Jag är feminist, säger jag till min tuffe kollega (alla projektledarnas skräck) och njuter lite av hans häpna min. Fast efteråt känner jag mig mest trött. Han tror fortfarande att feminism och kategoriskt manshat är samma sak.
Sitter och småpratar med min för övrigt mycket sunda kvinnliga kollega, tio år äldre än jag och tonårsmamma. Det är enorm skillnad på pojkar och flickor, menar hon, det ser hon tydligt på sin son och dotter. Hon har uppfostrat dem p-r-e-c-i-s likadant och ändå är killen stökig och högljudd och dottern ordningssam och fåfäng. Manligt och kvinnligt, nedärvt och predestinerat. Vilket skulle bevisas.
Blir ännu tröttare. Var ska man börja om man vill förändra världen? När inte ens välutbildade och ur ett internationellt perspektiv jämställda svenskar ser att det som mest definierar oss i omvärldens ögon är vårt kön?
Lika banbrytande som föräldrarna i den här artikeln är vi inte. Jag har inte precis kapitulerat, däremot resignerat inför uppdelningen av barnkläder. Jag köper allt rött jag kan hitta till Q, men för övrigt har han ganska pojkiga kläder.
Men jag biter mig åtminstone i tungan ibland.
På barnkalaset i lördags fick alla barn varsin krona i guldpapper. Prins Q, sade jag när jag hjälpte honom med gummibandet. Neej mamma, jag är prinsessan Q!
Såklart. Och han har fortfarande en bebis i magen.
Mamma, jag ska gifta mig med N och F, förklarar Q när vi fikar efter söndagens museibesök. (Denna bokstavskonstellation utgör pojktrojkan hos dagmamman, de tre musketörerna, Q och hans bästisar). För jag tycker så mycket om dem!
Gör det älskling! När du är stor kommer lagstiftningen säkert att ha ändrats. Lova bara att ni adopterar så att jag får barnbarn.
Familjen vid bordet intill kikar på oss i smyg.
Underbart! Och dessutom så gick faktiskt lagen om smakönade äktenskap igenom idag :)
SvaraRaderaVår treåring pratar också på för fullt härhemma det är så härligt att få ta del av alla deras tankar.
Kram
Asra
en gammal FK forumare
Heja, heja. Jag vet ju att folk är olika, men ibland har jag lite svårt att fatta:
SvaraRadera1) att det kan vara så svårt att fatta det som gick in tämligen på en gång hos mig när jag hade läst om Det Andra Könet och Under det rosa täcket (ingendera boken har jag läst dock), nämligen att genus formas man kulturellt till minst lika mycket som man biologiskt föds till det.
2) att fast att man inte tror på ovanstående så tror man i alla fall att det är jätteviktigt att fostra flickor till flickor och pojkar till pojkar och att det kommer att gå dem illa i livet om de får gå på genusmedvetet dagis.
Jag blev så fascinerad av det unga paret som bestämt sig för att inte avslöja om barnet är flicka eller pojke. Det verkar visserligen tämligen komplicerat, och möjligen lite överdrivet eftersom de måst välja namn därefter och ungen ska dras med det namnet hela livet igenom. Men mig gav det en rejäl tankeställare, och jag kommer hädanefter inte att fråga om det blev pojke eller flicka nästa gång ett barn dyker upp i bekantskapskretsen. För varför är det viktigt?
Vad fint skrivet - jag gör nog ungefär som du... försöker vara medveten men snubblar ibland.
SvaraRaderaDet jag tänker mest på är vad viktigt det kan vara för någon som funderar mkt på tex sin könsidentitet att höra det du sa till Q. För de flesta är en sådan kommentar kanske förvånande, glädjande, larvig eller rent av upprörande, men för andra kan det faktiskt göra en grundläggande personlig skillnad att en främmande människa säger så till sitt barn. Vad viktigt det är att säga det så att andra kan höra - inte bara i det egna hemmet!
Jag läser ofta, kommenterar sällan (aldrig) men jag måste få ge en eloge. Önskar att det fanns fler föräldrar som du, som ser ansvaret att vidga begrepp, synsätt och att förändra rådande normer....Att det fanns fler som faktiskt fattar att det är vår roll som medborgare, ett ansvar man inte kan lägga på någon annan. Heja!
SvaraRadera