2007-07-31
Mammagrisen Q i Lönneberga
Jag har i åratal grubblat över varför det var livsviktigt för mig att få barn. En familjerådgivare vi träffade ett tag såg allvarligt på mig och sa: Antagligen har du goda skäl för din barnlängtan.
Inte för att man ska behöva motivera sin längtan, men styrkan i den förvånade mig själv, och jag tycker att det är intressant att fundera över orsakerna.
Ganska tidigt var jag klar över en sak: jag tror att jag på något vis längtade efter att återuppleva min barndom genom att få vara nära mitt barn, och att också försöka passa på att skapa en bättre barndom än min egen. Som det i och för sig inte var något fantastiskt stort fel på.
Bullerbyn var min älsklingsbok när jag var liten, och jag identifierade mig självklart med Lisa. Min barndom skulle vara som hennes, och jag var lite som hon: duktig och lillgammal.
Nu när jag har Q slår det mig att det inte alls är i Bullerbyn vi bor, snarare i Lönneberga. Huvudpersonen är en klurig, klyftig och kärleksfull liten pojke i full färd att upptäcka världen.
Jag älskar Lönneberga, och jag älskar honom!
Varför mammagris? Jo, efter en vecka borta från sin pappa så är Q lite mammigare än vanligt. Jag njuter av det samtidigt som det ger mig lite dåligt samvete gentemot O. Hoppas balansen återställs snart.
Mammagrisen Q i Lönneberga
Jag har i åratal grubblat över varför det var livsviktigt för mig att få barn. En familjerådgivare vi träffade ett tag såg allvarligt på mig och sa: Antagligen har du goda skäl för din barnlängtan.
Inte för att man ska behöva motivera sin längtan, men styrkan i den förvånade mig själv, och jag tycker att det är intressant att fundera över orsakerna.
Ganska tidigt var jag klar över en sak: jag tror att jag på något vis längtade efter att återuppleva min barndom genom att få vara nära mitt barn, och att också försöka passa på att skapa en bättre barndom än min egen. Som det i och för sig inte var något fantastiskt stort fel på.
Bullerbyn var min älsklingsbok när jag var liten, och jag identifierade mig självklart med Lisa. Min barndom skulle vara som hennes, och jag var lite som hon: duktig och lillgammal.
Nu när jag har Q slår det mig att det inte alls är i Bullerbyn vi bor, snarare i Lönneberga. Huvudpersonen är en klurig, klyftig och kärleksfull liten pojke i full färd att upptäcka världen.
Jag älskar Lönneberga, och jag älskar honom!
Varför mammagris? Jo, efter en vecka borta från sin pappa så är Q lite mammigare än vanligt. Jag njuter av det samtidigt som det ger mig lite dåligt samvete gentemot O. Hoppas balansen återställs snart.
2007-07-30
Storebror vs lillebror
Jag bodde i Göteborg i nästan trettio år, det låter helt osannolikt men så måste det bli när jag räknar efter. Jag var fyra när vi flyttade dit, och med undantag av några år i USA som barn och tonåring så bodde jag kvar tills O och jag drog upp bopålarna och flyttade till Stockholm för tre år sedan.
Har jag någon hemstad så är det ju Göteborg, det kan inte gärna vara någon annan. Ändå har jag under långa tider inte alls känt mig hemma där. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är det för att min familj inte kommer därifrån, både mamma och pappa har sina rötter (i den mån de alls har några, de flyttade båda runt mycket) på andra håll i landet.
Länge längtade jag därifrån. Jag pluggade i USA, Spanien, Frankrike och Tyskland under längre och kortare perioder. Vid minst två tillfällen övervägde jag allvarligt att flytta, men blev kvar. Min syster var liten och hade det jobbigt och jag ville bo nära henne. När O kom in i mitt liv blev jag ännu mer knuten till Göteborg, han ville inte alls flytta. Märkligt nog är O mer göteborgare än jag, fast han var tjugo år när han kom dit. Det måste ha skett en mutation i honom då som gjorde honom till urgöteborgare, till och med dialekten är autentisk.
Det var först när vi köpte huset som jag riktigt landade i Göteborg och blev tillfreds med tanken att bo där alltid. Ironiskt nog var det O som fick jobb i Stockholm, och det bara fyra år efter att vi köpt huset. Hade det inte varit för den tunga tiden av sorg och elände hade vi nog inte tyckt det var lika lätt att flytta.
