Jag har en mellandag idag, sådana som jag är rätt bra på att ta och som förmodligen utgör mitt sunda förnufts räddning. Imorse var vi hos soc för hemutredning (den tar sig rätt märklig form vilket jag ska skriva om en annan dag), därefter åkte jag och lämnade blodprov inför ett tämligen meningslöst läkarbesök om några veckor då min sköldkörtel ska kollas. Efter det åt jag lunch på stan och drev sedan omkring i någon timme med mobilen avstängd. Ensam på en flotte i stockholmshavet, ingen visste var jag var. Precis vad jag behövde.
Just nu föreställer det att jag jobbar hemma i ett par timmar innan det är dags att hämta Q, och visst ska jag göra det. Om en stund. I likhet med Saring tänker jag ofta på jobbet medan Q tittar på Bolibompa, innan jag ska somna, medan jag sitter på tunnelbanan. Jobbet invaderar ofta mina zoner, det är inte mer än rätt att jag naggar det lite i kanten ibland. Eller? Troligen inte om man skulle fråga någon ansvarig chef, så därför gör jag inte det. Frågar alltså.
Men nu över till de annonserade obegripligheterna:
Varför går inte hela västerort och åtminstone halva Kungsholmen man ur huse och brandskattar Bromma flygplats? Hur kan man acceptera att ha en flygplats i princip mitt inne i stan? Finns det någon enda fördel? Säg inte att det är praktiskt, för det köper jag inte. Mer än hälften av flygen från Bromma går till Malmö eller Göteborg, dit det finns utmärkta tågförbindelser, med gott miljösamvete dessutom. Centralen ligger ännu bättre till. En satsning på tågtrafik hade lätt kunnat slå ut allt inrikesflyg söder om Dalälven.
Hur går alla solarier runt? Vilken tänkande människa går regelbundet och solar på solarium år 2008? Förutom alla cancerlarm är det vedervärdigt tråkigt och ganska äckligt.
Om man har en Audi A6 och en villa i en burgen stockholmsförort, hur tänker man då när man anser att man inte har råd att vara föräldraledig mer än ett år? Eller har man månne ett väldigt viktigt och roligt jobb? Exakt vad jobbar man med då skulle jag vilja veta, jag tycker själv att mitt jobb är intressant och roligt men jag kanske har missat något.
Om man är piercad i näsan och förkyld, blir det inte väldigt äckligt då? Tar man ut nosringen vid snuva? Skaver den inte när man snyter sig?
Vad är det som är så himla speciellt med Agnethas och Fridas röster? Hur bar de sig åt? Om någon annan sjunger en Abbalåt låter den inte hälften så bra. (Vad som däremot är helt begripligt är hur Abba nådde sina framgångar. Tussar man ihop fyra var för sig etablerade artister, genommusikaliska och musikskapande sedan barnsben, kan det inte bli annat än bra. Det i sin tur förklarar varför det inte blir något av så många andra grupper. Jag läser om Abba nu, därav denna fundering.)
När jag inte tänker på jobbet eller läser bok är det sådana här världsomstörtande grubblerier jag ägnar mig åt på tunnelbanan.
2008-11-27
Obegripligheter
Jag har en mellandag idag, sådana som jag är rätt bra på att ta och som förmodligen utgör mitt sunda förnufts räddning. Imorse var vi hos soc för hemutredning (den tar sig rätt märklig form vilket jag ska skriva om en annan dag), därefter åkte jag och lämnade blodprov inför ett tämligen meningslöst läkarbesök om några veckor då min sköldkörtel ska kollas. Efter det åt jag lunch på stan och drev sedan omkring i någon timme med mobilen avstängd. Ensam på en flotte i stockholmshavet, ingen visste var jag var. Precis vad jag behövde.
Just nu föreställer det att jag jobbar hemma i ett par timmar innan det är dags att hämta Q, och visst ska jag göra det. Om en stund. I likhet med Saring tänker jag ofta på jobbet medan Q tittar på Bolibompa, innan jag ska somna, medan jag sitter på tunnelbanan. Jobbet invaderar ofta mina zoner, det är inte mer än rätt att jag naggar det lite i kanten ibland. Eller? Troligen inte om man skulle fråga någon ansvarig chef, så därför gör jag inte det. Frågar alltså.
Men nu över till de annonserade obegripligheterna:
Varför går inte hela västerort och åtminstone halva Kungsholmen man ur huse och brandskattar Bromma flygplats? Hur kan man acceptera att ha en flygplats i princip mitt inne i stan? Finns det någon enda fördel? Säg inte att det är praktiskt, för det köper jag inte. Mer än hälften av flygen från Bromma går till Malmö eller Göteborg, dit det finns utmärkta tågförbindelser, med gott miljösamvete dessutom. Centralen ligger ännu bättre till. En satsning på tågtrafik hade lätt kunnat slå ut allt inrikesflyg söder om Dalälven.
Hur går alla solarier runt? Vilken tänkande människa går regelbundet och solar på solarium år 2008? Förutom alla cancerlarm är det vedervärdigt tråkigt och ganska äckligt.
Om man har en Audi A6 och en villa i en burgen stockholmsförort, hur tänker man då när man anser att man inte har råd att vara föräldraledig mer än ett år? Eller har man månne ett väldigt viktigt och roligt jobb? Exakt vad jobbar man med då skulle jag vilja veta, jag tycker själv att mitt jobb är intressant och roligt men jag kanske har missat något.
Om man är piercad i näsan och förkyld, blir det inte väldigt äckligt då? Tar man ut nosringen vid snuva? Skaver den inte när man snyter sig?
Vad är det som är så himla speciellt med Agnethas och Fridas röster? Hur bar de sig åt? Om någon annan sjunger en Abbalåt låter den inte hälften så bra. (Vad som däremot är helt begripligt är hur Abba nådde sina framgångar. Tussar man ihop fyra var för sig etablerade artister, genommusikaliska och musikskapande sedan barnsben, kan det inte bli annat än bra. Det i sin tur förklarar varför det inte blir något av så många andra grupper. Jag läser om Abba nu, därav denna fundering.)
När jag inte tänker på jobbet eller läser bok är det sådana här världsomstörtande grubblerier jag ägnar mig åt på tunnelbanan.
Just nu föreställer det att jag jobbar hemma i ett par timmar innan det är dags att hämta Q, och visst ska jag göra det. Om en stund. I likhet med Saring tänker jag ofta på jobbet medan Q tittar på Bolibompa, innan jag ska somna, medan jag sitter på tunnelbanan. Jobbet invaderar ofta mina zoner, det är inte mer än rätt att jag naggar det lite i kanten ibland. Eller? Troligen inte om man skulle fråga någon ansvarig chef, så därför gör jag inte det. Frågar alltså.
Men nu över till de annonserade obegripligheterna:
Varför går inte hela västerort och åtminstone halva Kungsholmen man ur huse och brandskattar Bromma flygplats? Hur kan man acceptera att ha en flygplats i princip mitt inne i stan? Finns det någon enda fördel? Säg inte att det är praktiskt, för det köper jag inte. Mer än hälften av flygen från Bromma går till Malmö eller Göteborg, dit det finns utmärkta tågförbindelser, med gott miljösamvete dessutom. Centralen ligger ännu bättre till. En satsning på tågtrafik hade lätt kunnat slå ut allt inrikesflyg söder om Dalälven.
Hur går alla solarier runt? Vilken tänkande människa går regelbundet och solar på solarium år 2008? Förutom alla cancerlarm är det vedervärdigt tråkigt och ganska äckligt.
Om man har en Audi A6 och en villa i en burgen stockholmsförort, hur tänker man då när man anser att man inte har råd att vara föräldraledig mer än ett år? Eller har man månne ett väldigt viktigt och roligt jobb? Exakt vad jobbar man med då skulle jag vilja veta, jag tycker själv att mitt jobb är intressant och roligt men jag kanske har missat något.
Om man är piercad i näsan och förkyld, blir det inte väldigt äckligt då? Tar man ut nosringen vid snuva? Skaver den inte när man snyter sig?
Vad är det som är så himla speciellt med Agnethas och Fridas röster? Hur bar de sig åt? Om någon annan sjunger en Abbalåt låter den inte hälften så bra. (Vad som däremot är helt begripligt är hur Abba nådde sina framgångar. Tussar man ihop fyra var för sig etablerade artister, genommusikaliska och musikskapande sedan barnsben, kan det inte bli annat än bra. Det i sin tur förklarar varför det inte blir något av så många andra grupper. Jag läser om Abba nu, därav denna fundering.)
När jag inte tänker på jobbet eller läser bok är det sådana här världsomstörtande grubblerier jag ägnar mig åt på tunnelbanan.
2008-11-24
Tårar framför TV:n
Jag såg Tom Alandhs film om Martina igår. Jag minns Martina från när jag var liten, vi gick i samma skola några år, i några månader rentav i samma klass.
Jag grät av sentimentalitet, för hennes uppenbarelse med håret i tofsar och en rosett vid varje öra är en bild från en tid som jag har mycket få minnen från. Jag minns den irritation jag ibland kände, jag var ett förnumstigt litet barn som inte hade tid med de hälsningsritualer som var viktiga för henne. Nu såg jag henne med vuxna ögon, genom hennes mammas ögon, och greps av stor ömhet och beundran, känslor som inte rymdes i mitt sjuårsjag.
Tonåringen Martina fick mig också att snörvla, hon som dansar tryckare med huvudet lutat mot kavaljerens axel och som förstulet skjuter upp glasögonen på näsan. Säkert kände hon samma längtan efter kärlek och värme och tillhörighet som jag själv gjorde.
Och gör. Men nu är den uppfylld. Jag har allt jag kan önska mig. Framför allt har jag ett eget liv.
En extra kromosom som gör all skillnad i världen. Här är jag, där är hon - but for the grace of God, den gud jag inte tror på. Å andra sidan lever Martina ett långt bättre liv än sina medsystrar och bröder i andra länder, i andra tider.
När jag ändå var i gråttagen grät jag lite över mina föräldrar också. Mamma som går i pension den här veckan, med blandade känslor. Mamma som varit märkvärdigt tyst på sistone, inte ringt varannan dag och frågat om Q som hon brukar. (Hur mycket dricker hon?). Mamma som är fjättrad vid sin gamle sjuke make - min styvfar - mamma som längtar efter frihet men som inte tillåter sig att varken känna eller erkänna, mamma som begraver sina känslor av bitterhet, trötthet och hopplöshet någonstans djupt djupt inne.
Och så pappa som blir äldre och mer excentrisk och knepig. Som inte heller han hör av sig på en vecka. (Lever han? Hur mycket dricker han?). Pappa som gräver ner sig och tjurar i dagar över en rörmokarräkning när hans försummade badrum till sist beckar ihop. Pappa vars lägenhet jag inte vågat besöka på flera år, jag är rädd för vad som möter mig där. Pappa som jag ibland försiktigt tillhåller att byta skjorta, köpa ny rock för den gamla ser för jävlig ut. Hur ska jag klara av honom när han blir äldre och krångligare? Jag vill inte, men jag måste, för han har ingen annan.
Men mitt i tårarna finns en ljuv sötma av att det inte är tårar för egen del längre. Det är inte för mig jag gråter.
Jag grät av sentimentalitet, för hennes uppenbarelse med håret i tofsar och en rosett vid varje öra är en bild från en tid som jag har mycket få minnen från. Jag minns den irritation jag ibland kände, jag var ett förnumstigt litet barn som inte hade tid med de hälsningsritualer som var viktiga för henne. Nu såg jag henne med vuxna ögon, genom hennes mammas ögon, och greps av stor ömhet och beundran, känslor som inte rymdes i mitt sjuårsjag.
Tonåringen Martina fick mig också att snörvla, hon som dansar tryckare med huvudet lutat mot kavaljerens axel och som förstulet skjuter upp glasögonen på näsan. Säkert kände hon samma längtan efter kärlek och värme och tillhörighet som jag själv gjorde.
Och gör. Men nu är den uppfylld. Jag har allt jag kan önska mig. Framför allt har jag ett eget liv.
En extra kromosom som gör all skillnad i världen. Här är jag, där är hon - but for the grace of God, den gud jag inte tror på. Å andra sidan lever Martina ett långt bättre liv än sina medsystrar och bröder i andra länder, i andra tider.
