Modersmyter och gnällkultur

Jag har nyss läst I huvudet på en mamma av Hanne Kjöller. Som var och en (förhoppningsvis) förstår av min blogg och av min programförklaring till höger, så är diskussioner om föräldraskap i allmänhet och moderskap i synnerhet något som intresserar mig mycket. Dessutom gillar jag Hanne Kjöllers ledare i DN och brukar oftast hålla med henne. Höga förväntningar alltså.

Jag ska direkt klara av de saker jag inte tycker om med boken. Först: att den av titeln att döma kunnat handla om nästan precis vad som helst, vilket inte alls är typiskt för Hanne Kjöllers drastiska och pricksäkra svada. Dessutom vilar det något förminskande över den - här kommer lilla jag tralala med mina små funderingar, ungefär. Synnerligen ovärdigt Kjöller vilket man märker efter bara någon sidas läsning.

(Den paranoida feministen i mig vädrar morgonluft - det måste vara någon på förlaget som varit framme. Jämför med David Eberhards I trygghetsnarkomanernas land - en pregnant och tvärsäker titel som anger vad boken handlar om.)

(Parentes igen: alternativa titlar? Kåt, glad och tacksam - nä kanske inte. Gnällföräldrar? Krossa myten om livspusslet? Sluta gnäll era fertila jävlar? Jag får återkomma i detta ämne.)

Aber nummer två är att boken är lite hafsig - dåligt korrekturläst och möjligen för snabbt skriven. Kjöllers slagkraftiga texter gör sig allra bäst i ledarform, som hel bok blir det lite tröttsamt.

Men för övrigt gillar jag boken högt och rent. Under läsningen ömsom kluckar jag, ömsom duckar jag. Av förtjusning och av omtanke. Heja Hanne! Men aj fan, att hon vågar. Hon kommer att få så mycket skäll.

För här skräds inte orden. Hon dissar svensk mödravård (till skillnad från övrig vård baserad på mumbo-jumbo och jordemorstrams), amningsdoktrinen (ja, det är skitbra att amma men inte till vilket pris som helst och lång amning påverkar faktiskt jämställdheten) och allra främst den gnällkultur som tycks vara kutym bland småbarnsföräldrar. Hennes punchline är denna: svårt att vara förälder idag? Men har det någonsin, någonstans varit lättare? Nä just det.

Efter lite googlande hamnar jag på ett par bloggar där skribenterna i och för sig gillar boken men reagerar surt på uppmaningen att vara tacksam över att man fått barn. Det förstår jag inte riktigt, men så har jag ju i likhet med Hanne Kjöller många års infertilitet bakom mig. Jag är oändligt, obeskrivligt tacksam över att ha fått Q. Det går inte en dag utan att jag tänker på det. Jag är ganska säker på att det är uppenbart för omgivningen och att det kommer att vara det för Q också. Men betyder det att det jämt står ett förklarat skimmer kring mig, att jag aldrig tappar tålamod eller humör, att jag aldrig fräser eller svär åt honom, att jag jublar när han väcker mig med en spark i revbenen? Absolut inte. Att känna tacksamhet och att förmedla den är inte samma sak som att visa upp en ständigt solig och mild fasad. Är jag då en bättre förälder än de som inte genomfars av tacksamhetskänslor? Nä, det tror jag inte. Men jag tror att varje barn mår bra av att höra att de är sina föräldrar till glädje, och jag tror också att man själv lättare klarar av föräldravardagens förtretligheter om man ibland besinnar att det kunde varit värre, utan barn.

Hanne Kjöller speglar ganska exakt mina åsikter om föräldraskap och jämställdhet. Har man ett tänkande och analytiskt förhållningssätt till tillvaron finns det ingen orsak att överge detta när man får barn. Hennes uppmaning är alltså att man ska tänka efter före och bestämma sig för vilken sorts förälder man vill vara. Inte gå på känsla och låta biologi och hormoner styra. Jag tror hon har rätt. Till exempel menar hon att man i förväg ska göra upp om föräldraledigheten.

Inte göra som vi alltså. När vi kom hem med Q för nästan precis två år sedan hade jag inte satt något bestämt datum för att börja jobba igen. Längre tid än sex månader men inte så länge som ett år, sa jag till min chef. Bah. Gissa vem som fick allt kallare fötter när hon såg månaderna rinna iväg. När sommaren började ringde jag chefen och meddelade kallt att jag inte alls tänkte börja i augusti som han trodde, utan i januari. O var förstås med på noterna, han kunde mycket väl tänka sig att jobba lite längre.

Med facit på hand (fjorton månader hemma för mig, åtta för O) vet jag att det var dumt att göra som vi gjorde. Vi föll i den klassiska fällan, att fortsätta på den inslagna vägen, att sätta våra egna behov (mitt behov av att vara hemma, O:s av att jobba lite längre) före Q:s. Något lite kan vi skylla på det faktum att jag varit ganska sjuk före föräldraledigheten och fortfarande kände av min sjukdom en hel del. När det var dags att börja jobba mådde jag mycket bättre. Men det är ingen bra undanflykt, föräldraledigheten tillhör barnet och ska inte användas som förtäckt sjukskrivning.

(Ekonomin var ingen ursäkt - tvärtom, eftersom jag tjänar mer än O.)

Nu var ju O ledig ganska länge med Q ändå, och jag tror varken att deras relation eller vårt äktenskap tagit så värst mycket stryk av den ojämna uppdelningen. Men om jag vetat det jag vet nu, hade jag velat lägga upp det på ett annat sätt.

Boken rekommenderas alltså! Tråkigt nog kommer den nog inte att läsas av de som allra mest skulle behöva ifrågasätta sina livsval och sina attityder. Men just det är svårt att göra något åt.