För det var ju ett helt nytt liv som väntade oss i Stockholm, ett liv som är annorlunda och underbart, sämre på några få sätt, bättre på många andra.
Saker jag gillar med Stockholm och som jag skulle sakna:
Vädret, vädret, vädret. Upprepa! Jag trodde det var en myt att det regnade mindre på östkusten men det är ju sant! Och så får man snö på vintern också.
Att majoriteten av stockholmare själva är inflyttade. Det är inte särskilt svårt att bli bekant med folk. Jag tycker faktiskt att göteborgare är lite fjärare, trots sitt rykte som goa gubbar.
Att det är så vackert.
Att det är en storstad.
Att det fortfarande känns exotiskt och spännande. Jag har mycket kvar att upptäcka.
Att det är så lätt att ta sig ut i naturen, att man har nära till vattnet var man än är.
Att pappa bor här.
Min kör som jag hittade bara månader efter att ha flyttat hit och har gett mig och ger mig så mycket glädje. Musik har en plats i mitt liv igen, hurra!
Men det finns också saker jag saknar med Göteborg:
Måsskrik och havslukt.
Närheten till Sommarön.
Färsk fisk.
Att det mesta är billigare, särskilt mat.
Att man anses bo lite utanför stan om det tar tjugo minuter med buss till Brunnsparken.
Att trafikkaoset inte är fullt lika utvecklat som i Stockholm.
Att mamma, syrran och en hel del gamla vänner bor där.
Att jag har så många minnen förknippade med olika platser, både sorgliga och glada. Det kommer att dröja länge innan jag känner så för Stockholm, om det någonsin händer. Det är något visst med barn- och ungdomsminnen.
Min frissa, min optiker, min gamla skola. Q skulle gå i samma skola som jag om vi bodde kvar. (Som det nu är kommer han ju prata stockholmska det lilla livet, vilken konstig tanke!)
Vad jag däremot inte alls saknar och hade hoppats slippa när vi flyttade hit, är det evinnerliga käbblet och jämförandet städerna emellan. Jag trodde att göteborgarna hade mindervärdeskomplex och att Stockholm högdraget struntade i kaxiga lillbrorsan. Men så är det ju inte, antipatin är ömsesidig. Varför ber gratistidningen City sina läsare att säga något dumt om Göteborg?
Konstigt att inte Göteborg kan acceptera att Stockholm är huvudstad och som sådan berättigad till en massa förstaplatser, eller att Stockholm kan glädjas åt att landets andra stad inte är en byhåla i bakvattnet utan faktiskt lyckas kapa åt sig ett och annat stort evenemang och arrangera dem med den äran.
Storebror vs lillebror
Jag bodde i Göteborg i nästan trettio år, det låter helt osannolikt men så måste det bli när jag räknar efter. Jag var fyra när vi flyttade dit, och med undantag av några år i USA som barn och tonåring så bodde jag kvar tills O och jag drog upp bopålarna och flyttade till Stockholm för tre år sedan.
Har jag någon hemstad så är det ju Göteborg, det kan inte gärna vara någon annan. Ändå har jag under långa tider inte alls känt mig hemma där. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är det för att min familj inte kommer därifrån, både mamma och pappa har sina rötter (i den mån de alls har några, de flyttade båda runt mycket) på andra håll i landet.
Länge längtade jag därifrån. Jag pluggade i USA, Spanien, Frankrike och Tyskland under längre och kortare perioder. Vid minst två tillfällen övervägde jag allvarligt att flytta, men blev kvar. Min syster var liten och hade det jobbigt och jag ville bo nära henne. När O kom in i mitt liv blev jag ännu mer knuten till Göteborg, han ville inte alls flytta. Märkligt nog är O mer göteborgare än jag, fast han var tjugo år när han kom dit. Det måste ha skett en mutation i honom då som gjorde honom till urgöteborgare, till och med dialekten är autentisk.
Det var först när vi köpte huset som jag riktigt landade i Göteborg och blev tillfreds med tanken att bo där alltid. Ironiskt nog var det O som fick jobb i Stockholm, och det bara fyra år efter att vi köpt huset. Hade det inte varit för den tunga tiden av sorg och elände hade vi nog inte tyckt det var lika lätt att flytta.
För det var ju ett helt nytt liv som väntade oss i Stockholm, ett liv som är annorlunda och underbart, sämre på några få sätt, bättre på många andra.
Saker jag gillar med Stockholm och som jag skulle sakna:
Vädret, vädret, vädret. Upprepa! Jag trodde det var en myt att det regnade mindre på östkusten men det är ju sant! Och så får man snö på vintern också.
