2008-11-16

Modersmyter och gnällkultur

Jag har nyss läst I huvudet på en mamma av Hanne Kjöller. Som var och en (förhoppningsvis) förstår av min blogg och av min programförklaring till höger, så är diskussioner om föräldraskap i allmänhet och moderskap i synnerhet något som intresserar mig mycket. Dessutom gillar jag Hanne Kjöllers ledare i DN och brukar oftast hålla med henne. Höga förväntningar alltså.

Jag ska direkt klara av de saker jag inte tycker om med boken. Först: att den av titeln att döma kunnat handla om nästan precis vad som helst, vilket inte alls är typiskt för Hanne Kjöllers drastiska och pricksäkra svada. Dessutom vilar det något förminskande över den - här kommer lilla jag tralala med mina små funderingar, ungefär. Synnerligen ovärdigt Kjöller vilket man märker efter bara någon sidas läsning.

(Den paranoida feministen i mig vädrar morgonluft - det måste vara någon på förlaget som varit framme. Jämför med David Eberhards I trygghetsnarkomanernas land - en pregnant och tvärsäker titel som anger vad boken handlar om.)

(Parentes igen: alternativa titlar? Kåt, glad och tacksam - nä kanske inte. Gnällföräldrar? Krossa myten om livspusslet? Sluta gnäll era fertila jävlar? Jag får återkomma i detta ämne.)

Aber nummer två är att boken är lite hafsig - dåligt korrekturläst och möjligen för snabbt skriven. Kjöllers slagkraftiga texter gör sig allra bäst i ledarform, som hel bok blir det lite tröttsamt.

Men för övrigt gillar jag boken högt och rent. Under läsningen ömsom kluckar jag, ömsom duckar jag. Av förtjusning och av omtanke. Heja Hanne! Men aj fan, att hon vågar. Hon kommer att få så mycket skäll.

För här skräds inte orden. Hon dissar svensk mödravård (till skillnad från övrig vård baserad på mumbo-jumbo och jordemorstrams), amningsdoktrinen (ja, det är skitbra att amma men inte till vilket pris som helst och lång amning påverkar faktiskt jämställdheten) och allra främst den gnällkultur som tycks vara kutym bland småbarnsföräldrar. Hennes punchline är denna: svårt att vara förälder idag? Men har det någonsin, någonstans varit lättare? Nä just det.

Efter lite googlande hamnar jag på ett par bloggar där skribenterna i och för sig gillar boken men reagerar surt på uppmaningen att vara tacksam över att man fått barn. Det förstår jag inte riktigt, men så har jag ju i likhet med Hanne Kjöller många års infertilitet bakom mig. Jag är oändligt, obeskrivligt tacksam över att ha fått Q. Det går inte en dag utan att jag tänker på det. Jag är ganska säker på att det är uppenbart för omgivningen och att det kommer att vara det för Q också. Men betyder det att det jämt står ett förklarat skimmer kring mig, att jag aldrig tappar tålamod eller humör, att jag aldrig fräser eller svär åt honom, att jag jublar när han väcker mig med en spark i revbenen? Absolut inte. Att känna tacksamhet och att förmedla den är inte samma sak som att visa upp en ständigt solig och mild fasad. Är jag då en bättre förälder än de som inte genomfars av tacksamhetskänslor? Nä, det tror jag inte. Men jag tror att varje barn mår bra av att höra att de är sina föräldrar till glädje, och jag tror också att man själv lättare klarar av föräldravardagens förtretligheter om man ibland besinnar att det kunde varit värre, utan barn.

Hanne Kjöller speglar ganska exakt mina åsikter om föräldraskap och jämställdhet. Har man ett tänkande och analytiskt förhållningssätt till tillvaron finns det ingen orsak att överge detta när man får barn. Hennes uppmaning är alltså att man ska tänka efter före och bestämma sig för vilken sorts förälder man vill vara. Inte gå på känsla och låta biologi och hormoner styra. Jag tror hon har rätt. Till exempel menar hon att man i förväg ska göra upp om föräldraledigheten.

