Ett: När man efter att ha tjafsat i över två veckor med säljarna om dålig flyttstädning ringer mäklaren för att höra vad som gäller:
"Jo, men du vet, det är säkert någon invandrare de har anlitat som inte har förstått städinstruktionen ordentligt."
Särskilt inte när det visar sig vara en (svensk) osnuten hästbrud som inte vet vad flyttstädning innebär.
Två: Skrällande, olycksbådande hosta från treåringen ett par dygn innan flytten går av stapeln. Kritiska sistadygn då det ska packas lådor, målas sista stryk, färdigställas offerter och presentationer. Då det med andra ord passar oerhört dåligt att vabba.
Nåja. Det är världsliga ting. Dumma kommentarer rinner av mig efter några dagar och hostan har oss ännu inte i sitt grepp. Idag har vi deltagit i sommarstugeområdets arbetsdag. O har fällt träd med motorsåg. Q och jag har inspekterat och kommenterat allas arbete. Samt ätit korv och druckit hallonsoda.
Livet kan i all sin enkelhet vara förunderligt skönt ibland.
2009-04-25
Saker man inte vill höra
Ett: När man efter att ha tjafsat i över två veckor med säljarna om dålig flyttstädning ringer mäklaren för att höra vad som gäller:
"Jo, men du vet, det är säkert någon invandrare de har anlitat som inte har förstått städinstruktionen ordentligt."
Särskilt inte när det visar sig vara en (svensk) osnuten hästbrud som inte vet vad flyttstädning innebär.
Två: Skrällande, olycksbådande hosta från treåringen ett par dygn innan flytten går av stapeln. Kritiska sistadygn då det ska packas lådor, målas sista stryk, färdigställas offerter och presentationer. Då det med andra ord passar oerhört dåligt att vabba.
Nåja. Det är världsliga ting. Dumma kommentarer rinner av mig efter några dagar och hostan har oss ännu inte i sitt grepp. Idag har vi deltagit i sommarstugeområdets arbetsdag. O har fällt träd med motorsåg. Q och jag har inspekterat och kommenterat allas arbete. Samt ätit korv och druckit hallonsoda.
Livet kan i all sin enkelhet vara förunderligt skönt ibland.
"Jo, men du vet, det är säkert någon invandrare de har anlitat som inte har förstått städinstruktionen ordentligt."
Särskilt inte när det visar sig vara en (svensk) osnuten hästbrud som inte vet vad flyttstädning innebär.
Två: Skrällande, olycksbådande hosta från treåringen ett par dygn innan flytten går av stapeln. Kritiska sistadygn då det ska packas lådor, målas sista stryk, färdigställas offerter och presentationer. Då det med andra ord passar oerhört dåligt att vabba.
Nåja. Det är världsliga ting. Dumma kommentarer rinner av mig efter några dagar och hostan har oss ännu inte i sitt grepp. Idag har vi deltagit i sommarstugeområdets arbetsdag. O har fällt träd med motorsåg. Q och jag har inspekterat och kommenterat allas arbete. Samt ätit korv och druckit hallonsoda.
Livet kan i all sin enkelhet vara förunderligt skönt ibland.
2009-04-22
Göra en lärka av en uggla
Anta att du fick ändra en sak hos dig själv, vad som helst, vad skulle det då vara?
För mig är det enkelt, och det är inte min breda bak eller dåliga grovmotorik eller att jag inte har absolut gehör eller bättre sångröst.
Jag skulle göra mig morgonpigg.
Världen tillhör morgonmänniskorna. Vilken njutning det skulle vara att vakna utsövd och glad varje morgon. Vakna självmant då det är dags att vakna. Tycka att det är skönt att gå och lägga sig då det är dags att göra det. Inte piggna till vid tiotiden efter att ha varit trött under större delen av dagen. Inte vara i halvkoma då klockan ringer, för att övergå till kvartsdito vid niotiden, för att känna sig som människa först vid lunch.
Men okej då. Jag ska anstränga mig riktigt och i bästa Pollyanna-stil lista några fördelar med att vara morgontrött:
Mitt flexkonto går aldrig i taket. Komma sent till jobbet innebär att jag alltid är på tryggt avstånd från gränsen +20 timmar. Jo, i min värld där folk jobbar gratis och går in vägg efter vägg är detta en fördel. Jag har lärt mig att vara gruvligt effektiv de timmar jag är på jobbet och min åsikt om en stor del av det övertidsarbete jag ser omkring mig är grymt provocerande: det är onödigt och beror på bristande effektivitet. Denna läxa hade jag lärt mig redan innan jag fick barn (jag hade ju rätt många år att öva), vilket gjorde att övergången till hämta-lämna-deltids-tillvaron gick relativt smidigt.
Jag är i bäst form på eftermiddagen vid två-tre-fyra-tiden. Det är inte många andra som är.
Eftersom jag har så svårt att vakna så är jag också mycket bra på att somna om. Särskilt på morgonen. En utmärkt egenskap när man har småbarn och blir väckt ideligen.
Fast där någonstans tar det nog stopp. Jag vill bli en morgonlärka som sjunger i soluppgången!
För mig är det enkelt, och det är inte min breda bak eller dåliga grovmotorik eller att jag inte har absolut gehör eller bättre sångröst.
Jag skulle göra mig morgonpigg.
Världen tillhör morgonmänniskorna. Vilken njutning det skulle vara att vakna utsövd och glad varje morgon. Vakna självmant då det är dags att vakna. Tycka att det är skönt att gå och lägga sig då det är dags att göra det. Inte piggna till vid tiotiden efter att ha varit trött under större delen av dagen. Inte vara i halvkoma då klockan ringer, för att övergå till kvartsdito vid niotiden, för att känna sig som människa först vid lunch.
Men okej då. Jag ska anstränga mig riktigt och i bästa Pollyanna-stil lista några fördelar med att vara morgontrött:
Mitt flexkonto går aldrig i taket. Komma sent till jobbet innebär att jag alltid är på tryggt avstånd från gränsen +20 timmar. Jo, i min värld där folk jobbar gratis och går in vägg efter vägg är detta en fördel. Jag har lärt mig att vara gruvligt effektiv de timmar jag är på jobbet och min åsikt om en stor del av det övertidsarbete jag ser omkring mig är grymt provocerande: det är onödigt och beror på bristande effektivitet. Denna läxa hade jag lärt mig redan innan jag fick barn (jag hade ju rätt många år att öva), vilket gjorde att övergången till hämta-lämna-deltids-tillvaron gick relativt smidigt.
Jag är i bäst form på eftermiddagen vid två-tre-fyra-tiden. Det är inte många andra som är.
Eftersom jag har så svårt att vakna så är jag också mycket bra på att somna om. Särskilt på morgonen. En utmärkt egenskap när man har småbarn och blir väckt ideligen.
Fast där någonstans tar det nog stopp. Jag vill bli en morgonlärka som sjunger i soluppgången!
Göra en lärka av en uggla
Anta att du fick ändra en sak hos dig själv, vad som helst, vad skulle det då vara?
För mig är det enkelt, och det är inte min breda bak eller dåliga grovmotorik eller att jag inte har absolut gehör eller bättre sångröst.
Jag skulle göra mig morgonpigg.
Världen tillhör morgonmänniskorna. Vilken njutning det skulle vara att vakna utsövd och glad varje morgon. Vakna självmant då det är dags att vakna. Tycka att det är skönt att gå och lägga sig då det är dags att göra det. Inte piggna till vid tiotiden efter att ha varit trött under större delen av dagen. Inte vara i halvkoma då klockan ringer, för att övergå till kvartsdito vid niotiden, för att känna sig som människa först vid lunch.
Men okej då. Jag ska anstränga mig riktigt och i bästa Pollyanna-stil lista några fördelar med att vara morgontrött:
Mitt flexkonto går aldrig i taket. Komma sent till jobbet innebär att jag alltid är på tryggt avstånd från gränsen +20 timmar. Jo, i min värld där folk jobbar gratis och går in vägg efter vägg är detta en fördel. Jag har lärt mig att vara gruvligt effektiv de timmar jag är på jobbet och min åsikt om en stor del av det övertidsarbete jag ser omkring mig är grymt provocerande: det är onödigt och beror på bristande effektivitet. Denna läxa hade jag lärt mig redan innan jag fick barn (jag hade ju rätt många år att öva), vilket gjorde att övergången till hämta-lämna-deltids-tillvaron gick relativt smidigt.
Jag är i bäst form på eftermiddagen vid två-tre-fyra-tiden. Det är inte många andra som är.
Eftersom jag har så svårt att vakna så är jag också mycket bra på att somna om. Särskilt på morgonen. En utmärkt egenskap när man har småbarn och blir väckt ideligen.
Fast där någonstans tar det nog stopp. Jag vill bli en morgonlärka som sjunger i soluppgången!
För mig är det enkelt, och det är inte min breda bak eller dåliga grovmotorik eller att jag inte har absolut gehör eller bättre sångröst.
Jag skulle göra mig morgonpigg.
Världen tillhör morgonmänniskorna. Vilken njutning det skulle vara att vakna utsövd och glad varje morgon. Vakna självmant då det är dags att vakna. Tycka att det är skönt att gå och lägga sig då det är dags att göra det. Inte piggna till vid tiotiden efter att ha varit trött under större delen av dagen. Inte vara i halvkoma då klockan ringer, för att övergå till kvartsdito vid niotiden, för att känna sig som människa först vid lunch.
Men okej då. Jag ska anstränga mig riktigt och i bästa Pollyanna-stil lista några fördelar med att vara morgontrött:
Mitt flexkonto går aldrig i taket. Komma sent till jobbet innebär att jag alltid är på tryggt avstånd från gränsen +20 timmar. Jo, i min värld där folk jobbar gratis och går in vägg efter vägg är detta en fördel. Jag har lärt mig att vara gruvligt effektiv de timmar jag är på jobbet och min åsikt om en stor del av det övertidsarbete jag ser omkring mig är grymt provocerande: det är onödigt och beror på bristande effektivitet. Denna läxa hade jag lärt mig redan innan jag fick barn (jag hade ju rätt många år att öva), vilket gjorde att övergången till hämta-lämna-deltids-tillvaron gick relativt smidigt.
Jag är i bäst form på eftermiddagen vid två-tre-fyra-tiden. Det är inte många andra som är.
Eftersom jag har så svårt att vakna så är jag också mycket bra på att somna om. Särskilt på morgonen. En utmärkt egenskap när man har småbarn och blir väckt ideligen.
Fast där någonstans tar det nog stopp. Jag vill bli en morgonlärka som sjunger i soluppgången!
Ingen panik
Såhär ser vårt kök ut nu. Men vadå, vi flyttar ju in först nästa onsdag.Jag har packat 22 flyttlådor. Alltså bara 78 kvar. Ja, förutom boklådorna då. Två av sju bokhyllor är tömda.
Stressad? Nej inte så farligt faktiskt. Frågan är om det beror på mina starka nerver eller ren och skär dumhet.
Ingen panik
Såhär ser vårt kök ut nu. Men vadå, vi flyttar ju in först nästa onsdag.Jag har packat 22 flyttlådor. Alltså bara 78 kvar. Ja, förutom boklådorna då. Två av sju bokhyllor är tömda.