När jag ändå var i gråttagen grät jag lite över mina föräldrar också. Mamma som går i pension den här veckan, med blandade känslor. Mamma som varit märkvärdigt tyst på sistone, inte ringt varannan dag och frågat om Q som hon brukar. (Hur mycket dricker hon?). Mamma som är fjättrad vid sin gamle sjuke make - min styvfar - mamma som längtar efter frihet men som inte tillåter sig att varken känna eller erkänna, mamma som begraver sina känslor av bitterhet, trötthet och hopplöshet någonstans djupt djupt inne.
Och så pappa som blir äldre och mer excentrisk och knepig. Som inte heller han hör av sig på en vecka. (Lever han? Hur mycket dricker han?). Pappa som gräver ner sig och tjurar i dagar över en rörmokarräkning när hans försummade badrum till sist beckar ihop. Pappa vars lägenhet jag inte vågat besöka på flera år, jag är rädd för vad som möter mig där. Pappa som jag ibland försiktigt tillhåller att byta skjorta, köpa ny rock för den gamla ser för jävlig ut. Hur ska jag klara av honom när han blir äldre och krångligare? Jag vill inte, men jag måste, för han har ingen annan.
Men mitt i tårarna finns en ljuv sötma av att det inte är tårar för egen del längre. Det är inte för mig jag gråter.
Tårar framför TV:n
Jag såg Tom Alandhs film om Martina igår. Jag minns Martina från när jag var liten, vi gick i samma skola några år, i några månader rentav i samma klass.
Jag grät av sentimentalitet, för hennes uppenbarelse med håret i tofsar och en rosett vid varje öra är en bild från en tid som jag har mycket få minnen från. Jag minns den irritation jag ibland kände, jag var ett förnumstigt litet barn som inte hade tid med de hälsningsritualer som var viktiga för henne. Nu såg jag henne med vuxna ögon, genom hennes mammas ögon, och greps av stor ömhet och beundran, känslor som inte rymdes i mitt sjuårsjag.
Tonåringen Martina fick mig också att snörvla, hon som dansar tryckare med huvudet lutat mot kavaljerens axel och som förstulet skjuter upp glasögonen på näsan. Säkert kände hon samma längtan efter kärlek och värme och tillhörighet som jag själv gjorde.
Och gör. Men nu är den uppfylld. Jag har allt jag kan önska mig. Framför allt har jag ett eget liv.
En extra kromosom som gör all skillnad i världen. Här är jag, där är hon - but for the grace of God, den gud jag inte tror på. Å andra sidan lever Martina ett långt bättre liv än sina medsystrar och bröder i andra länder, i andra tider.
När jag ändå var i gråttagen grät jag lite över mina föräldrar också. Mamma som går i pension den här veckan, med blandade känslor. Mamma som varit märkvärdigt tyst på sistone, inte ringt varannan dag och frågat om Q som hon brukar. (Hur mycket dricker hon?). Mamma som är fjättrad vid sin gamle sjuke make - min styvfar - mamma som längtar efter frihet men som inte tillåter sig att varken känna eller erkänna, mamma som begraver sina känslor av bitterhet, trötthet och hopplöshet någonstans djupt djupt inne.
Och så pappa som blir äldre och mer excentrisk och knepig. Som inte heller han hör av sig på en vecka. (Lever han? Hur mycket dricker han?). Pappa som gräver ner sig och tjurar i dagar över en rörmokarräkning när hans försummade badrum till sist beckar ihop. Pappa vars lägenhet jag inte vågat besöka på flera år, jag är rädd för vad som möter mig där. Pappa som jag ibland försiktigt tillhåller att byta skjorta, köpa ny rock för den gamla ser för jävlig ut. Hur ska jag klara av honom när han blir äldre och krångligare? Jag vill inte, men jag måste, för han har ingen annan.
Men mitt i tårarna finns en ljuv sötma av att det inte är tårar för egen del längre. Det är inte för mig jag gråter.
Jag grät av sentimentalitet, för hennes uppenbarelse med håret i tofsar och en rosett vid varje öra är en bild från en tid som jag har mycket få minnen från. Jag minns den irritation jag ibland kände, jag var ett förnumstigt litet barn som inte hade tid med de hälsningsritualer som var viktiga för henne. Nu såg jag henne med vuxna ögon, genom hennes mammas ögon, och greps av stor ömhet och beundran, känslor som inte rymdes i mitt sjuårsjag.
Tonåringen Martina fick mig också att snörvla, hon som dansar tryckare med huvudet lutat mot kavaljerens axel och som förstulet skjuter upp glasögonen på näsan. Säkert kände hon samma längtan efter kärlek och värme och tillhörighet som jag själv gjorde.
Och gör. Men nu är den uppfylld. Jag har allt jag kan önska mig. Framför allt har jag ett eget liv.
En extra kromosom som gör all skillnad i världen. Här är jag, där är hon - but for the grace of God, den gud jag inte tror på. Å andra sidan lever Martina ett långt bättre liv än sina medsystrar och bröder i andra länder, i andra tider.
När jag ändå var i gråttagen grät jag lite över mina föräldrar också. Mamma som går i pension den här veckan, med blandade känslor. Mamma som varit märkvärdigt tyst på sistone, inte ringt varannan dag och frågat om Q som hon brukar. (Hur mycket dricker hon?). Mamma som är fjättrad vid sin gamle sjuke make - min styvfar - mamma som längtar efter frihet men som inte tillåter sig att varken känna eller erkänna, mamma som begraver sina känslor av bitterhet, trötthet och hopplöshet någonstans djupt djupt inne.
Och så pappa som blir äldre och mer excentrisk och knepig. Som inte heller han hör av sig på en vecka. (Lever han? Hur mycket dricker han?). Pappa som gräver ner sig och tjurar i dagar över en rörmokarräkning när hans försummade badrum till sist beckar ihop. Pappa vars lägenhet jag inte vågat besöka på flera år, jag är rädd för vad som möter mig där. Pappa som jag ibland försiktigt tillhåller att byta skjorta, köpa ny rock för den gamla ser för jävlig ut. Hur ska jag klara av honom när han blir äldre och krångligare? Jag vill inte, men jag måste, för han har ingen annan.
Men mitt i tårarna finns en ljuv sötma av att det inte är tårar för egen del längre. Det är inte för mig jag gråter.
2008-11-18
Tillfälligt avbrott
Jag började för en stund sedan att skriva på ett inlägg jag haft som utkast ett tag. Ett förhoppningsvis intressant sådant. Men jag la av. Känner mig trött, grinig och tom.
Idag var jag hemma med snorig Q. Hela förmiddagen gick åt till mejlande och telefonmöten medan Q tämligen snällt tittade på barn-tv och bara klängde på mig ibland. Sedan hade vi det rätt mysigt: viskade "du är söt" till varann, spelade memory, körde tågbana och läste en hel hög med böcker innan vi båda två somnade middag. På eftermiddagen tog vi en regnpromenad och sedan bakade vi bävern Castors sockerkaka (bävrar vet inte vad GI är för något). Dessa idylliska förehavanden interpunkterades med bråk. Q har verkligen en synnerligen stark vilja och ger ofta fullständigt fan i vad man säger till honom. Även dagmamman har påpekat detta. Jag är inte särskilt oroad, jag gissar att det är en fullkomligt naturlig del av utvecklingen. Dessutom har jag en känsla av att hans beteende tyder på viss intelligens, god social förmåga samt god anknytning, snarare än motsatsen. Men det är attans så tålamodsprövande ibland.
Ovanpå detta tar jobbet lite för mycket kraft av mig just nu. Jag behöver komma ikapp och komma i balans. Det är inte så mycket som behövs. Lite mer sömn, lite mer motion. Jag måste skärpa mig och ta hand om mig bättre. Alltså: datorförbud nu i några dagar.
Hasta la vista!
Idag var jag hemma med snorig Q. Hela förmiddagen gick åt till mejlande och telefonmöten medan Q tämligen snällt tittade på barn-tv och bara klängde på mig ibland. Sedan hade vi det rätt mysigt: viskade "du är söt" till varann, spelade memory, körde tågbana och läste en hel hög med böcker innan vi båda två somnade middag. På eftermiddagen tog vi en regnpromenad och sedan bakade vi bävern Castors sockerkaka (bävrar vet inte vad GI är för något). Dessa idylliska förehavanden interpunkterades med bråk. Q har verkligen en synnerligen stark vilja och ger ofta fullständigt fan i vad man säger till honom. Även dagmamman har påpekat detta. Jag är inte särskilt oroad, jag gissar att det är en fullkomligt naturlig del av utvecklingen. Dessutom har jag en känsla av att hans beteende tyder på viss intelligens, god social förmåga samt god anknytning, snarare än motsatsen. Men det är attans så tålamodsprövande ibland.
Ovanpå detta tar jobbet lite för mycket kraft av mig just nu. Jag behöver komma ikapp och komma i balans. Det är inte så mycket som behövs. Lite mer sömn, lite mer motion. Jag måste skärpa mig och ta hand om mig bättre. Alltså: datorförbud nu i några dagar.
Hasta la vista!
Tillfälligt avbrott
Jag började för en stund sedan att skriva på ett inlägg jag haft som utkast ett tag. Ett förhoppningsvis intressant sådant. Men jag la av. Känner mig trött, grinig och tom.
Idag var jag hemma med snorig Q. Hela förmiddagen gick åt till mejlande och telefonmöten medan Q tämligen snällt tittade på barn-tv och bara klängde på mig ibland. Sedan hade vi det rätt mysigt: viskade "du är söt" till varann, spelade memory, körde tågbana och läste en hel hög med böcker innan vi båda två somnade middag. På eftermiddagen tog vi en regnpromenad och sedan bakade vi bävern Castors sockerkaka (bävrar vet inte vad GI är för något). Dessa idylliska förehavanden interpunkterades med bråk. Q har verkligen en synnerligen stark vilja och ger ofta fullständigt fan i vad man säger till honom. Även dagmamman har påpekat detta. Jag är inte särskilt oroad, jag gissar att det är en fullkomligt naturlig del av utvecklingen. Dessutom har jag en känsla av att hans beteende tyder på viss intelligens, god social förmåga samt god anknytning, snarare än motsatsen. Men det är attans så tålamodsprövande ibland.
Ovanpå detta tar jobbet lite för mycket kraft av mig just nu. Jag behöver komma ikapp och komma i balans. Det är inte så mycket som behövs. Lite mer sömn, lite mer motion. Jag måste skärpa mig och ta hand om mig bättre. Alltså: datorförbud nu i några dagar.
Hasta la vista!
Idag var jag hemma med snorig Q. Hela förmiddagen gick åt till mejlande och telefonmöten medan Q tämligen snällt tittade på barn-tv och bara klängde på mig ibland. Sedan hade vi det rätt mysigt: viskade "du är söt" till varann, spelade memory, körde tågbana och läste en hel hög med böcker innan vi båda två somnade middag. På eftermiddagen tog vi en regnpromenad och sedan bakade vi bävern Castors sockerkaka (bävrar vet inte vad GI är för något). Dessa idylliska förehavanden interpunkterades med bråk. Q har verkligen en synnerligen stark vilja och ger ofta fullständigt fan i vad man säger till honom. Även dagmamman har påpekat detta. Jag är inte särskilt oroad, jag gissar att det är en fullkomligt naturlig del av utvecklingen. Dessutom har jag en känsla av att hans beteende tyder på viss intelligens, god social förmåga samt god anknytning, snarare än motsatsen. Men det är attans så tålamodsprövande ibland.
Ovanpå detta tar jobbet lite för mycket kraft av mig just nu. Jag behöver komma ikapp och komma i balans. Det är inte så mycket som behövs. Lite mer sömn, lite mer motion. Jag måste skärpa mig och ta hand om mig bättre. Alltså: datorförbud nu i några dagar.
Hasta la vista!
2008-11-16
Modersmyter och gnällkultur
Jag har nyss läst I huvudet på en mamma av Hanne Kjöller. Som var och en (förhoppningsvis) förstår av min blogg och av min programförklaring till höger, så är diskussioner om föräldraskap i allmänhet och moderskap i synnerhet något som intresserar mig mycket. Dessutom gillar jag Hanne Kjöllers ledare i DN och brukar oftast hålla med henne. Höga förväntningar alltså.
Jag ska direkt klara av de saker jag inte tycker om med boken. Först: att den av titeln att döma kunnat handla om nästan precis vad som helst, vilket inte alls är typiskt för Hanne Kjöllers drastiska och pricksäkra svada. Dessutom vilar det något förminskande över den - här kommer lilla jag tralala med mina små funderingar, ungefär. Synnerligen ovärdigt Kjöller vilket man märker efter bara någon sidas läsning.
