Vi har börjat prata om adoptionen, Q och jag.
Början kom sig ganska naturligt. En ramsa i en sagobok som handlar om en pojke som lägger örat intill mammas mage för att prata med bebisen därinne. Och just ja, hos dagmamman finns kompisen och idolen N som ska få ett syskon om ett par månader.
Igår kväll vid nattningen frågade jag om han visste att bebisar ligger i sin mammas mage. Jodå. Och vet du vems mage du har legat i? (Tack vare en engagerad läsare vet jag nu hur jag ska uttala hennes namn, tusen tack!) Så berättade jag om fostermamman som gullade så med honom och ropade hans koreanska namn och klickade med tungan - det tyckte Q var mycket roligt och ville höra igen.
När jag kom hem från jobbet idag kröp Q upp i mitt knä och la sig ner med huvudet mot min mage. "Går inte att höra bebisen därinne!" förkunnade han. Det kändes inte ett dugg bittert eller konstigt att förklara avsaknaden av bebisar. "I pappas, då?" undrade Q förhoppningsfullt. Till sist förklarade han bestämt att han hade bebisar i magen.
Så vi har börjat, och det känns märkvärdigt och spännande, även för mig. Nästan som en saga. För jag vet inte riktigt hur det slutar. Det känns på något vis som att det är Q som bestämmer det.
Min koreanska son, nån månad äldre än än din, är helt på det klara med att han inte har legat i mammas mage. För han kommer från - Frankrike!
SvaraRaderaDet är nästan så att han fnyser när man pratar om bebisar i magen. "Inte jag, jag kommer från Frankrike! Och lillasyster!"
Vi må prata mycket om Frankrike hemma, men vi pratar faktiskt ännu mer om Korea och hur glada vi är att vi fick hämta honom där, så jag vet inte riktigt hur detta gått till...
/Anka
Härligt! Med ditt engagemang och känslomässiga intelligens kommer det bara att bli helt fullständigt rätt!
SvaraRaderaÅh, jag blir tårögd. Vad fint.
SvaraRaderaHAhaha!!! Skratttar åt första kommentaren här!!! :-)
SvaraRaderaSååå Underbart!!!!
Låter superbra att ni har en bra anledning att "ta upp" de hrä frågorna. Du kommer snart att inse att Q kommer ta det hela mycket mer avslappnat och relaxat än vad kanske du gör eller tänkt att han skulle göra.
För barn är allt naturligt. Man förklarar, de frågar man svarar de frågar lite mer, man förklarar igen och så pang! Så bara inser de att "jaha, såhär ÄR det" och sedan funderar de mer på vad de ska äta till middag eller vad de ska göra på dagis imorgon...
Jag är inte ett dugg oroad eftersom enbart ditt engagemang och din lyhördhet ang detta (och allt annat som rör Q) kommer göra det till en mycket naturlig och "enkel" process. Det viktigaste är att du låter Q fråga så mycket han vill, men även så lite han vill. Att han känner att du finns där när och om han vill prata om detta, men att han itne känner sig tvingad.
Men allt detta kommer du att sköta galant!!! :-)
KRAM!!
Vad spännande och mysigt det låter. Själv har jag inte en aning om hur jag fick klarhet i hur jag blev till och det kommer troligen inte Q ha heller. Det kommer väl bara vara så att han vet en vacker dag och det känns som om han alltid vetat, vilket han iofs på ett sätt väl har, även om han inte riktigt minns det :)
SvaraRadera