2008-11-12

Kropp och kroppsuppfattning

Bantningssnack är det tråkigaste jag vet, så jag ska inte trötta er med dylikt. Suffice to say: det finns en plan, aktiviteter pågår. Någon gång nästa år ska jag förhoppningsvis vara utrustad med en mer hälsosam vikt.

För det är ju så att jag just nu, så när som på något eller några kilo, väger mer än jag någonsin har gjort förut. Alldeles utan någon anständig förklaring.

Alla har rätt att tycka vad de vill om sina egna kroppar, och alla har sin måttstock. Ändå ler jag sorgset över en och annan betraktelse både i verkliga livet och på nätet, personer som ondgör sig, oroar sig, beklagar sig över sin vikt.

För själv väger jag trettio eller fyrtio kilo mer än dem. Vad väger jag då? Det skulle inte konstapeln tro om jag berättade - hoppas jag. Mina 178 cm och mitt avlånga ansikte lurar många. Jag ser förmodligen överviktig ut men inte fullt så överviktig som jag faktiskt är. Exempelvis är jag ganska övertygad om att jag toppar alla i min arbetsgrupp, ganska vältränade unga män i sina bästa år, alla av ungefärlig svensk medellängd eller strax därunder. Kanske ett nytt hot att ta till på jobbet - gör du inte som jag säger så sätter jag mig på dig?

Men vem är jag att döma ut andra som inte trivs med sig själva? Hur medveten jag än är om att det av hälsoskäl vore bra att gå ner ett tvåsiffrigt antal kilon, så är det inte tanken på hälsan som är min främsta sporre.

Det som istället kan höja min motivation någon grad och få mig att faktiskt hålla matintaget under kontroll en dag eller två, är ren ytlighet, fåfänga och kosmetik. Igår hade vi videokonferens på jobbet. Jag gick raka vägen därifrån till Friskis. Vem är den medelålders feta damen i brun kofta, dubbelt så stor som sina kollegor? Det kan knappast vara jag, för hade jag sett den bilden i spegeln imorse hade jag inte lämnat lägenheten.

Krasst sett är det inte så konstigt att jag väger för mycket. Jag gillar mat, jag är inte överdrivet intresserad av att motionera. Under min uppväxt undvek jag alla former av fysisk träning. Först i vuxen ålder upptäckte jag att det faktiskt kan vara både roligt och skönt att motionera. Konstigt nog (slår det mig först nu) sammanföll denna upptäckt i stort sett med min viktuppgång, som sedan bara har fortsatt. Bägge mina föräldrar är ganska överviktiga, och mycket förtjusta i och intresserade av mat. Jag har sålunda ett både genetiskt och socialt arv som betungar i bokstavlig mening. Som om detta inte skulle vara nog är jag gift med en man som tar fullt ansvar för matlagningen (vilket är alldeles underbart) men som också delar mitt intresse för god mat och min tendens att jämställa mat med belöning.

Tankarna far genom huvudet. Men istället för att räkna kalorier, gångna steg, gympade minuter, kanske jag skulle ägna mig åt att analysera den verkliga bakgrunden till att jag ser ut som jag gör? För om problemet vore så enkelt som att bestämma sig för att balansera energiintaget med förbränningen skulle jag vara lagomviktig för länge sedan. Det mesta jag har föresatt mig att göra har jag också lyckats med, utom två saker. Att bli gravid. Att gå ner i vikt. Varför?

Min historia är sorgligt allmängiltig: det var när jag träffade O och blev sambo som jag började öka. Inte så mycket till att börja med men så småningom allt mer. När vi fick Q hade jag antagligen tappat några kilon på grund av min sjukdom, och gick troligtvis ner ytterligare några direkt, förmodligen av en kombination av pur lycka, för trött för att äta, ständigt på benen för att förhindra företagsamma åttamånadersbebis att göra diverse saker. Efter några månader hittade jag mitt mammaekvilibrium och började snabbt att äta upp mig igen. Kaffelattande och bullande uppvägdes tyvärr inte av barnvagnspromenaderna, hur gärna jag än ville tro det.