(Den paranoida feministen i mig vädrar morgonluft - det måste vara någon på förlaget som varit framme. Jämför med David Eberhards I trygghetsnarkomanernas land - en pregnant och tvärsäker titel som anger vad boken handlar om.)
(Parentes igen: alternativa titlar? Kåt, glad och tacksam - nä kanske inte. Gnällföräldrar? Krossa myten om livspusslet? Sluta gnäll era fertila jävlar? Jag får återkomma i detta ämne.)
Aber nummer två är att boken är lite hafsig - dåligt korrekturläst och möjligen för snabbt skriven. Kjöllers slagkraftiga texter gör sig allra bäst i ledarform, som hel bok blir det lite tröttsamt.
Men för övrigt gillar jag boken högt och rent. Under läsningen ömsom kluckar jag, ömsom duckar jag. Av förtjusning och av omtanke. Heja Hanne! Men aj fan, att hon vågar. Hon kommer att få så mycket skäll.
För här skräds inte orden. Hon dissar svensk mödravård (till skillnad från övrig vård baserad på mumbo-jumbo och jordemorstrams), amningsdoktrinen (ja, det är skitbra att amma men inte till vilket pris som helst och lång amning påverkar faktiskt jämställdheten) och allra främst den gnällkultur som tycks vara kutym bland småbarnsföräldrar. Hennes punchline är denna: svårt att vara förälder idag? Men har det någonsin, någonstans varit lättare? Nä just det.
Efter lite googlande hamnar jag på ett par bloggar där skribenterna i och för sig gillar boken men reagerar surt på uppmaningen att vara tacksam över att man fått barn. Det förstår jag inte riktigt, men så har jag ju i likhet med Hanne Kjöller många års infertilitet bakom mig. Jag är oändligt, obeskrivligt tacksam över att ha fått Q. Det går inte en dag utan att jag tänker på det. Jag är ganska säker på att det är uppenbart för omgivningen och att det kommer att vara det för Q också. Men betyder det att det jämt står ett förklarat skimmer kring mig, att jag aldrig tappar tålamod eller humör, att jag aldrig fräser eller svär åt honom, att jag jublar när han väcker mig med en spark i revbenen? Absolut inte. Att känna tacksamhet och att förmedla den är inte samma sak som att visa upp en ständigt solig och mild fasad. Är jag då en bättre förälder än de som inte genomfars av tacksamhetskänslor? Nä, det tror jag inte. Men jag tror att varje barn mår bra av att höra att de är sina föräldrar till glädje, och jag tror också att man själv lättare klarar av föräldravardagens förtretligheter om man ibland besinnar att det kunde varit värre, utan barn.
Hanne Kjöller speglar ganska exakt mina åsikter om föräldraskap och jämställdhet. Har man ett tänkande och analytiskt förhållningssätt till tillvaron finns det ingen orsak att överge detta när man får barn. Hennes uppmaning är alltså att man ska tänka efter före och bestämma sig för vilken sorts förälder man vill vara. Inte gå på känsla och låta biologi och hormoner styra. Jag tror hon har rätt. Till exempel menar hon att man i förväg ska göra upp om föräldraledigheten.
Inte göra som vi alltså. När vi kom hem med Q för nästan precis två år sedan hade jag inte satt något bestämt datum för att börja jobba igen. Längre tid än sex månader men inte så länge som ett år, sa jag till min chef. Bah. Gissa vem som fick allt kallare fötter när hon såg månaderna rinna iväg. När sommaren började ringde jag chefen och meddelade kallt att jag inte alls tänkte börja i augusti som han trodde, utan i januari. O var förstås med på noterna, han kunde mycket väl tänka sig att jobba lite längre.
Med facit på hand (fjorton månader hemma för mig, åtta för O) vet jag att det var dumt att göra som vi gjorde. Vi föll i den klassiska fällan, att fortsätta på den inslagna vägen, att sätta våra egna behov (mitt behov av att vara hemma, O:s av att jobba lite längre) före Q:s. Något lite kan vi skylla på det faktum att jag varit ganska sjuk före föräldraledigheten och fortfarande kände av min sjukdom en hel del. När det var dags att börja jobba mådde jag mycket bättre. Men det är ingen bra undanflykt, föräldraledigheten tillhör barnet och ska inte användas som förtäckt sjukskrivning.
(Ekonomin var ingen ursäkt - tvärtom, eftersom jag tjänar mer än O.)
Nu var ju O ledig ganska länge med Q ändå, och jag tror varken att deras relation eller vårt äktenskap tagit så värst mycket stryk av den ojämna uppdelningen. Men om jag vetat det jag vet nu, hade jag velat lägga upp det på ett annat sätt.
Boken rekommenderas alltså! Tråkigt nog kommer den nog inte att läsas av de som allra mest skulle behöva ifrågasätta sina livsval och sina attityder. Men just det är svårt att göra något åt.
Jag ska direkt klara av de saker jag inte tycker om med boken. Först: att den av titeln att döma kunnat handla om nästan precis vad som helst, vilket inte alls är typiskt för Hanne Kjöllers drastiska och pricksäkra svada. Dessutom vilar det något förminskande över den - här kommer lilla jag tralala med mina små funderingar, ungefär. Synnerligen ovärdigt Kjöller vilket man märker efter bara någon sidas läsning.
(Den paranoida feministen i mig vädrar morgonluft - det måste vara någon på förlaget som varit framme. Jämför med David Eberhards I trygghetsnarkomanernas land - en pregnant och tvärsäker titel som anger vad boken handlar om.)
(Parentes igen: alternativa titlar? Kåt, glad och tacksam - nä kanske inte. Gnällföräldrar? Krossa myten om livspusslet? Sluta gnäll era fertila jävlar? Jag får återkomma i detta ämne.)
Aber nummer två är att boken är lite hafsig - dåligt korrekturläst och möjligen för snabbt skriven. Kjöllers slagkraftiga texter gör sig allra bäst i ledarform, som hel bok blir det lite tröttsamt.
Men för övrigt gillar jag boken högt och rent. Under läsningen ömsom kluckar jag, ömsom duckar jag. Av förtjusning och av omtanke. Heja Hanne! Men aj fan, att hon vågar. Hon kommer att få så mycket skäll.
För här skräds inte orden. Hon dissar svensk mödravård (till skillnad från övrig vård baserad på mumbo-jumbo och jordemorstrams), amningsdoktrinen (ja, det är skitbra att amma men inte till vilket pris som helst och lång amning påverkar faktiskt jämställdheten) och allra främst den gnällkultur som tycks vara kutym bland småbarnsföräldrar. Hennes punchline är denna: svårt att vara förälder idag? Men har det någonsin, någonstans varit lättare? Nä just det.
Efter lite googlande hamnar jag på ett par bloggar där skribenterna i och för sig gillar boken men reagerar surt på uppmaningen att vara tacksam över att man fått barn. Det förstår jag inte riktigt, men så har jag ju i likhet med Hanne Kjöller många års infertilitet bakom mig. Jag är oändligt, obeskrivligt tacksam över att ha fått Q. Det går inte en dag utan att jag tänker på det. Jag är ganska säker på att det är uppenbart för omgivningen och att det kommer att vara det för Q också. Men betyder det att det jämt står ett förklarat skimmer kring mig, att jag aldrig tappar tålamod eller humör, att jag aldrig fräser eller svär åt honom, att jag jublar när han väcker mig med en spark i revbenen? Absolut inte. Att känna tacksamhet och att förmedla den är inte samma sak som att visa upp en ständigt solig och mild fasad. Är jag då en bättre förälder än de som inte genomfars av tacksamhetskänslor? Nä, det tror jag inte. Men jag tror att varje barn mår bra av att höra att de är sina föräldrar till glädje, och jag tror också att man själv lättare klarar av föräldravardagens förtretligheter om man ibland besinnar att det kunde varit värre, utan barn.
Hanne Kjöller speglar ganska exakt mina åsikter om föräldraskap och jämställdhet. Har man ett tänkande och analytiskt förhållningssätt till tillvaron finns det ingen orsak att överge detta när man får barn. Hennes uppmaning är alltså att man ska tänka efter före och bestämma sig för vilken sorts förälder man vill vara. Inte gå på känsla och låta biologi och hormoner styra. Jag tror hon har rätt. Till exempel menar hon att man i förväg ska göra upp om föräldraledigheten.
Inte göra som vi alltså. När vi kom hem med Q för nästan precis två år sedan hade jag inte satt något bestämt datum för att börja jobba igen. Längre tid än sex månader men inte så länge som ett år, sa jag till min chef. Bah. Gissa vem som fick allt kallare fötter när hon såg månaderna rinna iväg. När sommaren började ringde jag chefen och meddelade kallt att jag inte alls tänkte börja i augusti som han trodde, utan i januari. O var förstås med på noterna, han kunde mycket väl tänka sig att jobba lite längre.
Med facit på hand (fjorton månader hemma för mig, åtta för O) vet jag att det var dumt att göra som vi gjorde. Vi föll i den klassiska fällan, att fortsätta på den inslagna vägen, att sätta våra egna behov (mitt behov av att vara hemma, O:s av att jobba lite längre) före Q:s. Något lite kan vi skylla på det faktum att jag varit ganska sjuk före föräldraledigheten och fortfarande kände av min sjukdom en hel del. När det var dags att börja jobba mådde jag mycket bättre. Men det är ingen bra undanflykt, föräldraledigheten tillhör barnet och ska inte användas som förtäckt sjukskrivning.
(Ekonomin var ingen ursäkt - tvärtom, eftersom jag tjänar mer än O.)
Nu var ju O ledig ganska länge med Q ändå, och jag tror varken att deras relation eller vårt äktenskap tagit så värst mycket stryk av den ojämna uppdelningen. Men om jag vetat det jag vet nu, hade jag velat lägga upp det på ett annat sätt.
Boken rekommenderas alltså! Tråkigt nog kommer den nog inte att läsas av de som allra mest skulle behöva ifrågasätta sina livsval och sina attityder. Men just det är svårt att göra något åt.
Modersmyter och gnällkultur
Jag har nyss läst I huvudet på en mamma av Hanne Kjöller. Som var och en (förhoppningsvis) förstår av min blogg och av min programförklaring till höger, så är diskussioner om föräldraskap i allmänhet och moderskap i synnerhet något som intresserar mig mycket. Dessutom gillar jag Hanne Kjöllers ledare i DN och brukar oftast hålla med henne. Höga förväntningar alltså.
Jag ska direkt klara av de saker jag inte tycker om med boken. Först: att den av titeln att döma kunnat handla om nästan precis vad som helst, vilket inte alls är typiskt för Hanne Kjöllers drastiska och pricksäkra svada. Dessutom vilar det något förminskande över den - här kommer lilla jag tralala med mina små funderingar, ungefär. Synnerligen ovärdigt Kjöller vilket man märker efter bara någon sidas läsning.
(Den paranoida feministen i mig vädrar morgonluft - det måste vara någon på förlaget som varit framme. Jämför med David Eberhards I trygghetsnarkomanernas land - en pregnant och tvärsäker titel som anger vad boken handlar om.)
(Parentes igen: alternativa titlar? Kåt, glad och tacksam - nä kanske inte. Gnällföräldrar? Krossa myten om livspusslet? Sluta gnäll era fertila jävlar? Jag får återkomma i detta ämne.)
Aber nummer två är att boken är lite hafsig - dåligt korrekturläst och möjligen för snabbt skriven. Kjöllers slagkraftiga texter gör sig allra bäst i ledarform, som hel bok blir det lite tröttsamt.
Men för övrigt gillar jag boken högt och rent. Under läsningen ömsom kluckar jag, ömsom duckar jag. Av förtjusning och av omtanke. Heja Hanne! Men aj fan, att hon vågar. Hon kommer att få så mycket skäll.
För här skräds inte orden. Hon dissar svensk mödravård (till skillnad från övrig vård baserad på mumbo-jumbo och jordemorstrams), amningsdoktrinen (ja, det är skitbra att amma men inte till vilket pris som helst och lång amning påverkar faktiskt jämställdheten) och allra främst den gnällkultur som tycks vara kutym bland småbarnsföräldrar. Hennes punchline är denna: svårt att vara förälder idag? Men har det någonsin, någonstans varit lättare? Nä just det.