Att majoriteten av stockholmare själva är inflyttade. Det är inte särskilt svårt att bli bekant med folk. Jag tycker faktiskt att göteborgare är lite fjärare, trots sitt rykte som goa gubbar.
Att det är så vackert.
Att det är en storstad.
Att det fortfarande känns exotiskt och spännande. Jag har mycket kvar att upptäcka.
Att det är så lätt att ta sig ut i naturen, att man har nära till vattnet var man än är.
Att pappa bor här.
Min kör som jag hittade bara månader efter att ha flyttat hit och har gett mig och ger mig så mycket glädje. Musik har en plats i mitt liv igen, hurra!
Men det finns också saker jag saknar med Göteborg:
Måsskrik och havslukt.
Närheten till Sommarön.
Färsk fisk.
Att det mesta är billigare, särskilt mat.
Att man anses bo lite utanför stan om det tar tjugo minuter med buss till Brunnsparken.
Att trafikkaoset inte är fullt lika utvecklat som i Stockholm.
Att mamma, syrran och en hel del gamla vänner bor där.
Att jag har så många minnen förknippade med olika platser, både sorgliga och glada. Det kommer att dröja länge innan jag känner så för Stockholm, om det någonsin händer. Det är något visst med barn- och ungdomsminnen.
Min frissa, min optiker, min gamla skola. Q skulle gå i samma skola som jag om vi bodde kvar. (Som det nu är kommer han ju prata stockholmska det lilla livet, vilken konstig tanke!)
Vad jag däremot inte alls saknar och hade hoppats slippa när vi flyttade hit, är det evinnerliga käbblet och jämförandet städerna emellan. Jag trodde att göteborgarna hade mindervärdeskomplex och att Stockholm högdraget struntade i kaxiga lillbrorsan. Men så är det ju inte, antipatin är ömsesidig. Varför ber gratistidningen City sina läsare att säga något dumt om Göteborg?
Konstigt att inte Göteborg kan acceptera att Stockholm är huvudstad och som sådan berättigad till en massa förstaplatser, eller att Stockholm kan glädjas åt att landets andra stad inte är en byhåla i bakvattnet utan faktiskt lyckas kapa åt sig ett och annat stort evenemang och arrangera dem med den äran.
2007-07-28
Upplagt för antiklimax
Vi flög, förresten. Det kostade lika mycket som att ta X2000 men gick fortare och framför allt krävdes ett minimum av stillasittande. Q skötte sig galant. På ditresan sov han hela vägen, på hemresan skrek han visserligen lite men ägnade resten av tiden att äta macka och titta på folk.
Medan vi var borta har Adlibris levererat ett bokpaket med uppföljare till gamla favoriter: Hannibal Rising och sista Harry Potter. Törs knappt börja läsa dem. Jag är övertygad om att jag blir besviken på Hannibal, och är rädd att bli det på HP. Jag tror att Snape i själva verket står på det godas sida och att han dör men inte Harry.
Men först lite stavgång medan man och son eftermiddagsslumrar.
Upplagt för antiklimax
Vi flög, förresten. Det kostade lika mycket som att ta X2000 men gick fortare och framför allt krävdes ett minimum av stillasittande. Q skötte sig galant. På ditresan sov han hela vägen, på hemresan skrek han visserligen lite men ägnade resten av tiden att äta macka och titta på folk.
Medan vi var borta har Adlibris levererat ett bokpaket med uppföljare till gamla favoriter: Hannibal Rising och sista Harry Potter. Törs knappt börja läsa dem. Jag är övertygad om att jag blir besviken på Hannibal, och är rädd att bli det på HP. Jag tror att Snape i själva verket står på det godas sida och att han dör men inte Harry.
Men först lite stavgång medan man och son eftermiddagsslumrar.
2007-07-18
Första semesterresan
Q är underbar att resa med, och det känns så bra eftersom resor är ett av våra stora intressen. Visst var det helt annorlunda nu, det blev inga restaurangmiddagar och det var definitivt en ny erfarenhet att leta efter lekplatser på vårt resmål. Men detta är ju en del av vårt nya liv som vi längtat så efter.