Inte göra som vi alltså. När vi kom hem med Q för nästan precis två år sedan hade jag inte satt något bestämt datum för att börja jobba igen. Längre tid än sex månader men inte så länge som ett år, sa jag till min chef. Bah. Gissa vem som fick allt kallare fötter när hon såg månaderna rinna iväg. När sommaren började ringde jag chefen och meddelade kallt att jag inte alls tänkte börja i augusti som han trodde, utan i januari. O var förstås med på noterna, han kunde mycket väl tänka sig att jobba lite längre.

Med facit på hand (fjorton månader hemma för mig, åtta för O) vet jag att det var dumt att göra som vi gjorde. Vi föll i den klassiska fällan, att fortsätta på den inslagna vägen, att sätta våra egna behov (mitt behov av att vara hemma, O:s av att jobba lite längre) före Q:s. Något lite kan vi skylla på det faktum att jag varit ganska sjuk före föräldraledigheten och fortfarande kände av min sjukdom en hel del. När det var dags att börja jobba mådde jag mycket bättre. Men det är ingen bra undanflykt, föräldraledigheten tillhör barnet och ska inte användas som förtäckt sjukskrivning.

(Ekonomin var ingen ursäkt - tvärtom, eftersom jag tjänar mer än O.)

Nu var ju O ledig ganska länge med Q ändå, och jag tror varken att deras relation eller vårt äktenskap tagit så värst mycket stryk av den ojämna uppdelningen. Men om jag vetat det jag vet nu, hade jag velat lägga upp det på ett annat sätt.

Boken rekommenderas alltså! Tråkigt nog kommer den nog inte att läsas av de som allra mest skulle behöva ifrågasätta sina livsval och sina attityder. Men just det är svårt att göra något åt.

12 kommentarer:

  1. Den vil jag verkligen läsa! Jag gillar också det mesta Hanne Kjöller skriver.

    Däremot håller jag inte med om att amning påverkar jämställdheten. Jag känner inte många som ammat så länge som jag, och jag känner ännu färre som delat ledigheten lika rakt av som vi har gjort. Men det hör egentligen inte hit.

    SvaraRadera
  2. Kattmamman,
    Hur kan amning INTE påverka jämställdheten? Jag menar med detta inte att vara dryg och ifrågasätta dina val eller att du lever i ett jämställt förhållande för det är jag övertygad om att du gör. Antagligen har ni kunnat kompensera den objektiva ojämlikhet som faktiskt uppstår när den ena parten alltid har mat och den andra aldrig har det.

    Sedan menar jag förstås inte att amning kategoriskt innebär att relationen blir ojämställd. Men jag tror att den i många fall faktiskt kan bidra till en skev ansvarsfördelning. Men då hos föräldrar som inte är särskilt medvetna eller reflekterande.

    Läs Kjöller, hon förklarar bättre än jag.

    SvaraRadera
  3. Vi diskuterade det just här hemma. Och så klart påverkade amningen vem Lillkatten knöt ann till starkast och bäst från början, men det har jämnat ut sig nu. Dessutom gjorde den så att vi inte kunde dela ledigheten på annat sätt än att jag tog första halvan. Så visst påverkar den jämställdheten på något vis, men det gör ju redan det faktum att det är jag som är gravid och det svårt att göra något åt de skillnaderna ifall inte alla ska adoptera vilket är en teknisk omöjlighet. Jag tror faktiskt inte att vi hade haft ett mer jämställt förhållande och föräldraskap ifall vi hade flaskmatat från dag ett.

    Så klart håller jag med om att amning kan vara en starkt bidragande orsak till ojämställdhet. Särskilt när den används som argument för att kvinnan ska ha hela ledigheten. Men det ska man inte lasta amningen för. Det krävs genomtänkta beslut för att leva jämställt, annars kliver man rakt i alla fällor. Även vi trillar dit gång på gång trots goda föresatser.

    SvaraRadera
  4. Jag tror inte heller ni varit mer jämställda om ni flaskmatat, men så verkar ni tänka efter mer än de flesta. Och visst finns det massor av fällor att trilla i, mitt eget exempel med föräldraledighet är ett sånt.