Stressad? Nej inte så farligt faktiskt. Frågan är om det beror på mina starka nerver eller ren och skär dumhet.
2009-04-21
Stockholmsrot
Idag har jag varit och klippt mig. Jag är alltid glad när jag kommer från min frisör. Förutom att vara snygg i håret har jag också styrkt mig med riktigt gott kaffe och ett par timmars spirituell konversation om de mest skilda ämnen: livet, kärleken, Malena Ernman, integrationspolitiken, bostadsrättsföreningsetikett, åldriga grannar, med mera, med mera.
När jag flyttade till Stockholm kände jag mig rotlös. Jag saknade allt det där som är självklart i ens hemstad. Frissan, optikern, favoritfiket. Särskilt uppryckt var jag eftersom jag inte längre kunde gå hos min psykolog. Det behöver jag inte längre göra, jag är hel och lycklig nu. Istället finns det andra som saknar henne, och för deras skull är jag ledsen.
Men åter till rotandet. Det gick ju rätt fort egentligen. Den viktigaste rottråden slogs nästan genast, det var när jag fann min älskade kör. Riktigt fotfäste (rotfäste?) fick jag förstås när jag fick jobb och ännu mer när jag fick barn. Q förankrade mig i tillvaron.
En som definitivt är stockholmare är Q. Jag var hos tandleeekarn idag, rapporterar han på telefon till mormor, med så vinande e-ljud att hon först inte fattar vad han säger.
Livet är bra märkligt.
När jag flyttade till Stockholm kände jag mig rotlös. Jag saknade allt det där som är självklart i ens hemstad. Frissan, optikern, favoritfiket. Särskilt uppryckt var jag eftersom jag inte längre kunde gå hos min psykolog. Det behöver jag inte längre göra, jag är hel och lycklig nu. Istället finns det andra som saknar henne, och för deras skull är jag ledsen.
Men åter till rotandet. Det gick ju rätt fort egentligen. Den viktigaste rottråden slogs nästan genast, det var när jag fann min älskade kör. Riktigt fotfäste (rotfäste?) fick jag förstås när jag fick jobb och ännu mer när jag fick barn. Q förankrade mig i tillvaron.
En som definitivt är stockholmare är Q. Jag var hos tandleeekarn idag, rapporterar han på telefon till mormor, med så vinande e-ljud att hon först inte fattar vad han säger.
Livet är bra märkligt.
Stockholmsrot
Idag har jag varit och klippt mig. Jag är alltid glad när jag kommer från min frisör. Förutom att vara snygg i håret har jag också styrkt mig med riktigt gott kaffe och ett par timmars spirituell konversation om de mest skilda ämnen: livet, kärleken, Malena Ernman, integrationspolitiken, bostadsrättsföreningsetikett, åldriga grannar, med mera, med mera.
När jag flyttade till Stockholm kände jag mig rotlös. Jag saknade allt det där som är självklart i ens hemstad. Frissan, optikern, favoritfiket. Särskilt uppryckt var jag eftersom jag inte längre kunde gå hos min psykolog. Det behöver jag inte längre göra, jag är hel och lycklig nu. Istället finns det andra som saknar henne, och för deras skull är jag ledsen.
Men åter till rotandet. Det gick ju rätt fort egentligen. Den viktigaste rottråden slogs nästan genast, det var när jag fann min älskade kör. Riktigt fotfäste (rotfäste?) fick jag förstås när jag fick jobb och ännu mer när jag fick barn. Q förankrade mig i tillvaron.
En som definitivt är stockholmare är Q. Jag var hos tandleeekarn idag, rapporterar han på telefon till mormor, med så vinande e-ljud att hon först inte fattar vad han säger.
Livet är bra märkligt.
När jag flyttade till Stockholm kände jag mig rotlös. Jag saknade allt det där som är självklart i ens hemstad. Frissan, optikern, favoritfiket. Särskilt uppryckt var jag eftersom jag inte längre kunde gå hos min psykolog. Det behöver jag inte längre göra, jag är hel och lycklig nu. Istället finns det andra som saknar henne, och för deras skull är jag ledsen.
Men åter till rotandet. Det gick ju rätt fort egentligen. Den viktigaste rottråden slogs nästan genast, det var när jag fann min älskade kör. Riktigt fotfäste (rotfäste?) fick jag förstås när jag fick jobb och ännu mer när jag fick barn. Q förankrade mig i tillvaron.
En som definitivt är stockholmare är Q. Jag var hos tandleeekarn idag, rapporterar han på telefon till mormor, med så vinande e-ljud att hon först inte fattar vad han säger.
Livet är bra märkligt.
2009-04-20
Dotter önskas
Katerina Janouch har skrivit en roman med denna titel och jag borde väl egentligen läsa den. Fast jag vill inte riktigt. Jag har en känsla av att jag bara kommer att bli förbannad.
Häromdagen snubblade jag in på Anne Bie Söderlunds blogg där det utkämpats ett bloggkrig av det blygsammare slaget. Det slutade i allmän frid och försoning och försäkringar om att det är heeelt okej att önska sig en flicka bara man lovar att man blir precis lika glad om det som kommer ut visar sig vara en pojke.
Där kommer man snabbt in på nästa klyscha: bara barnet är friskt. För, frågar Jessica Almenäs retoriskt i sin (för)svarskommentar: skulle det också vara barnrasism att önska sig ett friskt barn?
Nä, onekligen är det skitnödigt och pretentiöst och politiskt korrekt att moralisera över något så emotionellt laddat som människors innersta önskningar om deras ofödda barn. Det håller jag med om.
Ändå. För den som har adopterat finns ytterligare en dimension att betänka. Det barn som blev mitt blev en pojke, och det beror förvisso på att en y-spermie hann först fram till ett ägg, men det hänger också ihop med att majoriteten av de barn som adopteras till Sverige från Korea är pojkar. Och det i sin tur förklaras av att det finns andra mottagarländer (exempelvis USA) där adoptanterna får välja kön. Koreanska par som adopterar får också välja kön. Då går flickorna åt först.
Alla som jobbar med adoption vet att får föräldrar välja så väljer de en flicka. Undantag finns förstås, men generellt sett gäller denna regel. Därför kommer det fler pojkar än flickor från nästan alla länder. (Kina är ett välkänt undantag. Länge kom det nära nog uteslutande flickor därifrån, men antalet pojkar ökar stadigt.)
Får föräldrar välja så väljer de en flicka. Smaka på den. Fundera.
Varför är det så? Vad säger detta om vår syn på könen? Om våra förväntningar på våra barn? Är flickor lättare? Mindre stökiga, mindre högljudda? Snällare, följsammare? Roligare att köpa kläder till? Bättre på att ta hand om gamla föräldrar?
Eller är det gulligare med en späd asiatisk flicka än en dito pojke? Är västerländska pappor (eller mammor) oroliga för att få en son med storlek 37 i skor som inte kan hävda sig på fotbollsplanen?
I Korea hycklas det inte. Där är blodsbanden så viktiga att om man ställs inför sorgen att inte få biologiska barn, så adopterar man inte en pojke. Han kan inte föra familjelinjen vidare. Men en flicka går bra, hon hade ändå inte kunnat.
Vad önskade jag mig själv? Vad önskar jag nu? Jag erkänner villigt att min första drömbild av ett barn var en flicka. Den bilden hann krackelera och återuppstå för att krossas igen många gånger under åren som följde. Då hann jag också fundera över varför jag tänkte så.
Kanske för att jag ville trösta, älska och vårda en liten flicka som var som jag en gång varit. Kanske ville jag fylla något slags hål i min barndom. Kanske ville jag försäkra mig om att få läsa Anne på Grönkulla för någon. Kanske trodde jag att en flicka skulle vara enklare att förstå sig på, eftersom jag själv varit en.
Nu är jag mamma till en klättrande, kastande, stökig och högljudd pojke, som får fler och större myror i brallan ju tröttare han är. Men han pussar också sina dinosaurier och byter blöja på gosedjuren, och fixar kaffe och kakor på leksaksspisen. Och det har han lärt mig, att drömmarna jag hade var bara en förberedelse för verkligheten, de beskrev den inte.
För det där hålet som fanns är fyllt nu. Och Anne på Grönkulla kan vi kanske läsa någon gång, det skulle inte förvåna mig om Q gillade den. Annars har jag ju faktiskt läst den själv så många gånger. Och inte fasen hade det varit lättare att förstå sig på en tjej med hälften av mina gener.
Inför nummer två vore det förstås kul med en dotter eftersom jag redan har en son.
Ett helt legitimt och väldigt vanligt uttalande. Som understryker just det jag retar ihjäl mig på: att vi definieras av vårt kön.
Det är troligast att vårt andra barn blir en pojke, eftersom vi avser att adoptera från Korea igen. Vad jag än inbillar mig om detta barn, inte tror jag att det blir särskilt likt Q (annat än hår- och ögonfärg, möjligen).
Hur pretentiöst, skitnödigt och korrekt det än är så kan jag, när jag rannsakar mitt inre, inte konstatera annat än att det spelar faktiskt ingen roll.
Jo, kanske i ett avseende: i och med valet av Q:s namn tycks O och jag ha uttömt alla vidare möjligheter att enas om ett pojknamn. Jag har presenterat tio förslag, han har dissat alla. Han har presenterat ett. Jag trodde inte mina öron. Eventuellt skulle det vara lättare med ett flicknamn.
Kontentan av det hela är att jag tycker att det är okej och ganska naturligt att önska och fantisera om pojke eller flicka när man väntar barn. Men att man inte ska stanna där utan försöka analysera vad ens önskningar och förväntningar står för.
Barn är inga beställningsvaror, varken biologiska eller adopterade. Man får det barn man får.
Häromdagen snubblade jag in på Anne Bie Söderlunds blogg där det utkämpats ett bloggkrig av det blygsammare slaget. Det slutade i allmän frid och försoning och försäkringar om att det är heeelt okej att önska sig en flicka bara man lovar att man blir precis lika glad om det som kommer ut visar sig vara en pojke.
Där kommer man snabbt in på nästa klyscha: bara barnet är friskt. För, frågar Jessica Almenäs retoriskt i sin (för)svarskommentar: skulle det också vara barnrasism att önska sig ett friskt barn?
Nä, onekligen är det skitnödigt och pretentiöst och politiskt korrekt att moralisera över något så emotionellt laddat som människors innersta önskningar om deras ofödda barn. Det håller jag med om.
Ändå. För den som har adopterat finns ytterligare en dimension att betänka. Det barn som blev mitt blev en pojke, och det beror förvisso på att en y-spermie hann först fram till ett ägg, men det hänger också ihop med att majoriteten av de barn som adopteras till Sverige från Korea är pojkar. Och det i sin tur förklaras av att det finns andra mottagarländer (exempelvis USA) där adoptanterna får välja kön. Koreanska par som adopterar får också välja kön. Då går flickorna åt först.
Alla som jobbar med adoption vet att får föräldrar välja så väljer de en flicka. Undantag finns förstås, men generellt sett gäller denna regel. Därför kommer det fler pojkar än flickor från nästan alla länder. (Kina är ett välkänt undantag. Länge kom det nära nog uteslutande flickor därifrån, men antalet pojkar ökar stadigt.)
Får föräldrar välja så väljer de en flicka. Smaka på den. Fundera.
