Kropp och kroppsuppfattning

Bantningssnack är det tråkigaste jag vet, så jag ska inte trötta er med dylikt. Suffice to say: det finns en plan, aktiviteter pågår. Någon gång nästa år ska jag förhoppningsvis vara utrustad med en mer hälsosam vikt.

För det är ju så att jag just nu, så när som på något eller några kilo, väger mer än jag någonsin har gjort förut. Alldeles utan någon anständig förklaring.

Alla har rätt att tycka vad de vill om sina egna kroppar, och alla har sin måttstock. Ändå ler jag sorgset över en och annan betraktelse både i verkliga livet och på nätet, personer som ondgör sig, oroar sig, beklagar sig över sin vikt.

För själv väger jag trettio eller fyrtio kilo mer än dem. Vad väger jag då? Det skulle inte konstapeln tro om jag berättade - hoppas jag. Mina 178 cm och mitt avlånga ansikte lurar många. Jag ser förmodligen överviktig ut men inte fullt så överviktig som jag faktiskt är. Exempelvis är jag ganska övertygad om att jag toppar alla i min arbetsgrupp, ganska vältränade unga män i sina bästa år, alla av ungefärlig svensk medellängd eller strax därunder. Kanske ett nytt hot att ta till på jobbet - gör du inte som jag säger så sätter jag mig på dig?

Men vem är jag att döma ut andra som inte trivs med sig själva? Hur medveten jag än är om att det av hälsoskäl vore bra att gå ner ett tvåsiffrigt antal kilon, så är det inte tanken på hälsan som är min främsta sporre.

Det som istället kan höja min motivation någon grad och få mig att faktiskt hålla matintaget under kontroll en dag eller två, är ren ytlighet, fåfänga och kosmetik. Igår hade vi videokonferens på jobbet. Jag gick raka vägen därifrån till Friskis. Vem är den medelålders feta damen i brun kofta, dubbelt så stor som sina kollegor? Det kan knappast vara jag, för hade jag sett den bilden i spegeln imorse hade jag inte lämnat lägenheten.

Krasst sett är det inte så konstigt att jag väger för mycket. Jag gillar mat, jag är inte överdrivet intresserad av att motionera. Under min uppväxt undvek jag alla former av fysisk träning. Först i vuxen ålder upptäckte jag att det faktiskt kan vara både roligt och skönt att motionera. Konstigt nog (slår det mig först nu) sammanföll denna upptäckt i stort sett med min viktuppgång, som sedan bara har fortsatt. Bägge mina föräldrar är ganska överviktiga, och mycket förtjusta i och intresserade av mat. Jag har sålunda ett både genetiskt och socialt arv som betungar i bokstavlig mening. Som om detta inte skulle vara nog är jag gift med en man som tar fullt ansvar för matlagningen (vilket är alldeles underbart) men som också delar mitt intresse för god mat och min tendens att jämställa mat med belöning.

Tankarna far genom huvudet. Men istället för att räkna kalorier, gångna steg, gympade minuter, kanske jag skulle ägna mig åt att analysera den verkliga bakgrunden till att jag ser ut som jag gör? För om problemet vore så enkelt som att bestämma sig för att balansera energiintaget med förbränningen skulle jag vara lagomviktig för länge sedan. Det mesta jag har föresatt mig att göra har jag också lyckats med, utom två saker. Att bli gravid. Att gå ner i vikt. Varför?

Min historia är sorgligt allmängiltig: det var när jag träffade O och blev sambo som jag började öka. Inte så mycket till att börja med men så småningom allt mer. När vi fick Q hade jag antagligen tappat några kilon på grund av min sjukdom, och gick troligtvis ner ytterligare några direkt, förmodligen av en kombination av pur lycka, för trött för att äta, ständigt på benen för att förhindra företagsamma åttamånadersbebis att göra diverse saker. Efter några månader hittade jag mitt mammaekvilibrium och började snabbt att äta upp mig igen. Kaffelattande och bullande uppvägdes tyvärr inte av barnvagnspromenaderna, hur gärna jag än ville tro det.

