Storebror vs lillebror

Jag bodde i Göteborg i nästan trettio år, det låter helt osannolikt men så måste det bli när jag räknar efter. Jag var fyra när vi flyttade dit, och med undantag av några år i USA som barn och tonåring så bodde jag kvar tills O och jag drog upp bopålarna och flyttade till Stockholm för tre år sedan.

Har jag någon hemstad så är det ju Göteborg, det kan inte gärna vara någon annan. Ändå har jag under långa tider inte alls känt mig hemma där. Jag vet inte riktigt varför. Kanske är det för att min familj inte kommer därifrån, både mamma och pappa har sina rötter (i den mån de alls har några, de flyttade båda runt mycket) på andra håll i landet.

Länge längtade jag därifrån. Jag pluggade i USA, Spanien, Frankrike och Tyskland under längre och kortare perioder. Vid minst två tillfällen övervägde jag allvarligt att flytta, men blev kvar. Min syster var liten och hade det jobbigt och jag ville bo nära henne. När O kom in i mitt liv blev jag ännu mer knuten till Göteborg, han ville inte alls flytta. Märkligt nog är O mer göteborgare än jag, fast han var tjugo år när han kom dit. Det måste ha skett en mutation i honom då som gjorde honom till urgöteborgare, till och med dialekten är autentisk.

Det var först när vi köpte huset som jag riktigt landade i Göteborg och blev tillfreds med tanken att bo där alltid. Ironiskt nog var det O som fick jobb i Stockholm, och det bara fyra år efter att vi köpt huset. Hade det inte varit för den tunga tiden av sorg och elände hade vi nog inte tyckt det var lika lätt att flytta.

För det var ju ett helt nytt liv som väntade oss i Stockholm, ett liv som är annorlunda och underbart, sämre på några få sätt, bättre på många andra.

Saker jag gillar med Stockholm och som jag skulle sakna:
Vädret, vädret, vädret. Upprepa! Jag trodde det var en myt att det regnade mindre på östkusten men det är ju sant! Och så får man snö på vintern också.

Att majoriteten av stockholmare själva är inflyttade. Det är inte särskilt svårt att bli bekant med folk. Jag tycker faktiskt att göteborgare är lite fjärare, trots sitt rykte som goa gubbar.

Att det är så vackert.
Att det är en storstad.
Att det fortfarande känns exotiskt och spännande. Jag har mycket kvar att upptäcka.
Att det är så lätt att ta sig ut i naturen, att man har nära till vattnet var man än är.

Att pappa bor här.

Min kör som jag hittade bara månader efter att ha flyttat hit och har gett mig och ger mig så mycket glädje. Musik har en plats i mitt liv igen, hurra!

Men det finns också saker jag saknar med Göteborg:
Måsskrik och havslukt.

Närheten till Sommarön.

Färsk fisk.

Att det mesta är billigare, särskilt mat.

Att man anses bo lite utanför stan om det tar tjugo minuter med buss till Brunnsparken.
Att trafikkaoset inte är fullt lika utvecklat som i Stockholm.
Att mamma, syrran och en hel del gamla vänner bor där.

Att jag har så många minnen förknippade med olika platser, både sorgliga och glada. Det kommer att dröja länge innan jag känner så för Stockholm, om det någonsin händer. Det är något visst med barn- och ungdomsminnen.

Min frissa, min optiker, min gamla skola. Q skulle gå i samma skola som jag om vi bodde kvar. (Som det nu är kommer han ju prata stockholmska det lilla livet, vilken konstig tanke!)

Vad jag däremot inte alls saknar och hade hoppats slippa när vi flyttade hit, är det evinnerliga käbblet och jämförandet städerna emellan. Jag trodde att göteborgarna hade mindervärdeskomplex och att Stockholm högdraget struntade i kaxiga lillbrorsan. Men så är det ju inte, antipatin är ömsesidig. Varför ber gratistidningen City sina läsare att säga något dumt om Göteborg?

Konstigt att inte Göteborg kan acceptera att Stockholm är huvudstad och som sådan berättigad till en massa förstaplatser, eller att Stockholm kan glädjas åt att landets andra stad inte är en byhåla i bakvattnet utan faktiskt lyckas kapa åt sig ett och annat stort evenemang och arrangera dem med den äran.