Dotter önskas

Katerina Janouch har skrivit en roman med denna titel och jag borde väl egentligen läsa den. Fast jag vill inte riktigt. Jag har en känsla av att jag bara kommer att bli förbannad.

Häromdagen snubblade jag in på Anne Bie Söderlunds blogg där det utkämpats ett bloggkrig av det blygsammare slaget. Det slutade i allmän frid och försoning och försäkringar om att det är heeelt okej att önska sig en flicka bara man lovar att man blir precis lika glad om det som kommer ut visar sig vara en pojke.

Där kommer man snabbt in på nästa klyscha: bara barnet är friskt. För, frågar Jessica Almenäs retoriskt i sin (för)svarskommentar: skulle det också vara barnrasism att önska sig ett friskt barn?

Nä, onekligen är det skitnödigt och pretentiöst och politiskt korrekt att moralisera över något så emotionellt laddat som människors innersta önskningar om deras ofödda barn. Det håller jag med om.

Ändå. För den som har adopterat finns ytterligare en dimension att betänka. Det barn som blev mitt blev en pojke, och det beror förvisso på att en y-spermie hann först fram till ett ägg, men det hänger också ihop med att majoriteten av de barn som adopteras till Sverige från Korea är pojkar. Och det i sin tur förklaras av att det finns andra mottagarländer (exempelvis USA) där adoptanterna får välja kön. Koreanska par som adopterar får också välja kön. Då går flickorna åt först.

Alla som jobbar med adoption vet att får föräldrar välja så väljer de en flicka. Undantag finns förstås, men generellt sett gäller denna regel. Därför kommer det fler pojkar än flickor från nästan alla länder. (Kina är ett välkänt undantag. Länge kom det nära nog uteslutande flickor därifrån, men antalet pojkar ökar stadigt.)

Får föräldrar välja så väljer de en flicka. Smaka på den. Fundera.

Varför är det så? Vad säger detta om vår syn på könen? Om våra förväntningar på våra barn? Är flickor lättare? Mindre stökiga, mindre högljudda? Snällare, följsammare? Roligare att köpa kläder till? Bättre på att ta hand om gamla föräldrar?

Eller är det gulligare med en späd asiatisk flicka än en dito pojke? Är västerländska pappor (eller mammor) oroliga för att få en son med storlek 37 i skor som inte kan hävda sig på fotbollsplanen?

I Korea hycklas det inte. Där är blodsbanden så viktiga att om man ställs inför sorgen att inte få biologiska barn, så adopterar man inte en pojke. Han kan inte föra familjelinjen vidare. Men en flicka går bra, hon hade ändå inte kunnat.

Vad önskade jag mig själv? Vad önskar jag nu? Jag erkänner villigt att min första drömbild av ett barn var en flicka. Den bilden hann krackelera och återuppstå för att krossas igen många gånger under åren som följde. Då hann jag också fundera över varför jag tänkte så.

Kanske för att jag ville trösta, älska och vårda en liten flicka som var som jag en gång varit. Kanske ville jag fylla något slags hål i min barndom. Kanske ville jag försäkra mig om att få läsa Anne på Grönkulla för någon. Kanske trodde jag att en flicka skulle vara enklare att förstå sig på, eftersom jag själv varit en.

Nu är jag mamma till en klättrande, kastande, stökig och högljudd pojke, som får fler och större myror i brallan ju tröttare han är. Men han pussar också sina dinosaurier och byter blöja på gosedjuren, och fixar kaffe och kakor på leksaksspisen. Och det har han lärt mig, att drömmarna jag hade var bara en förberedelse för verkligheten, de beskrev den inte.

För det där hålet som fanns är fyllt nu. Och Anne på Grönkulla kan vi kanske läsa någon gång, det skulle inte förvåna mig om Q gillade den. Annars har jag ju faktiskt läst den själv så många gånger. Och inte fasen hade det varit lättare att förstå sig på en tjej med hälften av mina gener.

Inför nummer två vore det förstås kul med en dotter eftersom jag redan har en son.

Ett helt legitimt och väldigt vanligt uttalande. Som understryker just det jag retar ihjäl mig på: att vi definieras av vårt kön.

Det är troligast att vårt andra barn blir en pojke, eftersom vi avser att adoptera från Korea igen. Vad jag än inbillar mig om detta barn, inte tror jag att det blir särskilt likt Q (annat än hår- och ögonfärg, möjligen).

Hur pretentiöst, skitnödigt och korrekt det än är så kan jag, när jag rannsakar mitt inre, inte konstatera annat än att det spelar faktiskt ingen roll.

Jo, kanske i ett avseende: i och med valet av Q:s namn tycks O och jag ha uttömt alla vidare möjligheter att enas om ett pojknamn. Jag har presenterat tio förslag, han har dissat alla. Han har presenterat ett. Jag trodde inte mina öron. Eventuellt skulle det vara lättare med ett flicknamn.

Kontentan av det hela är att jag tycker att det är okej och ganska naturligt att önska och fantisera om pojke eller flicka när man väntar barn. Men att man inte ska stanna där utan försöka analysera vad ens önskningar och förväntningar står för.

Barn är inga beställningsvaror, varken biologiska eller adopterade. Man får det barn man får.