Varför är det så? Vad säger detta om vår syn på könen? Om våra förväntningar på våra barn? Är flickor lättare? Mindre stökiga, mindre högljudda? Snällare, följsammare? Roligare att köpa kläder till? Bättre på att ta hand om gamla föräldrar?
Eller är det gulligare med en späd asiatisk flicka än en dito pojke? Är västerländska pappor (eller mammor) oroliga för att få en son med storlek 37 i skor som inte kan hävda sig på fotbollsplanen?
I Korea hycklas det inte. Där är blodsbanden så viktiga att om man ställs inför sorgen att inte få biologiska barn, så adopterar man inte en pojke. Han kan inte föra familjelinjen vidare. Men en flicka går bra, hon hade ändå inte kunnat.
Vad önskade jag mig själv? Vad önskar jag nu? Jag erkänner villigt att min första drömbild av ett barn var en flicka. Den bilden hann krackelera och återuppstå för att krossas igen många gånger under åren som följde. Då hann jag också fundera över varför jag tänkte så.
Kanske för att jag ville trösta, älska och vårda en liten flicka som var som jag en gång varit. Kanske ville jag fylla något slags hål i min barndom. Kanske ville jag försäkra mig om att få läsa Anne på Grönkulla för någon. Kanske trodde jag att en flicka skulle vara enklare att förstå sig på, eftersom jag själv varit en.
Nu är jag mamma till en klättrande, kastande, stökig och högljudd pojke, som får fler och större myror i brallan ju tröttare han är. Men han pussar också sina dinosaurier och byter blöja på gosedjuren, och fixar kaffe och kakor på leksaksspisen. Och det har han lärt mig, att drömmarna jag hade var bara en förberedelse för verkligheten, de beskrev den inte.
För det där hålet som fanns är fyllt nu. Och Anne på Grönkulla kan vi kanske läsa någon gång, det skulle inte förvåna mig om Q gillade den. Annars har jag ju faktiskt läst den själv så många gånger. Och inte fasen hade det varit lättare att förstå sig på en tjej med hälften av mina gener.
Inför nummer två vore det förstås kul med en dotter eftersom jag redan har en son.
Ett helt legitimt och väldigt vanligt uttalande. Som understryker just det jag retar ihjäl mig på: att vi definieras av vårt kön.
Det är troligast att vårt andra barn blir en pojke, eftersom vi avser att adoptera från Korea igen. Vad jag än inbillar mig om detta barn, inte tror jag att det blir särskilt likt Q (annat än hår- och ögonfärg, möjligen).
Hur pretentiöst, skitnödigt och korrekt det än är så kan jag, när jag rannsakar mitt inre, inte konstatera annat än att det spelar faktiskt ingen roll.
Jo, kanske i ett avseende: i och med valet av Q:s namn tycks O och jag ha uttömt alla vidare möjligheter att enas om ett pojknamn. Jag har presenterat tio förslag, han har dissat alla. Han har presenterat ett. Jag trodde inte mina öron. Eventuellt skulle det vara lättare med ett flicknamn.
Kontentan av det hela är att jag tycker att det är okej och ganska naturligt att önska och fantisera om pojke eller flicka när man väntar barn. Men att man inte ska stanna där utan försöka analysera vad ens önskningar och förväntningar står för.
Barn är inga beställningsvaror, varken biologiska eller adopterade. Man får det barn man får.
Dotter önskas
Katerina Janouch har skrivit en roman med denna titel och jag borde väl egentligen läsa den. Fast jag vill inte riktigt. Jag har en känsla av att jag bara kommer att bli förbannad.
Häromdagen snubblade jag in på Anne Bie Söderlunds blogg där det utkämpats ett bloggkrig av det blygsammare slaget. Det slutade i allmän frid och försoning och försäkringar om att det är heeelt okej att önska sig en flicka bara man lovar att man blir precis lika glad om det som kommer ut visar sig vara en pojke.
Där kommer man snabbt in på nästa klyscha: bara barnet är friskt. För, frågar Jessica Almenäs retoriskt i sin (för)svarskommentar: skulle det också vara barnrasism att önska sig ett friskt barn?
Nä, onekligen är det skitnödigt och pretentiöst och politiskt korrekt att moralisera över något så emotionellt laddat som människors innersta önskningar om deras ofödda barn. Det håller jag med om.
Ändå. För den som har adopterat finns ytterligare en dimension att betänka. Det barn som blev mitt blev en pojke, och det beror förvisso på att en y-spermie hann först fram till ett ägg, men det hänger också ihop med att majoriteten av de barn som adopteras till Sverige från Korea är pojkar. Och det i sin tur förklaras av att det finns andra mottagarländer (exempelvis USA) där adoptanterna får välja kön. Koreanska par som adopterar får också välja kön. Då går flickorna åt först.
Alla som jobbar med adoption vet att får föräldrar välja så väljer de en flicka. Undantag finns förstås, men generellt sett gäller denna regel. Därför kommer det fler pojkar än flickor från nästan alla länder. (Kina är ett välkänt undantag. Länge kom det nära nog uteslutande flickor därifrån, men antalet pojkar ökar stadigt.)
Får föräldrar välja så väljer de en flicka. Smaka på den. Fundera.
Varför är det så? Vad säger detta om vår syn på könen? Om våra förväntningar på våra barn? Är flickor lättare? Mindre stökiga, mindre högljudda? Snällare, följsammare? Roligare att köpa kläder till? Bättre på att ta hand om gamla föräldrar?
Eller är det gulligare med en späd asiatisk flicka än en dito pojke? Är västerländska pappor (eller mammor) oroliga för att få en son med storlek 37 i skor som inte kan hävda sig på fotbollsplanen?
I Korea hycklas det inte. Där är blodsbanden så viktiga att om man ställs inför sorgen att inte få biologiska barn, så adopterar man inte en pojke. Han kan inte föra familjelinjen vidare. Men en flicka går bra, hon hade ändå inte kunnat.
Vad önskade jag mig själv? Vad önskar jag nu? Jag erkänner villigt att min första drömbild av ett barn var en flicka. Den bilden hann krackelera och återuppstå för att krossas igen många gånger under åren som följde. Då hann jag också fundera över varför jag tänkte så.
Kanske för att jag ville trösta, älska och vårda en liten flicka som var som jag en gång varit. Kanske ville jag fylla något slags hål i min barndom. Kanske ville jag försäkra mig om att få läsa Anne på Grönkulla för någon. Kanske trodde jag att en flicka skulle vara enklare att förstå sig på, eftersom jag själv varit en.
Nu är jag mamma till en klättrande, kastande, stökig och högljudd pojke, som får fler och större myror i brallan ju tröttare han är. Men han pussar också sina dinosaurier och byter blöja på gosedjuren, och fixar kaffe och kakor på leksaksspisen. Och det har han lärt mig, att drömmarna jag hade var bara en förberedelse för verkligheten, de beskrev den inte.
För det där hålet som fanns är fyllt nu. Och Anne på Grönkulla kan vi kanske läsa någon gång, det skulle inte förvåna mig om Q gillade den. Annars har jag ju faktiskt läst den själv så många gånger. Och inte fasen hade det varit lättare att förstå sig på en tjej med hälften av mina gener.
Inför nummer två vore det förstås kul med en dotter eftersom jag redan har en son.
Ett helt legitimt och väldigt vanligt uttalande. Som understryker just det jag retar ihjäl mig på: att vi definieras av vårt kön.
Det är troligast att vårt andra barn blir en pojke, eftersom vi avser att adoptera från Korea igen. Vad jag än inbillar mig om detta barn, inte tror jag att det blir särskilt likt Q (annat än hår- och ögonfärg, möjligen).
Hur pretentiöst, skitnödigt och korrekt det än är så kan jag, när jag rannsakar mitt inre, inte konstatera annat än att det spelar faktiskt ingen roll.
Jo, kanske i ett avseende: i och med valet av Q:s namn tycks O och jag ha uttömt alla vidare möjligheter att enas om ett pojknamn. Jag har presenterat tio förslag, han har dissat alla. Han har presenterat ett. Jag trodde inte mina öron. Eventuellt skulle det vara lättare med ett flicknamn.
Kontentan av det hela är att jag tycker att det är okej och ganska naturligt att önska och fantisera om pojke eller flicka när man väntar barn. Men att man inte ska stanna där utan försöka analysera vad ens önskningar och förväntningar står för.
Barn är inga beställningsvaror, varken biologiska eller adopterade. Man får det barn man får.
Häromdagen snubblade jag in på Anne Bie Söderlunds blogg där det utkämpats ett bloggkrig av det blygsammare slaget. Det slutade i allmän frid och försoning och försäkringar om att det är heeelt okej att önska sig en flicka bara man lovar att man blir precis lika glad om det som kommer ut visar sig vara en pojke.
Där kommer man snabbt in på nästa klyscha: bara barnet är friskt. För, frågar Jessica Almenäs retoriskt i sin (för)svarskommentar: skulle det också vara barnrasism att önska sig ett friskt barn?
Nä, onekligen är det skitnödigt och pretentiöst och politiskt korrekt att moralisera över något så emotionellt laddat som människors innersta önskningar om deras ofödda barn. Det håller jag med om.
Ändå. För den som har adopterat finns ytterligare en dimension att betänka. Det barn som blev mitt blev en pojke, och det beror förvisso på att en y-spermie hann först fram till ett ägg, men det hänger också ihop med att majoriteten av de barn som adopteras till Sverige från Korea är pojkar. Och det i sin tur förklaras av att det finns andra mottagarländer (exempelvis USA) där adoptanterna får välja kön. Koreanska par som adopterar får också välja kön. Då går flickorna åt först.
Alla som jobbar med adoption vet att får föräldrar välja så väljer de en flicka. Undantag finns förstås, men generellt sett gäller denna regel. Därför kommer det fler pojkar än flickor från nästan alla länder. (Kina är ett välkänt undantag. Länge kom det nära nog uteslutande flickor därifrån, men antalet pojkar ökar stadigt.)
Får föräldrar välja så väljer de en flicka. Smaka på den. Fundera.
Varför är det så? Vad säger detta om vår syn på könen? Om våra förväntningar på våra barn? Är flickor lättare? Mindre stökiga, mindre högljudda? Snällare, följsammare? Roligare att köpa kläder till? Bättre på att ta hand om gamla föräldrar?
Eller är det gulligare med en späd asiatisk flicka än en dito pojke? Är västerländska pappor (eller mammor) oroliga för att få en son med storlek 37 i skor som inte kan hävda sig på fotbollsplanen?
I Korea hycklas det inte. Där är blodsbanden så viktiga att om man ställs inför sorgen att inte få biologiska barn, så adopterar man inte en pojke. Han kan inte föra familjelinjen vidare. Men en flicka går bra, hon hade ändå inte kunnat.
Vad önskade jag mig själv? Vad önskar jag nu? Jag erkänner villigt att min första drömbild av ett barn var en flicka. Den bilden hann krackelera och återuppstå för att krossas igen många gånger under åren som följde. Då hann jag också fundera över varför jag tänkte så.
Kanske för att jag ville trösta, älska och vårda en liten flicka som var som jag en gång varit. Kanske ville jag fylla något slags hål i min barndom. Kanske ville jag försäkra mig om att få läsa Anne på Grönkulla för någon. Kanske trodde jag att en flicka skulle vara enklare att förstå sig på, eftersom jag själv varit en.