Än en gång blev det tydligt för oss vilken social unge vi fått. Eller var vi alla sådana vid sexton månader? Q finner vänner överallt. Tvärs över en frukostmatsal möter han någons blick och lägger huvudet på sned. På planet kan leker han tittut med hela raden bakom. Gråa kostymfarbröder på flygplatsen lägger ner sina papper och ler när Q spatserar förbi för tredje gången. Men när han är trött eller ledsen finns det bara två personer som duger: jag och O, i den ordningen.
Besöket hos släkten gav en skön känsla av förankring och samhörighet. De välkomnade Q med öppna armar, vilket jag i och för sig aldrig tvivlat på att de skulle göra. Detta var också något av en comeback för mig, med undantag av svärfars begravning har jag inte deltagit i några släktträffar de senaste åren.
Det är med blandade känslor jag konstaterar att Q:s ankomst har gett mig en ny säkerhet och självklarhet. Jag är inte bara Helga längre, jag är mamma till Q. Som alla småbarnsmammor omges jag av ett speciellt skimmer och får särskild uppmärksamhet. Jag njuter samtidigt som jag inte är helt bekväm med det. Det är ju detta jag har svurit över, fixeringen vid barn. Men nu är det som det är, känslorna får vara lite dubbla. Jag gör mitt bästa för att inte vara en trist och självupptagen mamma, en sådan som förr fick mig att känna mig så utanför.
Den här gången såg jag också något jag inte tänkt på innan: hur vackert landskapet är. Ljuset, det kalla vita och hjärtslitande, hur kunde jag missa det förut?
Angående något helt annat: jag har hittat pappa igen, den pappa jag nästan alltid kan lita på. När jag ringde honom efter några dagar var han inte alls sur och hade heller aldrig varit det. Han hade skämts som en hund, bad om ursäkt och tackade mig för att jag skickade hem honom. Det finns en förklaring till att han uppträdde som han gjorde, fast den är inte särskilt bra.
Konstigt nog är jag inte arg längre. Kanske är även det tack vare Q, i och med att jag har honom som mitt allra största ansvar är det lättare för mig att frikoppla mig från ansvaret för pappa.
Första semesterresan
Q är underbar att resa med, och det känns så bra eftersom resor är ett av våra stora intressen. Visst var det helt annorlunda nu, det blev inga restaurangmiddagar och det var definitivt en ny erfarenhet att leta efter lekplatser på vårt resmål. Men detta är ju en del av vårt nya liv som vi längtat så efter.
Än en gång blev det tydligt för oss vilken social unge vi fått. Eller var vi alla sådana vid sexton månader? Q finner vänner överallt. Tvärs över en frukostmatsal möter han någons blick och lägger huvudet på sned. På planet kan leker han tittut med hela raden bakom. Gråa kostymfarbröder på flygplatsen lägger ner sina papper och ler när Q spatserar förbi för tredje gången. Men när han är trött eller ledsen finns det bara två personer som duger: jag och O, i den ordningen.
Besöket hos släkten gav en skön känsla av förankring och samhörighet. De välkomnade Q med öppna armar, vilket jag i och för sig aldrig tvivlat på att de skulle göra. Detta var också något av en comeback för mig, med undantag av svärfars begravning har jag inte deltagit i några släktträffar de senaste åren.
Det är med blandade känslor jag konstaterar att Q:s ankomst har gett mig en ny säkerhet och självklarhet. Jag är inte bara Helga längre, jag är mamma till Q. Som alla småbarnsmammor omges jag av ett speciellt skimmer och får särskild uppmärksamhet. Jag njuter samtidigt som jag inte är helt bekväm med det. Det är ju detta jag har svurit över, fixeringen vid barn. Men nu är det som det är, känslorna får vara lite dubbla. Jag gör mitt bästa för att inte vara en trist och självupptagen mamma, en sådan som förr fick mig att känna mig så utanför.
Den här gången såg jag också något jag inte tänkt på innan: hur vackert landskapet är. Ljuset, det kalla vita och hjärtslitande, hur kunde jag missa det förut?
Angående något helt annat: jag har hittat pappa igen, den pappa jag nästan alltid kan lita på. När jag ringde honom efter några dagar var han inte alls sur och hade heller aldrig varit det. Han hade skämts som en hund, bad om ursäkt och tackade mig för att jag skickade hem honom. Det finns en förklaring till att han uppträdde som han gjorde, fast den är inte särskilt bra.
Konstigt nog är jag inte arg längre. Kanske är även det tack vare Q, i och med att jag har honom som mitt allra största ansvar är det lättare för mig att frikoppla mig från ansvaret för pappa.
