Distanserad?

Jag har varit däckad av förkylning och feber i hela fyra dagar. Mycket TV blir det då.

Tittar på Cityakuten och tårarna rinner, byter plågat kanal när en liten pojke hittas medvetslös efter en tågolycka. Samma program som jag följde slaviskt varje dag under min långa sjukskrivning sommaren för tre år sedan. Då var halva kroppen domnad och teorierna varierade från diskbråck till tumör till MS. Jag tillbringade ganska mycket tid på sjukhus och borde kanske ha valt något helt annat program som verklighetsflykt. Istället var jag som förhäxad av livet på Cityakuten. Men grät framför TV:n gjorde jag aldrig.

Jag kan berätta ingående om hur det gick till när vi fick adoptera Q, om det allra första mötet och våra första dagar tillsammans. Mer än en gång har andra blivit tårögda men aldrig jag själv.
Däremot gråter jag när kompisen skickar bild på efterlängtad son. När jag ska lyckönska min kollega som äntligen blivit pappa, bryts rösten och jag måste vända mig bort en stund.

Inför två stora stunder i livet har jag laddat med näsdukar och varit övertygad om att jag skulle gråta, lättrörd som jag är. Vid vårt bröllop snyftades det i bänkraderna, även O var blank i ögonen. Men inte jag. Jag var koncentrerad och hyperfokuserad och hade inte en tanke på att gråta.

Precis likadant blev det när vi träffade Q första gången, och när vi fick honom. Inte hade jag tid för tårar då!

När det kommer riktigt nära, när det är MIG det handlar om är jag inte längre sentimental eller lättrörd. Undrar vad det egentligen säger om min personlighet?