Efter lite googlande hamnar jag på ett par bloggar där skribenterna i och för sig gillar boken men reagerar surt på uppmaningen att vara tacksam över att man fått barn. Det förstår jag inte riktigt, men så har jag ju i likhet med Hanne Kjöller många års infertilitet bakom mig. Jag är oändligt, obeskrivligt tacksam över att ha fått Q. Det går inte en dag utan att jag tänker på det. Jag är ganska säker på att det är uppenbart för omgivningen och att det kommer att vara det för Q också. Men betyder det att det jämt står ett förklarat skimmer kring mig, att jag aldrig tappar tålamod eller humör, att jag aldrig fräser eller svär åt honom, att jag jublar när han väcker mig med en spark i revbenen? Absolut inte. Att känna tacksamhet och att förmedla den är inte samma sak som att visa upp en ständigt solig och mild fasad. Är jag då en bättre förälder än de som inte genomfars av tacksamhetskänslor? Nä, det tror jag inte. Men jag tror att varje barn mår bra av att höra att de är sina föräldrar till glädje, och jag tror också att man själv lättare klarar av föräldravardagens förtretligheter om man ibland besinnar att det kunde varit värre, utan barn.
Hanne Kjöller speglar ganska exakt mina åsikter om föräldraskap och jämställdhet. Har man ett tänkande och analytiskt förhållningssätt till tillvaron finns det ingen orsak att överge detta när man får barn. Hennes uppmaning är alltså att man ska tänka efter före och bestämma sig för vilken sorts förälder man vill vara. Inte gå på känsla och låta biologi och hormoner styra. Jag tror hon har rätt. Till exempel menar hon att man i förväg ska göra upp om föräldraledigheten.
Inte göra som vi alltså. När vi kom hem med Q för nästan precis två år sedan hade jag inte satt något bestämt datum för att börja jobba igen. Längre tid än sex månader men inte så länge som ett år, sa jag till min chef. Bah. Gissa vem som fick allt kallare fötter när hon såg månaderna rinna iväg. När sommaren började ringde jag chefen och meddelade kallt att jag inte alls tänkte börja i augusti som han trodde, utan i januari. O var förstås med på noterna, han kunde mycket väl tänka sig att jobba lite längre.
Med facit på hand (fjorton månader hemma för mig, åtta för O) vet jag att det var dumt att göra som vi gjorde. Vi föll i den klassiska fällan, att fortsätta på den inslagna vägen, att sätta våra egna behov (mitt behov av att vara hemma, O:s av att jobba lite längre) före Q:s. Något lite kan vi skylla på det faktum att jag varit ganska sjuk före föräldraledigheten och fortfarande kände av min sjukdom en hel del. När det var dags att börja jobba mådde jag mycket bättre. Men det är ingen bra undanflykt, föräldraledigheten tillhör barnet och ska inte användas som förtäckt sjukskrivning.
(Ekonomin var ingen ursäkt - tvärtom, eftersom jag tjänar mer än O.)
Nu var ju O ledig ganska länge med Q ändå, och jag tror varken att deras relation eller vårt äktenskap tagit så värst mycket stryk av den ojämna uppdelningen. Men om jag vetat det jag vet nu, hade jag velat lägga upp det på ett annat sätt.
Boken rekommenderas alltså! Tråkigt nog kommer den nog inte att läsas av de som allra mest skulle behöva ifrågasätta sina livsval och sina attityder. Men just det är svårt att göra något åt.
Jag ska direkt klara av de saker jag inte tycker om med boken. Först: att den av titeln att döma kunnat handla om nästan precis vad som helst, vilket inte alls är typiskt för Hanne Kjöllers drastiska och pricksäkra svada. Dessutom vilar det något förminskande över den - här kommer lilla jag tralala med mina små funderingar, ungefär. Synnerligen ovärdigt Kjöller vilket man märker efter bara någon sidas läsning.
(Den paranoida feministen i mig vädrar morgonluft - det måste vara någon på förlaget som varit framme. Jämför med David Eberhards I trygghetsnarkomanernas land - en pregnant och tvärsäker titel som anger vad boken handlar om.)
(Parentes igen: alternativa titlar? Kåt, glad och tacksam - nä kanske inte. Gnällföräldrar? Krossa myten om livspusslet? Sluta gnäll era fertila jävlar? Jag får återkomma i detta ämne.)
Aber nummer två är att boken är lite hafsig - dåligt korrekturläst och möjligen för snabbt skriven. Kjöllers slagkraftiga texter gör sig allra bäst i ledarform, som hel bok blir det lite tröttsamt.
Men för övrigt gillar jag boken högt och rent. Under läsningen ömsom kluckar jag, ömsom duckar jag. Av förtjusning och av omtanke. Heja Hanne! Men aj fan, att hon vågar. Hon kommer att få så mycket skäll.
För här skräds inte orden. Hon dissar svensk mödravård (till skillnad från övrig vård baserad på mumbo-jumbo och jordemorstrams), amningsdoktrinen (ja, det är skitbra att amma men inte till vilket pris som helst och lång amning påverkar faktiskt jämställdheten) och allra främst den gnällkultur som tycks vara kutym bland småbarnsföräldrar. Hennes punchline är denna: svårt att vara förälder idag? Men har det någonsin, någonstans varit lättare? Nä just det.
Efter lite googlande hamnar jag på ett par bloggar där skribenterna i och för sig gillar boken men reagerar surt på uppmaningen att vara tacksam över att man fått barn. Det förstår jag inte riktigt, men så har jag ju i likhet med Hanne Kjöller många års infertilitet bakom mig. Jag är oändligt, obeskrivligt tacksam över att ha fått Q. Det går inte en dag utan att jag tänker på det. Jag är ganska säker på att det är uppenbart för omgivningen och att det kommer att vara det för Q också. Men betyder det att det jämt står ett förklarat skimmer kring mig, att jag aldrig tappar tålamod eller humör, att jag aldrig fräser eller svär åt honom, att jag jublar när han väcker mig med en spark i revbenen? Absolut inte. Att känna tacksamhet och att förmedla den är inte samma sak som att visa upp en ständigt solig och mild fasad. Är jag då en bättre förälder än de som inte genomfars av tacksamhetskänslor? Nä, det tror jag inte. Men jag tror att varje barn mår bra av att höra att de är sina föräldrar till glädje, och jag tror också att man själv lättare klarar av föräldravardagens förtretligheter om man ibland besinnar att det kunde varit värre, utan barn.
Hanne Kjöller speglar ganska exakt mina åsikter om föräldraskap och jämställdhet. Har man ett tänkande och analytiskt förhållningssätt till tillvaron finns det ingen orsak att överge detta när man får barn. Hennes uppmaning är alltså att man ska tänka efter före och bestämma sig för vilken sorts förälder man vill vara. Inte gå på känsla och låta biologi och hormoner styra. Jag tror hon har rätt. Till exempel menar hon att man i förväg ska göra upp om föräldraledigheten.
Inte göra som vi alltså. När vi kom hem med Q för nästan precis två år sedan hade jag inte satt något bestämt datum för att börja jobba igen. Längre tid än sex månader men inte så länge som ett år, sa jag till min chef. Bah. Gissa vem som fick allt kallare fötter när hon såg månaderna rinna iväg. När sommaren började ringde jag chefen och meddelade kallt att jag inte alls tänkte börja i augusti som han trodde, utan i januari. O var förstås med på noterna, han kunde mycket väl tänka sig att jobba lite längre.
Med facit på hand (fjorton månader hemma för mig, åtta för O) vet jag att det var dumt att göra som vi gjorde. Vi föll i den klassiska fällan, att fortsätta på den inslagna vägen, att sätta våra egna behov (mitt behov av att vara hemma, O:s av att jobba lite längre) före Q:s. Något lite kan vi skylla på det faktum att jag varit ganska sjuk före föräldraledigheten och fortfarande kände av min sjukdom en hel del. När det var dags att börja jobba mådde jag mycket bättre. Men det är ingen bra undanflykt, föräldraledigheten tillhör barnet och ska inte användas som förtäckt sjukskrivning.
(Ekonomin var ingen ursäkt - tvärtom, eftersom jag tjänar mer än O.)
Nu var ju O ledig ganska länge med Q ändå, och jag tror varken att deras relation eller vårt äktenskap tagit så värst mycket stryk av den ojämna uppdelningen. Men om jag vetat det jag vet nu, hade jag velat lägga upp det på ett annat sätt.
Boken rekommenderas alltså! Tråkigt nog kommer den nog inte att läsas av de som allra mest skulle behöva ifrågasätta sina livsval och sina attityder. Men just det är svårt att göra något åt.
2008-11-12
Kropp och kroppsuppfattning
Bantningssnack är det tråkigaste jag vet, så jag ska inte trötta er med dylikt. Suffice to say: det finns en plan, aktiviteter pågår. Någon gång nästa år ska jag förhoppningsvis vara utrustad med en mer hälsosam vikt.
För det är ju så att jag just nu, så när som på något eller några kilo, väger mer än jag någonsin har gjort förut. Alldeles utan någon anständig förklaring.
Alla har rätt att tycka vad de vill om sina egna kroppar, och alla har sin måttstock. Ändå ler jag sorgset över en och annan betraktelse både i verkliga livet och på nätet, personer som ondgör sig, oroar sig, beklagar sig över sin vikt.
För själv väger jag trettio eller fyrtio kilo mer än dem. Vad väger jag då? Det skulle inte konstapeln tro om jag berättade - hoppas jag. Mina 178 cm och mitt avlånga ansikte lurar många. Jag ser förmodligen överviktig ut men inte fullt så överviktig som jag faktiskt är. Exempelvis är jag ganska övertygad om att jag toppar alla i min arbetsgrupp, ganska vältränade unga män i sina bästa år, alla av ungefärlig svensk medellängd eller strax därunder. Kanske ett nytt hot att ta till på jobbet - gör du inte som jag säger så sätter jag mig på dig?
Men vem är jag att döma ut andra som inte trivs med sig själva? Hur medveten jag än är om att det av hälsoskäl vore bra att gå ner ett tvåsiffrigt antal kilon, så är det inte tanken på hälsan som är min främsta sporre.
Det som istället kan höja min motivation någon grad och få mig att faktiskt hålla matintaget under kontroll en dag eller två, är ren ytlighet, fåfänga och kosmetik. Igår hade vi videokonferens på jobbet. Jag gick raka vägen därifrån till Friskis. Vem är den medelålders feta damen i brun kofta, dubbelt så stor som sina kollegor? Det kan knappast vara jag, för hade jag sett den bilden i spegeln imorse hade jag inte lämnat lägenheten.
Krasst sett är det inte så konstigt att jag väger för mycket. Jag gillar mat, jag är inte överdrivet intresserad av att motionera. Under min uppväxt undvek jag alla former av fysisk träning. Först i vuxen ålder upptäckte jag att det faktiskt kan vara både roligt och skönt att motionera. Konstigt nog (slår det mig först nu) sammanföll denna upptäckt i stort sett med min viktuppgång, som sedan bara har fortsatt. Bägge mina föräldrar är ganska överviktiga, och mycket förtjusta i och intresserade av mat. Jag har sålunda ett både genetiskt och socialt arv som betungar i bokstavlig mening. Som om detta inte skulle vara nog är jag gift med en man som tar fullt ansvar för matlagningen (vilket är alldeles underbart) men som också delar mitt intresse för god mat och min tendens att jämställa mat med belöning.
Tankarna far genom huvudet. Men istället för att räkna kalorier, gångna steg, gympade minuter, kanske jag skulle ägna mig åt att analysera den verkliga bakgrunden till att jag ser ut som jag gör? För om problemet vore så enkelt som att bestämma sig för att balansera energiintaget med förbränningen skulle jag vara lagomviktig för länge sedan. Det mesta jag har föresatt mig att göra har jag också lyckats med, utom två saker. Att bli gravid. Att gå ner i vikt. Varför?
Min historia är sorgligt allmängiltig: det var när jag träffade O och blev sambo som jag började öka. Inte så mycket till att börja med men så småningom allt mer. När vi fick Q hade jag antagligen tappat några kilon på grund av min sjukdom, och gick troligtvis ner ytterligare några direkt, förmodligen av en kombination av pur lycka, för trött för att äta, ständigt på benen för att förhindra företagsamma åttamånadersbebis att göra diverse saker. Efter några månader hittade jag mitt mammaekvilibrium och började snabbt att äta upp mig igen. Kaffelattande och bullande uppvägdes tyvärr inte av barnvagnspromenaderna, hur gärna jag än ville tro det.
Varför äter jag? För att det är gott. För att det är lustbetonat. Jag vet inget trevligare än att sätta mig ner till en riktigt god middag. Förrätt, varmrätt och varför inte en efterrätt. Vin förstås. Vin är gott.
