriver - något man tycker är viktigt, utöver ökad vinst för företaget eller högre lön för en själv. Jag saknar detta ibland, den världsförbättrande aspekten. Nog vet jag att jag bidrar, till exempel tror jag att jag har skapat ett rätt bra klimat i mina projektgrupper, jag vet att jag fungerar som förebild för några yngre kvinnliga kollegor, jag har ryckt upp den lokala fackklubben ur sin dvala.
Men det räcker inte riktigt. Kanske skulle jag som sagt formulera ett nytt karriärmål. En kille jag träffade på jobbsökarkurs för några år sedan tyckte absolut att jag skulle bli politiker för jag var så trovärdig, haha! Det skulle ju vara nåt..
Och nu ser jag ju med vilka glasögon du läste. Som förvisso tycks passa in på bloggens skribenter.
SvaraRaderaHur illa jag än tycker om att generalisera så ser jag det som du beskriver som ett väldigt svenskt fenomen. Och kanske är det orsaken till att en del svenskar finner det så väldigt viktigt att sätta starka gränser mot arbetsengagemanget, eftersom de lever under 24-timmars social press på framgång. Med egna händer åstadkommen.
Begreppet gör-det-själv finns förvisso i Portugal, men för gemene man här är det alldeles normalt att antingen leja bort eller skita i praktiska göromål. Att skita i dem är förstås inte vidare konstruktivt när det handlar om sådant som vitalt byggnadsunderhåll (och till och med jag som inte är vidare snickarpraktisk kan måla fönster och förlänga livet på dem med tio år - fast så tänker inte många längs de gator jag går till jobbet), men helt OK i annat fall. Vi har fortfarande efter tio år en glödlampa direkt i en sockel hängande från taket som enda belysning i badrummet - det är högt nog i tak för att man inte ska se den om man inte vill och för att det inte ska utgöra någon säkerhetsrisk. Tapeter är ovanligt här, vit färg direkt på putsen är standard. Och fuktiga vintrar och lite isolering och liten skillnad mellan ute- och innetemperatur gör att det vita blir mindre vitt med åren. Och så ser det ut hos de flesta, och det gör faktiskt ingenting.
När jag överväger möjligheten att flytta till Sverige är det faktiskt på just det här jag hakar upp mig först (tillsammans med det faktum att vi bägge talar portugisiska men bara en av oss svenska). Skulle vi bli eller låta pariaförklara oss för att vi struntade i tiptophållandet av vår bostad? Som min mamma som inte ville bjuda hem någon för att det inte tapetserats om sedan huset totalrenoverades 1974?
Medan jag skriver detta börja tanken svindla över de möjligen djupa rötterna till dessa skillnader. Kanske är det så att i ett samhälle som alltid levt med stora skillnader så accepterar man att det där tjusiga i inredningstidskrifterna inte är för mig, medan det svenska samhället har en mycket starkare prägel av att alla kan? Äsch, det är nog dum amatörsociologi.
"Brinna för" kan nog inte alla människor göra (och huvaligen för en som brinner för ett programmeringsspråk!). Men är Helga verkligen en av dem? När jag läser elden finner jag i alla fall en glöd för något som just skulle kunna beskrivas som politiska värderingar i någon liberal, gendermedveten riktning. Jag är nog benägen att hålla med kollegan!
"När jag läser bloggen" ska det förstås stå!!
SvaraRaderaIntressant som vanligt, annannan! Så du menar att Timelleffekten inte har nått Portugal? Måhända har det att göra med välfärden och antalet decennier ett land har haft fred och/eller demokrati. Amatörsociologi kanske det är men jag tror inte du är helt ute och cyklar!
SvaraRaderaTack för orden glöd och eld, de är uppmuntrande att höra!
Jag har arbetat på mellan- och högre positioner i flera olika typer av organisationer i flera länder. Det jag tyckte sämst om i en annars bra organisation var att man ansågs duktig(ast) om man satt kvar på jobbet till mycket sent, samt kollade sin mejl hemifrån (och svarade) kl 02.30. Jag ställer inte upp på sådant. Inte heller prioriterar jag att ha ett tip-top hus/trädgård (bor fortfarande med samma ärvda och container-fynds möbler som på 70-talet...) eller att alltid vara solbränd och slimmad och elegant klädd. Men det väljer väl var och en kan jag tänka. Att jag för egen del insett att väggen blir för nära ansiktet när jag har chefspositioner är ju bra för mig och min hälsa, om än inte för min plånbok. Behöver inte innebära att andra ska göra samma val, de kanske har jobbet som största intresse? Fast lite "stackars dem" kan jag tycka då. Själv intresserar jag mig för olika saker periodvis. Just för tillfället är jag intresserad av svensk försommarnatur och prioriterar därmed vandringar i olika naturreservat varje solig dag.
SvaraRaderaHej! Jag som skrivit ovan länkade inlägg har läst en del av vad ni skrivit och tycker det är kul att det diskuteras kring ämnena vi tar upp - det är själva vitsen med dem!
SvaraRaderaJag tänkte göra ett försök att nyansera bilden av mig som blogginläggsförfattare: jag arbetar INTE inom näringslivet, har inte pengar som motivation eller VD-tjänster i sikte.
Om man läst flera av mina inlägg och/eller kommentarer vet man att jag definitivt upplevt vad som ovan kallas "wake up call" och därmed nog kan anses fatta upplysta val.
Jag VET vad som får mig att må bra, hur min balans ser ut.
Jag mår väldigt bra och älskar mitt liv: barnen, hunden, vännerna, maken familjen. Och arbetet.
Käcka termer som "brinner för" etc. har lika många betydelser om människor, antar jag. Jag brinner för min familj och mitt arbete, om jag ska specificera där.
Inte för resor, mode eller middagsbjudningar :-)Alla väljer vi vad vi lägger den lilla tid vi har på jorden, på.