Det var en ny dag som grydde imorse, en ny dag i en förhoppningsvis bättre värld. I alla fall tror jag världen nu blir bättre än vad den annars skulle ha blivit.
I ett helt annat ämne: imorse när jag lämnade Q reagerade jag än en gång på en sak som stört mig ett tag. Hos dagmamman regerar en trojka av pojkar: fyraårige N, treårige F och så Q. De brötar och stökar och hoppar och springer. Och väsnas. Så långt inga problem, barn ska röra sig och låta. Men oväsendet har oftast en ganska våldsam klang. Pang, bom, krasch. Explosioner och slag. Både N och F har vattenpistoler som de leker med. Både N och F har storebröder, som säkert lär dem massor.
Detta tycker jag inte alls om. Jag vill inte att min lilla pojke som levt trettioen månader på denna jord, ska associera pistoler, explosioner och krascher med lek och roligheter. Och detta bara för att han är pojke.
Jag borde ta upp saken med dagmamman, men jag tvekar. Jag är rädd för att jag då ska verka fördömande, världsfrånvänd, sipp och trist.
Motsatt indoktrinering får ske hemma. Q är redan intresserad av matlagning. Kanske skulle jag lära honom att sticka?
Dit inlägg får mej att tänka på en sak som jag undrar över men har förträngt.
SvaraRaderaMin äldre son köpte sej ett leksaksgevär förrförra sommaren (med egna pengar, jag vägrade...)på en resa. Jag avskyr sådana leksaker, så det har legat högst uppe på ett skåp ända sedan dess (usch vilken mamma, va?).
Häromdan hade det mitt i allt i varje fall på nåt sätt kommit ner från hyllan och P hade det i handen. Storebror var någon annanstans. Döm om min förvåning när P börjar låssasskjuta med det som den värsta soldat. Var har han lärt sej det? Inte hos oss och knappast heller på dagis. I Thailand?
Q får börja på Lillkattens dagis.
SvaraRaderaJag är helt fascinerad över att här i min ganska traditionellt könsuppdelade förrort ha hittat ett dagis med personal som tänker precis som jag.
För någon dag sedan när jag skulle hämta Lillkatten hittade jag honom och två andra pojkar i dockvrån, medan fyra flickor sprang runt och förde ett djäkla liv, inte med vapen dock, eftersom jag inte tror att det är godkända leksaker där)
Jag skulle ändå fråga hur hon tänker. Det som de lär sig på dagis sitter ju i sedan. Tycker inte att det är sippt - tycker det verkar vara hon som lever kvar i gamla mönster.
SvaraRaderaJag har dragit mig till minnes hur min lågstadiefröken Undr tidigt 80-tal) försökte forma mig till en "hjälpfröken" eftersom jag var tjej och duktig i skolan. 7-årsDiana tyckte enormt illa om att bli inklämd i ett fack bara för att jag var flicka. Min lågstadielärare brukade skaka på huvudet och säga att hon inte begrep sig på mig bara för att jag gick i konflikt och inte backade om nån kille ville bråka. Suck.
SvaraRaderaJag har funderat mycket på det där med vapenlekar. Jag har tre söner så det är aktuellt... :) Äldsta sonen 7 år leker väldigt mycket med "vapen". Han får dock tillverka dem själv av pinnar eller i snickarverkstaden i garaget. Och allt har han lärt sig i skolan från 6-års och nu då i 1:an. Innan dess ingenting! När dataspelandet och filmer kommer in i bilden, då blir det svårare och svårare. Även om ens eget barn inte får titta på tecknat på TV3, bionicles osv finns det andra som får. Och så leker de (krig, krig, krig). Och på detta sätt har naturligtvis 3-åringen också lärt sig. Han har ju ingen aning om vad skjuta och döda är. Det vänder sig i magen på mig när jag hör honom använda sådana ord. Helt abstrakt.
SvaraRaderaSå det jag har gjort är att försöka prata med 7-åringen om att inte leka sådana lekar med 3-åringen, vi har jättestränga gränser med dataspel och filmer jämfört med andra. Men kan man så är det jättebra att hålla dem utanför den världen så länge det går. Men den kommer oundvikligen med all skräpkultur som barnen matas med.
Okej, jag inser att jag verkar vara den enda här som inte tycker att just krigslekar is sig måste vara något fruktansvärt.
