Idag när jag stod och diskade kom jag att tänka på en sak.
Jag har i åratal grubblat över varför det var livsviktigt för mig att få barn. En familjerådgivare vi träffade ett tag såg allvarligt på mig och sa: Antagligen har du goda skäl för din barnlängtan.
Inte för att man ska behöva motivera sin längtan, men styrkan i den förvånade mig själv, och jag tycker att det är intressant att fundera över orsakerna.
Ganska tidigt var jag klar över en sak: jag tror att jag på något vis längtade efter att återuppleva min barndom genom att få vara nära mitt barn, och att också försöka passa på att skapa en bättre barndom än min egen. Som det i och för sig inte var något fantastiskt stort fel på.
Bullerbyn var min älsklingsbok när jag var liten, och jag identifierade mig självklart med Lisa. Min barndom skulle vara som hennes, och jag var lite som hon: duktig och lillgammal.
Nu när jag har Q slår det mig att det inte alls är i Bullerbyn vi bor, snarare i Lönneberga. Huvudpersonen är en klurig, klyftig och kärleksfull liten pojke i full färd att upptäcka världen.
Jag älskar Lönneberga, och jag älskar honom!
Varför mammagris? Jo, efter en vecka borta från sin pappa så är Q lite mammigare än vanligt. Jag njuter av det samtidigt som det ger mig lite dåligt samvete gentemot O. Hoppas balansen återställs snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar