En koffert i Berlin

Jag läser just nu Marlene Dietrichs självbiografi Ta mig som jag är, lånad på biblioteket efter ett tips på någon blogg, minns dock inte vilken. Förvånande nog har jag svårt att fängslas av den.

Förvånande, eftersom jag för elva år sedan läste dottern Maria Rivas bok Meine Mutter Marlene och blev mycket fascinerad av detta livsöde. Bara spannet hade räckt: Marlene föddes i Berlin 1901, var skolflicka under första världskriget, vuxen under 20- och 30-talet, upplevde (och avskydde) Hitler, bidrog till Hollywoods glansdagar, skapade sig en ny karriär som sångerska i mogen ålder och slutade sitt liv i Paris så sent som 1992. Hon hann alltså uppleva murens fall och Tysklands återförening.

Utöver detta föreföll Marlene (smeknamn för hennes riktiga namn Maria Magdalena) vara en originell, rentav apart personlighet. Hon gifte sig mycket ung och fick ett enda barn, en dotter. Hon förblev gift livet igenom men det äktenskapliga samlivet tycks ha upphört ganska snart. Marlene levde dock inte i celibat. Hyser man minsta intresse för skvaller och kända personligheter under 1900-talet är denna bok en guldgruva. Nämn en känd mansperson från 40-, 50- eller 60-tal och det är mer än troligt att Marlene kände honom i den bibliska meningen. En och annan kvinna slank också med.

Stort intryck på mig gjorde skildringen av hur Marlene dagdrömmer om sin egen begravning: Gästerna ska komma till kyrkan där Papi - maken - möter dem. De som jag har legat med ska få en röd ros, de andra en vit. Endast Papi vet vilka. Nur Papi weisst.

Denna tegelsten läste jag faktiskt på tyska, och gissade eller hoppade över de många ord jag inte begrep. Jag bodde just då i Berlin och badade i tyska - språket, kulturen, historien. Efter ett par själsdödande år som konstruktör rymde jag till Berlin och frossade i humaniora. Förutom intensivkurs i tyska gick jag på museer, teater och opera. Jag var student igen med ryggsäck och studentrabatt och gick på alla guidade rundturer som fanns.

(Nu tror ni att jag är fena på tyska, tyvärr visade det sig vara en kortvarig romans, idag minns jag inte mycket och kan knappt haspla ur mig de enklaste hälsningsfraser.)

Jag bodde i stadsdelen Kreuzberg hos en kvinna som inte så lite påminde om Marlene i flera avseenden. Mig dömde hon snabbt ut som en osjälvständig nippertippa, baserat på två saker. Jag kom till Berlin i sällskap med pappa. Han bodde på vandrarhem i en vecka och slog dank på dagarna medan jag pluggade tyska. Varje eftermiddag väntade han på mig med dagens program klart. Pappa är historiker specialiserad på andra världskriget så vi hade mycket att se och göra.

Men i min värdinnas ögon var man ett våp om man lät sig ledsagas av sin far på utlandsresor. När det dessutom undslapp mig att jag och min pojkvän planerade bröllop senare samma år, sjönk jag ytterligare i hennes aktning. Gifta sig, fnös hon. Varför det?

Själv hade hon valt bort man och barn till förmån för friheten. Hon arbetade som lärare och hade ett välfyllt bibliotek som jag fick snoka i. Förutom Marlene-biografin hittade jag Sjöwall- Wahlöö och Erica Jong på tyska. Den senare lärde mig intressanta ord som inte stod i lexikon.

Men hon var inte så självständig i förhållande till män som hon själv trodde. När mamma och min syster var på besök ringde styvfar för att höra om de kommit fram ordentligt. Jag var inte hemma så han fick konversera min värdinna på sin bästa skoltyska. När jag kom hem möttes jag av skära kinder och blanka ögon. Att styvfar var drygt åttio år kunde hon absolut inte tro - han hade ju närapå flirtat med henne! (Förvånar mig inte ett ögonblick, var mammas kommentar.)

Till sist skulle också O komma och hälsa på och honom ville jag helst ha boende hos mig så jag frågade ödmjukt om lov. Jodå, det gick bra, mot extra betalning. Då skulle han få egna handdukar också. Dessutom hade min värdinna två krav. För det första skulle O vara beredd att ta en promenad lite då och då om han fick order om detta. Det är nämligen så att jag har en älskare. Han är gift och han är turk och kan inte komma ifrån när som helst.

Det andra kravet hade vi också rätt roligt åt, och det var inga problem alls för O att uppfylla, bekväm som han är. Något år senare berättade jag historien om min excentriska värdinna för en tysk bekant.

Jag kan utan vidare gissa vad hon begärde, sa han. Att O lovade att sitta ner på toaletten. Han myste åt min häpna min. Det är tyska feministers främsta käpphäst.

Jag undrar vad hon gör idag, min fördomsfulla och kärva värdinna. Hon är nära pensionsålder nu. Undrar hur länge det höll med älskaren? Undrar om vi hade förstått varann om vi hade tagit oss tid att sitta ner och prata om kärlek, livsval och ideal? Trots att vi båda två kallade oss feminister är jag inte så säker på det.

Men Berlin om våren glömmer jag aldrig, och ibland längtar jag tillbaka.