Nu är jag mamma till en klättrande, kastande, stökig och högljudd pojke, som får fler och större myror i brallan ju tröttare han är. Men han pussar också sina dinosaurier och byter blöja på gosedjuren, och fixar kaffe och kakor på leksaksspisen. Och det har han lärt mig, att drömmarna jag hade var bara en förberedelse för verkligheten, de beskrev den inte.
För det där hålet som fanns är fyllt nu. Och Anne på Grönkulla kan vi kanske läsa någon gång, det skulle inte förvåna mig om Q gillade den. Annars har jag ju faktiskt läst den själv så många gånger. Och inte fasen hade det varit lättare att förstå sig på en tjej med hälften av mina gener.
Inför nummer två vore det förstås kul med en dotter eftersom jag redan har en son.
Ett helt legitimt och väldigt vanligt uttalande. Som understryker just det jag retar ihjäl mig på: att vi definieras av vårt kön.
Det är troligast att vårt andra barn blir en pojke, eftersom vi avser att adoptera från Korea igen. Vad jag än inbillar mig om detta barn, inte tror jag att det blir särskilt likt Q (annat än hår- och ögonfärg, möjligen).
Hur pretentiöst, skitnödigt och korrekt det än är så kan jag, när jag rannsakar mitt inre, inte konstatera annat än att det spelar faktiskt ingen roll.
Jo, kanske i ett avseende: i och med valet av Q:s namn tycks O och jag ha uttömt alla vidare möjligheter att enas om ett pojknamn. Jag har presenterat tio förslag, han har dissat alla. Han har presenterat ett. Jag trodde inte mina öron. Eventuellt skulle det vara lättare med ett flicknamn.
Kontentan av det hela är att jag tycker att det är okej och ganska naturligt att önska och fantisera om pojke eller flicka när man väntar barn. Men att man inte ska stanna där utan försöka analysera vad ens önskningar och förväntningar står för.
Barn är inga beställningsvaror, varken biologiska eller adopterade. Man får det barn man får.
2009-04-18
Distanserad?
Jag har varit däckad av förkylning och feber i hela fyra dagar. Mycket TV blir det då.
Tittar på Cityakuten och tårarna rinner, byter plågat kanal när en liten pojke hittas medvetslös efter en tågolycka. Samma program som jag följde slaviskt varje dag under min långa sjukskrivning sommaren för tre år sedan. Då var halva kroppen domnad och teorierna varierade från diskbråck till tumör till MS. Jag tillbringade ganska mycket tid på sjukhus och borde kanske ha valt något helt annat program som verklighetsflykt. Istället var jag som förhäxad av livet på Cityakuten. Men grät framför TV:n gjorde jag aldrig.
Jag kan berätta ingående om hur det gick till när vi fick adoptera Q, om det allra första mötet och våra första dagar tillsammans. Mer än en gång har andra blivit tårögda men aldrig jag själv.
Däremot gråter jag när kompisen skickar bild på efterlängtad son. När jag ska lyckönska min kollega som äntligen blivit pappa, bryts rösten och jag måste vända mig bort en stund.
Inför två stora stunder i livet har jag laddat med näsdukar och varit övertygad om att jag skulle gråta, lättrörd som jag är. Vid vårt bröllop snyftades det i bänkraderna, även O var blank i ögonen. Men inte jag. Jag var koncentrerad och hyperfokuserad och hade inte en tanke på att gråta.
Precis likadant blev det när vi träffade Q första gången, och när vi fick honom. Inte hade jag tid för tårar då!
När det kommer riktigt nära, när det är MIG det handlar om är jag inte längre sentimental eller lättrörd. Undrar vad det egentligen säger om min personlighet?
Tittar på Cityakuten och tårarna rinner, byter plågat kanal när en liten pojke hittas medvetslös efter en tågolycka. Samma program som jag följde slaviskt varje dag under min långa sjukskrivning sommaren för tre år sedan. Då var halva kroppen domnad och teorierna varierade från diskbråck till tumör till MS. Jag tillbringade ganska mycket tid på sjukhus och borde kanske ha valt något helt annat program som verklighetsflykt. Istället var jag som förhäxad av livet på Cityakuten. Men grät framför TV:n gjorde jag aldrig.
Jag kan berätta ingående om hur det gick till när vi fick adoptera Q, om det allra första mötet och våra första dagar tillsammans. Mer än en gång har andra blivit tårögda men aldrig jag själv.
Däremot gråter jag när kompisen skickar bild på efterlängtad son. När jag ska lyckönska min kollega som äntligen blivit pappa, bryts rösten och jag måste vända mig bort en stund.
Inför två stora stunder i livet har jag laddat med näsdukar och varit övertygad om att jag skulle gråta, lättrörd som jag är. Vid vårt bröllop snyftades det i bänkraderna, även O var blank i ögonen. Men inte jag. Jag var koncentrerad och hyperfokuserad och hade inte en tanke på att gråta.
Precis likadant blev det när vi träffade Q första gången, och när vi fick honom. Inte hade jag tid för tårar då!
När det kommer riktigt nära, när det är MIG det handlar om är jag inte längre sentimental eller lättrörd. Undrar vad det egentligen säger om min personlighet?
Distanserad?
Jag har varit däckad av förkylning och feber i hela fyra dagar. Mycket TV blir det då.
Tittar på Cityakuten och tårarna rinner, byter plågat kanal när en liten pojke hittas medvetslös efter en tågolycka. Samma program som jag följde slaviskt varje dag under min långa sjukskrivning sommaren för tre år sedan. Då var halva kroppen domnad och teorierna varierade från diskbråck till tumör till MS. Jag tillbringade ganska mycket tid på sjukhus och borde kanske ha valt något helt annat program som verklighetsflykt. Istället var jag som förhäxad av livet på Cityakuten. Men grät framför TV:n gjorde jag aldrig.
Jag kan berätta ingående om hur det gick till när vi fick adoptera Q, om det allra första mötet och våra första dagar tillsammans. Mer än en gång har andra blivit tårögda men aldrig jag själv.
Däremot gråter jag när kompisen skickar bild på efterlängtad son. När jag ska lyckönska min kollega som äntligen blivit pappa, bryts rösten och jag måste vända mig bort en stund.
Inför två stora stunder i livet har jag laddat med näsdukar och varit övertygad om att jag skulle gråta, lättrörd som jag är. Vid vårt bröllop snyftades det i bänkraderna, även O var blank i ögonen. Men inte jag. Jag var koncentrerad och hyperfokuserad och hade inte en tanke på att gråta.
Precis likadant blev det när vi träffade Q första gången, och när vi fick honom. Inte hade jag tid för tårar då!
När det kommer riktigt nära, när det är MIG det handlar om är jag inte längre sentimental eller lättrörd. Undrar vad det egentligen säger om min personlighet?
Tittar på Cityakuten och tårarna rinner, byter plågat kanal när en liten pojke hittas medvetslös efter en tågolycka. Samma program som jag följde slaviskt varje dag under min långa sjukskrivning sommaren för tre år sedan. Då var halva kroppen domnad och teorierna varierade från diskbråck till tumör till MS. Jag tillbringade ganska mycket tid på sjukhus och borde kanske ha valt något helt annat program som verklighetsflykt. Istället var jag som förhäxad av livet på Cityakuten. Men grät framför TV:n gjorde jag aldrig.
Jag kan berätta ingående om hur det gick till när vi fick adoptera Q, om det allra första mötet och våra första dagar tillsammans. Mer än en gång har andra blivit tårögda men aldrig jag själv.
Däremot gråter jag när kompisen skickar bild på efterlängtad son. När jag ska lyckönska min kollega som äntligen blivit pappa, bryts rösten och jag måste vända mig bort en stund.
Inför två stora stunder i livet har jag laddat med näsdukar och varit övertygad om att jag skulle gråta, lättrörd som jag är. Vid vårt bröllop snyftades det i bänkraderna, även O var blank i ögonen. Men inte jag. Jag var koncentrerad och hyperfokuserad och hade inte en tanke på att gråta.
Precis likadant blev det när vi träffade Q första gången, och när vi fick honom. Inte hade jag tid för tårar då!
När det kommer riktigt nära, när det är MIG det handlar om är jag inte längre sentimental eller lättrörd. Undrar vad det egentligen säger om min personlighet?
2009-04-14
En koffert i Berlin
Jag läser just nu Marlene Dietrichs självbiografi Ta mig som jag är, lånad på biblioteket efter ett tips på någon blogg, minns dock inte vilken. Förvånande nog har jag svårt att fängslas av den.
Förvånande, eftersom jag för elva år sedan läste dottern Maria Rivas bok Meine Mutter Marlene och blev mycket fascinerad av detta livsöde. Bara spannet hade räckt: Marlene föddes i Berlin 1901, var skolflicka under första världskriget, vuxen under 20- och 30-talet, upplevde (och avskydde) Hitler, bidrog till Hollywoods glansdagar, skapade sig en ny karriär som sångerska i mogen ålder och slutade sitt liv i Paris så sent som 1992. Hon hann alltså uppleva murens fall och Tysklands återförening.
Utöver detta föreföll Marlene (smeknamn för hennes riktiga namn Maria Magdalena) vara en originell, rentav apart personlighet. Hon gifte sig mycket ung och fick ett enda barn, en dotter. Hon förblev gift livet igenom men det äktenskapliga samlivet tycks ha upphört ganska snart. Marlene levde dock inte i celibat. Hyser man minsta intresse för skvaller och kända personligheter under 1900-talet är denna bok en guldgruva. Nämn en känd mansperson från 40-, 50- eller 60-tal och det är mer än troligt att Marlene kände honom i den bibliska meningen. En och annan kvinna slank också med.
Stort intryck på mig gjorde skildringen av hur Marlene dagdrömmer om sin egen begravning: Gästerna ska komma till kyrkan där Papi - maken - möter dem. De som jag har legat med ska få en röd ros, de andra en vit. Endast Papi vet vilka. Nur Papi weisst.
Denna tegelsten läste jag faktiskt på tyska, och gissade eller hoppade över de många ord jag inte begrep. Jag bodde just då i Berlin och badade i tyska - språket, kulturen, historien. Efter ett par själsdödande år som konstruktör rymde jag till Berlin och frossade i humaniora. Förutom intensivkurs i tyska gick jag på museer, teater och opera. Jag var student igen med ryggsäck och studentrabatt och gick på alla guidade rundturer som fanns.
(Nu tror ni att jag är fena på tyska, tyvärr visade det sig vara en kortvarig romans, idag minns jag inte mycket och kan knappt haspla ur mig de enklaste hälsningsfraser.)
Jag bodde i stadsdelen Kreuzberg hos en kvinna som inte så lite påminde om Marlene i flera avseenden. Mig dömde hon snabbt ut som en osjälvständig nippertippa, baserat på två saker. Jag kom till Berlin i sällskap med pappa. Han bodde på vandrarhem i en vecka och slog dank på dagarna medan jag pluggade tyska. Varje eftermiddag väntade han på mig med dagens program klart. Pappa är historiker specialiserad på andra världskriget så vi hade mycket att se och göra.