2007-07-09
Klyschigaste av klyschor samt respekt
Häromdagen organiserade jag min egen blogg och satte etiketter på alla inlägg. IVF-helvetet var en given kategori, och med fasa såg jag hur räknaren stadigt tickade uppåt. Det kändes fånigt skönt när Adoption vann över IVF-helvetet, om så med ett enda ynka inlägg. Bubblaren Livet med Q bidar sin tid, men den lär nog segla upp i topp så småningom.
Det var en märklig känsla att läsa de svartaste anteckningarna, som denna, eller denna. Samtidigt som känslorna blir alldeles levande för mig när jag läser, kan jag knappt tro att det var jag som skrev det. Kändes det så starkt? Hur kunde de känslorna gå över på såpass kort tid, efter att ha dominerat mig fullständigt?
Det beror på en hel massa saker. Tiden läker, jag har gått vidare, jag fick till sist en förklaring till att jag aldrig blev gravid, jag kunde sätta stopp för karusellen och göra avslut.
Men framför allt, och tvärt emot vad jag hade föresatt mig, så är det Q som har lyft mig till andra sidan. Jag trodde inte att det kunde fungera så, jag var rädd att tro att adoptionen skulle lösa alla problem, jag ville inte lägga över ansvaret för min läkning på ett litet barn som eventuellt hade ett eget trauma att hantera. Men så blev det.
Detta skrev jag i mars 2004: "Det finns något hos mig som aldrig kommer att få komma ut om jag inte blir mamma. Jag vet inte vad det är, kärlek kanske. Kärlek som är gjord för mina barn och inga andra. Är det den som gör mig sjuk, som håller på att äta upp mig inifrån eftersom den aldrig blir förlöst och får flöda ut i varma, soliga, generösa känslor? Ruttnar kärlek om den inte används, kan den förgifta en? Ibland tror jag nästan det."
Precis så var det, och precis så är det. Förr var det jobbigt att leva med en så stark längtan, jag önskade ofta att den skulle försvinna. Många, många gånger frågade jag mig varför just jag drabbats av denna hopplösa kombination: infertilitet och kompromisslös barnlängtan.
Idag kan jag se att det var min längtan som drev mig och som fick mig att orka ända fram, och idag är det den gör att det med jämna mellanrum svindlar till när jag tittar på Q. Min vardag har en konstant närvaro av mirakel. Den där särskilda kärleken får flöda fritt nu, och i och med detta är jag hel.
Så fastän det är den klyschigaste av klyschor så säger jag det ändå: att bli mamma genom adoption är det mest fantastiska som har hänt mig. Det har varit och är allt jag hoppades på men inget av det jag fruktade.
Jag vet att detta inte gäller för alla. Det lär till och med vara så att bland de som inte lyckas med fertilitetsbehandlingar så är det en minoritet som går vidare till adoption. Deras val är inte per automatik ett underkännande av mitt, O:s och Q:s liv. Jag menar inte heller att ifrågasätta eller döma när jag undrar över deras val.
För undrar, det gör jag. Jag kan inte hjälpa det. Fast jag vet att svaret är enkelt. Det som är rätt för mig är inte rätt för alla.
Klyschigaste av klyschor samt respekt
Häromdagen organiserade jag min egen blogg och satte etiketter på alla inlägg. IVF-helvetet var en given kategori, och med fasa såg jag hur räknaren stadigt tickade uppåt. Det kändes fånigt skönt när Adoption vann över IVF-helvetet, om så med ett enda ynka inlägg. Bubblaren Livet med Q bidar sin tid, men den lär nog segla upp i topp så småningom.
Det var en märklig känsla att läsa de svartaste anteckningarna, som denna, eller denna. Samtidigt som känslorna blir alldeles levande för mig när jag läser, kan jag knappt tro att det var jag som skrev det. Kändes det så starkt? Hur kunde de känslorna gå över på såpass kort tid, efter att ha dominerat mig fullständigt?
Det beror på en hel massa saker. Tiden läker, jag har gått vidare, jag fick till sist en förklaring till att jag aldrig blev gravid, jag kunde sätta stopp för karusellen och göra avslut.
Men framför allt, och tvärt emot vad jag hade föresatt mig, så är det Q som har lyft mig till andra sidan. Jag trodde inte att det kunde fungera så, jag var rädd att tro att adoptionen skulle lösa alla problem, jag ville inte lägga över ansvaret för min läkning på ett litet barn som eventuellt hade ett eget trauma att hantera. Men så blev det.