Varför äter jag? För att det är gott. För att det är lustbetonat. Jag vet inget trevligare än att sätta mig ner till en riktigt god middag. Förrätt, varmrätt och varför inte en efterrätt. Vin förstås. Vin är gott.

För att inte tala om allt annat som är gott och sätter guldkant på livet. Fika. En het, stark, och skummig cappuccino med nybakt bulle, söt och mild och kaneldoftande som en bullerbybarndom, med pärlsocker som knastrar mellan tänderna och exploderar i sötma över tungan. Kryddigt mustig morotskaka täckt av lätt syrlig glasyr. Desserter. Pannacotta. Den ultimata kombinationen av socker och grädde, upphöjd till perfektion av svarta vaniljprickar och balanserat av syrlig hallonsås. Chips. Rivigt saltstarka på tungan, härligt knastriga mellan tänderna, feta och energirika nog att väcka stenåldersinstinkterna: näring! gott! ät tills det tar slut! Smågodis, köpt i specialaffär - vanlig 7-Eleven med trista tio sorter, torra och dyra duger inte. Nej, jag åker den extra vägen till affären med hundratals sorter och plockar åt mig hektovis av salt, surt, sött, segt. Godis är en mer än trettioårig passion, ända sedan jag knatade längs Nordenskiöldsgatan med fyra kronor i näven mot närmaste tobaksaffär för att välja, peka och ändra: "Två såna, en sån - hur mycket har jag kvar? Två såna, nä förresten, lägg tillbaka dem, en sån istället". Komma hem med skatten i en påse, välja ut två Asterixalbum att läsa medan godiset avnjöts. En helig stund, ett sakrament.

Det finns en omåttlighet i detta som jag egentligen föraktar - min dom faller hårt över mina föräldrar för att de inte förmår sätta stopp när de dricker. Men själv gör jag samma sak med mat. Alkohol är för dem guldkanten, belöningen. För mig är det mat.

(Det är energiintaget som är mitt problem, helt klart. Låt vara att jag aldrig varit någon idrottsfantast men vardagsmotion klarar jag av.)

Sex och sensualism kan man också fundera över. Har mat tagit den platsen i mitt liv? Gudarna ska veta att det är svårt att få till det som småbarnsförälder med tro på samsovning. Men jag kan inte skylla på det. Mönstret lades tidigare, före Q. Var det när jag började känna mig säker på O, när passionen falnade och övergick i trygg kärlek, som jag började äta? Flyttade jag över passionen på maten? Gjorde jag mig samtidigt tjock och oattraktiv för andra? För att garanterat inte frestas? Riktigt så enkelt är det nog inte, men det kan vara en del av förklaringen.

Och så har vi självbilden, den försåtliga. Jag är ju inte tjock egentligen. Jag var inte tjock som barn, inte heller som ung. Det sitter i, och gör att jag ständigt får en chock när jag ser foton på mig själv, eller ännu värre videobilder. Det är inte bara fåfänga som får mig att reagera, det är också en mycket obehaglig känsla av att det där inte är jag.

Enklaste strategin är att bli lite ledsen, sucka och fatta en ny föresats. Som håller någon dag eller två. Sticka huvudet i sanden, låta saken bero. Inte alls typiskt mig som annars är en ganska beskäftig och otålig natur som inte kan låta bli att peta och röra i saker.

Var kommer feminismen in, undrar vän av ordning. Här. Självbilden kan verka åt motsatt håll ibland också. Jag kan, precis som de flesta kvinnor, bli förtvivlad över det jag ser i spegeln. Jag inbillar mig att kvinnor har ett mer laddat och skamfyllt förhållande till sina kroppar och till sin vikt än vad män har. De överviktiga män jag känner har en ganska pragmatisk inställning. De väger (ha!) för och emot och konstaterar att det är bekvämt att fortsätta på den inslagna vägen, tills något inträffar som får dem att omvärdera. De tänker inte på sin vikt dagligen. De skärskådar och kritiserar inte sina kroppar. De jämför dem inte med ouppnåeliga skönhetsideal.