Men i min värdinnas ögon var man ett våp om man lät sig ledsagas av sin far på utlandsresor. När det dessutom undslapp mig att jag och min pojkvän planerade bröllop senare samma år, sjönk jag ytterligare i hennes aktning. Gifta sig, fnös hon. Varför det?
Själv hade hon valt bort man och barn till förmån för friheten. Hon arbetade som lärare och hade ett välfyllt bibliotek som jag fick snoka i. Förutom Marlene-biografin hittade jag Sjöwall- Wahlöö och Erica Jong på tyska. Den senare lärde mig intressanta ord som inte stod i lexikon.
Men hon var inte så självständig i förhållande till män som hon själv trodde. När mamma och min syster var på besök ringde styvfar för att höra om de kommit fram ordentligt. Jag var inte hemma så han fick konversera min värdinna på sin bästa skoltyska. När jag kom hem möttes jag av skära kinder och blanka ögon. Att styvfar var drygt åttio år kunde hon absolut inte tro - han hade ju närapå flirtat med henne! (Förvånar mig inte ett ögonblick, var mammas kommentar.)
Till sist skulle också O komma och hälsa på och honom ville jag helst ha boende hos mig så jag frågade ödmjukt om lov. Jodå, det gick bra, mot extra betalning. Då skulle han få egna handdukar också. Dessutom hade min värdinna två krav. För det första skulle O vara beredd att ta en promenad lite då och då om han fick order om detta. Det är nämligen så att jag har en älskare. Han är gift och han är turk och kan inte komma ifrån när som helst.
Det andra kravet hade vi också rätt roligt åt, och det var inga problem alls för O att uppfylla, bekväm som han är. Något år senare berättade jag historien om min excentriska värdinna för en tysk bekant.
Jag kan utan vidare gissa vad hon begärde, sa han. Att O lovade att sitta ner på toaletten. Han myste åt min häpna min. Det är tyska feministers främsta käpphäst.
Jag undrar vad hon gör idag, min fördomsfulla och kärva värdinna. Hon är nära pensionsålder nu. Undrar hur länge det höll med älskaren? Undrar om vi hade förstått varann om vi hade tagit oss tid att sitta ner och prata om kärlek, livsval och ideal? Trots att vi båda två kallade oss feminister är jag inte så säker på det.
Men Berlin om våren glömmer jag aldrig, och ibland längtar jag tillbaka.
Förvånande, eftersom jag för elva år sedan läste dottern Maria Rivas bok Meine Mutter Marlene och blev mycket fascinerad av detta livsöde. Bara spannet hade räckt: Marlene föddes i Berlin 1901, var skolflicka under första världskriget, vuxen under 20- och 30-talet, upplevde (och avskydde) Hitler, bidrog till Hollywoods glansdagar, skapade sig en ny karriär som sångerska i mogen ålder och slutade sitt liv i Paris så sent som 1992. Hon hann alltså uppleva murens fall och Tysklands återförening.
Utöver detta föreföll Marlene (smeknamn för hennes riktiga namn Maria Magdalena) vara en originell, rentav apart personlighet. Hon gifte sig mycket ung och fick ett enda barn, en dotter. Hon förblev gift livet igenom men det äktenskapliga samlivet tycks ha upphört ganska snart. Marlene levde dock inte i celibat. Hyser man minsta intresse för skvaller och kända personligheter under 1900-talet är denna bok en guldgruva. Nämn en känd mansperson från 40-, 50- eller 60-tal och det är mer än troligt att Marlene kände honom i den bibliska meningen. En och annan kvinna slank också med.
Stort intryck på mig gjorde skildringen av hur Marlene dagdrömmer om sin egen begravning: Gästerna ska komma till kyrkan där Papi - maken - möter dem. De som jag har legat med ska få en röd ros, de andra en vit. Endast Papi vet vilka. Nur Papi weisst.
Denna tegelsten läste jag faktiskt på tyska, och gissade eller hoppade över de många ord jag inte begrep. Jag bodde just då i Berlin och badade i tyska - språket, kulturen, historien. Efter ett par själsdödande år som konstruktör rymde jag till Berlin och frossade i humaniora. Förutom intensivkurs i tyska gick jag på museer, teater och opera. Jag var student igen med ryggsäck och studentrabatt och gick på alla guidade rundturer som fanns.
(Nu tror ni att jag är fena på tyska, tyvärr visade det sig vara en kortvarig romans, idag minns jag inte mycket och kan knappt haspla ur mig de enklaste hälsningsfraser.)
Jag bodde i stadsdelen Kreuzberg hos en kvinna som inte så lite påminde om Marlene i flera avseenden. Mig dömde hon snabbt ut som en osjälvständig nippertippa, baserat på två saker. Jag kom till Berlin i sällskap med pappa. Han bodde på vandrarhem i en vecka och slog dank på dagarna medan jag pluggade tyska. Varje eftermiddag väntade han på mig med dagens program klart. Pappa är historiker specialiserad på andra världskriget så vi hade mycket att se och göra.
Men i min värdinnas ögon var man ett våp om man lät sig ledsagas av sin far på utlandsresor. När det dessutom undslapp mig att jag och min pojkvän planerade bröllop senare samma år, sjönk jag ytterligare i hennes aktning. Gifta sig, fnös hon. Varför det?
Själv hade hon valt bort man och barn till förmån för friheten. Hon arbetade som lärare och hade ett välfyllt bibliotek som jag fick snoka i. Förutom Marlene-biografin hittade jag Sjöwall- Wahlöö och Erica Jong på tyska. Den senare lärde mig intressanta ord som inte stod i lexikon.
Men hon var inte så självständig i förhållande till män som hon själv trodde. När mamma och min syster var på besök ringde styvfar för att höra om de kommit fram ordentligt. Jag var inte hemma så han fick konversera min värdinna på sin bästa skoltyska. När jag kom hem möttes jag av skära kinder och blanka ögon. Att styvfar var drygt åttio år kunde hon absolut inte tro - han hade ju närapå flirtat med henne! (Förvånar mig inte ett ögonblick, var mammas kommentar.)
Till sist skulle också O komma och hälsa på och honom ville jag helst ha boende hos mig så jag frågade ödmjukt om lov. Jodå, det gick bra, mot extra betalning. Då skulle han få egna handdukar också. Dessutom hade min värdinna två krav. För det första skulle O vara beredd att ta en promenad lite då och då om han fick order om detta. Det är nämligen så att jag har en älskare. Han är gift och han är turk och kan inte komma ifrån när som helst.
Det andra kravet hade vi också rätt roligt åt, och det var inga problem alls för O att uppfylla, bekväm som han är. Något år senare berättade jag historien om min excentriska värdinna för en tysk bekant.
Jag kan utan vidare gissa vad hon begärde, sa han. Att O lovade att sitta ner på toaletten. Han myste åt min häpna min. Det är tyska feministers främsta käpphäst.
Jag undrar vad hon gör idag, min fördomsfulla och kärva värdinna. Hon är nära pensionsålder nu. Undrar hur länge det höll med älskaren? Undrar om vi hade förstått varann om vi hade tagit oss tid att sitta ner och prata om kärlek, livsval och ideal? Trots att vi båda två kallade oss feminister är jag inte så säker på det.
Men Berlin om våren glömmer jag aldrig, och ibland längtar jag tillbaka.
En koffert i Berlin
Jag läser just nu Marlene Dietrichs självbiografi Ta mig som jag är, lånad på biblioteket efter ett tips på någon blogg, minns dock inte vilken. Förvånande nog har jag svårt att fängslas av den.
Förvånande, eftersom jag för elva år sedan läste dottern Maria Rivas bok Meine Mutter Marlene och blev mycket fascinerad av detta livsöde. Bara spannet hade räckt: Marlene föddes i Berlin 1901, var skolflicka under första världskriget, vuxen under 20- och 30-talet, upplevde (och avskydde) Hitler, bidrog till Hollywoods glansdagar, skapade sig en ny karriär som sångerska i mogen ålder och slutade sitt liv i Paris så sent som 1992. Hon hann alltså uppleva murens fall och Tysklands återförening.
Utöver detta föreföll Marlene (smeknamn för hennes riktiga namn Maria Magdalena) vara en originell, rentav apart personlighet. Hon gifte sig mycket ung och fick ett enda barn, en dotter. Hon förblev gift livet igenom men det äktenskapliga samlivet tycks ha upphört ganska snart. Marlene levde dock inte i celibat. Hyser man minsta intresse för skvaller och kända personligheter under 1900-talet är denna bok en guldgruva. Nämn en känd mansperson från 40-, 50- eller 60-tal och det är mer än troligt att Marlene kände honom i den bibliska meningen. En och annan kvinna slank också med.
Stort intryck på mig gjorde skildringen av hur Marlene dagdrömmer om sin egen begravning: Gästerna ska komma till kyrkan där Papi - maken - möter dem. De som jag har legat med ska få en röd ros, de andra en vit. Endast Papi vet vilka. Nur Papi weisst.
Denna tegelsten läste jag faktiskt på tyska, och gissade eller hoppade över de många ord jag inte begrep. Jag bodde just då i Berlin och badade i tyska - språket, kulturen, historien. Efter ett par själsdödande år som konstruktör rymde jag till Berlin och frossade i humaniora. Förutom intensivkurs i tyska gick jag på museer, teater och opera. Jag var student igen med ryggsäck och studentrabatt och gick på alla guidade rundturer som fanns.
(Nu tror ni att jag är fena på tyska, tyvärr visade det sig vara en kortvarig romans, idag minns jag inte mycket och kan knappt haspla ur mig de enklaste hälsningsfraser.)
Jag bodde i stadsdelen Kreuzberg hos en kvinna som inte så lite påminde om Marlene i flera avseenden. Mig dömde hon snabbt ut som en osjälvständig nippertippa, baserat på två saker. Jag kom till Berlin i sällskap med pappa. Han bodde på vandrarhem i en vecka och slog dank på dagarna medan jag pluggade tyska. Varje eftermiddag väntade han på mig med dagens program klart. Pappa är historiker specialiserad på andra världskriget så vi hade mycket att se och göra.
Men i min värdinnas ögon var man ett våp om man lät sig ledsagas av sin far på utlandsresor. När det dessutom undslapp mig att jag och min pojkvän planerade bröllop senare samma år, sjönk jag ytterligare i hennes aktning. Gifta sig, fnös hon. Varför det?
Själv hade hon valt bort man och barn till förmån för friheten. Hon arbetade som lärare och hade ett välfyllt bibliotek som jag fick snoka i. Förutom Marlene-biografin hittade jag Sjöwall- Wahlöö och Erica Jong på tyska. Den senare lärde mig intressanta ord som inte stod i lexikon.
Men hon var inte så självständig i förhållande till män som hon själv trodde. När mamma och min syster var på besök ringde styvfar för att höra om de kommit fram ordentligt. Jag var inte hemma så han fick konversera min värdinna på sin bästa skoltyska. När jag kom hem möttes jag av skära kinder och blanka ögon. Att styvfar var drygt åttio år kunde hon absolut inte tro - han hade ju närapå flirtat med henne! (Förvånar mig inte ett ögonblick, var mammas kommentar.)
