Idag har jag skrikit åt Q för att han inte ville sova. Igår skickade jag hem min pappa från en begravning eftersom han luktade sprit och gick ostadigt. Undrar om det ena hänger ihop med det andra?
.......
Hon som begravdes var en barndomsvän till mamma som jag också kände men inte hade träffat på decennier. Jag lekte med hennes dotter när jag var liten. Hade kanske inte gått på begravningen om det inte varit för att mamma särskilt bad mig, hon är bortrest och ville att jag skulle närvara i hennes ställe.
Pappa skulle också gå, även han har varit bortrest men kom hem igår morse. Vi gjorde upp i telefon att träffas på Odenplan. Som vanligt hör jag direkt på pappas röst när något är fel, men nejdå han är bara trött.
Ingen väntade på Odenplan. Bra, då kanske han försovit sig, bäst som sker.
När jag står och väntar utanför kapellet ser jag på långt håll honom komma gående, möter honom fylld av onda aningar som snabbt bekräftas. Han tjafsar först, och frågar stridslystet om jag tycker att han ska gå hem. Ja, svarar jag fast och han vänder på klacken. Hem för att nyktra till och sura och inte ringa på en vecka.
På begravningen gråter jag pinsamt mycket. För att jag tänker på den separation jag är allra mest rädd för, ända sedan jag var liten, den dag pappa dör ifrån mig. Samtidigt tänker jag att det också kommer att vara en lättnad. Och gråter ännu mer.
Du skriver så underbart bra, och du skriver alltid om viktiga, relevanta saker. Jag älskar din blogg och har följt dig länge. Därför retar det mig extra mycket när alla dessa meningslösa dagböcker på nätet, dåligt skriva av ointressanta personer, får åttiosju kommentarer till ingenting... Why?
SvaraRaderaHitta hit nu alla! Hitta till Helga - DET är något att läsa!
Hahaha! Tack gulliga anonym, vad glad jag blir!
SvaraRaderaHåller med anonym.
SvaraRaderaSedan Helga måste jag säga att fy fan va jobbigt med full pappa på begravning. Hu och tvi.
Gott ändå att du vågar/orkar fejsa hans alkoholism och skickar hem honom.
Hej!
SvaraRaderaJag känner så väl igen mig i det du skriver. att älska mitt i ilskan, att känna skammen och skuldkänslorna krypa sig på när man minst anar det. Det är så svårt att vara anhörig till en missbrukare och det formar en som människa oavsett om man vill det eller inte. Även om man blir hur sviken som helst hur många gånger som helst så har man ju någonstans känslor kvar för den personen som finns bakom missbruket. Tyvärr kommer dessa känslor ofta ut som ilska eller gråt i de mest omotiverade situationer. i bland kan det vara till fördel för en själv att prata med något utomstående proffs om detta svåra-just för att man ska orka leva sitt eget liv-på det sätt man själv önskar. Vad som är bäst för dig vet bara du själv. Tack för en bra blogg. Lycka till med livet o din fina lilla familj.
MVH/ Maggan