Pappa

Jag känner att jag måste skriva lite bakgrund om vad som hände i tisdags. Tack för era kommentarer, även om jag ryggar lite när jag läser dem. Alkoholism och missbrukare, inte kan det väl handla om pappa?

Som jag har skrivit tidigare vet jag inte riktigt hur man definierar alkoholism. Jag vet bara hur mina föräldrar, inte bara pappa utan också mamma och min styvfar har betett sig genom åren. Det har gått upp och ner för dem. Min styvfar har haft ordentliga problem under två perioder, men detta förefaller nu vara över. Mamma och min syster är i alla fall övertygade om det, men jag tror att det är en tidsfråga.

Mamma skulle aldrig göra det som pappa gjorde i tisdags. Hennes känsla för vad som passar sig är alldeles för stark. Å andra sidan tar hon sig nästan alltid ett eller två eller tre glas för mycket när det är fest, och livet är ju en fest, eller hur. Om inte annat så behövs det en liten whisky för magen. Eller om det var för förkylningen. I rent medicinskt syfte.

Men det var ju pappa jag skulle skriva om, varför babblar jag på om mamma och styvfar? Varför försöker jag ursäkta honom?

För att det alltid har varit lite synd om honom, har jag tyckt. För att han lätt gör sig lite ynklig, och för att jag är den enda han har.

Trots att vi bara bodde tillsammans i fem år har vi alltid haft ett nära förhållande. Jag funderar mycket på hur det kan komma sig, för det går på tvärs mot vad alla förståsigpåare menar, att kvalitetstid är skitsnack och att det är kvantitet och gemensam vardag som gäller. När jag har funderat klart ska jag skriva om det.

Pappa har alltid tagit mig på allvar och bemött mig med respekt och lyssnat på min åsikt. Han har behandlat mig som en jämlike och nästan som en vuxen, ibland kanske lite för mycket. Men det var han i så fall inte ensam om. Jag var lillgammal och brådmogen och mycket vuxnare än min ålder i vissa avseenden.

Pappa bodde i Stockholm och jag i Göteborg. Vi pratade ofta i telefon, evighetslånga samtal. Han skrev långa brev, jag har en hel pärm full. Och när jag kom och hälsade på honom ägnade han sig helt åt mig. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt adjö till pappa på tågperronger och flygplatser. Som jag har längtat efter pappa! Än idag blir jag lite ledsen när jag skiljs från honom fast vi numera bor i samma stad och ses flera gånger i månaden.

Vi är lika varann, både utanpå och inuti. Detta har det tjatats om till den grad att det ingår i min identitet att vara lik pappa. Men ju äldre vi båda blir desto fler olikheter upptäcker jag. Till exempel är jag inte lika långsint och konflikträdd som han. Nu sitter han förmodligen hemma och tjurar och låter demonstrativt bli att ringa, fast det var han som bar sig dumt åt och inte jag. Jag mår sämre för varje dag, enda anledningen till att jag inte ringer och konfronterar honom, skäller och blir sams, är att det alltid är jag som tar första steget. Någon gång skulle det vara intressant att se vad som händer om jag inte gör det. Fast jag vet att jag kommer att göra det till sist ändå.

Drickandet då? Tja, det har varit lite olika. Alkoholist tror jag inte att han är. Han kan låta bli att dricka utan större svårighet, bara han vill. Problemet är att han inte vill. Han har dessutom haft ett fritt jobb som inte har styrt in honom i den vanliga nio-till-fem, måndag-till-fredag-fållan. Han är minst sagt okonventionell när det gäller sovtider och dygnsrytm.

En gång när jag var fjorton år och åkte för att hälsa på honom kom han inte och mötte mig på Centralen. Han låg hemma och sov och var ganska packad. Efter det skrev jag ett brev till honom, där det stod att han fick välja. Han ringde mig omedelbart och förklarade att det inte var något svårt val. Han lovade att han inte skulle dricka när jag var hos honom, och det löftet höll han i ganska många år. Det var en underbar känsla, en av de starkaste upplevelser jag har haft. Att han inte krånglade eller ursäktade sig utan bara enkelt konstaterade: du är det viktigaste som finns för mig.

De senaste åren har det gått upp och ner. Ibland hör jag på hans röst i telefon att han är onykter, och då vill jag inte prata med honom. Jag blir illa berörd och förresten är det inte kul att snacka med någon som är full när man själv inte är det. Med jämna mellanrum har jag blivit förbannad på honom och sagt åt honom att skärpa till sig, och då har han gjort det. Det verkar vara dags för en sådan predikan igen. Jag är bara så trött på det. Trött på att ta ansvar och konfrontera och sätta gränser.

Blev detta ett försvarstal? Det försökte jag undvika.