SvaraRaderaMin filossofi är sådan att jag tror att alla barn i alla tider och alla kulturer leker krig. I någon form. Detta eftersom männsikan (liksom alla djur mer eller mindre) har instinkter beträffande just "revir". Alltså ligger det inprogrammerat i våra gener att försvara vårt revir eller att "anfalla" andrs för att utöka reviret.
Lika naturligt som att kattungar och hundvalpar slåss med varandra på skoj, är det att barn leker krig och/eller låtsasbråkar med varandra. Jag tror även att barn i en relativit ung ålder börjar fundera över detta med livet och döden. Och att även dessa tankar kring döden kan få utlopp genom att man leker att man dödar varandra. Barn använder ju lek till att bearbeta sina tankar, känslor och funderingar. Jag tror inte detta alls behöver vara skadligt på något vis utan jag tror det är en del av att växa upp.
DÄREMOT är det ju viktigt (tycker jag) att man pratar med barnen om vad detta med krig, vapen och liv o död egentligen innebär. Att försöka få dem att förstå att döden i verkligheten är väldigt olik lekens. Och att på detta vis även kunna försöka få dem att förstå att krig i alla former innebär dödande och att detta är mycket allvarligt, sorgligt och hemskt. Ja tror att man kanske kan använda sig av just barnens lekar för att kunna närma sig dessa frågor och därmed kunna prata med dem om detta. Dämed är det inte säkert att de slutar leka krig dock.
Tror att det kan vara jätteviktigt att man som barn kan få leka även hemska saker eftersom jag tror att detta gör att man kan försöka förstå och även till viss del "få kontroll" över sådana saker som man tycker är svårgripbart och abstrakt. Som t ex livet och döden. Jag är inte alls säker på att ett totalförbud eller liknande egentligen är det bästa sättet vuxenvärlden kan ingripa. Istället tror jag helt klart mycket på att man kan ta tillvara barnens intresse för dessa lekar och använda det till att prata, prata och prata om de här svåra frågorna.
Tids nog kommer de att sluta leka krig. Det är ofta bara i vissa åldrar barn leker just krig.
Jag minns själv att jag lekte krig när jag gick på dagis. Och att vi av någon underlig anledning hade fått för oss att om man var död var man tvungen att ligga ner på rygg med armar och ben ut från kroppen (ungefär som när man gör en snöängel). Minns att mina föräldrar såg detta och de började prata med mig om detta med hur jag såg på livet och döden med utgångspunkt från just denna iakktaggelse.
Åh nu blev det en spännande diskussion! Jag håller med saltistjejen i så motto att jag tror inte heller på total förbud och jag tror också att krigslekar är en bit av iaf killars vardag (fördomsfull, själv lekte jag aldrig krig, tyckte det var läskigt).
SvaraRaderaLiv och död är ju viktigt och att döda är makt, så leken kan också handla om makt? Vem har makten? I leken är det barnet, i livet inte så ofta barnet... även om de försöker :)
Däremot är jag fruktansvärt mycket emot allt tecknat våld, som görs av vuxna i kommersiellt syfte som är full av dolda budskap om hur kvinnor och män är, hur man löser konflikter osv, osv. Dessa har inget av barnens undersökande lek i sig!
Oj vad engagerad jag blev!!!
Vad klok du är Saltistjejen! Detta var ett perspektiv jag behövde. Jag gillar inte heller förbud och tror inte att de leder någon vart. Och självklart handlar leken om viktiga saker som måste undersökas, makt, liv, död, våld, revir.
SvaraRaderaJag är absolut för att barn måste få undersöka och pröva, och hantera sina rädslor genom att leka läskiga saker. Jag hade bara inte tänkt på det på det sättet. Liknelsen med hundvalpar var bra!
Det som ändå skrämmer mig lite är att de är så himla små än så länge. Hade Q varit ett par år äldre hade vi kunnat resonera om detta. Nu tror jag mest att han apar efter kompisarna som apar efter sina storebröder, som är några år äldre och har ett helt annat perspektiv.
Men helt klart är det så att barns lek är en egen värld som man som vuxen ska vara varsam med och inte försöka styra alltför mycket.
Tack för tankarna, jag tar med mig detta i funderandet. Tror fortfarande att jag ska ta upp det med dagmamman men på ett mer nyanserat sätt. Mer som en reflektion än som ett önskemål eller krav.