För att inte tala om allt annat som är gott och sätter guldkant på livet. Fika. En het, stark, och skummig cappuccino med nybakt bulle, söt och mild och kaneldoftande som en bullerbybarndom, med pärlsocker som knastrar mellan tänderna och exploderar i sötma över tungan. Kryddigt mustig morotskaka täckt av lätt syrlig glasyr. Desserter. Pannacotta. Den ultimata kombinationen av socker och grädde, upphöjd till perfektion av svarta vaniljprickar och balanserat av syrlig hallonsås. Chips. Rivigt saltstarka på tungan, härligt knastriga mellan tänderna, feta och energirika nog att väcka stenåldersinstinkterna: näring! gott! ät tills det tar slut! Smågodis, köpt i specialaffär - vanlig 7-Eleven med trista tio sorter, torra och dyra duger inte. Nej, jag åker den extra vägen till affären med hundratals sorter och plockar åt mig hektovis av salt, surt, sött, segt. Godis är en mer än trettioårig passion, ända sedan jag knatade längs Nordenskiöldsgatan med fyra kronor i näven mot närmaste tobaksaffär för att välja, peka och ändra: "Två såna, en sån - hur mycket har jag kvar? Två såna, nä förresten, lägg tillbaka dem, en sån istället". Komma hem med skatten i en påse, välja ut två Asterixalbum att läsa medan godiset avnjöts. En helig stund, ett sakrament.
Det finns en omåttlighet i detta som jag egentligen föraktar - min dom faller hårt över mina föräldrar för att de inte förmår sätta stopp när de dricker. Men själv gör jag samma sak med mat. Alkohol är för dem guldkanten, belöningen. För mig är det mat.
(Det är energiintaget som är mitt problem, helt klart. Låt vara att jag aldrig varit någon idrottsfantast men vardagsmotion klarar jag av.)
Sex och sensualism kan man också fundera över. Har mat tagit den platsen i mitt liv? Gudarna ska veta att det är svårt att få till det som småbarnsförälder med tro på samsovning. Men jag kan inte skylla på det. Mönstret lades tidigare, före Q. Var det när jag började känna mig säker på O, när passionen falnade och övergick i trygg kärlek, som jag började äta? Flyttade jag över passionen på maten? Gjorde jag mig samtidigt tjock och oattraktiv för andra? För att garanterat inte frestas? Riktigt så enkelt är det nog inte, men det kan vara en del av förklaringen.
Och så har vi självbilden, den försåtliga. Jag är ju inte tjock egentligen. Jag var inte tjock som barn, inte heller som ung. Det sitter i, och gör att jag ständigt får en chock när jag ser foton på mig själv, eller ännu värre videobilder. Det är inte bara fåfänga som får mig att reagera, det är också en mycket obehaglig känsla av att det där inte är jag.
Enklaste strategin är att bli lite ledsen, sucka och fatta en ny föresats. Som håller någon dag eller två. Sticka huvudet i sanden, låta saken bero. Inte alls typiskt mig som annars är en ganska beskäftig och otålig natur som inte kan låta bli att peta och röra i saker.
Var kommer feminismen in, undrar vän av ordning. Här. Självbilden kan verka åt motsatt håll ibland också. Jag kan, precis som de flesta kvinnor, bli förtvivlad över det jag ser i spegeln. Jag inbillar mig att kvinnor har ett mer laddat och skamfyllt förhållande till sina kroppar och till sin vikt än vad män har. De överviktiga män jag känner har en ganska pragmatisk inställning. De väger (ha!) för och emot och konstaterar att det är bekvämt att fortsätta på den inslagna vägen, tills något inträffar som får dem att omvärdera. De tänker inte på sin vikt dagligen. De skärskådar och kritiserar inte sina kroppar. De jämför dem inte med ouppnåeliga skönhetsideal.
Har jag med denna svada kommit ett enda steg närmare min hälsovikt? Nä. Men jag har i alla fall låtit bli att äta under tiden.
För det är ju så att jag just nu, så när som på något eller några kilo, väger mer än jag någonsin har gjort förut. Alldeles utan någon anständig förklaring.
Alla har rätt att tycka vad de vill om sina egna kroppar, och alla har sin måttstock. Ändå ler jag sorgset över en och annan betraktelse både i verkliga livet och på nätet, personer som ondgör sig, oroar sig, beklagar sig över sin vikt.
För själv väger jag trettio eller fyrtio kilo mer än dem. Vad väger jag då? Det skulle inte konstapeln tro om jag berättade - hoppas jag. Mina 178 cm och mitt avlånga ansikte lurar många. Jag ser förmodligen överviktig ut men inte fullt så överviktig som jag faktiskt är. Exempelvis är jag ganska övertygad om att jag toppar alla i min arbetsgrupp, ganska vältränade unga män i sina bästa år, alla av ungefärlig svensk medellängd eller strax därunder. Kanske ett nytt hot att ta till på jobbet - gör du inte som jag säger så sätter jag mig på dig?
Men vem är jag att döma ut andra som inte trivs med sig själva? Hur medveten jag än är om att det av hälsoskäl vore bra att gå ner ett tvåsiffrigt antal kilon, så är det inte tanken på hälsan som är min främsta sporre.
Det som istället kan höja min motivation någon grad och få mig att faktiskt hålla matintaget under kontroll en dag eller två, är ren ytlighet, fåfänga och kosmetik. Igår hade vi videokonferens på jobbet. Jag gick raka vägen därifrån till Friskis. Vem är den medelålders feta damen i brun kofta, dubbelt så stor som sina kollegor? Det kan knappast vara jag, för hade jag sett den bilden i spegeln imorse hade jag inte lämnat lägenheten.
Krasst sett är det inte så konstigt att jag väger för mycket. Jag gillar mat, jag är inte överdrivet intresserad av att motionera. Under min uppväxt undvek jag alla former av fysisk träning. Först i vuxen ålder upptäckte jag att det faktiskt kan vara både roligt och skönt att motionera. Konstigt nog (slår det mig först nu) sammanföll denna upptäckt i stort sett med min viktuppgång, som sedan bara har fortsatt. Bägge mina föräldrar är ganska överviktiga, och mycket förtjusta i och intresserade av mat. Jag har sålunda ett både genetiskt och socialt arv som betungar i bokstavlig mening. Som om detta inte skulle vara nog är jag gift med en man som tar fullt ansvar för matlagningen (vilket är alldeles underbart) men som också delar mitt intresse för god mat och min tendens att jämställa mat med belöning.
Tankarna far genom huvudet. Men istället för att räkna kalorier, gångna steg, gympade minuter, kanske jag skulle ägna mig åt att analysera den verkliga bakgrunden till att jag ser ut som jag gör? För om problemet vore så enkelt som att bestämma sig för att balansera energiintaget med förbränningen skulle jag vara lagomviktig för länge sedan. Det mesta jag har föresatt mig att göra har jag också lyckats med, utom två saker. Att bli gravid. Att gå ner i vikt. Varför?
Min historia är sorgligt allmängiltig: det var när jag träffade O och blev sambo som jag började öka. Inte så mycket till att börja med men så småningom allt mer. När vi fick Q hade jag antagligen tappat några kilon på grund av min sjukdom, och gick troligtvis ner ytterligare några direkt, förmodligen av en kombination av pur lycka, för trött för att äta, ständigt på benen för att förhindra företagsamma åttamånadersbebis att göra diverse saker. Efter några månader hittade jag mitt mammaekvilibrium och började snabbt att äta upp mig igen. Kaffelattande och bullande uppvägdes tyvärr inte av barnvagnspromenaderna, hur gärna jag än ville tro det.
Varför äter jag? För att det är gott. För att det är lustbetonat. Jag vet inget trevligare än att sätta mig ner till en riktigt god middag. Förrätt, varmrätt och varför inte en efterrätt. Vin förstås. Vin är gott.
För att inte tala om allt annat som är gott och sätter guldkant på livet. Fika. En het, stark, och skummig cappuccino med nybakt bulle, söt och mild och kaneldoftande som en bullerbybarndom, med pärlsocker som knastrar mellan tänderna och exploderar i sötma över tungan. Kryddigt mustig morotskaka täckt av lätt syrlig glasyr. Desserter. Pannacotta. Den ultimata kombinationen av socker och grädde, upphöjd till perfektion av svarta vaniljprickar och balanserat av syrlig hallonsås. Chips. Rivigt saltstarka på tungan, härligt knastriga mellan tänderna, feta och energirika nog att väcka stenåldersinstinkterna: näring! gott! ät tills det tar slut! Smågodis, köpt i specialaffär - vanlig 7-Eleven med trista tio sorter, torra och dyra duger inte. Nej, jag åker den extra vägen till affären med hundratals sorter och plockar åt mig hektovis av salt, surt, sött, segt. Godis är en mer än trettioårig passion, ända sedan jag knatade längs Nordenskiöldsgatan med fyra kronor i näven mot närmaste tobaksaffär för att välja, peka och ändra: "Två såna, en sån - hur mycket har jag kvar? Två såna, nä förresten, lägg tillbaka dem, en sån istället". Komma hem med skatten i en påse, välja ut två Asterixalbum att läsa medan godiset avnjöts. En helig stund, ett sakrament.
Det finns en omåttlighet i detta som jag egentligen föraktar - min dom faller hårt över mina föräldrar för att de inte förmår sätta stopp när de dricker. Men själv gör jag samma sak med mat. Alkohol är för dem guldkanten, belöningen. För mig är det mat.
(Det är energiintaget som är mitt problem, helt klart. Låt vara att jag aldrig varit någon idrottsfantast men vardagsmotion klarar jag av.)
Sex och sensualism kan man också fundera över. Har mat tagit den platsen i mitt liv? Gudarna ska veta att det är svårt att få till det som småbarnsförälder med tro på samsovning. Men jag kan inte skylla på det. Mönstret lades tidigare, före Q. Var det när jag började känna mig säker på O, när passionen falnade och övergick i trygg kärlek, som jag började äta? Flyttade jag över passionen på maten? Gjorde jag mig samtidigt tjock och oattraktiv för andra? För att garanterat inte frestas? Riktigt så enkelt är det nog inte, men det kan vara en del av förklaringen.
Och så har vi självbilden, den försåtliga. Jag är ju inte tjock egentligen. Jag var inte tjock som barn, inte heller som ung. Det sitter i, och gör att jag ständigt får en chock när jag ser foton på mig själv, eller ännu värre videobilder. Det är inte bara fåfänga som får mig att reagera, det är också en mycket obehaglig känsla av att det där inte är jag.
Enklaste strategin är att bli lite ledsen, sucka och fatta en ny föresats. Som håller någon dag eller två. Sticka huvudet i sanden, låta saken bero. Inte alls typiskt mig som annars är en ganska beskäftig och otålig natur som inte kan låta bli att peta och röra i saker.
Var kommer feminismen in, undrar vän av ordning. Här. Självbilden kan verka åt motsatt håll ibland också. Jag kan, precis som de flesta kvinnor, bli förtvivlad över det jag ser i spegeln. Jag inbillar mig att kvinnor har ett mer laddat och skamfyllt förhållande till sina kroppar och till sin vikt än vad män har. De överviktiga män jag känner har en ganska pragmatisk inställning. De väger (ha!) för och emot och konstaterar att det är bekvämt att fortsätta på den inslagna vägen, tills något inträffar som får dem att omvärdera. De tänker inte på sin vikt dagligen. De skärskådar och kritiserar inte sina kroppar. De jämför dem inte med ouppnåeliga skönhetsideal.
Har jag med denna svada kommit ett enda steg närmare min hälsovikt? Nä. Men jag har i alla fall låtit bli att äta under tiden.
Kropp och kroppsuppfattning
Bantningssnack är det tråkigaste jag vet, så jag ska inte trötta er med dylikt. Suffice to say: det finns en plan, aktiviteter pågår. Någon gång nästa år ska jag förhoppningsvis vara utrustad med en mer hälsosam vikt.
För det är ju så att jag just nu, så när som på något eller några kilo, väger mer än jag någonsin har gjort förut. Alldeles utan någon anständig förklaring.
Alla har rätt att tycka vad de vill om sina egna kroppar, och alla har sin måttstock. Ändå ler jag sorgset över en och annan betraktelse både i verkliga livet och på nätet, personer som ondgör sig, oroar sig, beklagar sig över sin vikt.
