Långfredag på Helgavis

Tre hysteriska jobbveckor är över. Det började med krisläge inför min Kinaresa, en kris som blev värre och värre och ledde till att jag fick stanna en vecka extra för att övervaka en försenad (och undermålig) prototypleverans och faktiskt rent fysiskt också leverera eländet. Skickar man med DHL tar det fem dagar mellan Peking och Europa. Reser man själv och gör så kallad hand-carry går det betydligt fortare. Så det gjorde jag, och betalade tull och överviktsböter enligt konstens alla regler.

Hemma igen försökte jag avsätta tid åt a) min försummade familj och b) mina övriga försummade projekt samt c) ett nyinköpt hus och alla beslut som medföljde. Ska vi riva ut köket och sätta in ett nytt? I så fall, vilken leverantör ska vi välja? Ska vi byta vitvaror också eller ska de få hänga med? Hur fräsch är diskbänken? Och så vidare, och så vidare.

Mitt i detta ringde kunden från katastrofprojektet och förklarade ytterst vänligt och verserat att med tanke på det senaste debaclet så har vi svårt att känna förtroende för er. Var god förklara exakt vad det var som gick åt helvete samt hur ni ska bära er åt för att undvika detta i fortsättningen. Ni har en vecka på er. I understand you perfectly, svarade jag.

Under denna vecka fick jag jobba häcken av mig, och mer än en gång tackade jag försynen att mamma råkade vara på besök och tog hand om alla lämningar och hämtningar av Q. Samt underhållning och utfodring. (Jo, jag har en synnerligen jämställd man men han behövde jobba lite efter att ha varit ensamstående i två veckor).

Dessutom konstaterade jag än en gång att mitt företag lider av en kraftig obalans. Projektorganisationen är välutrustad med resurser och kompetens, men linjeorganisationen är patetiskt eftersatt. När krisen exploderade för tre veckor sedan mobiliserade vår kund sin task force eller insatsstyrka eller vad man nu vill kalla det. En expertgrupp sattes ihop, som ringde upp den strulande leverantören (=vi) varje dag och ställde just de besvärliga frågor som behövdes. På andra sidan satt jag, en ensam projektledare. På mitt företag saknar vi förmågan att sätta ihop en task force. Det är en stor brist.

I onsdags avlöpte ödesmötet då vi skulle förklara oss, och det gick bra. Jag kunde gå och träna på lunchen och åka hem vid tretiden, med vackra ord ringande i öronen: "Thank you for your fast feedback. We agree with your proposal on how to move forward. Please proceed."

Sedan blev det skärtorsdag, en mellandag och idag är det långfredag. En perfekt dag.

Sovmorgon till nio. Diverse fixande hemma, tvätt och disk. Underbar lunch på asiatisk restaurang, sushi och dumplings. Misosoppa och ris till Q som strålade mot servitriserna. Därefter ett intensivt lekpass på Vasaparkens parklek. Långa rutschkanor! Klätternät! Utmattad Q somnade i bilen och kördes hem av sin fader varpå jag kunde smita iväg och ägna två lyckliga timmar åt att shoppa. Fem toppar och en kjol blev bytet. Dagen avslutades med en delikat middag à la min make O. Balkongdörren stod på glänt så att vi kunde höra koltrastarna.

Nu är jag fulltankad och påfylld igen.