Detta skrev jag i mars 2004: "Det finns något hos mig som aldrig kommer att få komma ut om jag inte blir mamma. Jag vet inte vad det är, kärlek kanske. Kärlek som är gjord för mina barn och inga andra. Är det den som gör mig sjuk, som håller på att äta upp mig inifrån eftersom den aldrig blir förlöst och får flöda ut i varma, soliga, generösa känslor? Ruttnar kärlek om den inte används, kan den förgifta en? Ibland tror jag nästan det."
Precis så var det, och precis så är det. Förr var det jobbigt att leva med en så stark längtan, jag önskade ofta att den skulle försvinna. Många, många gånger frågade jag mig varför just jag drabbats av denna hopplösa kombination: infertilitet och kompromisslös barnlängtan.
Idag kan jag se att det var min längtan som drev mig och som fick mig att orka ända fram, och idag är det den gör att det med jämna mellanrum svindlar till när jag tittar på Q. Min vardag har en konstant närvaro av mirakel. Den där särskilda kärleken får flöda fritt nu, och i och med detta är jag hel.
Så fastän det är den klyschigaste av klyschor så säger jag det ändå: att bli mamma genom adoption är det mest fantastiska som har hänt mig. Det har varit och är allt jag hoppades på men inget av det jag fruktade.
Jag vet att detta inte gäller för alla. Det lär till och med vara så att bland de som inte lyckas med fertilitetsbehandlingar så är det en minoritet som går vidare till adoption. Deras val är inte per automatik ett underkännande av mitt, O:s och Q:s liv. Jag menar inte heller att ifrågasätta eller döma när jag undrar över deras val.
För undrar, det gör jag. Jag kan inte hjälpa det. Fast jag vet att svaret är enkelt. Det som är rätt för mig är inte rätt för alla.
2007-07-06
Pappa
Som jag har skrivit tidigare vet jag inte riktigt hur man definierar alkoholism. Jag vet bara hur mina föräldrar, inte bara pappa utan också mamma och min styvfar har betett sig genom åren. Det har gått upp och ner för dem. Min styvfar har haft ordentliga problem under två perioder, men detta förefaller nu vara över. Mamma och min syster är i alla fall övertygade om det, men jag tror att det är en tidsfråga.
Mamma skulle aldrig göra det som pappa gjorde i tisdags. Hennes känsla för vad som passar sig är alldeles för stark. Å andra sidan tar hon sig nästan alltid ett eller två eller tre glas för mycket när det är fest, och livet är ju en fest, eller hur. Om inte annat så behövs det en liten whisky för magen. Eller om det var för förkylningen. I rent medicinskt syfte.
Men det var ju pappa jag skulle skriva om, varför babblar jag på om mamma och styvfar? Varför försöker jag ursäkta honom?
För att det alltid har varit lite synd om honom, har jag tyckt. För att han lätt gör sig lite ynklig, och för att jag är den enda han har.
Trots att vi bara bodde tillsammans i fem år har vi alltid haft ett nära förhållande. Jag funderar mycket på hur det kan komma sig, för det går på tvärs mot vad alla förståsigpåare menar, att kvalitetstid är skitsnack och att det är kvantitet och gemensam vardag som gäller. När jag har funderat klart ska jag skriva om det.
Pappa har alltid tagit mig på allvar och bemött mig med respekt och lyssnat på min åsikt. Han har behandlat mig som en jämlike och nästan som en vuxen, ibland kanske lite för mycket. Men det var han i så fall inte ensam om. Jag var lillgammal och brådmogen och mycket vuxnare än min ålder i vissa avseenden.
Pappa bodde i Stockholm och jag i Göteborg. Vi pratade ofta i telefon, evighetslånga samtal. Han skrev långa brev, jag har en hel pärm full. Och när jag kom och hälsade på honom ägnade han sig helt åt mig. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt adjö till pappa på tågperronger och flygplatser. Som jag har längtat efter pappa! Än idag blir jag lite ledsen när jag skiljs från honom fast vi numera bor i samma stad och ses flera gånger i månaden.
Vi är lika varann, både utanpå och inuti. Detta har det tjatats om till den grad att det ingår i min identitet att vara lik pappa. Men ju äldre vi båda blir desto fler olikheter upptäcker jag. Till exempel är jag inte lika långsint och konflikträdd som han. Nu sitter han förmodligen hemma och tjurar och låter demonstrativt bli att ringa, fast det var han som bar sig dumt åt och inte jag. Jag mår sämre för varje dag, enda anledningen till att jag inte ringer och konfronterar honom, skäller och blir sams, är att det alltid är jag som tar första steget. Någon gång skulle det vara intressant att se vad som händer om jag inte gör det. Fast jag vet att jag kommer att göra det till sist ändå.
