Jag såg Tom Alandhs film om Martina igår. Jag minns Martina från när jag var liten, vi gick i samma skola några år, i några månader rentav i samma klass.
Jag grät av sentimentalitet, för hennes uppenbarelse med håret i tofsar och en rosett vid varje öra är en bild från en tid som jag har mycket få minnen från. Jag minns den irritation jag ibland kände, jag var ett förnumstigt litet barn som inte hade tid med de hälsningsritualer som var viktiga för henne. Nu såg jag henne med vuxna ögon, genom hennes mammas ögon, och greps av stor ömhet och beundran, känslor som inte rymdes i mitt sjuårsjag.
Tonåringen Martina fick mig också att snörvla, hon som dansar tryckare med huvudet lutat mot kavaljerens axel och som förstulet skjuter upp glasögonen på näsan. Säkert kände hon samma längtan efter kärlek och värme och tillhörighet som jag själv gjorde.
Och gör. Men nu är den uppfylld. Jag har allt jag kan önska mig. Framför allt har jag ett eget liv.
En extra kromosom som gör all skillnad i världen. Här är jag, där är hon - but for the grace of God, den gud jag inte tror på. Å andra sidan lever Martina ett långt bättre liv än sina medsystrar och bröder i andra länder, i andra tider.
När jag ändå var i gråttagen grät jag lite över mina föräldrar också. Mamma som går i pension den här veckan, med blandade känslor. Mamma som varit märkvärdigt tyst på sistone, inte ringt varannan dag och frågat om Q som hon brukar. (Hur mycket dricker hon?). Mamma som är fjättrad vid sin gamle sjuke make - min styvfar - mamma som längtar efter frihet men som inte tillåter sig att varken känna eller erkänna, mamma som begraver sina känslor av bitterhet, trötthet och hopplöshet någonstans djupt djupt inne.
Och så pappa som blir äldre och mer excentrisk och knepig. Som inte heller han hör av sig på en vecka. (Lever han? Hur mycket dricker han?). Pappa som gräver ner sig och tjurar i dagar över en rörmokarräkning när hans försummade badrum till sist beckar ihop. Pappa vars lägenhet jag inte vågat besöka på flera år, jag är rädd för vad som möter mig där. Pappa som jag ibland försiktigt tillhåller att byta skjorta, köpa ny rock för den gamla ser för jävlig ut. Hur ska jag klara av honom när han blir äldre och krångligare? Jag vill inte, men jag måste, för han har ingen annan.
Men mitt i tårarna finns en ljuv sötma av att det inte är tårar för egen del längre. Det är inte för mig jag gråter.
Det var fint skrivet. Med särskilt fin slutknorr.
SvaraRaderaLåt oss gå samman i en tvärviggarnas döttrars intresseförening.
Vet du Helga, vi har nog ingenting gemensamt, men jag läser för du skriver så fantastiskt bra. Så bra så jag inte kan låta bli att komma tillbaka...
SvaraRaderaTACK!
Det där med nära och kära som blir äldre och knarrigare. Eftersom jag engagerade mig med mamma i mormor och morfar har jag sett till att få en dubbel dos av det. Det är lättare när det finns en generation emellan.
SvaraRaderaMan har ju någon slags romantisk bild av en person som mild och vithårig blir klokare och klokare och mildare och mildare tills vederbörande liksom försvinner ut i intigheten och går upp i döden. Och så är det inte så. Alls. Tycks det mig i alla fall.
Jag går och grunnar på att göra en barometer på temat gubbslusk - distingerade äldre herre till min pappa i julklapp. Vi kanske ska slå våra kloka huvuden ihop. För det finns sånt som faktiskt är odiskutabelt olämpligt. Vem vill bli tagen för osnygg?
Men annat är svårare. Vem har rätt? Jag som står mitt i det spännande yrkeslivet tycker att det är så himla trist att se de nära äldre låta världen krympa till en förnedrande trång storlek. Det hänger ju samman med pensioneringen som klipper av en viktig anknytning till nya utmaningar i en större värld. Men det tycks mig oönskat. Inte bra för någon. Men har jag rätt? Min utgångspunkt är en annan. Sannolikt kommer jag att bli likadan. Eller kan man försäkra sig mot det? Vad ska man som den enda föräldern har göra för att stimulera?
Det är svårt det här. Det är bra att komma ihåg din slutknorr, att det är skönt att det inte är för sig själv man gråter. Å andra sidan, den som oroar sig för andra har en outsinlig källa till oro...
Fina Helga,
SvaraRaderaJag är en dålig kommentatris just nu, men jag läser allt vad du skriver. Detta var otroligt... jag hittar inte ordet, kanske man kan säga berörande.
Kram!
Ja, annannan en barometer är en bra idé! Vad är det som händer med manligheten med åldern, varför måste de snuska till sig så förbaskat? Jag minns med saknad min älskade morfar, nog så gubbsur och grinig ibland, men alltid prydlig och väldoftande. Aqua Vera och tvål Chanel no 5, annat dög inte. Vi var strängt tillsagda att säga ifrån om han hade en fläck på skjortan och inte låta honom bli till allmänt åtlöje. Men han tycks ha varit undantaget som bekräftar regeln.
SvaraRaderaDin reflektion om att världen tycks bli trängre efter pensionen, jag har tänkt detsamma. Pappas horisont har krympt, men själv ser han det förstås inte så.
Det svåraste av allt är avvägningen tycker jag. Ska jag tjata och gnata på honom (för milda tillsägelser räcker inte) och förstöra den tid vi tillbringar tillsammans och på sikt kanske försämra vår relation? Eller ska jag slå dövörat (dövnäsan) till och tänka att det är hans val, hans liv? Hur ska jag få honom att se att det är omsorg och välvilja som driver mig? Att det jag ser, ser också andra?
Uppfostra och ta hand om barn må vara svårt, men det är fanken så mycket värre att ta hand om sina gamla föräldrar.
Jag har läst din fina text, och måste få säga något om gubbar och lukt. Jag är säker på att min pappa tvättar sig och sina kläder, men han luktar inte gott i alla fall. Det är liksom den där "gammellukten", någon slags sötsur lukt som man kan känna på åldersdomshem och sådana ställen. Är det något som kommer med åldern? Om man då inte sköter sin hygien utan låter sig förfalla, blir det naturligtvis ännu värre. Men gubbarna kanske själva har mist större delen av luktsinnet och fattar det inte själva? Det är inte lätt att berätta det för dem.
SvaraRadera