Har jag med denna svada kommit ett enda steg närmare min hälsovikt? Nä. Men jag har i alla fall låtit bli att äta under tiden.

10 kommentarer:

  1. Hur är det? Jag har besyämt för mig att du dras med en gnutta PCO? För är det så behöver det inte vara så enkelt som att bara äta lite rätt och motionera då och då. Jag lägger ner galet mycket tid bara för att hålla mig normalviktig, och det känns förbannat orättvist när andra kan "unna sig" både det ena och det andra utan att det gör dem överviktiga.

    Vad det gäller feminism så kan jag i alla fall i mitt liv se det som en högst feministisk handling att hålla mig i form. Jag gör det inte för att behaga någon, utan bara för att må bra själv, som kvinna så lägger jag lite tid och energi på något som faktiskt bara kommer mig själv till godo.

    SvaraRadera
  2. Kattmamman - jodå, lite PCO lär finnas, eller i alla fall ser mina äggstockar sådana ut, med många blåsor och jag var ju väldans lättstimulerad. Men jag ägglossar snällt på egen hand. Och min övervikt dök inte upp förrän jag var ganska ordentligt vuxen. Möjligen har jag viss insulinresistens men jag tror inte att det räcker som ursäkt.

    Visst kan det vara feministiskt att hålla sig i form. Men för mig är det inte förenligt med feminism att vara så kritisk till sin kropp och sitt utseende som många kvinnor är, däribland jag själv (fast det blir allt bättre). Ett sunt leverne är en sak, absurda kroppsideal är en annan. Då tänker jag inte bara på övervikt utan plastikoperationer, Botoxbehandlingar, osv.

    SvaraRadera
  3. Jag har alltid varit en tjockis men hittade knepet som funkar för mig... Såg precis ett foto som någon annan tagit där jag såg "normal" ut i mina egna ögon - vilken seger!

    Det värsta med "bantning" är att det är äckliga grejer, svåra recept, prickar, points, gram, kalorier, konstiga konsistenser, hjärntvätt osv osv...

    När jag hittade LCHF så trodde jag att det var ett skämt men har aldrig ätit så gott, gått ner i vikt men ändå vara lagom mätt och framförallt fått så många andra bonusar på köpet...

    Förr kunde jag starta gräl med vem som helst (jobbar i butik) när jag inte fått mat. NU är jag aldrig "matsur" som jag kallade det... Jag slipper sötsug och kalorikoll. Bara matglädje och välmående!
    kolhydrater.ifokus.se är en bra källa till info om du är intresserad!

    SvaraRadera
  4. Så klokt skrivet.
    Själv har jag varit i liknande situation två gånger, och nyckel-grejen för mig har verkligen varit självbilden. Som du skriver tyckte jag länge, länge att det är ju inte så farligt, står jag i rätt vinkel så... försöken höll någon dag men var inte så seriösa. Tills en dag när jag VERKLIGEN INSÅG. Stod i ett provrum och grät (klassiker). Det krävdes att jag nådde botten, så att säga, sedan gick det nästan av sig självt, jag köpte inte längre automatiskt chokladkakan i affären eller tog en extra bulle, något undermedvetet hindrade mig.

    Lite svammel men iallafall - Lycka till!

    SvaraRadera
  5. Det är svårt. Fåfängan är den enda drivkraften som möjligtvis skulle kunna få mig att gå ner i vikt på ett varaktigt sätt - men det skälet vägrar jag att acceptera, eftersom jag är starkt emot utseendefixering, speciellt kvinnors dito. Den enda drivkraft jag kan acceptera som grund för en viktnedgång är hälsan - men den räcker inte för att motivera mig. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver. Tyvärr har jag inte hittat någon ersättning för maten som markör för lyckliga stunder - hittade jag det tror jag att jag skulle lyckas.

    SvaraRadera
  6. Vi har nog precis samma inställning till mat. Jag tycker iofs inte att jag är överviktig men mat är lustfyllt på samma sätt för mig. Jag har sagt det förr och jag säger det ingen, du skriver så himla bra.

