Ruvdag 1

Nu ruvar jag för nionde och sista gången. Igår var det återföring, och det var jobbigt. Fysiskt gick det enkelt som vanligt, men vi hade oturen att träffa på en av de oförskämt optimistiska läkarna som hade det dåliga omdömet att uppmana oss att tänka positivt. O muttrade surt att det har vi redan gjort åtta gånger, och vad hjälpte det. Då var läkaren från i fredags bättre, hon förklarade att allt såg mycket bra ut, men att hon var medveten om att vi hört precis detta många gånger förut.

Jag fattar inte att det ska vara så jävla svårt för dem att förstå att all vår optimism är bortblåst och att deras hurtiga attityd känns som ett hån.

Resultatet var för övrigt inte något av våra bättre. Av femton ägg befruktades åtta och tre var av toppkvalitet vilket betyder att jag fick två tillbaka och ett i frysen. Det i sin tur betyder att detta verkligen blir det allra sista försöket. Vi kommer inte att använda embryot i frysen. Hade det blivit fler så hade vi kanske vågat satsa, men inte med ett enda ynkligt.

Så nu sitter jag här, tekniskt gravid som man brukar säga. Troligtvis är detta det närmaste graviditet jag kommer att komma i mitt liv. Jag vet inte alls hur jag ska tänka, hur jag ska förhålla mig till det här. Ska jag redan nu förbereda mig på att det går åt helvete igen? Hur skulle det kunna göra något annat? Men då blir de närmaste veckorna olidliga. Eller ska jag krampaktigt försöka tänka positivt? Det kan jag inte. Ska jag flyta med, tillåta mig själv att tänka och känna precis de tankar och känslor som infinner sig?

Jag vet inte. Jag vet inte.

Det värsta med att göra den här IVF:en är inte alls det jag trodde. Jag var rädd att jag inte skulle klara av påfrestningen av att jobba och göra IVF, men det har gudskelov gått bra. Fram till i förra veckan har jag med få undantag lyckats tänka på annat. En bidragande orsak tror jag har varit att så få i min omgivning känner till att vi gör den. Det är närmast obegripligt att vi lyckats hålla det så hemligt. Jobbet har också gett mig annat att tänka på, på ett bra sätt.

Det värsta är alla gamla känslor som väcks till liv, känslor som har plågat mig i åratal och som jag trodde att jag var kanske inte fri från men åtminstone mer motståndskraftig mot. Ilskan, den svarta förgörande. Avundsjukan, den skamliga ljusskygga. Sorgen, som sipprar in genom mina porer och dränker mig helt.

Jag är så arg. På läkarna, som har lovat, nästan lovat, som har gett mig förhoppningar, och som nu lämnar mig helt i sticket. På O som har svikit mig så gruvligt, han har lämnat mig ensam i min längtan efter barn och i min frustration över att det inte blir några. På mamma och svärmor och många fler som har vägrat befatta sig med mina svarta känslor, som inte har kunnat eller velat se att detta nästan har förstört mig. På pappa, som genom sin barnslighet och sin oansvarighet gett mig långt fler bekymmer än jag någonsin gett honom.

Jag är så avundsjuk. På alla som får barn genom att knulla. Jösses vilken osannolik lyx, det är ju kul! Billigt också. Men värre ändå, jag är numera precis lika avundsjuk på dem som lyckas med IVF, om det så är tredje eller fjärde försöket. Ännu mer på dem som har barn och inte låter sig nöja utan är förmätna nog att återvända till IVF-världen för att sno åt sig ytterligare en av Bebisgudens vinstlotter. Som paret i väntrummet igår, med en tvåårig lintott som nästan välte vattenautomaten.

Och så sörjer jag, jag som trodde att jag var helt uttömd på sorg. Varför, varför, varför? Varför just jag? Vad har jag gjort, eller inte gjort? Jag sörjer mina obarn förstås, men inte lika mycket som förr. Den sorgen orkar jag inte formulera. Men jag sörjer de senaste åren, mina förlorade år mellan 30 och 35. Skulle inte de vara bra och lyckliga år? Jag sörjer de brända och kantstötta relationerna med i stort sett alla i min närhet. Jag sörjer mitt förlorade liv, som inte alls blev som jag tänkt, trott eller hoppats.

Detta är känslorna som kommer oförhappandes och kör över mig, vräker omkull mig och lämnar mig kippande efter andan.