För själv väger jag trettio eller fyrtio kilo mer än dem. Vad väger jag då? Det skulle inte konstapeln tro om jag berättade - hoppas jag. Mina 178 cm och mitt avlånga ansikte lurar många. Jag ser förmodligen överviktig ut men inte fullt så överviktig som jag faktiskt är. Exempelvis är jag ganska övertygad om att jag toppar alla i min arbetsgrupp, ganska vältränade unga män i sina bästa år, alla av ungefärlig svensk medellängd eller strax därunder. Kanske ett nytt hot att ta till på jobbet - gör du inte som jag säger så sätter jag mig på dig?
Men vem är jag att döma ut andra som inte trivs med sig själva? Hur medveten jag än är om att det av hälsoskäl vore bra att gå ner ett tvåsiffrigt antal kilon, så är det inte tanken på hälsan som är min främsta sporre.
Det som istället kan höja min motivation någon grad och få mig att faktiskt hålla matintaget under kontroll en dag eller två, är ren ytlighet, fåfänga och kosmetik. Igår hade vi videokonferens på jobbet. Jag gick raka vägen därifrån till Friskis. Vem är den medelålders feta damen i brun kofta, dubbelt så stor som sina kollegor? Det kan knappast vara jag, för hade jag sett den bilden i spegeln imorse hade jag inte lämnat lägenheten.
Krasst sett är det inte så konstigt att jag väger för mycket. Jag gillar mat, jag är inte överdrivet intresserad av att motionera. Under min uppväxt undvek jag alla former av fysisk träning. Först i vuxen ålder upptäckte jag att det faktiskt kan vara både roligt och skönt att motionera. Konstigt nog (slår det mig först nu) sammanföll denna upptäckt i stort sett med min viktuppgång, som sedan bara har fortsatt. Bägge mina föräldrar är ganska överviktiga, och mycket förtjusta i och intresserade av mat. Jag har sålunda ett både genetiskt och socialt arv som betungar i bokstavlig mening. Som om detta inte skulle vara nog är jag gift med en man som tar fullt ansvar för matlagningen (vilket är alldeles underbart) men som också delar mitt intresse för god mat och min tendens att jämställa mat med belöning.
Tankarna far genom huvudet. Men istället för att räkna kalorier, gångna steg, gympade minuter, kanske jag skulle ägna mig åt att analysera den verkliga bakgrunden till att jag ser ut som jag gör? För om problemet vore så enkelt som att bestämma sig för att balansera energiintaget med förbränningen skulle jag vara lagomviktig för länge sedan. Det mesta jag har föresatt mig att göra har jag också lyckats med, utom två saker. Att bli gravid. Att gå ner i vikt. Varför?
Min historia är sorgligt allmängiltig: det var när jag träffade O och blev sambo som jag började öka. Inte så mycket till att börja med men så småningom allt mer. När vi fick Q hade jag antagligen tappat några kilon på grund av min sjukdom, och gick troligtvis ner ytterligare några direkt, förmodligen av en kombination av pur lycka, för trött för att äta, ständigt på benen för att förhindra företagsamma åttamånadersbebis att göra diverse saker. Efter några månader hittade jag mitt mammaekvilibrium och började snabbt att äta upp mig igen. Kaffelattande och bullande uppvägdes tyvärr inte av barnvagnspromenaderna, hur gärna jag än ville tro det.
Varför äter jag? För att det är gott. För att det är lustbetonat. Jag vet inget trevligare än att sätta mig ner till en riktigt god middag. Förrätt, varmrätt och varför inte en efterrätt. Vin förstås. Vin är gott.
För att inte tala om allt annat som är gott och sätter guldkant på livet. Fika. En het, stark, och skummig cappuccino med nybakt bulle, söt och mild och kaneldoftande som en bullerbybarndom, med pärlsocker som knastrar mellan tänderna och exploderar i sötma över tungan. Kryddigt mustig morotskaka täckt av lätt syrlig glasyr. Desserter. Pannacotta. Den ultimata kombinationen av socker och grädde, upphöjd till perfektion av svarta vaniljprickar och balanserat av syrlig hallonsås. Chips. Rivigt saltstarka på tungan, härligt knastriga mellan tänderna, feta och energirika nog att väcka stenåldersinstinkterna: näring! gott! ät tills det tar slut! Smågodis, köpt i specialaffär - vanlig 7-Eleven med trista tio sorter, torra och dyra duger inte. Nej, jag åker den extra vägen till affären med hundratals sorter och plockar åt mig hektovis av salt, surt, sött, segt. Godis är en mer än trettioårig passion, ända sedan jag knatade längs Nordenskiöldsgatan med fyra kronor i näven mot närmaste tobaksaffär för att välja, peka och ändra: "Två såna, en sån - hur mycket har jag kvar? Två såna, nä förresten, lägg tillbaka dem, en sån istället". Komma hem med skatten i en påse, välja ut två Asterixalbum att läsa medan godiset avnjöts. En helig stund, ett sakrament.
Det finns en omåttlighet i detta som jag egentligen föraktar - min dom faller hårt över mina föräldrar för att de inte förmår sätta stopp när de dricker. Men själv gör jag samma sak med mat. Alkohol är för dem guldkanten, belöningen. För mig är det mat.
(Det är energiintaget som är mitt problem, helt klart. Låt vara att jag aldrig varit någon idrottsfantast men vardagsmotion klarar jag av.)
Sex och sensualism kan man också fundera över. Har mat tagit den platsen i mitt liv? Gudarna ska veta att det är svårt att få till det som småbarnsförälder med tro på samsovning. Men jag kan inte skylla på det. Mönstret lades tidigare, före Q. Var det när jag började känna mig säker på O, när passionen falnade och övergick i trygg kärlek, som jag började äta? Flyttade jag över passionen på maten? Gjorde jag mig samtidigt tjock och oattraktiv för andra? För att garanterat inte frestas? Riktigt så enkelt är det nog inte, men det kan vara en del av förklaringen.
Och så har vi självbilden, den försåtliga. Jag är ju inte tjock egentligen. Jag var inte tjock som barn, inte heller som ung. Det sitter i, och gör att jag ständigt får en chock när jag ser foton på mig själv, eller ännu värre videobilder. Det är inte bara fåfänga som får mig att reagera, det är också en mycket obehaglig känsla av att det där inte är jag.
Enklaste strategin är att bli lite ledsen, sucka och fatta en ny föresats. Som håller någon dag eller två. Sticka huvudet i sanden, låta saken bero. Inte alls typiskt mig som annars är en ganska beskäftig och otålig natur som inte kan låta bli att peta och röra i saker.
Var kommer feminismen in, undrar vän av ordning. Här. Självbilden kan verka åt motsatt håll ibland också. Jag kan, precis som de flesta kvinnor, bli förtvivlad över det jag ser i spegeln. Jag inbillar mig att kvinnor har ett mer laddat och skamfyllt förhållande till sina kroppar och till sin vikt än vad män har. De överviktiga män jag känner har en ganska pragmatisk inställning. De väger (ha!) för och emot och konstaterar att det är bekvämt att fortsätta på den inslagna vägen, tills något inträffar som får dem att omvärdera. De tänker inte på sin vikt dagligen. De skärskådar och kritiserar inte sina kroppar. De jämför dem inte med ouppnåeliga skönhetsideal.
Har jag med denna svada kommit ett enda steg närmare min hälsovikt? Nä. Men jag har i alla fall låtit bli att äta under tiden.
För det är ju så att jag just nu, så när som på något eller några kilo, väger mer än jag någonsin har gjort förut. Alldeles utan någon anständig förklaring.
Alla har rätt att tycka vad de vill om sina egna kroppar, och alla har sin måttstock. Ändå ler jag sorgset över en och annan betraktelse både i verkliga livet och på nätet, personer som ondgör sig, oroar sig, beklagar sig över sin vikt.
För själv väger jag trettio eller fyrtio kilo mer än dem. Vad väger jag då? Det skulle inte konstapeln tro om jag berättade - hoppas jag. Mina 178 cm och mitt avlånga ansikte lurar många. Jag ser förmodligen överviktig ut men inte fullt så överviktig som jag faktiskt är. Exempelvis är jag ganska övertygad om att jag toppar alla i min arbetsgrupp, ganska vältränade unga män i sina bästa år, alla av ungefärlig svensk medellängd eller strax därunder. Kanske ett nytt hot att ta till på jobbet - gör du inte som jag säger så sätter jag mig på dig?
Men vem är jag att döma ut andra som inte trivs med sig själva? Hur medveten jag än är om att det av hälsoskäl vore bra att gå ner ett tvåsiffrigt antal kilon, så är det inte tanken på hälsan som är min främsta sporre.
Det som istället kan höja min motivation någon grad och få mig att faktiskt hålla matintaget under kontroll en dag eller två, är ren ytlighet, fåfänga och kosmetik. Igår hade vi videokonferens på jobbet. Jag gick raka vägen därifrån till Friskis. Vem är den medelålders feta damen i brun kofta, dubbelt så stor som sina kollegor? Det kan knappast vara jag, för hade jag sett den bilden i spegeln imorse hade jag inte lämnat lägenheten.
Krasst sett är det inte så konstigt att jag väger för mycket. Jag gillar mat, jag är inte överdrivet intresserad av att motionera. Under min uppväxt undvek jag alla former av fysisk träning. Först i vuxen ålder upptäckte jag att det faktiskt kan vara både roligt och skönt att motionera. Konstigt nog (slår det mig först nu) sammanföll denna upptäckt i stort sett med min viktuppgång, som sedan bara har fortsatt. Bägge mina föräldrar är ganska överviktiga, och mycket förtjusta i och intresserade av mat. Jag har sålunda ett både genetiskt och socialt arv som betungar i bokstavlig mening. Som om detta inte skulle vara nog är jag gift med en man som tar fullt ansvar för matlagningen (vilket är alldeles underbart) men som också delar mitt intresse för god mat och min tendens att jämställa mat med belöning.
Tankarna far genom huvudet. Men istället för att räkna kalorier, gångna steg, gympade minuter, kanske jag skulle ägna mig åt att analysera den verkliga bakgrunden till att jag ser ut som jag gör? För om problemet vore så enkelt som att bestämma sig för att balansera energiintaget med förbränningen skulle jag vara lagomviktig för länge sedan. Det mesta jag har föresatt mig att göra har jag också lyckats med, utom två saker. Att bli gravid. Att gå ner i vikt. Varför?
Min historia är sorgligt allmängiltig: det var när jag träffade O och blev sambo som jag började öka. Inte så mycket till att börja med men så småningom allt mer. När vi fick Q hade jag antagligen tappat några kilon på grund av min sjukdom, och gick troligtvis ner ytterligare några direkt, förmodligen av en kombination av pur lycka, för trött för att äta, ständigt på benen för att förhindra företagsamma åttamånadersbebis att göra diverse saker. Efter några månader hittade jag mitt mammaekvilibrium och började snabbt att äta upp mig igen. Kaffelattande och bullande uppvägdes tyvärr inte av barnvagnspromenaderna, hur gärna jag än ville tro det.
Varför äter jag? För att det är gott. För att det är lustbetonat. Jag vet inget trevligare än att sätta mig ner till en riktigt god middag. Förrätt, varmrätt och varför inte en efterrätt. Vin förstås. Vin är gott.
För att inte tala om allt annat som är gott och sätter guldkant på livet. Fika. En het, stark, och skummig cappuccino med nybakt bulle, söt och mild och kaneldoftande som en bullerbybarndom, med pärlsocker som knastrar mellan tänderna och exploderar i sötma över tungan. Kryddigt mustig morotskaka täckt av lätt syrlig glasyr. Desserter. Pannacotta. Den ultimata kombinationen av socker och grädde, upphöjd till perfektion av svarta vaniljprickar och balanserat av syrlig hallonsås. Chips. Rivigt saltstarka på tungan, härligt knastriga mellan tänderna, feta och energirika nog att väcka stenåldersinstinkterna: näring! gott! ät tills det tar slut! Smågodis, köpt i specialaffär - vanlig 7-Eleven med trista tio sorter, torra och dyra duger inte. Nej, jag åker den extra vägen till affären med hundratals sorter och plockar åt mig hektovis av salt, surt, sött, segt. Godis är en mer än trettioårig passion, ända sedan jag knatade längs Nordenskiöldsgatan med fyra kronor i näven mot närmaste tobaksaffär för att välja, peka och ändra: "Två såna, en sån - hur mycket har jag kvar? Två såna, nä förresten, lägg tillbaka dem, en sån istället". Komma hem med skatten i en påse, välja ut två Asterixalbum att läsa medan godiset avnjöts. En helig stund, ett sakrament.
