Näsduk med tranor

Pappa verkar må bra nu. Tyst överenskommelse att jag inte ringer honom på kvällarna då han eventuellt är onykter.

Inte grinig längre, efter en period då jag kände att jag mest var tvungen att uppfostra honom ideligen. Koppla in bredbandet så att du kan läsa (och besvara) mejl hemma. Ha inte telefonen på golvet så att du råkar sparka av luren så att det tutar upptaget i timmar. Ring mig lite oftare, och hjälp mig att ändra vårt telefonbeteende. Vi borde prata tio-femton minuter varannan dag. Inte nittio minuter varannan vecka. Jag har inte tid för dina omständliga utläggningar om vad du gjort idag. Bli inte ledsen, men jag har inte tid! Nu välter Q tekannan över sig snart.

När det var som värst tänkte jag ibland att det blir en lättnad den dagen han dör ifrån mig. Då slipper jag oron, då vet jag var jag har honom.

När vi köpte huset fick vi hjälp av pappa. Min snåla pappa som vänder på varenda krona och aldrig kostar på sig något. Men han är bara snål mot sig själv. Mot mig är han underbart generös och respektfull. Klart jag hjälper er. Och: tycker ni att huset är fint så kommer jag att tycka det också.

När jag flyttpackar mina kläder hittar jag en näsduk med broderade tranor. Pappa var i Kina för fem år sedan, jag varnade honom innan att ta med tom resväska eftersom shoppingen lär ska vara bra. Asch, sa pappa, jag är ändå inte intresserad. Han kom tillbaka med ett ljus i ögonen. Vad billigt det var, sade han andäktigt. Han hade spenderat högst tvåhundra kronor. Jag fick en sidenmålning med en pion och denna näsduk. Tranor betyder långt liv.

Pappa. Min genomsnälla goda kärleksfulla pappa. En dag kommer jag att ställas inför insikten att resten av livet måste jag leva utan honom. Hur ska jag kunna det?