Till sist skulle också O komma och hälsa på och honom ville jag helst ha boende hos mig så jag frågade ödmjukt om lov. Jodå, det gick bra, mot extra betalning. Då skulle han få egna handdukar också. Dessutom hade min värdinna två krav. För det första skulle O vara beredd att ta en promenad lite då och då om han fick order om detta. Det är nämligen så att jag har en älskare. Han är gift och han är turk och kan inte komma ifrån när som helst.
Det andra kravet hade vi också rätt roligt åt, och det var inga problem alls för O att uppfylla, bekväm som han är. Något år senare berättade jag historien om min excentriska värdinna för en tysk bekant.
Jag kan utan vidare gissa vad hon begärde, sa han. Att O lovade att sitta ner på toaletten. Han myste åt min häpna min. Det är tyska feministers främsta käpphäst.
Jag undrar vad hon gör idag, min fördomsfulla och kärva värdinna. Hon är nära pensionsålder nu. Undrar hur länge det höll med älskaren? Undrar om vi hade förstått varann om vi hade tagit oss tid att sitta ner och prata om kärlek, livsval och ideal? Trots att vi båda två kallade oss feminister är jag inte så säker på det.
Men Berlin om våren glömmer jag aldrig, och ibland längtar jag tillbaka.
Förvånande, eftersom jag för elva år sedan läste dottern Maria Rivas bok Meine Mutter Marlene och blev mycket fascinerad av detta livsöde. Bara spannet hade räckt: Marlene föddes i Berlin 1901, var skolflicka under första världskriget, vuxen under 20- och 30-talet, upplevde (och avskydde) Hitler, bidrog till Hollywoods glansdagar, skapade sig en ny karriär som sångerska i mogen ålder och slutade sitt liv i Paris så sent som 1992. Hon hann alltså uppleva murens fall och Tysklands återförening.
Utöver detta föreföll Marlene (smeknamn för hennes riktiga namn Maria Magdalena) vara en originell, rentav apart personlighet. Hon gifte sig mycket ung och fick ett enda barn, en dotter. Hon förblev gift livet igenom men det äktenskapliga samlivet tycks ha upphört ganska snart. Marlene levde dock inte i celibat. Hyser man minsta intresse för skvaller och kända personligheter under 1900-talet är denna bok en guldgruva. Nämn en känd mansperson från 40-, 50- eller 60-tal och det är mer än troligt att Marlene kände honom i den bibliska meningen. En och annan kvinna slank också med.
Stort intryck på mig gjorde skildringen av hur Marlene dagdrömmer om sin egen begravning: Gästerna ska komma till kyrkan där Papi - maken - möter dem. De som jag har legat med ska få en röd ros, de andra en vit. Endast Papi vet vilka. Nur Papi weisst.
Denna tegelsten läste jag faktiskt på tyska, och gissade eller hoppade över de många ord jag inte begrep. Jag bodde just då i Berlin och badade i tyska - språket, kulturen, historien. Efter ett par själsdödande år som konstruktör rymde jag till Berlin och frossade i humaniora. Förutom intensivkurs i tyska gick jag på museer, teater och opera. Jag var student igen med ryggsäck och studentrabatt och gick på alla guidade rundturer som fanns.
(Nu tror ni att jag är fena på tyska, tyvärr visade det sig vara en kortvarig romans, idag minns jag inte mycket och kan knappt haspla ur mig de enklaste hälsningsfraser.)
Jag bodde i stadsdelen Kreuzberg hos en kvinna som inte så lite påminde om Marlene i flera avseenden. Mig dömde hon snabbt ut som en osjälvständig nippertippa, baserat på två saker. Jag kom till Berlin i sällskap med pappa. Han bodde på vandrarhem i en vecka och slog dank på dagarna medan jag pluggade tyska. Varje eftermiddag väntade han på mig med dagens program klart. Pappa är historiker specialiserad på andra världskriget så vi hade mycket att se och göra.
Men i min värdinnas ögon var man ett våp om man lät sig ledsagas av sin far på utlandsresor. När det dessutom undslapp mig att jag och min pojkvän planerade bröllop senare samma år, sjönk jag ytterligare i hennes aktning. Gifta sig, fnös hon. Varför det?
Själv hade hon valt bort man och barn till förmån för friheten. Hon arbetade som lärare och hade ett välfyllt bibliotek som jag fick snoka i. Förutom Marlene-biografin hittade jag Sjöwall- Wahlöö och Erica Jong på tyska. Den senare lärde mig intressanta ord som inte stod i lexikon.
Men hon var inte så självständig i förhållande till män som hon själv trodde. När mamma och min syster var på besök ringde styvfar för att höra om de kommit fram ordentligt. Jag var inte hemma så han fick konversera min värdinna på sin bästa skoltyska. När jag kom hem möttes jag av skära kinder och blanka ögon. Att styvfar var drygt åttio år kunde hon absolut inte tro - han hade ju närapå flirtat med henne! (Förvånar mig inte ett ögonblick, var mammas kommentar.)
Till sist skulle också O komma och hälsa på och honom ville jag helst ha boende hos mig så jag frågade ödmjukt om lov. Jodå, det gick bra, mot extra betalning. Då skulle han få egna handdukar också. Dessutom hade min värdinna två krav. För det första skulle O vara beredd att ta en promenad lite då och då om han fick order om detta. Det är nämligen så att jag har en älskare. Han är gift och han är turk och kan inte komma ifrån när som helst.
Det andra kravet hade vi också rätt roligt åt, och det var inga problem alls för O att uppfylla, bekväm som han är. Något år senare berättade jag historien om min excentriska värdinna för en tysk bekant.
Jag kan utan vidare gissa vad hon begärde, sa han. Att O lovade att sitta ner på toaletten. Han myste åt min häpna min. Det är tyska feministers främsta käpphäst.
Jag undrar vad hon gör idag, min fördomsfulla och kärva värdinna. Hon är nära pensionsålder nu. Undrar hur länge det höll med älskaren? Undrar om vi hade förstått varann om vi hade tagit oss tid att sitta ner och prata om kärlek, livsval och ideal? Trots att vi båda två kallade oss feminister är jag inte så säker på det.
Men Berlin om våren glömmer jag aldrig, och ibland längtar jag tillbaka.
2009-04-10
Långfredag på Helgavis
Tre hysteriska jobbveckor är över. Det började med krisläge inför min Kinaresa, en kris som blev värre och värre och ledde till att jag fick stanna en vecka extra för att övervaka en försenad (och undermålig) prototypleverans och faktiskt rent fysiskt också leverera eländet. Skickar man med DHL tar det fem dagar mellan Peking och Europa. Reser man själv och gör så kallad hand-carry går det betydligt fortare. Så det gjorde jag, och betalade tull och överviktsböter enligt konstens alla regler.
Hemma igen försökte jag avsätta tid åt a) min försummade familj och b) mina övriga försummade projekt samt c) ett nyinköpt hus och alla beslut som medföljde. Ska vi riva ut köket och sätta in ett nytt? I så fall, vilken leverantör ska vi välja? Ska vi byta vitvaror också eller ska de få hänga med? Hur fräsch är diskbänken? Och så vidare, och så vidare.
Mitt i detta ringde kunden från katastrofprojektet och förklarade ytterst vänligt och verserat att med tanke på det senaste debaclet så har vi svårt att känna förtroende för er. Var god förklara exakt vad det var som gick åt helvete samt hur ni ska bära er åt för att undvika detta i fortsättningen. Ni har en vecka på er. I understand you perfectly, svarade jag.
Under denna vecka fick jag jobba häcken av mig, och mer än en gång tackade jag försynen att mamma råkade vara på besök och tog hand om alla lämningar och hämtningar av Q. Samt underhållning och utfodring. (Jo, jag har en synnerligen jämställd man men han behövde jobba lite efter att ha varit ensamstående i två veckor).
Dessutom konstaterade jag än en gång att mitt företag lider av en kraftig obalans. Projektorganisationen är välutrustad med resurser och kompetens, men linjeorganisationen är patetiskt eftersatt. När krisen exploderade för tre veckor sedan mobiliserade vår kund sin task force eller insatsstyrka eller vad man nu vill kalla det. En expertgrupp sattes ihop, som ringde upp den strulande leverantören (=vi) varje dag och ställde just de besvärliga frågor som behövdes. På andra sidan satt jag, en ensam projektledare. På mitt företag saknar vi förmågan att sätta ihop en task force. Det är en stor brist.
I onsdags avlöpte ödesmötet då vi skulle förklara oss, och det gick bra. Jag kunde gå och träna på lunchen och åka hem vid tretiden, med vackra ord ringande i öronen: "Thank you for your fast feedback. We agree with your proposal on how to move forward. Please proceed."
Sedan blev det skärtorsdag, en mellandag och idag är det långfredag. En perfekt dag.
Sovmorgon till nio. Diverse fixande hemma, tvätt och disk. Underbar lunch på asiatisk restaurang, sushi och dumplings. Misosoppa och ris till Q som strålade mot servitriserna. Därefter ett intensivt lekpass på Vasaparkens parklek. Långa rutschkanor! Klätternät! Utmattad Q somnade i bilen och kördes hem av sin fader varpå jag kunde smita iväg och ägna två lyckliga timmar åt att shoppa. Fem toppar och en kjol blev bytet. Dagen avslutades med en delikat middag à la min make O. Balkongdörren stod på glänt så att vi kunde höra koltrastarna.
Nu är jag fulltankad och påfylld igen.
Hemma igen försökte jag avsätta tid åt a) min försummade familj och b) mina övriga försummade projekt samt c) ett nyinköpt hus och alla beslut som medföljde. Ska vi riva ut köket och sätta in ett nytt? I så fall, vilken leverantör ska vi välja? Ska vi byta vitvaror också eller ska de få hänga med? Hur fräsch är diskbänken? Och så vidare, och så vidare.
Mitt i detta ringde kunden från katastrofprojektet och förklarade ytterst vänligt och verserat att med tanke på det senaste debaclet så har vi svårt att känna förtroende för er. Var god förklara exakt vad det var som gick åt helvete samt hur ni ska bära er åt för att undvika detta i fortsättningen. Ni har en vecka på er. I understand you perfectly, svarade jag.
Under denna vecka fick jag jobba häcken av mig, och mer än en gång tackade jag försynen att mamma råkade vara på besök och tog hand om alla lämningar och hämtningar av Q. Samt underhållning och utfodring. (Jo, jag har en synnerligen jämställd man men han behövde jobba lite efter att ha varit ensamstående i två veckor).
Dessutom konstaterade jag än en gång att mitt företag lider av en kraftig obalans. Projektorganisationen är välutrustad med resurser och kompetens, men linjeorganisationen är patetiskt eftersatt. När krisen exploderade för tre veckor sedan mobiliserade vår kund sin task force eller insatsstyrka eller vad man nu vill kalla det. En expertgrupp sattes ihop, som ringde upp den strulande leverantören (=vi) varje dag och ställde just de besvärliga frågor som behövdes. På andra sidan satt jag, en ensam projektledare. På mitt företag saknar vi förmågan att sätta ihop en task force. Det är en stor brist.
I onsdags avlöpte ödesmötet då vi skulle förklara oss, och det gick bra. Jag kunde gå och träna på lunchen och åka hem vid tretiden, med vackra ord ringande i öronen: "Thank you for your fast feedback. We agree with your proposal on how to move forward. Please proceed."