Varför äter jag? För att det är gott. För att det är lustbetonat. Jag vet inget trevligare än att sätta mig ner till en riktigt god middag. Förrätt, varmrätt och varför inte en efterrätt. Vin förstås. Vin är gott.

För att inte tala om allt annat som är gott och sätter guldkant på livet. Fika. En het, stark, och skummig cappuccino med nybakt bulle, söt och mild och kaneldoftande som en bullerbybarndom, med pärlsocker som knastrar mellan tänderna och exploderar i sötma över tungan. Kryddigt mustig morotskaka täckt av lätt syrlig glasyr. Desserter. Pannacotta. Den ultimata kombinationen av socker och grädde, upphöjd till perfektion av svarta vaniljprickar och balanserat av syrlig hallonsås. Chips. Rivigt saltstarka på tungan, härligt knastriga mellan tänderna, feta och energirika nog att väcka stenåldersinstinkterna: näring! gott! ät tills det tar slut! Smågodis, köpt i specialaffär - vanlig 7-Eleven med trista tio sorter, torra och dyra duger inte. Nej, jag åker den extra vägen till affären med hundratals sorter och plockar åt mig hektovis av salt, surt, sött, segt. Godis är en mer än trettioårig passion, ända sedan jag knatade längs Nordenskiöldsgatan med fyra kronor i näven mot närmaste tobaksaffär för att välja, peka och ändra: "Två såna, en sån - hur mycket har jag kvar? Två såna, nä förresten, lägg tillbaka dem, en sån istället". Komma hem med skatten i en påse, välja ut två Asterixalbum att läsa medan godiset avnjöts. En helig stund, ett sakrament.

Det finns en omåttlighet i detta som jag egentligen föraktar - min dom faller hårt över mina föräldrar för att de inte förmår sätta stopp när de dricker. Men själv gör jag samma sak med mat. Alkohol är för dem guldkanten, belöningen. För mig är det mat.

(Det är energiintaget som är mitt problem, helt klart. Låt vara att jag aldrig varit någon idrottsfantast men vardagsmotion klarar jag av.)

Sex och sensualism kan man också fundera över. Har mat tagit den platsen i mitt liv? Gudarna ska veta att det är svårt att få till det som småbarnsförälder med tro på samsovning. Men jag kan inte skylla på det. Mönstret lades tidigare, före Q. Var det när jag började känna mig säker på O, när passionen falnade och övergick i trygg kärlek, som jag började äta? Flyttade jag över passionen på maten? Gjorde jag mig samtidigt tjock och oattraktiv för andra? För att garanterat inte frestas? Riktigt så enkelt är det nog inte, men det kan vara en del av förklaringen.

Och så har vi självbilden, den försåtliga. Jag är ju inte tjock egentligen. Jag var inte tjock som barn, inte heller som ung. Det sitter i, och gör att jag ständigt får en chock när jag ser foton på mig själv, eller ännu värre videobilder. Det är inte bara fåfänga som får mig att reagera, det är också en mycket obehaglig känsla av att det där inte är jag.

Enklaste strategin är att bli lite ledsen, sucka och fatta en ny föresats. Som håller någon dag eller två. Sticka huvudet i sanden, låta saken bero. Inte alls typiskt mig som annars är en ganska beskäftig och otålig natur som inte kan låta bli att peta och röra i saker.

Var kommer feminismen in, undrar vän av ordning. Här. Självbilden kan verka åt motsatt håll ibland också. Jag kan, precis som de flesta kvinnor, bli förtvivlad över det jag ser i spegeln. Jag inbillar mig att kvinnor har ett mer laddat och skamfyllt förhållande till sina kroppar och till sin vikt än vad män har. De överviktiga män jag känner har en ganska pragmatisk inställning. De väger (ha!) för och emot och konstaterar att det är bekvämt att fortsätta på den inslagna vägen, tills något inträffar som får dem att omvärdera. De tänker inte på sin vikt dagligen. De skärskådar och kritiserar inte sina kroppar. De jämför dem inte med ouppnåeliga skönhetsideal.

Har jag med denna svada kommit ett enda steg närmare min hälsovikt? Nä. Men jag har i alla fall låtit bli att äta under tiden.