    SvaraRadera
  7. Wow, vad bra skrivet! Följer din blogg med stort intresse. Hälsningar från Susanna som bor i Kenya (och inte minns hur jag hittade till din blogg!)

    SvaraRadera
  8. Hej Helga!

    Du får förlåta att den här kommentaren hamnar på fel plats. Jag hittar inte din korta betraktelse över hur man som förälder ska förhålla sig till den del av sitt barns ursprung man själv inte är en del av. Jag läste den igår och slogs av att jag ungefär samtidigt i ett annat sammanhang hade tagit upp dilemmat. Jag kopierar in min något anonymiserade text.

    Hälsningar "Kaj"


    En lång och detaljerad berättelse om Kina - hur hennes pappa dog. Berättelsen inkluderade polishelikoptrar, krig och som alltid en drunkningsolycka.

    Polishelikoptern försökte rädda pappan men hade också en annan - utifrån ett barnsligt naivt perspektiv - viktig uppgift, den övervakade kriget så att inga gevär användes, de skulle ju kunna döda människor.

    Frågade henne om hon tänker mycket på sin mamma och pappa i Kina - och svaret blev: Ja, det är klart. Jag har nog varit rätt usel på att uppmuntra henne att berätta på sista tiden - eller snarare att visa att det finns ett lyhört lyssnande som inte ens inlindat ifrågasätter fantasibilders verklighetsanknytning. Tacka fan för att hon tänker på mamman och pappan i Kina ofta, kanske också mot bakgrund av en ny miljö där det säkert ställs andra frågor än på dagis.

    Det är vid sådana här tillfällen jag kan sakna ett resonerande adoptionsforum. Det är ju inte alldeles självklart hur man som förälder ska förhålla sig till ett barns trosvissa kunskaper om svarta hål. Jag minns att jag tog upp den här tråden vid flera tillfällen på adoptera.nu och minns mycket väl barnpsykologen Lyrans milda förmaningar om att den vuxne iofs inte behöver ifrågasätta barnets berättelser, men väl komplettera dem med den vuxnes syn på vad man vet eller inte vet.

    Det är möjligt att Lyran har rätt, fast jag tror hon har fel. Jag undrar t o m om det inte kan vara så att jag på något sätt har signalerat till XXXXXXX att jag förväntar mig att hennes fantasier ska mogna i samma takt som hon mognar i övrigt.

    Fan vet. Och fan vet om jag inte ska fråga om vi inte kan skriva ner berättelsen om Kina. Eller kanske inte förresten - det kanske skulle kunna innebära att berättelsen blir mindre formbar.

    Förresten berättade hon nu i kväll att hon försökt fråga oss vid det allra första mötet om vi kunde lova att alltid älska och ta hand om henne - fast vi var spindlar. Men vi förstod ju inte kinesiska (minns inte om jag berättat att när jag första gången talade om för XXXXXXX att hon blev rädd för oss när vi träffades, sa hon efter en liten stunds funderande: Jag kanske trodde ni var spindlar

    SvaraRadera
  9. Nämen hej Kaj, kul att ses igen!

    Jag saknar också ett resonerande adoptionsforum, mer och mer allteftersom Q växer! Hittar du något kan du väl meddela mig!

    Hur menar du när du skriver att du tror att Lyran har fel? Tror du att man som förälder måste styra barnet så att det inte tror att de egna fantasierna är verklighet?

    Nu måste Q väckas så jag slutar här utan att vara riktigt färdig.

    SvaraRadera
  10. Nej, jag tror snarare att man som förälder så långt som möjligt ska försöka låta bli att styra barnet - eller, uttryckt på modern företagssvenska, tvinga sig att inse att man inte äger frågan.

    I sammanhanget "det som fanns innan vi fanns hos henne" är vår dotters historieversioner av långt större värde än de få sanningar vi föräldrar tror oss känna till.

    Och jag lovar, Helga, jag ska meddela dig om jag hittar ett forum med utrymme för resonemang.

    Hälsningar "Kaj"

    SvaraRadera