Sedan blev det skärtorsdag, en mellandag och idag är det långfredag. En perfekt dag.
Sovmorgon till nio. Diverse fixande hemma, tvätt och disk. Underbar lunch på asiatisk restaurang, sushi och dumplings. Misosoppa och ris till Q som strålade mot servitriserna. Därefter ett intensivt lekpass på Vasaparkens parklek. Långa rutschkanor! Klätternät! Utmattad Q somnade i bilen och kördes hem av sin fader varpå jag kunde smita iväg och ägna två lyckliga timmar åt att shoppa. Fem toppar och en kjol blev bytet. Dagen avslutades med en delikat middag à la min make O. Balkongdörren stod på glänt så att vi kunde höra koltrastarna.
Nu är jag fulltankad och påfylld igen.
Långfredag på Helgavis
Tre hysteriska jobbveckor är över. Det började med krisläge inför min Kinaresa, en kris som blev värre och värre och ledde till att jag fick stanna en vecka extra för att övervaka en försenad (och undermålig) prototypleverans och faktiskt rent fysiskt också leverera eländet. Skickar man med DHL tar det fem dagar mellan Peking och Europa. Reser man själv och gör så kallad hand-carry går det betydligt fortare. Så det gjorde jag, och betalade tull och överviktsböter enligt konstens alla regler.
Hemma igen försökte jag avsätta tid åt a) min försummade familj och b) mina övriga försummade projekt samt c) ett nyinköpt hus och alla beslut som medföljde. Ska vi riva ut köket och sätta in ett nytt? I så fall, vilken leverantör ska vi välja? Ska vi byta vitvaror också eller ska de få hänga med? Hur fräsch är diskbänken? Och så vidare, och så vidare.
Mitt i detta ringde kunden från katastrofprojektet och förklarade ytterst vänligt och verserat att med tanke på det senaste debaclet så har vi svårt att känna förtroende för er. Var god förklara exakt vad det var som gick åt helvete samt hur ni ska bära er åt för att undvika detta i fortsättningen. Ni har en vecka på er. I understand you perfectly, svarade jag.
Under denna vecka fick jag jobba häcken av mig, och mer än en gång tackade jag försynen att mamma råkade vara på besök och tog hand om alla lämningar och hämtningar av Q. Samt underhållning och utfodring. (Jo, jag har en synnerligen jämställd man men han behövde jobba lite efter att ha varit ensamstående i två veckor).
Dessutom konstaterade jag än en gång att mitt företag lider av en kraftig obalans. Projektorganisationen är välutrustad med resurser och kompetens, men linjeorganisationen är patetiskt eftersatt. När krisen exploderade för tre veckor sedan mobiliserade vår kund sin task force eller insatsstyrka eller vad man nu vill kalla det. En expertgrupp sattes ihop, som ringde upp den strulande leverantören (=vi) varje dag och ställde just de besvärliga frågor som behövdes. På andra sidan satt jag, en ensam projektledare. På mitt företag saknar vi förmågan att sätta ihop en task force. Det är en stor brist.
I onsdags avlöpte ödesmötet då vi skulle förklara oss, och det gick bra. Jag kunde gå och träna på lunchen och åka hem vid tretiden, med vackra ord ringande i öronen: "Thank you for your fast feedback. We agree with your proposal on how to move forward. Please proceed."
Sedan blev det skärtorsdag, en mellandag och idag är det långfredag. En perfekt dag.
Sovmorgon till nio. Diverse fixande hemma, tvätt och disk. Underbar lunch på asiatisk restaurang, sushi och dumplings. Misosoppa och ris till Q som strålade mot servitriserna. Därefter ett intensivt lekpass på Vasaparkens parklek. Långa rutschkanor! Klätternät! Utmattad Q somnade i bilen och kördes hem av sin fader varpå jag kunde smita iväg och ägna två lyckliga timmar åt att shoppa. Fem toppar och en kjol blev bytet. Dagen avslutades med en delikat middag à la min make O. Balkongdörren stod på glänt så att vi kunde höra koltrastarna.
Nu är jag fulltankad och påfylld igen.
Hemma igen försökte jag avsätta tid åt a) min försummade familj och b) mina övriga försummade projekt samt c) ett nyinköpt hus och alla beslut som medföljde. Ska vi riva ut köket och sätta in ett nytt? I så fall, vilken leverantör ska vi välja? Ska vi byta vitvaror också eller ska de få hänga med? Hur fräsch är diskbänken? Och så vidare, och så vidare.
Mitt i detta ringde kunden från katastrofprojektet och förklarade ytterst vänligt och verserat att med tanke på det senaste debaclet så har vi svårt att känna förtroende för er. Var god förklara exakt vad det var som gick åt helvete samt hur ni ska bära er åt för att undvika detta i fortsättningen. Ni har en vecka på er. I understand you perfectly, svarade jag.
Under denna vecka fick jag jobba häcken av mig, och mer än en gång tackade jag försynen att mamma råkade vara på besök och tog hand om alla lämningar och hämtningar av Q. Samt underhållning och utfodring. (Jo, jag har en synnerligen jämställd man men han behövde jobba lite efter att ha varit ensamstående i två veckor).
Dessutom konstaterade jag än en gång att mitt företag lider av en kraftig obalans. Projektorganisationen är välutrustad med resurser och kompetens, men linjeorganisationen är patetiskt eftersatt. När krisen exploderade för tre veckor sedan mobiliserade vår kund sin task force eller insatsstyrka eller vad man nu vill kalla det. En expertgrupp sattes ihop, som ringde upp den strulande leverantören (=vi) varje dag och ställde just de besvärliga frågor som behövdes. På andra sidan satt jag, en ensam projektledare. På mitt företag saknar vi förmågan att sätta ihop en task force. Det är en stor brist.
I onsdags avlöpte ödesmötet då vi skulle förklara oss, och det gick bra. Jag kunde gå och träna på lunchen och åka hem vid tretiden, med vackra ord ringande i öronen: "Thank you for your fast feedback. We agree with your proposal on how to move forward. Please proceed."
Sedan blev det skärtorsdag, en mellandag och idag är det långfredag. En perfekt dag.
Sovmorgon till nio. Diverse fixande hemma, tvätt och disk. Underbar lunch på asiatisk restaurang, sushi och dumplings. Misosoppa och ris till Q som strålade mot servitriserna. Därefter ett intensivt lekpass på Vasaparkens parklek. Långa rutschkanor! Klätternät! Utmattad Q somnade i bilen och kördes hem av sin fader varpå jag kunde smita iväg och ägna två lyckliga timmar åt att shoppa. Fem toppar och en kjol blev bytet. Dagen avslutades med en delikat middag à la min make O. Balkongdörren stod på glänt så att vi kunde höra koltrastarna.
Nu är jag fulltankad och påfylld igen.
2009-04-07
Saknad och förväntan. Samt trötthet och stress.
I veckan skrev vi på de sista pappren och fick nycklarna till vårt nya hus. Om en månad flyttar vi in. Inom kort utbryter den stora renoveringen, delvis utförd av proffs och delvis av oss själva. Mormor är på besök i en vecka, hon hämtar och lämnar Q.
Jag skulle vilja stanna tiden. Inte bara för att hinna med så mycket som möjligt, jag befarar att våra renoveringsmål är alltför ambitiöst satta och att vi kommer att få flytta in i ett halvfärdigt hus. Men också för att hinna njuta av den tid som återstår i vår lägenhet. Tid att känna efter, att sammanfatta. Avsluta.
Det är så mycket jag kommer att sakna.
Utsikten, den vidsträckta. Solnedgångarna.
Ljuset, särskilt om vinterhalvåret. Även den mest grådaskiga januaridag är ljus i vår lägenhet. (På sommaren är det nästan för mycket av det goda, solen vräker in genom västerfönstren och tvingar in oss i halvdunkel bakom fördragna gardiner.)
Planeringen. Genomtänkt och kompakt planlösning. Tjugo steg tar mig från ände till ände. Perfekt när Q var bebis och sov i sängkammaren eller lekte på vardagsrumsgolvet. Var jag än befann mig hade jag koll på honom.
Allt annat som kommer med nybyggnation. Vägguttag finns där man vill ha dem, i tillräcklig mängd. Inga skarvsladdar behöver ringla över golven. Ett välutrustat soprum med återvinningslådor för precis allt finns tio steg från ytterdörren.
Men det finns förstås sådant jag ser fram emot också.
Ytor! Att leva på, att leka på, att springa och hoppa på. Att ha flera rum och flera plan istället för ett enda. Att kunna inreda en lek-och myshörna i matrummet och en annan i vardagsrummet.
Förvaringsutrymmen. En hel källare att ställa prylar i. Ett riktigt gästrum (också en sorts förvaring? Av mormor och farmor.)
Jag skulle vilja stanna tiden. Inte bara för att hinna med så mycket som möjligt, jag befarar att våra renoveringsmål är alltför ambitiöst satta och att vi kommer att få flytta in i ett halvfärdigt hus. Men också för att hinna njuta av den tid som återstår i vår lägenhet. Tid att känna efter, att sammanfatta. Avsluta.
Det är så mycket jag kommer att sakna.
Utsikten, den vidsträckta. Solnedgångarna.
Ljuset, särskilt om vinterhalvåret. Även den mest grådaskiga januaridag är ljus i vår lägenhet. (På sommaren är det nästan för mycket av det goda, solen vräker in genom västerfönstren och tvingar in oss i halvdunkel bakom fördragna gardiner.)
Planeringen. Genomtänkt och kompakt planlösning. Tjugo steg tar mig från ände till ände. Perfekt när Q var bebis och sov i sängkammaren eller lekte på vardagsrumsgolvet. Var jag än befann mig hade jag koll på honom.
Allt annat som kommer med nybyggnation. Vägguttag finns där man vill ha dem, i tillräcklig mängd. Inga skarvsladdar behöver ringla över golven. Ett välutrustat soprum med återvinningslådor för precis allt finns tio steg från ytterdörren.
Men det finns förstås sådant jag ser fram emot också.
Ytor! Att leva på, att leka på, att springa och hoppa på. Att ha flera rum och flera plan istället för ett enda. Att kunna inreda en lek-och myshörna i matrummet och en annan i vardagsrummet.
Förvaringsutrymmen. En hel källare att ställa prylar i. Ett riktigt gästrum (också en sorts förvaring? Av mormor och farmor.)
En pytteliten trädgård, alldeles för liten om det hade varit min enda men ett perfekt komplement till sommarstugan. Några få rabatter där jag kan plantera julros, snöklocka, iris att samsas med vintergäcken och snödropparna som redan finns. Några få rabatter som med minimal insats kan fås att prunka.
Att bo på marken igen. Att bara öppna dörren och kliva ut.
Lekplatsen som vi invigde igår. Direkt utanför dörren finns en skogsdunge och i denna finns en underbar lekplats med sandlåda, lekstuga och rutschkanor. Q lekte och godkände.
Jo. Det blir nog bra. Men just nu - pause, please!
Saknad och förväntan. Samt trötthet och stress.
I veckan skrev vi på de sista pappren och fick nycklarna till vårt nya hus. Om en månad flyttar vi in. Inom kort utbryter den stora renoveringen, delvis utförd av proffs och delvis av oss själva. Mormor är på besök i en vecka, hon hämtar och lämnar Q.