    Jag är inte amningsfientlig på något sätt, men jag tycker att det är befriande att någon faktiskt vågar ifrågasätta det som många upplever som en doktrin - att amning bara har fördelar och att barn ska ammas (helst länge) till nästan vilket pris som helst. Många kvinnor som inte kan amma har vittnat om respektlöst bemötande inom mödravården.

    ÄVen graviditet bidrar till ojämställdhet ;-) men den är ju svår att göra något åt. Att skaffa barn genom adoption har en hel del nackdelar (dyrt, tar lång tid, osv) men en av de obestridliga fördelarna är faktiskt att man har en chans att dela på ansvaret från början. Tyvärr schabblar alltför många bort den chansen, jag har sett flera exempel på nära håll.

    SvaraRadera
  5. Dettta verkar vara en jätteintressant bok! Eftersom jag ju ser på den svenska både föräldraledigheten och jämstäldheten lite "utifrån" så tycker jag att det är rätt intressant att höra vad folk tänker och känner so är föräldrar i Sverige. Och en av de saker jag verkligen kan hålla med om är att svenskar är j-gt bra på att klaga och att "tycka synd om sig", hitta ursäkter etc.. Särksilt vad gälre just föräldraledigheten. Det finns knappt något annant land med en så generös föräldraledighet som Sverige, ändå har jag knappast hört så mycetk gnäll från några andra nationaliteter som just svenskarna. Helt sanslöst tycker jag som nu bor i ett land där 6 VECKOR är vad man kan få i föräldraledighet (eller nej jag menar MAMMAledighet) utan att få sparken. Resterande ledighet beror på arbetsgivaren och ofta får den beskostas helt av föräldrarna själva.

    Detta m amning tror jag helt självklart kan spela roll för jämställdheten. Jag har ju inte ammat in dotter eftersom vi aldrig lyckades få till det där ordentligt. Hon var för tidigt född och kunde inte amma då. Sedan blev det liksom aldrig av att försöka. Jag gissar att jag var för "lat" helt enkelt. Så det har varit pump och flaska som gällt. Till vss del har jag såklart känt att det skulle varit jättehröigt att kunnat amma. Och bekvämt också. Att alltid ha maten med sig. MEN jag inser ju att en av anledningarna till att jag aldrig riktigt "orkade" ta tag i det ordentligt var just detta att flaskmatningen gav mig en frihet också. En frihet jag inte skulle haft annars. Att kunna dela på matningarna, kanske inte 50-50, men ändå väldigt lika är ngt jag uppskattat och njutit av mycket. Att även min man kunnat få ta del av den närhet det är att mata en liten bebis är också ngt jag känner har varit positivt. Särskilt här där pappaledighet inte finns i ordlistan.

    Tack för ett bra inlägg (som vanligt!)
    Kram!

    SvaraRadera
  6. Min mamma lämnade mig i jämställdhetens namn för att jobba på annan ort 70-talet. Uppe på det skilsmässa. Jag växte upp med min pappa och hon var helgförälder först och sedan när jag blev äldre träffade jag henne ca 1 gång/månad. I mig finns alltid ett hål efter min mamma, alltid en oändlig saknad, precis som jag tror att andra flickor saknat sina frånvarande pappor. Jag har gjort annorlunda och "fel" i jämställdhetens tecken. Jag har knutit mina barn tätt till mig, ammat länge och varit hemma längst. Jag tycker att de har ett fantastiskt fint förhållande till sin pappa. Men visst JAG förlorar pension mm iom att jag varit hemma mest. Förlorar barnen på att vi inte delat 50-50? Jag tror inte det. Ett liv är längre än första året. Men om man delar ojämnt oavsett hur fördelningen är får man vara medveten om det och kompensera.

    Summa sumarum är att jag tror att man väljer utifrån många andra faktorer än bara "jämställdhet" och "barnets bästa". Även om man är en reflekterande och analyserande människa.

    SvaraRadera
  7. Wow, nu blir jag grymt intresserad av att träffa boken!

