Klyschigaste av klyschor samt respekt

Jag har som så många andra blivit ganska tagen av Tinselflickans senaste inlägg. Det är knappt att jag har orkat läsa dem, och när jag har gjort det har jag påmints om varför jag inte läser några andra IVF-bloggar. Aldrig mer.

Häromdagen organiserade jag min egen blogg och satte etiketter på alla inlägg. IVF-helvetet var en given kategori, och med fasa såg jag hur räknaren stadigt tickade uppåt. Det kändes fånigt skönt när Adoption vann över IVF-helvetet, om så med ett enda ynka inlägg. Bubblaren Livet med Q bidar sin tid, men den lär nog segla upp i topp så småningom.

Det var en märklig känsla att läsa de svartaste anteckningarna, som denna, eller denna. Samtidigt som känslorna blir alldeles levande för mig när jag läser, kan jag knappt tro att det var jag som skrev det. Kändes det så starkt? Hur kunde de känslorna gå över på såpass kort tid, efter att ha dominerat mig fullständigt?
Det beror på en hel massa saker. Tiden läker, jag har gått vidare, jag fick till sist en förklaring till att jag aldrig blev gravid, jag kunde sätta stopp för karusellen och göra avslut.

Men framför allt, och tvärt emot vad jag hade föresatt mig, så är det Q som har lyft mig till andra sidan. Jag trodde inte att det kunde fungera så, jag var rädd att tro att adoptionen skulle lösa alla problem, jag ville inte lägga över ansvaret för min läkning på ett litet barn som eventuellt hade ett eget trauma att hantera. Men så blev det.

Detta skrev jag i mars 2004: "Det finns något hos mig som aldrig kommer att få komma ut om jag inte blir mamma. Jag vet inte vad det är, kärlek kanske. Kärlek som är gjord för mina barn och inga andra. Är det den som gör mig sjuk, som håller på att äta upp mig inifrån eftersom den aldrig blir förlöst och får flöda ut i varma, soliga, generösa känslor? Ruttnar kärlek om den inte används, kan den förgifta en? Ibland tror jag nästan det."

Precis så var det, och precis så är det. Förr var det jobbigt att leva med en så stark längtan, jag önskade ofta att den skulle försvinna. Många, många gånger frågade jag mig varför just jag drabbats av denna hopplösa kombination: infertilitet och kompromisslös barnlängtan.

Idag kan jag se att det var min längtan som drev mig och som fick mig att orka ända fram, och idag är det den gör att det med jämna mellanrum svindlar till när jag tittar på Q. Min vardag har en konstant närvaro av mirakel. Den där särskilda kärleken får flöda fritt nu, och i och med detta är jag hel.

Så fastän det är den klyschigaste av klyschor så säger jag det ändå: att bli mamma genom adoption är det mest fantastiska som har hänt mig. Det har varit och är allt jag hoppades på men inget av det jag fruktade.

Jag vet att detta inte gäller för alla. Det lär till och med vara så att bland de som inte lyckas med fertilitetsbehandlingar så är det en minoritet som går vidare till adoption. Deras val är inte per automatik ett underkännande av mitt, O:s och Q:s liv. Jag menar inte heller att ifrågasätta eller döma när jag undrar över deras val.

För undrar, det gör jag. Jag kan inte hjälpa det. Fast jag vet att svaret är enkelt. Det som är rätt för mig är inte rätt för alla.