Det finns en omåttlighet i detta som jag egentligen föraktar - min dom faller hårt över mina föräldrar för att de inte förmår sätta stopp när de dricker. Men själv gör jag samma sak med mat. Alkohol är för dem guldkanten, belöningen. För mig är det mat.
(Det är energiintaget som är mitt problem, helt klart. Låt vara att jag aldrig varit någon idrottsfantast men vardagsmotion klarar jag av.)
Sex och sensualism kan man också fundera över. Har mat tagit den platsen i mitt liv? Gudarna ska veta att det är svårt att få till det som småbarnsförälder med tro på samsovning. Men jag kan inte skylla på det. Mönstret lades tidigare, före Q. Var det när jag började känna mig säker på O, när passionen falnade och övergick i trygg kärlek, som jag började äta? Flyttade jag över passionen på maten? Gjorde jag mig samtidigt tjock och oattraktiv för andra? För att garanterat inte frestas? Riktigt så enkelt är det nog inte, men det kan vara en del av förklaringen.
Och så har vi självbilden, den försåtliga. Jag är ju inte tjock egentligen. Jag var inte tjock som barn, inte heller som ung. Det sitter i, och gör att jag ständigt får en chock när jag ser foton på mig själv, eller ännu värre videobilder. Det är inte bara fåfänga som får mig att reagera, det är också en mycket obehaglig känsla av att det där inte är jag.
Enklaste strategin är att bli lite ledsen, sucka och fatta en ny föresats. Som håller någon dag eller två. Sticka huvudet i sanden, låta saken bero. Inte alls typiskt mig som annars är en ganska beskäftig och otålig natur som inte kan låta bli att peta och röra i saker.
Var kommer feminismen in, undrar vän av ordning. Här. Självbilden kan verka åt motsatt håll ibland också. Jag kan, precis som de flesta kvinnor, bli förtvivlad över det jag ser i spegeln. Jag inbillar mig att kvinnor har ett mer laddat och skamfyllt förhållande till sina kroppar och till sin vikt än vad män har. De överviktiga män jag känner har en ganska pragmatisk inställning. De väger (ha!) för och emot och konstaterar att det är bekvämt att fortsätta på den inslagna vägen, tills något inträffar som får dem att omvärdera. De tänker inte på sin vikt dagligen. De skärskådar och kritiserar inte sina kroppar. De jämför dem inte med ouppnåeliga skönhetsideal.
Har jag med denna svada kommit ett enda steg närmare min hälsovikt? Nä. Men jag har i alla fall låtit bli att äta under tiden.
2008-11-11
Läggdags
Trött och sliten. Jag lägger mig för sent, sover för lite, jobbar för mycket, motionerar för lite, äter för mycket och fel. Bot och bättring utlovas. Steg ett är att jag nu ska gå och lägga mig pronto med en bok om GI-diet.
Lägga mig bredvid fridfullt snusande Q, snusa lite själv på honom för att känna samma frid sprida sig i kroppen. Hur är det möjligt att en unge kan lukta så gott i håret? Kan man buteljera den där essensen? Jag har nog blivit beroende.
Vi samsover återigen*. Sedan vi kom hem från semestern vill Q sova hos oss, och vi ifrågasätter inte. På dagarna och kvällarna tjafsas det en hel del i helgahushållet. Q har stark vilja, lyssnar och lyder ogärna och har på sistone börjat gallskrika när han inte får som han vill. Efter en kväll med sådana strider är det mysigt att krypa ner intill honom och tanka närhet.
Jag inbillar mig att han tankar också. På utvecklingssamtalet idag beskrev dagmamman en stark och självständig pojke, som klär sig själv, äter själv, somnar och vaknar själv, som leker bra med kompisarna men som också kan leka ensam och ge sig ut på egna små expeditioner. Och som - just det - inte lyssnar eller lyder sådär värst bra.
Hemma sover han mellan oss, hemma vill han ofta sitta i knät och bli matad. Kanske är det för att han får vara liten hemma som han är stor och duktig borta? Jag vill gärna tro det.
Pangandet berörde vi helt kort. Vattenpistolen jag såg hade legat kvarglömd i en låda, framletad av företagsamt barn. Pojkarna leker inte med vapen, däremot brottas och knuffas de en del. Det har jag inga synpunkter på. Låtsasskjuter på hundar gör man inte, var vi rörande överens om. Min oro är stillad.
Men nu som sagt - läggdags!
*Ikväll frågade jag Q vilken säng han ville somna i - stora sängen. När ska du sova i din säng? frågade jag. Q tänkte, och svarade bestämt: När jag är tre!
Bra, nu vet vi.
Lägga mig bredvid fridfullt snusande Q, snusa lite själv på honom för att känna samma frid sprida sig i kroppen. Hur är det möjligt att en unge kan lukta så gott i håret? Kan man buteljera den där essensen? Jag har nog blivit beroende.
Vi samsover återigen*. Sedan vi kom hem från semestern vill Q sova hos oss, och vi ifrågasätter inte. På dagarna och kvällarna tjafsas det en hel del i helgahushållet. Q har stark vilja, lyssnar och lyder ogärna och har på sistone börjat gallskrika när han inte får som han vill. Efter en kväll med sådana strider är det mysigt att krypa ner intill honom och tanka närhet.
Jag inbillar mig att han tankar också. På utvecklingssamtalet idag beskrev dagmamman en stark och självständig pojke, som klär sig själv, äter själv, somnar och vaknar själv, som leker bra med kompisarna men som också kan leka ensam och ge sig ut på egna små expeditioner. Och som - just det - inte lyssnar eller lyder sådär värst bra.
Hemma sover han mellan oss, hemma vill han ofta sitta i knät och bli matad. Kanske är det för att han får vara liten hemma som han är stor och duktig borta? Jag vill gärna tro det.
Pangandet berörde vi helt kort. Vattenpistolen jag såg hade legat kvarglömd i en låda, framletad av företagsamt barn. Pojkarna leker inte med vapen, däremot brottas och knuffas de en del. Det har jag inga synpunkter på. Låtsasskjuter på hundar gör man inte, var vi rörande överens om. Min oro är stillad.
Men nu som sagt - läggdags!
*Ikväll frågade jag Q vilken säng han ville somna i - stora sängen. När ska du sova i din säng? frågade jag. Q tänkte, och svarade bestämt: När jag är tre!
Bra, nu vet vi.
Läggdags
Trött och sliten. Jag lägger mig för sent, sover för lite, jobbar för mycket, motionerar för lite, äter för mycket och fel. Bot och bättring utlovas. Steg ett är att jag nu ska gå och lägga mig pronto med en bok om GI-diet.
Lägga mig bredvid fridfullt snusande Q, snusa lite själv på honom för att känna samma frid sprida sig i kroppen. Hur är det möjligt att en unge kan lukta så gott i håret? Kan man buteljera den där essensen? Jag har nog blivit beroende.
Vi samsover återigen*. Sedan vi kom hem från semestern vill Q sova hos oss, och vi ifrågasätter inte. På dagarna och kvällarna tjafsas det en hel del i helgahushållet. Q har stark vilja, lyssnar och lyder ogärna och har på sistone börjat gallskrika när han inte får som han vill. Efter en kväll med sådana strider är det mysigt att krypa ner intill honom och tanka närhet.
Jag inbillar mig att han tankar också. På utvecklingssamtalet idag beskrev dagmamman en stark och självständig pojke, som klär sig själv, äter själv, somnar och vaknar själv, som leker bra med kompisarna men som också kan leka ensam och ge sig ut på egna små expeditioner. Och som - just det - inte lyssnar eller lyder sådär värst bra.
Hemma sover han mellan oss, hemma vill han ofta sitta i knät och bli matad. Kanske är det för att han får vara liten hemma som han är stor och duktig borta? Jag vill gärna tro det.
Pangandet berörde vi helt kort. Vattenpistolen jag såg hade legat kvarglömd i en låda, framletad av företagsamt barn. Pojkarna leker inte med vapen, däremot brottas och knuffas de en del. Det har jag inga synpunkter på. Låtsasskjuter på hundar gör man inte, var vi rörande överens om. Min oro är stillad.
Men nu som sagt - läggdags!
*Ikväll frågade jag Q vilken säng han ville somna i - stora sängen. När ska du sova i din säng? frågade jag. Q tänkte, och svarade bestämt: När jag är tre!
Bra, nu vet vi.
Lägga mig bredvid fridfullt snusande Q, snusa lite själv på honom för att känna samma frid sprida sig i kroppen. Hur är det möjligt att en unge kan lukta så gott i håret? Kan man buteljera den där essensen? Jag har nog blivit beroende.
Vi samsover återigen*. Sedan vi kom hem från semestern vill Q sova hos oss, och vi ifrågasätter inte. På dagarna och kvällarna tjafsas det en hel del i helgahushållet. Q har stark vilja, lyssnar och lyder ogärna och har på sistone börjat gallskrika när han inte får som han vill. Efter en kväll med sådana strider är det mysigt att krypa ner intill honom och tanka närhet.
Jag inbillar mig att han tankar också. På utvecklingssamtalet idag beskrev dagmamman en stark och självständig pojke, som klär sig själv, äter själv, somnar och vaknar själv, som leker bra med kompisarna men som också kan leka ensam och ge sig ut på egna små expeditioner. Och som - just det - inte lyssnar eller lyder sådär värst bra.
Hemma sover han mellan oss, hemma vill han ofta sitta i knät och bli matad. Kanske är det för att han får vara liten hemma som han är stor och duktig borta? Jag vill gärna tro det.
Pangandet berörde vi helt kort. Vattenpistolen jag såg hade legat kvarglömd i en låda, framletad av företagsamt barn. Pojkarna leker inte med vapen, däremot brottas och knuffas de en del. Det har jag inga synpunkter på. Låtsasskjuter på hundar gör man inte, var vi rörande överens om. Min oro är stillad.
Men nu som sagt - läggdags!
*Ikväll frågade jag Q vilken säng han ville somna i - stora sängen. När ska du sova i din säng? frågade jag. Q tänkte, och svarade bestämt: När jag är tre!
Bra, nu vet vi.
2008-11-06
Pangstopp
Tack för era kommentarer angående krigslekar, jag vill gärna höra fler åsikter och tips.
Imorse pekade Q på en förbipasserande hund och sa "Pang!". Jag blev arg, behärskade mig och sa allvarligt men förhoppningsvis sansat att sådär säger och gör man inte. Samtidigt som jag inte vill förstora eller dramatisera en förflugen kommentar från ett litet barn så vill jag också visa att detta - verkligen - inte - är - okej.
Naturligtvis tror jag inte att detta kommer att påverka Q eller för den delen de andra pojkarna på något bestående vis. Men jag tycker att alltihop är så onödigt. De har - gudskelov - ingen aning om vad de leker. Men just därför. Leker de affär eller med bilar eller vad som helst så har det en koppling till deras vardag. Pistoler har det inte och ska fan inte ha det heller.
Nästa vecka har vi utvecklingssamtal med dagmamman, då ska jag ta upp saken, men jag vet ännu inte vad jag ska säga. Kräva totalt vapenförbud är lite drastiskt, men helst hade jag velat göra det. Markera mitt ogillande kanske räcker? Försöka få igång en diskussion med dagmamman? Med de andra föräldrarna?
Imorse pekade Q på en förbipasserande hund och sa "Pang!". Jag blev arg, behärskade mig och sa allvarligt men förhoppningsvis sansat att sådär säger och gör man inte. Samtidigt som jag inte vill förstora eller dramatisera en förflugen kommentar från ett litet barn så vill jag också visa att detta - verkligen - inte - är - okej.
Naturligtvis tror jag inte att detta kommer att påverka Q eller för den delen de andra pojkarna på något bestående vis. Men jag tycker att alltihop är så onödigt. De har - gudskelov - ingen aning om vad de leker. Men just därför. Leker de affär eller med bilar eller vad som helst så har det en koppling till deras vardag. Pistoler har det inte och ska fan inte ha det heller.
Nästa vecka har vi utvecklingssamtal med dagmamman, då ska jag ta upp saken, men jag vet ännu inte vad jag ska säga. Kräva totalt vapenförbud är lite drastiskt, men helst hade jag velat göra det. Markera mitt ogillande kanske räcker? Försöka få igång en diskussion med dagmamman? Med de andra föräldrarna?
Pangstopp
Tack för era kommentarer angående krigslekar, jag vill gärna höra fler åsikter och tips.