Drickandet då? Tja, det har varit lite olika. Alkoholist tror jag inte att han är. Han kan låta bli att dricka utan större svårighet, bara han vill. Problemet är att han inte vill. Han har dessutom haft ett fritt jobb som inte har styrt in honom i den vanliga nio-till-fem, måndag-till-fredag-fållan. Han är minst sagt okonventionell när det gäller sovtider och dygnsrytm.
En gång när jag var fjorton år och åkte för att hälsa på honom kom han inte och mötte mig på Centralen. Han låg hemma och sov och var ganska packad. Efter det skrev jag ett brev till honom, där det stod att han fick välja. Han ringde mig omedelbart och förklarade att det inte var något svårt val. Han lovade att han inte skulle dricka när jag var hos honom, och det löftet höll han i ganska många år. Det var en underbar känsla, en av de starkaste upplevelser jag har haft. Att han inte krånglade eller ursäktade sig utan bara enkelt konstaterade: du är det viktigaste som finns för mig.
De senaste åren har det gått upp och ner. Ibland hör jag på hans röst i telefon att han är onykter, och då vill jag inte prata med honom. Jag blir illa berörd och förresten är det inte kul att snacka med någon som är full när man själv inte är det. Med jämna mellanrum har jag blivit förbannad på honom och sagt åt honom att skärpa till sig, och då har han gjort det. Det verkar vara dags för en sådan predikan igen. Jag är bara så trött på det. Trött på att ta ansvar och konfrontera och sätta gränser.
Blev detta ett försvarstal? Det försökte jag undvika.
Pappa
Som jag har skrivit tidigare vet jag inte riktigt hur man definierar alkoholism. Jag vet bara hur mina föräldrar, inte bara pappa utan också mamma och min styvfar har betett sig genom åren. Det har gått upp och ner för dem. Min styvfar har haft ordentliga problem under två perioder, men detta förefaller nu vara över. Mamma och min syster är i alla fall övertygade om det, men jag tror att det är en tidsfråga.
Mamma skulle aldrig göra det som pappa gjorde i tisdags. Hennes känsla för vad som passar sig är alldeles för stark. Å andra sidan tar hon sig nästan alltid ett eller två eller tre glas för mycket när det är fest, och livet är ju en fest, eller hur. Om inte annat så behövs det en liten whisky för magen. Eller om det var för förkylningen. I rent medicinskt syfte.
Men det var ju pappa jag skulle skriva om, varför babblar jag på om mamma och styvfar? Varför försöker jag ursäkta honom?
För att det alltid har varit lite synd om honom, har jag tyckt. För att han lätt gör sig lite ynklig, och för att jag är den enda han har.
Trots att vi bara bodde tillsammans i fem år har vi alltid haft ett nära förhållande. Jag funderar mycket på hur det kan komma sig, för det går på tvärs mot vad alla förståsigpåare menar, att kvalitetstid är skitsnack och att det är kvantitet och gemensam vardag som gäller. När jag har funderat klart ska jag skriva om det.
Pappa har alltid tagit mig på allvar och bemött mig med respekt och lyssnat på min åsikt. Han har behandlat mig som en jämlike och nästan som en vuxen, ibland kanske lite för mycket. Men det var han i så fall inte ensam om. Jag var lillgammal och brådmogen och mycket vuxnare än min ålder i vissa avseenden.
Pappa bodde i Stockholm och jag i Göteborg. Vi pratade ofta i telefon, evighetslånga samtal. Han skrev långa brev, jag har en hel pärm full. Och när jag kom och hälsade på honom ägnade han sig helt åt mig. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt adjö till pappa på tågperronger och flygplatser. Som jag har längtat efter pappa! Än idag blir jag lite ledsen när jag skiljs från honom fast vi numera bor i samma stad och ses flera gånger i månaden.
Vi är lika varann, både utanpå och inuti. Detta har det tjatats om till den grad att det ingår i min identitet att vara lik pappa. Men ju äldre vi båda blir desto fler olikheter upptäcker jag. Till exempel är jag inte lika långsint och konflikträdd som han. Nu sitter han förmodligen hemma och tjurar och låter demonstrativt bli att ringa, fast det var han som bar sig dumt åt och inte jag. Jag mår sämre för varje dag, enda anledningen till att jag inte ringer och konfronterar honom, skäller och blir sams, är att det alltid är jag som tar första steget. Någon gång skulle det vara intressant att se vad som händer om jag inte gör det. Fast jag vet att jag kommer att göra det till sist ändå.
