Stockholmsrot

Idag har jag varit och klippt mig. Jag är alltid glad när jag kommer från min frisör. Förutom att vara snygg i håret har jag också styrkt mig med riktigt gott kaffe och ett par timmars spirituell konversation om de mest skilda ämnen: livet, kärleken, Malena Ernman, integrationspolitiken, bostadsrättsföreningsetikett, åldriga grannar, med mera, med mera.

När jag flyttade till Stockholm kände jag mig rotlös. Jag saknade allt det där som är självklart i ens hemstad. Frissan, optikern, favoritfiket. Särskilt uppryckt var jag eftersom jag inte längre kunde gå hos min psykolog. Det behöver jag inte längre göra, jag är hel och lycklig nu. Istället finns det andra som saknar henne, och för deras skull är jag ledsen.

Men åter till rotandet. Det gick ju rätt fort egentligen. Den viktigaste rottråden slogs nästan genast, det var när jag fann min älskade kör. Riktigt fotfäste (rotfäste?) fick jag förstås när jag fick jobb och ännu mer när jag fick barn. Q förankrade mig i tillvaron.

En som definitivt är stockholmare är Q. Jag var hos tandleeekarn idag, rapporterar han på telefon till mormor, med så vinande e-ljud att hon först inte fattar vad han säger.

Livet är bra märkligt.