Imorse pekade Q på en förbipasserande hund och sa "Pang!". Jag blev arg, behärskade mig och sa allvarligt men förhoppningsvis sansat att sådär säger och gör man inte. Samtidigt som jag inte vill förstora eller dramatisera en förflugen kommentar från ett litet barn så vill jag också visa att detta - verkligen - inte - är - okej.
Naturligtvis tror jag inte att detta kommer att påverka Q eller för den delen de andra pojkarna på något bestående vis. Men jag tycker att alltihop är så onödigt. De har - gudskelov - ingen aning om vad de leker. Men just därför. Leker de affär eller med bilar eller vad som helst så har det en koppling till deras vardag. Pistoler har det inte och ska fan inte ha det heller.
Nästa vecka har vi utvecklingssamtal med dagmamman, då ska jag ta upp saken, men jag vet ännu inte vad jag ska säga. Kräva totalt vapenförbud är lite drastiskt, men helst hade jag velat göra det. Markera mitt ogillande kanske räcker? Försöka få igång en diskussion med dagmamman? Med de andra föräldrarna?
Imorse pekade Q på en förbipasserande hund och sa "Pang!". Jag blev arg, behärskade mig och sa allvarligt men förhoppningsvis sansat att sådär säger och gör man inte. Samtidigt som jag inte vill förstora eller dramatisera en förflugen kommentar från ett litet barn så vill jag också visa att detta - verkligen - inte - är - okej.
Naturligtvis tror jag inte att detta kommer att påverka Q eller för den delen de andra pojkarna på något bestående vis. Men jag tycker att alltihop är så onödigt. De har - gudskelov - ingen aning om vad de leker. Men just därför. Leker de affär eller med bilar eller vad som helst så har det en koppling till deras vardag. Pistoler har det inte och ska fan inte ha det heller.
Nästa vecka har vi utvecklingssamtal med dagmamman, då ska jag ta upp saken, men jag vet ännu inte vad jag ska säga. Kräva totalt vapenförbud är lite drastiskt, men helst hade jag velat göra det. Markera mitt ogillande kanske räcker? Försöka få igång en diskussion med dagmamman? Med de andra föräldrarna?
2008-11-05
Gryning och vapenfri zon
Det var en ny dag som grydde imorse, en ny dag i en förhoppningsvis bättre värld. I alla fall tror jag världen nu blir bättre än vad den annars skulle ha blivit.
I ett helt annat ämne: imorse när jag lämnade Q reagerade jag än en gång på en sak som stört mig ett tag. Hos dagmamman regerar en trojka av pojkar: fyraårige N, treårige F och så Q. De brötar och stökar och hoppar och springer. Och väsnas. Så långt inga problem, barn ska röra sig och låta. Men oväsendet har oftast en ganska våldsam klang. Pang, bom, krasch. Explosioner och slag. Både N och F har vattenpistoler som de leker med. Både N och F har storebröder, som säkert lär dem massor.
Detta tycker jag inte alls om. Jag vill inte att min lilla pojke som levt trettioen månader på denna jord, ska associera pistoler, explosioner och krascher med lek och roligheter. Och detta bara för att han är pojke.
Jag borde ta upp saken med dagmamman, men jag tvekar. Jag är rädd för att jag då ska verka fördömande, världsfrånvänd, sipp och trist.
Motsatt indoktrinering får ske hemma. Q är redan intresserad av matlagning. Kanske skulle jag lära honom att sticka?
I ett helt annat ämne: imorse när jag lämnade Q reagerade jag än en gång på en sak som stört mig ett tag. Hos dagmamman regerar en trojka av pojkar: fyraårige N, treårige F och så Q. De brötar och stökar och hoppar och springer. Och väsnas. Så långt inga problem, barn ska röra sig och låta. Men oväsendet har oftast en ganska våldsam klang. Pang, bom, krasch. Explosioner och slag. Både N och F har vattenpistoler som de leker med. Både N och F har storebröder, som säkert lär dem massor.
Detta tycker jag inte alls om. Jag vill inte att min lilla pojke som levt trettioen månader på denna jord, ska associera pistoler, explosioner och krascher med lek och roligheter. Och detta bara för att han är pojke.
Jag borde ta upp saken med dagmamman, men jag tvekar. Jag är rädd för att jag då ska verka fördömande, världsfrånvänd, sipp och trist.
Motsatt indoktrinering får ske hemma. Q är redan intresserad av matlagning. Kanske skulle jag lära honom att sticka?
Gryning och vapenfri zon
Det var en ny dag som grydde imorse, en ny dag i en förhoppningsvis bättre värld. I alla fall tror jag världen nu blir bättre än vad den annars skulle ha blivit.
I ett helt annat ämne: imorse när jag lämnade Q reagerade jag än en gång på en sak som stört mig ett tag. Hos dagmamman regerar en trojka av pojkar: fyraårige N, treårige F och så Q. De brötar och stökar och hoppar och springer. Och väsnas. Så långt inga problem, barn ska röra sig och låta. Men oväsendet har oftast en ganska våldsam klang. Pang, bom, krasch. Explosioner och slag. Både N och F har vattenpistoler som de leker med. Både N och F har storebröder, som säkert lär dem massor.
Detta tycker jag inte alls om. Jag vill inte att min lilla pojke som levt trettioen månader på denna jord, ska associera pistoler, explosioner och krascher med lek och roligheter. Och detta bara för att han är pojke.
Jag borde ta upp saken med dagmamman, men jag tvekar. Jag är rädd för att jag då ska verka fördömande, världsfrånvänd, sipp och trist.
Motsatt indoktrinering får ske hemma. Q är redan intresserad av matlagning. Kanske skulle jag lära honom att sticka?
I ett helt annat ämne: imorse när jag lämnade Q reagerade jag än en gång på en sak som stört mig ett tag. Hos dagmamman regerar en trojka av pojkar: fyraårige N, treårige F och så Q. De brötar och stökar och hoppar och springer. Och väsnas. Så långt inga problem, barn ska röra sig och låta. Men oväsendet har oftast en ganska våldsam klang. Pang, bom, krasch. Explosioner och slag. Både N och F har vattenpistoler som de leker med. Både N och F har storebröder, som säkert lär dem massor.
Detta tycker jag inte alls om. Jag vill inte att min lilla pojke som levt trettioen månader på denna jord, ska associera pistoler, explosioner och krascher med lek och roligheter. Och detta bara för att han är pojke.
Jag borde ta upp saken med dagmamman, men jag tvekar. Jag är rädd för att jag då ska verka fördömande, världsfrånvänd, sipp och trist.
Motsatt indoktrinering får ske hemma. Q är redan intresserad av matlagning. Kanske skulle jag lära honom att sticka?
2008-11-04
En början
Vi har börjat prata om adoptionen, Q och jag.
Början kom sig ganska naturligt. En ramsa i en sagobok som handlar om en pojke som lägger örat intill mammas mage för att prata med bebisen därinne. Och just ja, hos dagmamman finns kompisen och idolen N som ska få ett syskon om ett par månader.
Igår kväll vid nattningen frågade jag om han visste att bebisar ligger i sin mammas mage. Jodå. Och vet du vems mage du har legat i? (Tack vare en engagerad läsare vet jag nu hur jag ska uttala hennes namn, tusen tack!) Så berättade jag om fostermamman som gullade så med honom och ropade hans koreanska namn och klickade med tungan - det tyckte Q var mycket roligt och ville höra igen.
När jag kom hem från jobbet idag kröp Q upp i mitt knä och la sig ner med huvudet mot min mage. "Går inte att höra bebisen därinne!" förkunnade han. Det kändes inte ett dugg bittert eller konstigt att förklara avsaknaden av bebisar. "I pappas, då?" undrade Q förhoppningsfullt. Till sist förklarade han bestämt att han hade bebisar i magen.
Så vi har börjat, och det känns märkvärdigt och spännande, även för mig. Nästan som en saga. För jag vet inte riktigt hur det slutar. Det känns på något vis som att det är Q som bestämmer det.
Början kom sig ganska naturligt. En ramsa i en sagobok som handlar om en pojke som lägger örat intill mammas mage för att prata med bebisen därinne. Och just ja, hos dagmamman finns kompisen och idolen N som ska få ett syskon om ett par månader.
Igår kväll vid nattningen frågade jag om han visste att bebisar ligger i sin mammas mage. Jodå. Och vet du vems mage du har legat i? (Tack vare en engagerad läsare vet jag nu hur jag ska uttala hennes namn, tusen tack!) Så berättade jag om fostermamman som gullade så med honom och ropade hans koreanska namn och klickade med tungan - det tyckte Q var mycket roligt och ville höra igen.
När jag kom hem från jobbet idag kröp Q upp i mitt knä och la sig ner med huvudet mot min mage. "Går inte att höra bebisen därinne!" förkunnade han. Det kändes inte ett dugg bittert eller konstigt att förklara avsaknaden av bebisar. "I pappas, då?" undrade Q förhoppningsfullt. Till sist förklarade han bestämt att han hade bebisar i magen.
Så vi har börjat, och det känns märkvärdigt och spännande, även för mig. Nästan som en saga. För jag vet inte riktigt hur det slutar. Det känns på något vis som att det är Q som bestämmer det.
En början
Vi har börjat prata om adoptionen, Q och jag.
Början kom sig ganska naturligt. En ramsa i en sagobok som handlar om en pojke som lägger örat intill mammas mage för att prata med bebisen därinne. Och just ja, hos dagmamman finns kompisen och idolen N som ska få ett syskon om ett par månader.
Igår kväll vid nattningen frågade jag om han visste att bebisar ligger i sin mammas mage. Jodå. Och vet du vems mage du har legat i? (Tack vare en engagerad läsare vet jag nu hur jag ska uttala hennes namn, tusen tack!) Så berättade jag om fostermamman som gullade så med honom och ropade hans koreanska namn och klickade med tungan - det tyckte Q var mycket roligt och ville höra igen.
När jag kom hem från jobbet idag kröp Q upp i mitt knä och la sig ner med huvudet mot min mage. "Går inte att höra bebisen därinne!" förkunnade han. Det kändes inte ett dugg bittert eller konstigt att förklara avsaknaden av bebisar. "I pappas, då?" undrade Q förhoppningsfullt. Till sist förklarade han bestämt att han hade bebisar i magen.
Så vi har börjat, och det känns märkvärdigt och spännande, även för mig. Nästan som en saga. För jag vet inte riktigt hur det slutar. Det känns på något vis som att det är Q som bestämmer det.
Början kom sig ganska naturligt. En ramsa i en sagobok som handlar om en pojke som lägger örat intill mammas mage för att prata med bebisen därinne. Och just ja, hos dagmamman finns kompisen och idolen N som ska få ett syskon om ett par månader.
Igår kväll vid nattningen frågade jag om han visste att bebisar ligger i sin mammas mage. Jodå. Och vet du vems mage du har legat i? (Tack vare en engagerad läsare vet jag nu hur jag ska uttala hennes namn, tusen tack!) Så berättade jag om fostermamman som gullade så med honom och ropade hans koreanska namn och klickade med tungan - det tyckte Q var mycket roligt och ville höra igen.
När jag kom hem från jobbet idag kröp Q upp i mitt knä och la sig ner med huvudet mot min mage. "Går inte att höra bebisen därinne!" förkunnade han. Det kändes inte ett dugg bittert eller konstigt att förklara avsaknaden av bebisar. "I pappas, då?" undrade Q förhoppningsfullt. Till sist förklarade han bestämt att han hade bebisar i magen.
Så vi har börjat, och det känns märkvärdigt och spännande, även för mig. Nästan som en saga. För jag vet inte riktigt hur det slutar. Det känns på något vis som att det är Q som bestämmer det.
2008-11-01
Trött med mersmak
Hemma efter en veckas semester i sydligare nejder. Det är sannerligen ingen sinekur att semestra med unge herr Q, ska jag be att få tala om. Tempot har varit högt, förhandlingarna många och högljudda. ("Mamma jag 'höver godis!")
Trots detta har vi nästan bestämt oss för en semester i Provence om ett år. Där finns mycket osett och oköpt. Vi tänkte hyra hus och ta med oss de kompisar och släktingar som vill. Någon mer?
Trött med mersmak
Hemma efter en veckas semester i sydligare nejder. Det är sannerligen ingen sinekur att semestra med unge herr Q, ska jag be att få tala om. Tempot har varit högt, förhandlingarna många och högljudda. ("Mamma jag 'höver godis!")
Trots detta har vi nästan bestämt oss för en semester i Provence om ett år. Där finns mycket osett och oköpt. Vi tänkte hyra hus och ta med oss de kompisar och släktingar som vill. Någon mer?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)