Jag skulle vilja stanna tiden. Inte bara för att hinna med så mycket som möjligt, jag befarar att våra renoveringsmål är alltför ambitiöst satta och att vi kommer att få flytta in i ett halvfärdigt hus. Men också för att hinna njuta av den tid som återstår i vår lägenhet. Tid att känna efter, att sammanfatta. Avsluta.
Det är så mycket jag kommer att sakna.
Utsikten, den vidsträckta. Solnedgångarna.
Ljuset, särskilt om vinterhalvåret. Även den mest grådaskiga januaridag är ljus i vår lägenhet. (På sommaren är det nästan för mycket av det goda, solen vräker in genom västerfönstren och tvingar in oss i halvdunkel bakom fördragna gardiner.)
Planeringen. Genomtänkt och kompakt planlösning. Tjugo steg tar mig från ände till ände. Perfekt när Q var bebis och sov i sängkammaren eller lekte på vardagsrumsgolvet. Var jag än befann mig hade jag koll på honom.
Allt annat som kommer med nybyggnation. Vägguttag finns där man vill ha dem, i tillräcklig mängd. Inga skarvsladdar behöver ringla över golven. Ett välutrustat soprum med återvinningslådor för precis allt finns tio steg från ytterdörren.
Men det finns förstås sådant jag ser fram emot också.
Ytor! Att leva på, att leka på, att springa och hoppa på. Att ha flera rum och flera plan istället för ett enda. Att kunna inreda en lek-och myshörna i matrummet och en annan i vardagsrummet.
Förvaringsutrymmen. En hel källare att ställa prylar i. Ett riktigt gästrum (också en sorts förvaring? Av mormor och farmor.)
Jag skulle vilja stanna tiden. Inte bara för att hinna med så mycket som möjligt, jag befarar att våra renoveringsmål är alltför ambitiöst satta och att vi kommer att få flytta in i ett halvfärdigt hus. Men också för att hinna njuta av den tid som återstår i vår lägenhet. Tid att känna efter, att sammanfatta. Avsluta.
Det är så mycket jag kommer att sakna.
Utsikten, den vidsträckta. Solnedgångarna.
Ljuset, särskilt om vinterhalvåret. Även den mest grådaskiga januaridag är ljus i vår lägenhet. (På sommaren är det nästan för mycket av det goda, solen vräker in genom västerfönstren och tvingar in oss i halvdunkel bakom fördragna gardiner.)
Planeringen. Genomtänkt och kompakt planlösning. Tjugo steg tar mig från ände till ände. Perfekt när Q var bebis och sov i sängkammaren eller lekte på vardagsrumsgolvet. Var jag än befann mig hade jag koll på honom.
Allt annat som kommer med nybyggnation. Vägguttag finns där man vill ha dem, i tillräcklig mängd. Inga skarvsladdar behöver ringla över golven. Ett välutrustat soprum med återvinningslådor för precis allt finns tio steg från ytterdörren.
Men det finns förstås sådant jag ser fram emot också.
Ytor! Att leva på, att leka på, att springa och hoppa på. Att ha flera rum och flera plan istället för ett enda. Att kunna inreda en lek-och myshörna i matrummet och en annan i vardagsrummet.
Förvaringsutrymmen. En hel källare att ställa prylar i. Ett riktigt gästrum (också en sorts förvaring? Av mormor och farmor.)
En pytteliten trädgård, alldeles för liten om det hade varit min enda men ett perfekt komplement till sommarstugan. Några få rabatter där jag kan plantera julros, snöklocka, iris att samsas med vintergäcken och snödropparna som redan finns. Några få rabatter som med minimal insats kan fås att prunka.
Att bo på marken igen. Att bara öppna dörren och kliva ut.
Lekplatsen som vi invigde igår. Direkt utanför dörren finns en skogsdunge och i denna finns en underbar lekplats med sandlåda, lekstuga och rutschkanor. Q lekte och godkände.
Jo. Det blir nog bra. Men just nu - pause, please!
2009-04-01
Antingen eller
Jag är feminist, säger jag till min tuffe kollega (alla projektledarnas skräck) och njuter lite av hans häpna min. Fast efteråt känner jag mig mest trött. Han tror fortfarande att feminism och kategoriskt manshat är samma sak.
Sitter och småpratar med min för övrigt mycket sunda kvinnliga kollega, tio år äldre än jag och tonårsmamma. Det är enorm skillnad på pojkar och flickor, menar hon, det ser hon tydligt på sin son och dotter. Hon har uppfostrat dem p-r-e-c-i-s likadant och ändå är killen stökig och högljudd och dottern ordningssam och fåfäng. Manligt och kvinnligt, nedärvt och predestinerat. Vilket skulle bevisas.
Blir ännu tröttare. Var ska man börja om man vill förändra världen? När inte ens välutbildade och ur ett internationellt perspektiv jämställda svenskar ser att det som mest definierar oss i omvärldens ögon är vårt kön?
Lika banbrytande som föräldrarna i den här artikeln är vi inte. Jag har inte precis kapitulerat, däremot resignerat inför uppdelningen av barnkläder. Jag köper allt rött jag kan hitta till Q, men för övrigt har han ganska pojkiga kläder.
Men jag biter mig åtminstone i tungan ibland.
På barnkalaset i lördags fick alla barn varsin krona i guldpapper. Prins Q, sade jag när jag hjälpte honom med gummibandet. Neej mamma, jag är prinsessan Q!
Såklart. Och han har fortfarande en bebis i magen.
Mamma, jag ska gifta mig med N och F, förklarar Q när vi fikar efter söndagens museibesök. (Denna bokstavskonstellation utgör pojktrojkan hos dagmamman, de tre musketörerna, Q och hans bästisar). För jag tycker så mycket om dem!
Gör det älskling! När du är stor kommer lagstiftningen säkert att ha ändrats. Lova bara att ni adopterar så att jag får barnbarn.
Familjen vid bordet intill kikar på oss i smyg.
Sitter och småpratar med min för övrigt mycket sunda kvinnliga kollega, tio år äldre än jag och tonårsmamma. Det är enorm skillnad på pojkar och flickor, menar hon, det ser hon tydligt på sin son och dotter. Hon har uppfostrat dem p-r-e-c-i-s likadant och ändå är killen stökig och högljudd och dottern ordningssam och fåfäng. Manligt och kvinnligt, nedärvt och predestinerat. Vilket skulle bevisas.
Blir ännu tröttare. Var ska man börja om man vill förändra världen? När inte ens välutbildade och ur ett internationellt perspektiv jämställda svenskar ser att det som mest definierar oss i omvärldens ögon är vårt kön?
Lika banbrytande som föräldrarna i den här artikeln är vi inte. Jag har inte precis kapitulerat, däremot resignerat inför uppdelningen av barnkläder. Jag köper allt rött jag kan hitta till Q, men för övrigt har han ganska pojkiga kläder.
Men jag biter mig åtminstone i tungan ibland.
På barnkalaset i lördags fick alla barn varsin krona i guldpapper. Prins Q, sade jag när jag hjälpte honom med gummibandet. Neej mamma, jag är prinsessan Q!
Såklart. Och han har fortfarande en bebis i magen.
Mamma, jag ska gifta mig med N och F, förklarar Q när vi fikar efter söndagens museibesök. (Denna bokstavskonstellation utgör pojktrojkan hos dagmamman, de tre musketörerna, Q och hans bästisar). För jag tycker så mycket om dem!
Gör det älskling! När du är stor kommer lagstiftningen säkert att ha ändrats. Lova bara att ni adopterar så att jag får barnbarn.
Familjen vid bordet intill kikar på oss i smyg.
Antingen eller
Jag är feminist, säger jag till min tuffe kollega (alla projektledarnas skräck) och njuter lite av hans häpna min. Fast efteråt känner jag mig mest trött. Han tror fortfarande att feminism och kategoriskt manshat är samma sak.
Sitter och småpratar med min för övrigt mycket sunda kvinnliga kollega, tio år äldre än jag och tonårsmamma. Det är enorm skillnad på pojkar och flickor, menar hon, det ser hon tydligt på sin son och dotter. Hon har uppfostrat dem p-r-e-c-i-s likadant och ändå är killen stökig och högljudd och dottern ordningssam och fåfäng. Manligt och kvinnligt, nedärvt och predestinerat. Vilket skulle bevisas.
Blir ännu tröttare. Var ska man börja om man vill förändra världen? När inte ens välutbildade och ur ett internationellt perspektiv jämställda svenskar ser att det som mest definierar oss i omvärldens ögon är vårt kön?
Lika banbrytande som föräldrarna i den här artikeln är vi inte. Jag har inte precis kapitulerat, däremot resignerat inför uppdelningen av barnkläder. Jag köper allt rött jag kan hitta till Q, men för övrigt har han ganska pojkiga kläder.
Men jag biter mig åtminstone i tungan ibland.
På barnkalaset i lördags fick alla barn varsin krona i guldpapper. Prins Q, sade jag när jag hjälpte honom med gummibandet. Neej mamma, jag är prinsessan Q!
Såklart. Och han har fortfarande en bebis i magen.
Mamma, jag ska gifta mig med N och F, förklarar Q när vi fikar efter söndagens museibesök. (Denna bokstavskonstellation utgör pojktrojkan hos dagmamman, de tre musketörerna, Q och hans bästisar). För jag tycker så mycket om dem!
Gör det älskling! När du är stor kommer lagstiftningen säkert att ha ändrats. Lova bara att ni adopterar så att jag får barnbarn.
Familjen vid bordet intill kikar på oss i smyg.
Sitter och småpratar med min för övrigt mycket sunda kvinnliga kollega, tio år äldre än jag och tonårsmamma. Det är enorm skillnad på pojkar och flickor, menar hon, det ser hon tydligt på sin son och dotter. Hon har uppfostrat dem p-r-e-c-i-s likadant och ändå är killen stökig och högljudd och dottern ordningssam och fåfäng. Manligt och kvinnligt, nedärvt och predestinerat. Vilket skulle bevisas.
Blir ännu tröttare. Var ska man börja om man vill förändra världen? När inte ens välutbildade och ur ett internationellt perspektiv jämställda svenskar ser att det som mest definierar oss i omvärldens ögon är vårt kön?
Lika banbrytande som föräldrarna i den här artikeln är vi inte. Jag har inte precis kapitulerat, däremot resignerat inför uppdelningen av barnkläder. Jag köper allt rött jag kan hitta till Q, men för övrigt har han ganska pojkiga kläder.
Men jag biter mig åtminstone i tungan ibland.
På barnkalaset i lördags fick alla barn varsin krona i guldpapper. Prins Q, sade jag när jag hjälpte honom med gummibandet. Neej mamma, jag är prinsessan Q!
Såklart. Och han har fortfarande en bebis i magen.
Mamma, jag ska gifta mig med N och F, förklarar Q när vi fikar efter söndagens museibesök. (Denna bokstavskonstellation utgör pojktrojkan hos dagmamman, de tre musketörerna, Q och hans bästisar). För jag tycker så mycket om dem!
Gör det älskling! När du är stor kommer lagstiftningen säkert att ha ändrats. Lova bara att ni adopterar så att jag får barnbarn.
Familjen vid bordet intill kikar på oss i smyg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)