Drickandet då? Tja, det har varit lite olika. Alkoholist tror jag inte att han är. Han kan låta bli att dricka utan större svårighet, bara han vill. Problemet är att han inte vill. Han har dessutom haft ett fritt jobb som inte har styrt in honom i den vanliga nio-till-fem, måndag-till-fredag-fållan. Han är minst sagt okonventionell när det gäller sovtider och dygnsrytm.
En gång när jag var fjorton år och åkte för att hälsa på honom kom han inte och mötte mig på Centralen. Han låg hemma och sov och var ganska packad. Efter det skrev jag ett brev till honom, där det stod att han fick välja. Han ringde mig omedelbart och förklarade att det inte var något svårt val. Han lovade att han inte skulle dricka när jag var hos honom, och det löftet höll han i ganska många år. Det var en underbar känsla, en av de starkaste upplevelser jag har haft. Att han inte krånglade eller ursäktade sig utan bara enkelt konstaterade: du är det viktigaste som finns för mig.
De senaste åren har det gått upp och ner. Ibland hör jag på hans röst i telefon att han är onykter, och då vill jag inte prata med honom. Jag blir illa berörd och förresten är det inte kul att snacka med någon som är full när man själv inte är det. Med jämna mellanrum har jag blivit förbannad på honom och sagt åt honom att skärpa till sig, och då har han gjort det. Det verkar vara dags för en sådan predikan igen. Jag är bara så trött på det. Trött på att ta ansvar och konfrontera och sätta gränser.
Blev detta ett försvarstal? Det försökte jag undvika.
2007-07-04
Välkommen till mitt liv
.......
Hon som begravdes var en barndomsvän till mamma som jag också kände men inte hade träffat på decennier. Jag lekte med hennes dotter när jag var liten. Hade kanske inte gått på begravningen om det inte varit för att mamma särskilt bad mig, hon är bortrest och ville att jag skulle närvara i hennes ställe.
Pappa skulle också gå, även han har varit bortrest men kom hem igår morse. Vi gjorde upp i telefon att träffas på Odenplan. Som vanligt hör jag direkt på pappas röst när något är fel, men nejdå han är bara trött.
Ingen väntade på Odenplan. Bra, då kanske han försovit sig, bäst som sker.
När jag står och väntar utanför kapellet ser jag på långt håll honom komma gående, möter honom fylld av onda aningar som snabbt bekräftas. Han tjafsar först, och frågar stridslystet om jag tycker att han ska gå hem. Ja, svarar jag fast och han vänder på klacken. Hem för att nyktra till och sura och inte ringa på en vecka.
På begravningen gråter jag pinsamt mycket. För att jag tänker på den separation jag är allra mest rädd för, ända sedan jag var liten, den dag pappa dör ifrån mig. Samtidigt tänker jag att det också kommer att vara en lättnad. Och gråter ännu mer.
Välkommen till mitt liv
.......
Hon som begravdes var en barndomsvän till mamma som jag också kände men inte hade träffat på decennier. Jag lekte med hennes dotter när jag var liten. Hade kanske inte gått på begravningen om det inte varit för att mamma särskilt bad mig, hon är bortrest och ville att jag skulle närvara i hennes ställe.
Pappa skulle också gå, även han har varit bortrest men kom hem igår morse. Vi gjorde upp i telefon att träffas på Odenplan. Som vanligt hör jag direkt på pappas röst när något är fel, men nejdå han är bara trött.
Ingen väntade på Odenplan. Bra, då kanske han försovit sig, bäst som sker.
När jag står och väntar utanför kapellet ser jag på långt håll honom komma gående, möter honom fylld av onda aningar som snabbt bekräftas. Han tjafsar först, och frågar stridslystet om jag tycker att han ska gå hem. Ja, svarar jag fast och han vänder på klacken. Hem för att nyktra till och sura och inte ringa på en vecka.
På begravningen gråter jag pinsamt mycket. För att jag tänker på den separation jag är allra mest rädd för, ända sedan jag var liten, den dag pappa dör ifrån mig. Samtidigt tänker jag att det också kommer att vara en lättnad. Och gråter ännu mer.