    Även jag tyckte att mödrabården präglades lite av jordemorsmumbo-jumbo och dessutom (förfärligt!!!!) gillade jag inte att amma och blev förljaktligen klassad som en suspekt person även om jag nu bet ihop och höll ut i elva månader, dvs tills dottern tröttnade... Amningstalibaner finns det gott om men det är bara att läsa på familjeliv så inser man vilken infekterad fråga amningen är.

    Från det ena till det andra, nån som vet vad som hände med kaosAnnas blogg? Nu kommer man inte åt den... .-(

    SvaraRadera
  8. Saltistjejen, jag hade blivit galen om jag bott i USA och hört/läst om svenskars gnäll på föräldraledighet! Jag har blivit osams med mer än en person som har sett MAMMAledigheten som sin personliga välförtjänta egenintjänade semester och som inte släpper en sekund till pappan.

    Anonym, jag tror inte att barnen per automatik förlorar på att man inte delar. Inte om man är medveten och jobbar på att vara lika viktiga för barnen. Men mönstren grundläggs tidigt och det är så oerhört lätt att fortsätta på den väg man har slagit in på under föräldraledigheten. Men visst kan jag förstå ditt val med den bakgrund du har. Men som du själv påpekar gör många pappor samma sak men får inte bråkdelen kritiken.

    Diana, kolla majagraddnos på wordpress! Jag håller mig borta från forum som Familjeliv, blir oftast bara irriterad av diskussionerna där.

    SvaraRadera
  9. Tack snälla Helga! Och jo, du har rätt, jag ska passa mig för familjeliv. ;-) Och jo igen, även jag blir galen på gnällandet över den svenska föräldraledigheten. Kom igen, det är ett privilegium. En kompis som jobbar på lab i Tyskland tyckte att hon hade det lyxigt när hon fick vara hemma i tre månader och kunde sedan lämna barnet på ett dagis i samma hus där hon jobbar. Sen hade hon en personsökare som pep när hon skulle komma och amma... Hennes karl fick väl knappt vara hemma dan då dottern föddes...

    SvaraRadera
  10. Jag avskyr också gnället på föräldraförsäkringen. Särskilt alla stackars högavlönade pappor som inte har råååååd att vara hemma med sina barn. Hur det nu går till, men stackarna lever väl ur hand i mun för att kunna försörja SUV:en, villan, sommarhuset, resorna och alla andra livsviktiga saker. Eller att det är så hemskt att man ens funderar på att TVINGA föräldar till att dela mer lika på föräldrapenningen. Det är väl ingen som tvingar någon att utnyttja den förmånen. Det går bra att låta bli att ta ut sina dagar också. Det är våra gemensamma skattepengar och jag vill verkligen inte vara med och betala för något som försämrar mina möjligheter på arbetsmarknaden och bidrar till snedfördelning i arbetslivet.

    SvaraRadera
  11. Tack för att du tog dig tid att recensera boken, Helga!

    Jag har haft lite svårt att vara tacksam ett tag, men några texter av Kjöller och tid för egen eftertanke fick mig att landa i höstas. Det är TUNGT att adoptera två barn på två år - men alternativet var ju så oerhört mycket tyngre. Det höll jag på att glömma ett tag, men nu tänker jag på det när jag klafsar fram i mammaträsket.

    Nyss har jag utfodrat en tiomånaders och en snart treåring med penicillin (den ena har mykoplasma, den andra halsfluss), alvedonsuppar, hostmedicin och nässpray. Hjälpte inte jämställda pappan till? Nej, inte så mycket som han skulle ha velat, för han däckade själv i 39 graders feber medan vi andra var på vårdcentralen i eftermiddags! I natt kommer jag att sova mellan två snarkande barn, varav det ena antagligen kommer att hosta tills hon spyr, men jag fixar det! Vi har medicin, jag får vabba, mina föräldrar bor på bilavstånd om det kniper och bolibompa finns ju i datorn (jo, för tv:n tvärdog i morse efter 15 år i trogen tjänst).

    Det är klart att det är jobbigt att ha barn. Men det var så oerhört mycket jobbigare att vänta på dem.

    /Anka

    SvaraRadera
  12. Du har rätt, det är verkligen en usel titel! Undrar om det var hennes idé eller förlagets...
    Måste läsa boken!

    SvaraRadera