Två av mina gamla chalmerskompisar är gravid respektive bebismamma. Den senaste veckan har jag träffat dem båda.
Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta utan att ljuga.
Jag är inte det minsta avundsjuk.
Utan illamående, foglossning, hormonstormar, sprickor, stygn eller smärtor har jag fått världens ljuvligaste barn.
Amma är säkert häftigt, men å andra sidan var O och jag jämställda från första sekund eftersom vi båda hade mat.
Och säkert vet jag inte vad jag pratar om, men jag tycker att riktigt små bebisar egentligen verkar rätt - tråkiga.
Innan vi adopterade var jag övertygad om att jag resten av mitt liv måste leva med en latent saknad, ett hål i mitt hjärta som aldrig skulle fyllas eftersom jag förnekats det stora i att föda mina barn. Lika fast besluten var jag att göra mitt yttersta för att detta inte skulle gå ut över de barn som skulle bli mina.
Idag vet jag bättre. Det finns inget hål, inte ens ett ärr. För mig - jag upprepar - för mig var det perfekt, optimalt och förutbestämt att bli mamma till en glittrande åttamånadersbebis. (En förutsättning för detta var förstås att jag visste att han haft det bra under sina första åtta månader.)
Inte heller längtar jag tillbaka till den glittrande tiden. Det är om möjligt ännu underbarare att ha en treåring som i detta nu sitter fördjupad i sin leksakslåda för att spritta upp när timern ringer - pappa behöver hjälp med middagsmaten!
Vår bästa tid är nu. På räkmackan i full fart mot framtiden.
Jag tror jag förstår ganska precis. Och små bebisar, dom får man nog antingen vara förälder åt, eller ha en helt annan läggning än jag för att engagera sig i. Jag betraktar med våldsam skepsis de kvinnor som säger att de saknar den där tiden då "de var så där riktigt små". Förstås har jag gått och tänkt att det är nog något litet fel med mig för att jag tycker så. Så det är fasen så skönt att läsa dina tankar, du som faktiskt engagerat dig rejält i saken och tänkt igenom den.
SvaraRaderaFör mig är det inte särskilt sorgligt att inte ha barn. Det är lite sorgligt att inte ha åttamånadersbebisar och treårsungar i omgivningen som jag kan få vara moster åt, det är det. En dag dyker jag upp hemma hos er!
Jag hade en jobbig graviditet och första tid med min pojke (han är prematur) så jag kan bara hålla med. Jag är så glad att den tiden är förbi och om det ska bli fler barn kommer vi troligen att adoptera.
SvaraRaderaKanske beror det delvis på att jag alltid föreställt mig mina barn som adopterade eftersom jag blev diagnostiserad med infertilitet redan som tonåring. När jag sedan blev gravid var jag helt oförberedd både på tanken att få ett biologiskt barn och på att ta hand om en pyttebebis - och en pyttebebis var han läääänge.
Jag älskar min pojke - vår bästa tid är också nu - men jag hade aldrig gett mig in i en graviditet om jag vetat vad som väntade.
Oj vad jag håller med dig Helga, hos mig finns inte heller något hål pga. uteblivna graviditeter. Även jag trodde att det skulle finnas ett innan vi fick vår adoptivson. Han var två och ett halvt år då vi fick honom och jag som annars älskar bebisar har inte ens saknat att ha en bebis sen vi fick honom, han är idag sex år. Tänk så livet kan bli annorlunda än man tänkt sig men ändå så bra!
SvaraRaderaOch som du förtjänar det!!!
SvaraRaderaOch jag som fått ynnesten att få fyra härliga barn trots ormbo i magen håller mde dig till fullo. Det är så otroligt roligt att ha stora barn, lyckan i världen. Småbarnstiden var faktiskt ganska ångestfull för mig, bebisar är inte min grej så är det.Men det är tabu att tycka det har jag märkt när man pratar med andra kvinnor.
SvaraRaderaMariamamman
Och jag som fått ynnesten att få fyra härliga barn trots ormbo i magen håller mde dig till fullo. Det är så otroligt roligt att ha stora barn, lyckan i världen. Småbarnstiden var faktiskt ganska ångestfull för mig, bebisar är inte min grej så är det.Men det är tabu att tycka det har jag märkt när man pratar med andra kvinnor.
SvaraRaderaMariamamman
Och jag som fått ynnesten att få fyra härliga barn trots ormbo i magen håller mde dig till fullo. Det är så otroligt roligt att ha stora barn, lyckan i världen. Småbarnstiden var faktiskt ganska ångestfull för mig, bebisar är inte min grej så är det.Men det är tabu att tycka det har jag märkt när man pratar med andra kvinnor.
SvaraRaderaMariamamman
Jag är inte särskilt ledsen över att inte ha fått vara gravid. Jag trodde aldrig för en sekund att det skulle kunna hända, så jag tillät mig aldrig att fantisera. Det enda jag verkligen minns att jag fantiserade om var att få ha mamma-snickarbyxor. Det kan jag fortfarande vara lite ledsen över att jag inte fick. Fast nu har jag ursnygga Garden Girl-hängselbyxor när jag påtar i trädgården i stället.
SvaraRaderaDäremot är jag lite ledsen över att jag inte fått FÖDA barn. Jag tror att jag skulle ha gjort det jättebra. Fast jag har kompisar som också trodde att de skulle göra det jättebra, och så slutade det i akutsnitt och katatstrofsnitt och allt vad det heter, så det är kanske lika bra att jag får leva i min lilla bubbla... Och om jag ska vara helt ärlig är jag också väldigt, väldigt nöjd med att ha kvar min kropp någorlunda intakt - jag har visserligen ett stort endometriosärr som lätt kan misstas för ett kejsarsnitt, men jag har inga bristningar och inga hängbröst - mina bröst ser ut som en tonårings i jämförelse med min systers, t.ex. Det är jag (och min man, hehe) faktiskt hemskt nöjd med i smyg.
Däremot har ju två stackars tjejer i Korea fått gå igenom graviditer och förlossningar utan att kunna behålla sina barn. Jag och min man fick deras barn i stället. Det är ledsamt och sorgligt när man tänker på det.
/Anka, mamma till koreansk prins och prinsessa